Bloggen är gränslös: ibland måste den handla om pelargoner!

 

Skriver man om pelargoner och begonior (bloggen i går) uppstår lätt funderingar kring dessa namn. Många av oss (undertecknad bl a) tror lite till mans att vi sitter inne med den enda, sanna och rätta världsbilden. För det är ju mycket som rasar när man trott sig VETA sånt som senare inte tål närmare skärskådning. Själv har jag fram till nyligen varit säker på att det heter pelargon. Inte pelargonia som en del säger bara för att en annan växt heter begonia.

 
Som ofta ges båda pelargon(ia)varianterna av SAOB (lätt att hysa hatkärlek till, f ö). Men studerar man etymologin vill jag ändå ge mig rätt. Begonian är lätt: Franske botanikern Plumier gav den namn efter en marinprefekt, Begon, i slutet av 1600-talet.

 
Pelargon, däremot, kommer från nylatinska pelargonium, säger SAOB. Sajten Wexthuset anger grekiska ordet pelargos, med betydelsen ”stork”, som ursprung. Detta beroende på ”att pelargonens fröer sades likna små storknäbbar”.

 
Från samma källa lite mer botanik: Pelargonerna klassificerades först av Linné in i nävesläktet, Geranium. Men, hör och häpna: 1788, tio år efter Linnés död, bestämde franske botanikern L`Hèritier att de utgjorde det egna släktet Pelargonium.

Å andra sidan ingår detta i familjen Geraniaceae och innefattar alla pelargoner. Här slutar jag, nu bär det ut på okänd mark. Men det verkar som om det finns många vilda medlemmar i denna familj. Leta efter en bild av geranium robertianum och skåda en släkting man gång på gång repar bort ur grusgångar o dyl.

Pelargonium, ja, det är lätt att förstå hur det blir "pelargonia", men det kommer jag aldrig att säga. Pelargon, heter det. Och begonia.