Av professionella brukar man kunna kräva mer än av icke-proffs

När man själv eller andra säger något felaktigt och det blir väldigt konstigt eller roligt, kan det vara intressant att fundera på hur det gick till. Inte för att det går att få full klarhet, men ändå.

En privatperson tillfrågades (radio) om något och sa ”… ja, och då kommer den här avkroken med!” Av sammanhanget att döma menade han att något dåligt hände. Kanske var hans hjärna inne på "en hake” fast ombildade den till ”krok”. Eller så dök kanske ett negativt ord med ”av” (som i ”avigsida, avbrott ” eller ”avbräck”) upp i ordförrådet och vips var ”avkroken” där.

Vi ska inte gå in på fler avkrokar nu, men väl andra avvägar som just nämnts: ”avbräck” och ”avbrott”. Om dem har jag skrivit förr, men det är värt att än en gång notera att en hel del människor talar om ”kul” eller ”trevliga” avbräck. De menar förstås ”avbrott”, för avbräck i ens liv, eller ekonomi, är sällan något man jublar över.

Visserligen hörde man inte så många människor tala (eller såg vad de skrev) i ens barndom, men det är svårt att inte tro att svenskkunskaper hos modersmålstalare blivit allt skruttigare.

Men att de som är välutbildade inom prat- och skrivområde halkar efter är en gåta. Vissa fackord har bankats in i generation efter generation, exempelvis bland dem som på ett eller annat sätt jobbar med kultur. Ett av fler begrepp man förr lärde sig snabbt som attan var ”trilogi” (ett konstnärligt, tredelat verk, vanligen böcker eller filmer), men ”triologi” sa en P1-kulturjournalist häromdagen. Det sker ofta och är MYCKET konstigt.

Expansiviteten av det riskaverta når nyare och högre nivåer

Mötte på gatan grannen/informanten E som stannade till och sa:

Du som håller på med språk och har dig, jag har grubblat på ett ord som en myndighetschef sa på tv-nyheterna: expansiviteten! Är det jag som är helt dum i huvet? Jag tycker att det låter fel, men vad vet jag, egentligen?

Här uttrycker E något som brer ut sig som en farsot, förmörkar språkhimlen likt Egyptens gräshoppor och suddar till ens eget förstånd: Det blir svårare och svårare att tolka vad medier, politiker och myndigheter meddelar oss.

Jag, som inte är lagd åt det lättsamma, kan inte vifta bort det lika enkelt som många gör. Vi befinner oss i tider som kräver så stor tydlighet som bara går. Om länder och stater tänker jävlas kan det vara av viss nytta att folk får användbar information.

I samband med valet skrev en ledarskribent (vars text i stort var bra och upplysande) att kvinnor är ”mer riskaverta” än män. Säg det högt: RISKAVERTA. Som svensk är risken (haha) stor att man uttalar det på samma sätt som ”riskabla”. Men nu är det så att ordet liksom måste delas upp, risk-avert. Som om man sa risk-bolag.

Avert är ett engelskt ord som betyder ”undvika”. En svensk skulle kunna skriva ”riskobenägna kvinnor”eller att dessa ”är mer försiktiga” eller mycket annat. Ordet är, det hör man, släkt med ”aversion” som har sitt ursprung i latin med innebörden ”vända sig bort från”.

En journalist, Leif Petersen, skrev för tolv år sedan följande i en artikel i Svenska Dagbladet:

–Vi är fortsatt väldigt mycket i en riskavert miljö, sade en räntestrateg i London, enligt nyhetsbyrån Direkt.

Dom talar så där. Även i en svensk översättning blandas fackuttryck med engelska. Riskavert miljö betyder helt enkelt en miljö, d v s människor på en marknad, som undviker risker.

Sjukhus som ber om hjälp är illa: med of-genitiv blir det än värre

Vissa hektiska dagar kanske man inte hinner skriva en rasande blogg om ett språk som försvinner i rasande takt. Men det är bara att sätta på radion så får man uppslag. Det gäller oss tre i landet som bryr oss. Eller om vi är fem.

”Vanligt folk” kan tala lite hur som helst. Man kan visserligen samla på det man hör för att detektera (ha!) sånt som kommer komma (ha, igen!) i framtiden.  
  

Men störst vikt lägger jag vid att journalister talar och skriver alltmer obegripligt. En reporter på Ekot: ”Styret av lasarettet vädjar till kommunen om hjälp…” Förmodligen avsågs ”ledningen”, men inte nog med det: en of-genitiv i svenska? Borde inte det korrekta egentligen vara ”lasarettets ledning vädjar om…”?

Oj, nu sa jag k-ordet.

Ett par timmar senare sa en annan person – inte journalist, men väl säkerhetsexpert – apropå ett nytt delikat politiskt läge: ”… man kan bygga olika berättelser – eller narrativ, som det heter – kring …”

Nyligen skrev bloggen (bla a) om det märkliga i att folk först använder ett engelskt begrepp för att sedan översätta det till svenska. Vad säkerhetsexperten gjorde var det tvärtoma (jag vill gärna ha patent på den böjningen) och översatte det svenska ”berättelse” till narrativ”.

Vid närmare eftertanke sa man inte ”berättelser” om allt möjligt förr heller. Utom just kanske berättelser. Eller sagor.

De digitala matarna ser till att vi kan roa oss hela tiden

Sen tillvaron slutade upphöra i sin verkliga form och i stället ersattes av digitalt liv känns det ibland lite torftigt. Ja, de som matar sig med underhållning hela dagarna tänker eventuellt inte så. På tal om det ja, matare, var det.

Jag skrev om feeder igår. Fast kanske inte. För i den halvspråkiga värld där vi befinner oss kan detta ske: Man ser någon skriva om ”feeder” med svensk plural på det ord som i engelska skulle haft sitt vanliga plural-s.

Det knepiga är att det även existerar ett engelskt ord, ”feeder”, som betyder alla möjliga slags ”matare”. Google visar en mängd varianter. Så heter bl a ett läromedel (hemkunskap) i ”poddformat” och det är också ett ord för de män (kanske en och annan kvinna) som matar sin partner så till den grad att denna blir smällfet och inte kan lämna hemmet. Eller partnern.

Låt oss hålla oss till Det Digitala. RSS-feeds har jag hört talas om, men vet inte mycket mer. Det gör Microsoft, som svarar:

RSS-feeds är ett enkelt sätt att hålla dig uppdaterad med dina favoritwebbplatser, till exempel bloggar och onlinetidningar. Om en webbplats erbjuder en RSS-feed får du ett meddelande när ett inlägg går upp, och sedan kan du läsa en sammanfattning eller hela inlägget.

Feeds (jag föredrar att använda det helengelska uttrycket) är alltså något i mängden av företeelser som många av oss gamlingar har svårt att greppa. Ungdomar flinar ibland åt ens okunskap i sådana ämnen. Det känns inte så farligt, samma ungdomar kan inte stava till sina namn eller skriva för hand. Inför varandra är vi hopplöst väck i roten.

Det finns alldeles för ofta anledningar att använda kraftuttryck

Nyligen skrev jag om det nya märkliga översättarbeteendet hos folk. Det går till så att en svensk först använder ett engelskt begrepp för något och sedan genast översättera till svenska.

Så här sa en person som intervjuades tidigare i dag: ”…och då blir det här ett commitment, alltså ett åtagande…” Visst är det konstigt! Nu handlar det förstås inte om helt vanliga ord, men i princip är det detsamma som om man sa: ”Jag lägger nycklarna här on the table, alltså på bordet”.

Någonting verkar styra nutidens människor till att uppträda dubbelspråkigt. Det är svårt att förstå den psykologiska drivkraften bakom, men att den finns där är ett som är säkert.

Lite annat av det som håller på att ändras är överanvändandet av småord (vanligen prepositioner) där svenska inte haft dem förr: ”öppna upp”. Häromdagen noterade jag ytterligare ett av alla dessa ”kopierade” uttryck. Någon sa: ”då får vi riva ner silon”.

Har även sett ”riva ner huset”. Visst har det väl heta att man river hus – och då rimligen även river silon? Riva tror jag vanligen heter ”tear down” på engelska. Riva ner, alltså.

Ett till exempel i genren ”översätta-vartenda-ord” kommer från den radiojournalist som sa till sitt intervjuoffer: ”Vi har en dålig telefonlina”. På engelska heter det ”line” men på svenska ”linje”, eller hur?

Läsaren kan tycka att det är ett tjatigt arbete jag bedriver i denna blogg. Det tycker jag också. Men håll med om att det är lite väl mycket sånt här i svang!

Vad %&#¤&%#¤ betyder det här, skrek M rakt ut i luften, och läste högt ur bladet: ”…skickades ut i feederna”. Engelska ”feed” betyder ”mata” som i ”mata barnet” eller ”mata papper i skrivaren”. Så långt sträcker sig min kunskap.

Och jag kanske förstår på ett ungefär vad som menas med ”skicka ut i feederna”, men att förklara för en vanlig svensk äldre människa som sitter och svär, nej det tål att fundera på.

Får man fresta med en kopp kaffe? Ska det vara Togo eller Java?

I dag var en lovsång till enkelheten utlovad. Den kommer här. Men minns även att det är det enklaste som är det svåraste, som Brecht skrev för länge sen.

Hur ska man annars förstå att så många lockas uttrycka sig mer komplicerat än nöden kräver? Det är väl minst en gång om dan man sitter som ett frågetecken när någon (som en konstnär i ett radioprogram) säger sig arbeta med "datorrendering".

Va? Lugn, Wikipedia kan förklara, (under uppslagsordet "rendering", utan "dator" som förled):

Rendering (engelska rendering, "tolkning, givande, framställning, återgivande") är en teknik inom datorgrafik. Ordet syftar på den beräkning som ett datorprogram utför för att framställa en bild eller animering utifrån en 3D-modell

”Datorrendering” är en tautologi m a o, om man får tro Wikipedia. Egentligen skulle ”datorframställd bild” nog förstås bättre av gemene man och lika gemena kvinna.

Det finns många betydligt mer skrattframkallande ord och uttryck som uppstått genom att folk NÖDVÄNDIGTVIS MÅSTE använda direktöversatt engelska. På senaste tiden har jag hört om en massa grejer som haft en ”uppsida” och/eller ”nersida”.

Det innebär, håll i er, att dessa grejer är "positiva/negativa". Eller "bra" respektive "dåliga". Gode gud och himmelens alla änglar!

Som bekant försiggår liknande elände i de flesta länder. Informanten A med tysk ut- och inblick berättar om en skylt på ett berlinskt kafé: ”Coffee to go zum mitnehmen”.

Översatt till svenska blir det ”kaffe att ta med att ta med”. Så går det när man prompt ska lattja in utländska begrepp och inte har handlaget (språkkunnigheten): Det blir ofrivillig komik. 
Har tidigare i bloggen berättat om damen jag själv stod bakom i en kafékö för några år sen. Hon bad att få köpa ”en sån där kaffe togo”. Och föralldel, vem skulle inte vilja ha en balja Togo, det låter som prima java.

 

Språk som rör sig "ädelt och manligt" är inte heller vad man vill ha

Långsint, jag? Jovars. Det är svårt att glömma de språkvetare som för något decennium sedan påstod att engelska inte skulle påverka svenskan i någon egentlig bemärkelse. Tji fick de. Det är sannerligen mer än enstaka glosor det gäller. Häromdagen kunde man läsa i en rikstidning (risktidning?): ”Drastisk Jelinek så värd att utsätta sig för”.

Rubriken hörde till en teaterrecension av en pjäs skriven av österrikiska Elfriede Jelinek. Vaddå ”så värd”? Det är ett idiomatiskt uttryck från engelska plankat rätt in i svenskan. För ganska länge sen började unga människor säga sånt som: ”det här är så värt!”

Man förstår, visst. Betydelsen av en sådan mening är ”skitbra” och alla dess synonymer. Barns och ungdomars språk är inget att gaffla om, men man ska kanske inte ta in det i medierna som nu sker. Tvångsmässigt, tycks det.

Minns varför jag skriver denna blogg! Det är mest för att påminna om att det funnits ett rikare språk bara några decennier bakåt i tiden. Vrede är inte längre drivkraften, utan sorg.

Och lyssna noga nu: det är inte Det Flådiga jag saknar. Inte ”ärans och hjältarnas språk” som rör sig ”ädelt och manligt”, för att tala med Tegnér. Ära och hjältar brukar handla om krig, och dylikt skrattar man inte ihjäl sig åt.

Det är ofta de mycket enkla och tydliga orden som försvinner. I morgon blir det lovsång till enkelheten. Baske mig.

Svenska kommer inte att vara ett språk för framtidens poeter

En företeelse som i många år varit förbryllande är den att medier, framför allt tidningar på webben, ber läsarna att höra sig om stavfel eller andra felaktigheter som bör korrigeras. Medveten om att allt är som det är måste man ändå kunna tycka att om medier anser sig ha en rapportering värd namnet ska den vara kontrollerad och rättstavad. Att enstaka misstag sker måste man förstås tolerera, så har det alltid varit!

Det går att kolla om någon läsare (förutom undertecknad) verkligen har reagerat och att fel korrigerats. I förra veckans stora morgonprogram i P1, God morgon världen, stod länge i programrubriken ”Ryssland i trängd läge”. Skulle någon alls att se det? Jo, faktiskt och se på fanken: kongruensen är återställd och det ryska läget kallas ”trängt”!
   

Fixad är däremot inte den tidningstext där den direkta översättningen av ”by far” blev till ”med avstånd” (bloggen 16 september). Denna mycket konstiga variant ligger kvar och får många att tro att det är ett svenskt uttryck när "ojämförligt" eller "överlägset" (eller annat) var vad som avsågs.

Som gammal korrekturläsare rodnar och vitnar man omväxlande av vanmakt.

I vilket fall som helst kommer inte svenska att vara ett språk för diktare och tänkare i framtiden.

Mycket gap och skrik om sånt som är hips vips och hejsan svejsan

I samband med valet sa eller skrev en journalist att ”röstgapet mellan män och kvinnor ökar”. Äldre personer från min dialektregion (kanske flera andra) skulle nog tycka att röstgapet är ett mycket konstigt ord. ”Gap” kunde förr betyda ”vrål”, som i ”vad är det för gap och skrik här?”.

Ordet har givetvis kapats från engelska ”gap”. I meningen ovan hade ”klyfta” eller ”avstånd” passat. För engelska ”gap” finns säkert massor av svenska motsvarigheter. Dessutom tycks ordet ”röstgap” finnas i texter som handlar om sjukdomar i halsen.

SAOL ger för gap synonymerna ”öppen mun” och ”stor skillnad”, SO har samma öppna mun samt ”högljutt och oartikulerat skrikande” och SAOB har betydelser som ”öppning, hål” samt ”stirrande, bligande” och så det oartikulerade skrikandet.

Dra slutsats den som vill och gitter. Men nog för att mycket är lite ”hips vips”. Ett uttryck som hamnat i mitt syn- och hörfält alldeles nyligen. Det går att hitta en mängd hips vips och frasen tycks ha funnits länge. Antagligen har det samma innebörd som hejsan svejsan.

Den händer saker även i språkets bortre regioner, eller vad man ska kalla dem. Och så finns de halvpoetiska. Tror jag skrivit förr om det som står (jag vet inte vem som är avsändare) på min laptopskärm då och då: ”Regn i annalkan”. På ett annat ställe brukar jag se: ”Skurar i närheten”. Det låter väldigt roligt. Jag har ingen aning om varför.

Mer om brittiska kungar, drottningar och även ärkebiskopar

Häromdagen undrade informanten A varför Charles III av Storbritannien inte kallas Karl i Sverige – som hans ”namnar” Karl I (1600-1649) och Karl II (1630-1685).

Om det här hade informanten P något att berätta och citerade DN (9/9) som i sin tur citerade språkvårdaren Ola Karlsson på Institutet för språk och folkminnen där man lär ha övergivit ”den svenska språkkonventionen att normalisera regenters namn för länge sedan, det är en process som pågått åtminstone de senaste 20 åren”.

Jo, för all del, att processer pågår är inget man missar som språknörd.

Ola Karlsson säger även att boken Svenska skrivregler

ger anvisning om att namn på äldre regenter och andra historiska personer ”normaliseras”, som uttrycket lyder. Men namn på nu levande eller sentida personer, från 1800-talet och framåt, ska benämnas enligt namnbärarens eget skrivsätt.

Som exempel nämns att drottningen Elizabeth II skrevs just så, och inte Elisabeth, samt att spanske kungen Juan Carlos inte skrivits Karl Johan.

Detta har enligt Ola K diskuterats i Mediespråksgruppen, en samverkande grupp för språkansvariga på svenska medieföretag. Allt det här gjorde att A tyckte ”OK för mig, det viktiga är att man vet vad man gör och varför”.

Själv är jag mindre fajn med saker och ting som görs och har ett tillägg där vi dröjer vid brittiska kungligheter. Officiant vid brittiska drottningens begravning i måndags var ärkebiskopen av Canterbury. I något av SVT:s nyhetsprogram kallades denne ärkebiskopen av Cantenbury. I samma inslga, på en sån där liten rubriktext nere i bilden stod däremot Cantebury.  Ack, tänk om Mediespråksgruppen åtgärdade alla de korrekturfel som ständigt nonchaleras. Amen.

Fönster med former från forna dagar: fler än man föreställer sig!

Många är de som har vidunderligt vackra utsikter från fönsterna

Normer, var det. Men jag upprepar för eventuellt nytillkomna läsare: det finns inte mycket av sånt i min värld, utom om vi talar om språk. Vill gärna slå ett slag för Svensklärarföreningen. Där finns ett allvar man inte hittar nån annanstans. Läs under rubriken Språkliga normer:

Men även om språkvården efter sociolingvistikens landvinningar nog sett det som en viktig uppgift att verka för större språklig tolerans, så kan man inte låta bli att ta ställning och ge råd. Särskilt vad gäller det formella skriftspråket har konsensus rått om att det är värdefullt med en tydlig och klar norm att följa, och denna har också kodifierats i verk som Svenska skrivregler och Svenska Akademiens ordlista.

Dock nämner inte Svensklärarföreningen SO, Svensk Ordbok, utgiven av Svenska Akademiens slappare falang (den formuleringen är min helt och hållet egen). I den (2021) finns b la följande böjningar av ordet fönster beskrivna: "best form fönstret, plural fönster, best pl fönstren äv. fönstrena el. fönsterna."

SAOL, den tråkmånsen, har 2015 enbart med fönster, (i singular och plural), fönstret i best form och fönstren i best form pl.

SAOB är mer generös i sin artikel (från 1926) om ordet. Där finns även samma best-pl-former som SO, fönsterna, första belägg 1528, och fönstrena, med första belägg 1670. Den senare böjningen sägs företrädesvis ha använts i Finland. Därutöver ges i SAOB best form sing fönsteret, (1630), och pluralen fönstrar, 1671. Dessa båda har SO glömt ta med. Är det någon som förstår vad jag vill säga?

Dumpade kungar och kungar som felaktigt kallas Charles

En del av bloggens informanter är just såna töntar som beskrevs i går: de tycker att det är bra om det de fick lära sig i skolan ännu gäller. I stora drag. Inte så att de önskar pluralformer på verben åter, vilket i och för sig vore en välgärning för de nutidingar som vill skämta med gammalt språk och skriver ”Tomten äro smålänning”.

Nå. Informanten A värnar ännu om sådant som stilistik och tyckte att en rubrik som gick ut i de flesta svenska tidningar (för att den kom från TT) var för jäklig: ”Önation kan dumpa nye kungen”. Det är inte för att A är speciellt rojalistisk utan snarare stöttes av det raljanta och opassande ”dumpa” – vem som än dumpats!

Språkvårdarna skulle få sig en match med A som också ställer sig frågan varför Englands nye kung (hoppsan, det blev kungligt igen) kallas Charles III hos oss: alla andra brittiska kungar som hetat Charles hemma hos sig har kallats Karl (I och II) i Sverige och våra historieböcker.

Dessutom kommenterade A docenten i programmet Språket som talte om en ”nyare språknorm”:

Vaddå ändra norm? "Ny norm", vad är det för skitsnack? Saken är den att man skiter i normer och allt normativt ska förlöjligas! Pöh!

Så långt A. I morgon är en ny dag. Fast bloggen blir sig lik.

Svenska i skolan är ett flytande ämne – slå ihop det med kemi!

Det finns de som månar om språket och vill göra sig förstådda. En av dem är klimatkorrespondenten Marie-Louise Kristola. Häromdagen pratade hon om det otäcka begreppet ”tipping point”, som f ö kastats in i svenskan utan prut. Men Kristola rapporterar oftast på ett lättförståeligt språk även för den som inte är vetenskapligt lagd. När hon först nämnde ”tipping point” gav hon samtidigt flera möjliga svenska motsvarigheter och fick med ”tippningspunkt, brytpunkt, tröskeleffekt”.

Man häpnar inför en sådan respekt för lyssnaren. Men det slog mig att det kanske snart är så vi alla måste tala: Först använder man det engelska ordet för företeelsen i fråga, sen översätter man för att göra sig förstådd.

Ett stort antal människor kommer att bli flerspråkiga utan att märka det. Kul i sig, men jobbigt. Om det funnes någon institution med pejl på språkutvecklingen och pli på medborgarna skulle det hjälpa svensktalande att förstå varann bättre.

Med tanke på den språkvård som ”luckrat upp eller ändrat sin hållning” (se citatet i går) får man förmoda att pejl och pli inte är dagens melodi. Antagligen följer skolundervisningen de lättsamma råden och för framtiden ser det skruttigt ut.

Att kunna använda det enkla pronomenet ”sin” på rätt sätt finns bland det som språkvården tycker är en "äldre" norm. Det ena efter det andra faller ner i glömska som i en språkets urskog*. Lika bra att ta bort svenskämnet i skolan. Hur ska lärare med sin gamla töntnorm i ryggmärgen kunna rätta uppsatser, t ex?

*Fast urskogar är ju mycket vackra...

Är det det här som kallas språkvård är det inte någon idé

Den oförtrutna kampen mot väderkvarnar fortsätter. Motståndet kommer från alla håll, även det som ska värna språket. Lyssnar man på ett radioprogram med just detta namn, Språket, kan man inte annat än förfäras.

Senast handlade det om att medier får mejl/brev från allmänheten om vad denna allmänhet anser vara språkfel. Främst diskuterades tidningssvenskan. För vilken gång i ordningen vete sjutton, men i senaste avsnittet fortsatte en docent i svenska att berätta om den tankemässiga konstitutionen hos såna som undertecknad:

Man har lärt sig en viss norm i skolan och sedan den tiden har språkvården luckrat upp eller ändrat sin hållning/... / så att den text som produceras i tidningen faktiskt följer aktuell norm men många har inte lärt sig den nyare normen.

Docenten sa vidare att traditionella språktvistefrågor ”har starkt signalvärde och vi lägger märke till när någon bryter mönstret men vi ser inte alla gånger som skribenten följer normen”.

Det är som med städning: den skit som tas bort syns inte, men om stora dammtussar glömts lyser de i ögonen. Så var även vårt jobb som korrekturläsare: de fel som blev kvar anklagades vi för att ha missat, allt vi räddade såg ingen. Givetvis. Och här kommer en jättesmart truism, uttänkt av mig: det är så städ- och korrekturjobb ser ut. Skulle någon prisa det som försvunnit och som inte går att se? Poängen med de jobben är att skiten inte ska synas!!!

I Sbråkbloggen utlovades för en tid sen mildare hållning mot dem som talar som docenten (som också bara gör sitt jobb, likt många med mer eller mindre tvivelaktiga sysslor). Det går inte. Vad som går är att på denna plats avhålla sig från personangrepp, förödmjukelser, hat, hot och kränkningar samt slagsmål. Men man kan väl få kalla en mjäkig och kontraproduktiv hållning för en mjäkig och kontraproduktiv hållning?

Det har tyvärr blivit så att måttet är rågat dag efter dag efter dag!

Tillbaka till det gamla vanliga: Vad förväntas av nutidsmänniskan rent språkligt? Jo, mycket. Följande exempel kan antyda något om saken: I en av våra större tidningar citerades brittiska The Guardian som i sin tur citerat en svensk forskare/debattör som uttalat sig angående det nyligen timade valet. Detta stod i  den svenska tidningen: ”För närvarande är SD med avstånd världens största parti med nazistiska rötter.”

Nej, det hade han säkert inte sagt. Jag kollade vad The Guardian skrivit i original att svensken sagt: “The SD is currently by far the biggest party in the world with Nazi roots…” 

Hur blir det så? Jag konsulterade först den översättningstjänst som är stor men inte helt pålitlig, Google Translate. Denna gång är jag dock helt överens med GT:s översättning av den engelska meningen: ”SD är för närvarande det överlägset största partiet i världen med nazistiska rötter”.

Engelska ”by far” är ett idiomatiskt uttryck som betyder ”överlägset, med råge, i särklass, avgjort, ojämförligt” och möjligen fler synonymer. Det komiska är att engelska ”by far” på tyska kan heta ”mit Abstand”. Även den som inte kan ett ord tyska ser att ens egen omedelbara impuls skulle leda direkt till en svensk översättning som ”med avstånd”. Så hur har det gått till?

Nu är ju den innersta innebörden i uttrycket – vilket av språken man än väljer – att ”något” befinner sig mycket långt från ”något annat”. Men så här funkar språk: de är olika varandra. Det måste man ta på allvar.

Ingen roliger dans: Kannibaler är vi allihopa, ja me och du me

Tillbaka till gårdagstextens inledning om hur man i en viss situation – höftopererad eller gravid – tycker att världen plötsligt vimlar av människor i samma belägenhet. Jag hade tänkt jämföra med uppdykandet av ”kannibalisera”, avhandlat i denna blogg den 11 september.

Den snabbfotade SO påstår att ordet är belagt sedan 1968: i min närhet har det aldrig funnits förrän nu. Må så vara, men inte heller har något alls om ”kannibaler” hamnat i mitt blick- eller hörfång (detta senare ord finns inte). Plötsligt är de där, fast i olika grad av bildlighet (det ordet stryker stavningsprogrammet under, men i SAOB finns det).

I en bokrecension skrevs om en novellsamling i vilken bl a en mor dödade och åt upp sitt barn. Själva ordet kannibal stod inte utskrivet – men ändå. Temat är kanske inte så ovanligt som man tror, en av de första i genren var titanen Kronos i grekisk mytologi (i den romerska motsvaras han av Saturnus). Kronos hade, skriver Wikipedia, "för vana att äta upp sina barn när de hade fötts, eftersom ett orakel förutspått att en av dem skulle ta makten från honom". Han var även skördegud. Och själv vill man säga herregud, nog känns det jobbet malplacerat.

En mer överförd betydelse av begreppet ”kannibal” stod att läsa i DN häromdagen, en hemsk artikel. Dessvärre mer sann än gudaberättelserna. Författaren Alf Hornborg, professor i humanekologi, skriver att vi inte ser vår västerländska livsstil som förhandlingsbar trots att den ”betalas av andra människors resurser och människoliv”.

Detta är inget nytt, men Hornborg skriver med utgångspunkt i en film från 1973, ”Soylent Green”,  baserad på en ”framtidsroman” från 1966, att modern konsumtion är 

en djupt problematisk form av parasitism – eller till och med kannibalism. Den innebär inte bara ett hetsätande av jordens resurser utan även av andra människors livsenergi.

I den långa texten utvecklas resonemanget på ett plågsamt sätt. Men vi vet ju allt redan.

Ett bistert gnällande kapplöper med gamla manliga rockmusikers

En av bloggens informanter köpte ett par hörflärpar (de lär heta air pods på den alternativa svenskan) och var med om det som även händer gravida, höft- och knäopererade m fl: Plötsligt är hela världen gravid eller går med kryckkäffar. Eller som i informantens fall: ”Alla har vita pinnar i öronen”. Utan pinne av någon färg alls i öronen fortsätter bloggaren sin tröstlösa vandring i en ny, hård och kall värld – lägg på lämplig musik själv. Eller skit i det, här ska om igen ens uppenbart höga ålder genljuda mellan raderna.

Beträffande gårdagens utbrott om omvärldens krackelerade hjärnor, måste nog till lite mer kött på benen för att förklara denna bloggares sjumilakliv i sin egna lilla tankevärld av sjunkna ideal, hopp och erfarenheter.

Kort sagt: tekniken har gjort oss till slavar. Och ja, hur ofta ska man behöva säga plattityder som ”vissa saker är toppen och har underlättat mycket”? Men nu gäller det den brutalisering (nämndes igår) som ersatt tänkande, medkänsla och vad-ni-vill, med ytliga gester och vrålkonsumtion. Men vem är sbråkmakaren att döma? frågar sig läsaren. Jo, en av dem som förändrats av mängden mediekonsumtion och ”information”.

Den som inte ägde en tv under 70- och 80-talen drabbades av en hel del smälek (heter ”hån” idag): Vem trodde man att man var? Anpassningen hade börjat: en sådan avvikelse måste påtalas! Men efter bara några års tv-innehav kunde jag låta bli att sätta upp handen för otäcka, våldsamma och äckliga inslag. Som vuxen gled jag snabbt in i en värld där underhållningen till stor del bestod av brutaliteter och flabbig fördumning.

När medierna blev fler ökade tvånget hos desamma att ”visa mer” att ”beskriva hur saker veeeerkligen är: kolla så hemskt!". Som om folk förr inte förstod innebörden av ord som krig, nöd, mord, misshandel, våldtäkt.

Knyt ihop era uppsatser, sa fröken i skolan. Och nu tappade jag åter bort det som inlägget började med: hörflärpar, gravida och kryckkäppar. Men vänta bara.

Och så var det dags för lite räfst och rättarting för samtiden

Språket är, någon kan ha märkt det, min ”grej”, som man säger i dag. Detta ser många (jag har sagt det förr) som ett fjuttigt intresse när världen brinner upp – såväl naturen som människan.

Men tecknen i tiden visar inget avgörande tankearbete kring dessa frågor heller, egentligen, viktigast tycks vara att få flyga vart man vill och så, förstås, att elpriserna sänks.

I morse språkades två journalister på radion vid om vad som skulle tas upp senare under dagen. En sa ”vi ska titta lite på det här med övergrepp på migrantbarnen, sen kommer vi givetvis att titta på elpriset”.

Utan att på minsta sätt anklaga individer, i det här fallet reportrar, för att låta som de gör – de sköter bara sina jobb – vill jag gärna ta yttrandet som bevis på medievärldens brutalisering de senaste decennierna. Det har säkert pågått en längre tid, men jag har egna minnen från tidningsvärldens 1970-, 80- och 90-tal som visar på en humanare mänsklighet.

Den samlades inte i skaror och grät ikapp, den tände inte ljus eller formade hjärtan med händerna (eller skickade emojier som skulle ”betyda” känslor). På mitt jobb reagerade den när en tidningssida redigerats så att mycket allvarliga bilder och texter fått samsas med skojigheter och tjolahopp. Då reagerade denna anständiga mänsklighet – som kunde vara en grafiker, en redaktör, en korrekturläsare – och bad någon ansvarig om hjälp att stuva om sidan.

För en nutidsmänniska låter säkert detta oerhört töntigt. Själv framhärdar jag: den tysta respekt folk förr kunde visa sin omvärld är död och har ersatts med skrammel från hjärnor som tillåtits krackelera. 

”Varför förändrar vi språket när vi egentligen inte vill det?”

Mitt eget språk är inte avsett att vara en orörlig standardsvenska, även om fördomen från omgivningen lyder så. Denna omgivning besitter inget direkt intresse för varifrån språket kom och vart det tar vägen.

Jag är inte ute efter totalt stillastående utan när bara en förhoppning om att vårt viktigaste kommunikationsmedel kanske borde tillåtas att sakta ner. Klackarna i backen, bör tillämpas för språkets vidkommande: bromsa i stället för att anamma allt nytt utan eftertanke. 

Lars-Gunnar Andersson. Bild: Boberger, Wikipedia

I SVT Nyheter på webben sammanfattas ett föredrag (2013) av Lars-Gunnar Andersson, tidigare känd för allmänheten genom p1-programmet Språket. Andersson ställer den retoriska frågan ”Varför förändrar vi svenska språket när vi säger att vi inte vill att det förändras”? Och hans svar är:

Huvudskälet är att vi inte riktigt vet vad vi gör. Ta till exempel orden ”tala” och ”prata”. Ibland säger vi det ena, ibland det andra. Det är fullt möjligt att fördelningen var en annan för 30 år sedan. Ordet ”aktör” har fått en vidare betydelse idag, och vi har följt med och börjar använda det nya sättet. Och då är vi med och förändrar.

Inte för att han vill kalla språkförändringar vare sig bra eller dåliga, men säger ”när vi inte förstår varandra då har vi definitivt överskridit en gräns” och fortsätter: "Och så måste offentligt språkbruk i till exempel radio och tv, gå fram till alla. Även till dem som inte har svenska som modersmål eller ett så stort ordförråd. Man ska vara klar och tydlig."

Det här sas alltså för nästan ett decennium sen. Om inte gränsen Andersson talar om redan är nådd, så nog tusan närmar den sig.

Så lätt byter man ut ett språk mot ett annat – det märks knappt

Det här blir knepigt att förklara, men jag försöker! SO presterar (se sista stycket i gårdagens inlägg) en beskrivning lik Wikipedias för det snodda begreppet ”kannibalisera”. Ordbokens första definition är dock i stort sett helt plankad ur den amerikanska kollegan Merriam-Websters Dictionary. Och ett exempel till den definitionen tycks i sin tur vara hämtat från amerikanska medier.

När underligt språk används i en svensk mening brukar jag försöka översätta några nyckelord ur den till engelska. Ofta visar det sig att svenska medier snott från utländska kolleger och därvid snickrat ihop ”översättningar” som proffsöversättare nog inte skulle ställa sig bakom.

Gårdagens ”kannibalisera”, som ju tagits med i den ”snabbaste” av våra ordböcker, SO*, förklarades bl a med ett exempel om ”tusentals amerikanska flygplan i amerikanska öknar som flygbolag kannibaliserar på”.

Läsare, var snäll och utför samma googling som undertecknad: skriv in orden american planes desert cannibalized airlines. Se sen med egna ögon hur det förmodligen är på detta raska vis som svenska byts ut mot engelska. Hur flådigt folk än tycker det är med den här typen av begrepp så snart de dyker upp, skulle det kanske vara bra att bemöda sig om mer inhemska uttryckssätt. Om man vill att människor inom samma land ska förstå varann, alltså.

Det här leder som vanligt vidare...


* Hitta SO på https://svenska.se/tre/

På dagens matsedel står såväl trattkantareller som köttbitar

Det är givetvis så att en del skumma uttryck kan ha funnits länge innan man själv reagerar. Att plötsligt bli uppmärksam på lattjo ord och begrepp är speciellt: man känner igen fenomenet från svampskogen.

Med det avser jag den upplevelse man får vid jakt på – särskilt! – trattkantareller. Det krävs att ögat ställer in sig på just de svamparna. Den ovane kan stå och glo ner i backen utan att se ett jota, medan den som nästan lägger sig ner och specialtittar på rätt markbetingelser först hittar en eller ett par små obetydliga svampar för att sedan överfallas av trattkantarellsarméer.

Första gången, det var häromdagen, som jag blev medveten om uttrycket ”kannibalisera /på/” tänkte jag som vanligt: Va? Vad nu då? Och sökandet tog sin början. Ingen lycka i SAOL eller SAOB. Men SO, den ordbok från Akademien som ligger i framkant (nu skämtar jag, en fras som ”i framkant” är bannlyst i min hjärna), och går som förtrupp till den nya svenskan, har givetvis med ordet.

Men först Wikipedias beskrivning: Kannibalisering (efter kannibalism) är en term inom handel och marknadsföring. Den syftar oftast på när en produkt tar marknadsandelar från en annan produkt från samma tillverkare.

SO förklarar inledningsvis ordet med det löjligt uppenbara ”bete sig som en kannibal”. Sen kommer mer, såväl beskrivningar som exempel och en intressant upplysning om ordet. Det innebär att kannibaliseringen, detta smakfulla begrepp som lånats från engelskan, inte är färdigtuggat i bloggen ännu.

PS Vad är det förresten för förklaring och ordbildning av "kannibalisera": ”bete sig som en kannibal”? Då måste ju ”moderatisera” betyda ”bete sig som en moderat” och predikantisera” betyda ”bete sig som en predikant”?

Lägga andras körsbär på tårtor när vi har egen grädde på moset!

”Som körsbär på denna sändning”, sa kulturjournalisten i radio, och beskrev sedan vad som var att betrakta som ett körsbär på sändningen i fråga.

Som vanligt sitter undertecknad och gapar av förvåning: ännu mera körsbär! Den 29 september 2017 handlade denna blogg om begreppet cherry picking som övertagits från engelska – ibland översatt till "körsbärsplockning" – och som man frestas tro är detsamma som att ”plocka russinen ur kakan”, vilket inte är riktigt jämförbart.

Den intresserade hänvisas till sidan Faktoider eller andra ställen som förklarar betydelsen och därmed belyser hur lätt det är att slentrianmässigt ta över idiomatiska fraser och tro att man begripit dem.

Bild: Jordane Mathieu, Unsplash

Tillbaka till körsbäret ”på sändningen” som väl rätt uppenbart är hämtat från ”cherry on /top of/ the cake”. Jag känner till att det, hör och häpna, finns ett mer allmänt och godtaget uttryck på svenska som skulle platsa bättre: ”grädde på moset”.

Varför man ersätter gamla inhemska idiomatiska uttryck med direktöversatta kommer att förbli en gåta. 

I andra, och liknande, sammanhang finns även ”kronan på verket” och ”pricken över i”.

Nya bud varje dag: Gäller det inte ord så handlar det om uttal

I ett och samma radioinslag häromdagen, sa en reporter [forrs majör] för force majeur, den andre [forrs masjör].

För inte länge sen var stavning och uttal av ord etablerat under en längre tid. Ville man upplysa sig fanns böcker att slå i (guuuud så fjantigt och sååå 1802!) och nyhetsbyrån TT vägledde medier i allt språkligt, så även på mitt arbete, en lokaltidnings korrektur.

Ett pratprogram (talkshow på svenska) i radio tog upp de olika uttalen av force majeure som nu hörts den senaste tiden. En av programledarna slog fast att [forrs masjör] är det rätta. Den personen har gjort sig känd som frankofil och lutade sig nog mot sina kunskaper i franska. Och just det uttalet har varit det tidigare gängse.

Det där med begrepp och namn från andra språk är ett intressant kapitel. Innan kriget i Ukraina uttalade de flesta svenskar (bl a) landets huvudstad som det stavas: k-i-e-v. Nu hör man allt oftare något som låter som [kiif] eller [kiiv]. Om det är mer ukrainskt vet jag inte.

När någon häromsistens kallade Odessa för [adiessa], gick jag till botten med saken. Om jag nådde rätt botten får jag aldrig veta, men just nu tycks det vara så att ryssar säger [adiessa]. De säger också [garbatjov] men jag fortsätter med [odessa] – som jag tror att ukrainarna säger – och Gorbatjov.

Varken min ukrainska eller ryska är mycket att ha. Jag fortsätter även att säga London, ej [landn], och Helsingfors, ej [helsinki].

Vem är det egentligen som håller på och släpper ut klimatet?

Möjligen kommer dagens inlägg att slå in öppna dörrar. Begreppen i fråga används så ofta att de verkar självklara för många människor. Mig stör de en smula.

Det första är den konstiga sammansättningen ”klimatförnekare”. Man behöver bara tänka en halv sekund innan det står klart för en att klimatet är svårt att förneka. Ändå används begreppet i parti och minut.

I dag sa en nyhetsuppläsare i P1 samma sak som står som rubrik på SR-webben: ”Stora skillnader hur partierna vill minska klimatutsläppen”. Sånt här etablerar sig på direkten, men det väcker samma fråga som ovan: vad är egentligen ”klimatutsläpp”? Släppa ut klimatet handlar det knappast om?

Kanske finns det en mängd såna här uttryck som man bara accepterar utan att tänka efter vad innebörden egentligen blir. Detsamma gäller även ett uttryck som ”förintelseförnekare”.

Förintelse kan inte någon förneka, däremot hör man om dem som av dunkla anledningar förnekar att det vi svenskar kallar Förintelsen ägt rum. De borde då rimligen få heta Förintelsenförnekare. Detta stryker Words stavningsprogram under med rött – däremot inte förintelseförnekarna.

En fråga för språkintresserade: ringer man in eller ut läkare?

Vad sa jag igår? Jo, att de språkliga motsatsernas paradmarsch är här för att stanna (det där var ingen vidare bild målad i ord). I mitt förråd av sådant som sagts i radio och tv eller skrivits i tidningar finns, apropå motsatta innebörder, en politikers yttrande: ”Centerpartiet har bestämt markerat mot Socialdemokraterna”. Nu minns jag inte fler detaljer än att det vid den tidpunkten var det omvända som åsyftades.

Man skulle förstås inte heller säga att man markerar för någon, och även verbvalet gjorde hela meningen mycket svår att tyda. Men detta mot som egentligen menar för hörs ju ofta, som i mitt gamla exempel ”vi jobbar mot barn och ungdom”.

Samma slags problem uppstod vid en översättning i en brittisk tv-serie där en läkare (en sån som gör hembesök) blev ”utringd” (”called out”). Där är det en fråga om riktning: blir en sådan läkare utringd eller inringd? Eller blir den något helt annat på svenska? Det tål att grubbla på.

Enklare att dissekera var det som en journalist skrev i en tidning: ”Under dagen flockades stadens gator av glada supportrar.”

När gatorna flockas, då bleknar Fantomen, misstänker man.

När den mysiga sjöluften plötsligt framställs i en sämre dager

Följande är inga nyheter, men hur etablerade de än blir i språket kommer jag inte att falla för dem på allvar. Faktum är att jag inte ens vänjer mig vid dem. Det är förstärkningsord som grymt och sjukt.

Om jag minns rätt förargades äldre i min ungdom att orden jätte- och skit- med samma funktion. Det gällde särskilt när de svor mot varandra eller hur man ska uttrycka saken. Skitfin var ett sådant, liksom jätteliten.

Men nu släpper inte den gamla betydelsen av grym i mitt huvud och det känns nästan grymt att beskriva bra saker med det ordet. Detsamma gäller sjukt och, exempelvis, sjukt kul. Ibland får de förstärka varann och något får vara sjukt grymt eller kanske grymt sjukt.

Sjön suger eller sjön suger?

En liknande historia, där något som sägs uppfattas som sin motsats, blev jag vittne till för någon timme sen. De flesta har hört den, men den överraskade båda kontrahenterna i samtalet.

En familj befann sig vid sitt lantställe och när någon sa sig vara hungrig kontrade en av de äldre familjemedlemmarna med ”sjön suger”. Ett barn såg överraskat ut och sa: "Va, jag tycker ju att det är jättemysigt."

Bara att vänja sig, det kommer nog flera motsatser framöver.

Ligger engelska formuleringar med of bakom svensk av-tendens?

Saker tar i varandra när man håller på som undertecknad. Den nyligen citerade språkvetaren Monica Äikäs återkom som Googleträff när jag sökte efter av-konstruktioner. Även denna gång hade hon skrivit en artikel i tidskriften Språkbruk. För bara någon vecka sedan tog hon där upp det ökande användandet av just den sortens konstruktioner. Hon antar att engelskans of-genitiv och ett flertal andra formuleringar med of ligger bakom denna tendens i svenskan.

De exempel hon tar upp är konstigare och mer graverande än det jag skrev om igår. Som oidiomatisk beskriver hon en t ex formulering som ”trivseln av boendemiljön”.

Av-konstruktionerna handlar alltså inte bara om genitiv, M Ä tar framför allt upp prepositionsattribut med av. Men även om en del sådana formuleringar kan vara vanliga och okomplicerade i svenskan misstänker MÄ att tendensen går i riktning mot att kopiera de engelska som ännu skiljer sig från de svenska.

Hon undrar i vilken mån engelskt inflytande kan skönjas bakom de oidiomatiska uttrycken och om alla slags prepositionsattribut med av håller på att bli vanligare i svenskan under påverkan från engelskan. Om så sker är det möjligt att gränsen mellan idiomatiska och oidiomatiska prepositionsattribut med av så småningom flyttas så att allt fler svenska av-konstruktioner börjar godkännas av språkkänslan. En dag kanske vi säger huset av mina föräldrar utan att blinka!

Och någon sa nyligen i P1 att ”unga människor blir kommunikationer av droger”. Antagligen avsågs ”förmedlare, leverantörer” eller ”bulvaner”. Meningen yttrades av en privatperson och såna brukar jag ju inte citera, men det var ett typiskt exempel på Äikäs farhågor.

Mången konstruktion kan kvala in som kungen av dumheter

Egentligen skulle på denna plats ingen kommentar om reklamspråk fällas, men varför inte? Vi lever lika mycket i en reklam- som informationsflod. Skrämmande ofta flyter de även ihop, i tidningar finns inte samma strikta åtskillnad mellan redaktionell tex och annonser som förr. Visserligen står ofta en liten rad med ordet ANNONS någonstans, men texterna har ofta yttre likheter med redaktionellt material.

Men nu ska det handla om tydlig reklam. Jag tänker på en helsidesannons i några papperstidningar. Man såg en kvinna, kungligt klädd med krona och allt. Annonsören var en underhållningskanalsmojäng (klarar inte att hitta rätt ord).

En stor text: BLI KUNGEN AV TV

Först tänkte jag att det borde ha stått DROTTNINGEN AV TV. Genast därpå slog mig den där minst lika konstiga av-konstruktionen, importerad från ett språk ni-vet-vilket.

Visst, man har nog alltid sagt drottningen av Norge och kungen av Sverige, men de här underliga (var Gessle först?) ”Kung av sand” och formuleringar som ”kungen av fiskar, blå druvor” etc – de är nutida fulingar.

De har hetat ”fiskarnas (druvornas) kung” – eller ”konung”, vilket sannerligen låter mer konungsligt. I den där kanalblandningen skulle texten ha varit ”BLI TV-DROTTNING” förstås.

Men nu är svenska engelska med lätt anstrykning av svenska, den saken är klar. I morgon blir det mer om själva av-konstruktionen: rykande färska iakttagelser från tidskriften Språkbruk.

Inga vanliga slukhål denna missuppfattning handlar om precis

Man fååår inte flina när någon använder fel ord, uttalar något på ett märkligt sätt eller åstadkommer andra språkliga konstigheter. För "små synder straffar Gud me'samma", sa man i min barndom. På nätet finns också ”Gud straffar somliga direkt” och varianter som ”Allah straffar vissa meddetsamma" samt ”synden straffar sig själv”. Man kan väl lägga till att ”högmod kommer före fall”.

Det är alltså vanskligt att kommentera andras språkbruk, men det hindrade inte informanten C som uppbragt berättade vad en känd och uppburen författare sagt i tv, nämligen att någon var ”som uppslukad ur jorden”.

”Flera gånger”, dessutom, tillade C, som inte alls kände något förbarmande med författaren. Jag har själv haft en del feluppfattningar som suttit kvar länge, men måste ändå hålla med om att den här var lite extra kul. Som uppslukad ur jorden blir ju en logisk kullerbytta så det visslar om det. 

Att man misstar sig på preposition kan visa att man aldrig tänkt på uttryckets betydelse (vilket för all del händer oss alla) eftersom ”uppslukad ur” inte går att säga. Jo, går gör det, men det är av samma kaliber som ”bilen fastnade ovanför leran”. Eller vad som helst som lika konstigt.

Men den uppburne författaren är icke ensam, det finns ett par handfullar människor som har en aha-upplevelse framför sig, förstår man av en googling.

En bemålad katt med det goda syftet att förklara tyska prefix

Det nya ord, ”beforska”, som kanske slår ut det tidigare, enkla, ”forska” har inte, enligt Monica Äikä (citerad i gårdagens inlägg), exakt samma betydelse som ”utforska”, vilken däremot ges i SAOL som synonym till ”beforska” liksom även ”forska kring”.

Där ser man. Jag som tyckte det lät så konstigt första gången någon sa ”beforska”. Det påminde om det be- man ibland lägger till ett verb för att vara rolig: ”beglo” i stället för ”glo på”. Be- har, litet som det är, vissa betydelser när det läggs till ett verb (eller andra ordklasser).

SAOB:s förklaring till dessa betydelser är, som sagt, inte lättläst, men roligt nog finns ett ställe där innebörden för tyska be- (samma som vårt be-, förstås) förklaras – fast på engelska!  

    

Bloggen heter YourDailyGerman och där står så här om prefixet ifråga-: “be-something basically means to inflict that something on something or someone”. Översätt själv, jag förstår vad som menas, men kan inte göra bra svenska av det. Inflict kan översättas med ”tillfoga, tilldela, utsätta /för/”.

Ett kul exempel ges på vad be- kan göra till ett verb. Kanske blir översättningen från tyska en smula långsökt på svenska, men man förstår principen: ”Jag målar min katt” (gör en bild av den) respektive ”jag bemålar min katt” (då färglägger jag kattkraken själv). De tyska verben här är "malen" och "bemalen".

Katten t v är målad (bemålad?) av Fuu J på Unsplash