Senast handlade det om att medier får mejl/brev från allmänheten om vad denna allmänhet anser vara språkfel. Främst diskuterades tidningssvenskan. För vilken gång i ordningen vete sjutton, men i senaste avsnittet fortsatte en docent i svenska att berätta om den tankemässiga konstitutionen hos såna som undertecknad:
Man har lärt sig en viss norm i skolan och sedan den tiden har språkvården luckrat upp eller ändrat sin hållning/... / så att den text som produceras i tidningen faktiskt följer aktuell norm men många har inte lärt sig den nyare normen.
Docenten sa vidare att traditionella språktvistefrågor ”har starkt signalvärde och vi lägger märke till när någon bryter mönstret men vi ser inte alla gånger som skribenten följer normen”.
Det är som med städning: den skit som tas bort syns inte, men om stora dammtussar glömts lyser de i ögonen. Så var även vårt jobb som korrekturläsare: de fel som blev kvar anklagades vi för att ha missat, allt vi räddade såg ingen. Givetvis. Och här kommer en jättesmart truism, uttänkt av mig: det är så städ- och korrekturjobb ser ut. Skulle någon prisa det som försvunnit och som inte går att se? Poängen med de jobben är att skiten inte ska synas!!!
I Sbråkbloggen utlovades för en tid sen mildare hållning mot dem som talar som docenten (som också bara gör sitt jobb, likt många med mer eller mindre tvivelaktiga sysslor). Det går inte. Vad som går är att på denna plats avhålla sig från personangrepp, förödmjukelser, hat, hot och kränkningar samt slagsmål. Men man kan väl få kalla en mjäkig och kontraproduktiv hållning för en mjäkig och kontraproduktiv hållning?
