I ett och samma radioinslag häromdagen, sa en reporter [forrs majör] för force majeur, den andre [forrs masjör].
För inte länge sen var stavning och uttal av ord etablerat under en längre tid. Ville man upplysa sig fanns böcker att slå i (guuuud så fjantigt och sååå 1802!) och nyhetsbyrån TT vägledde medier i allt språkligt, så även på mitt arbete, en lokaltidnings korrektur.
Ett pratprogram (talkshow på svenska) i radio tog upp de olika uttalen av force majeure som nu hörts den senaste tiden. En av programledarna slog fast att [forrs masjör] är det rätta. Den personen har gjort sig känd som frankofil och lutade sig nog mot sina kunskaper i franska. Och just det uttalet har varit det tidigare gängse.
Det där med begrepp och namn från andra språk är ett intressant kapitel. Innan kriget i Ukraina uttalade de flesta svenskar (bl a) landets huvudstad som det stavas: k-i-e-v. Nu hör man allt oftare något som låter som [kiif] eller [kiiv]. Om det är mer ukrainskt vet jag inte.
När någon häromsistens kallade Odessa för [adiessa], gick jag till botten med saken. Om jag nådde rätt botten får jag aldrig veta, men just nu tycks det vara så att ryssar säger [adiessa]. De säger också [garbatjov] men jag fortsätter med [odessa] – som jag tror att ukrainarna säger – och Gorbatjov.
Varken min ukrainska eller ryska är mycket att ha. Jag fortsätter även att säga London, ej [landn], och Helsingfors, ej [helsinki].
