Det låter konstigt att han inte kan vänta på grönt ljus

Som tidigare nämnts, och då inte bara en gång, är beredvilligheten från språkvårdarhåll gränslös: vill någon läsare/lyssnare av språkspalter eller -program ha besked i en fråga så blir svaret vanligen att något inte är så jättebra men att ”man förstår”. Det låter alltid vänligt och som ett föredöme det där med att förstå, men lita på att nyanser försvinner, precis som de olika språkens personligheter.

”Jag såg inte den komma”, sa en man som fick en snyting i boxning. ”I didn’t see it coming” har under långliga tider hetat ”det/den (där) var jag inte beredd på/väntade jag mig inte”.

Och så var det han som talade om en trafiksituation: ”Jag kan knappt vänta på att ljuset ska bli grönt”. Honom vill man gärna upplysa om att det kan kan visst, men kanske han snarare menar ”jag kan knappt ge mig till tåls förrän ljuset slår om”. Eller något annat svenskt och inte bara det översatta ”I can’t wait for/till…”

Det känns så tråkigt att de här språkgrejerna inte tas på allvar. Undertecknad ger sig dock inte utan motstånd. Men det vore bra om det funnes några – någon – som likaså satte sig på tvären och bråkade, gärna mer högljutt.

Bittert kan man konstatera att det är som att ringa myndigheter, institutioner, sjukvården, affärer. En röst svarar och sen börjar evighetsupprepningen: "Det är många som ringer nu, tack för att du väntar". Det här är något av ett tidens tecken (eller föralldel tidens täcken, som liksom lägger sig över tillvaron): allt låter trevligt, men inget händer. 

Fronta chips, spilla bönor och annat man kan företa sig

När vi var barn skojade vi med direktöversättningar från engelska till svenska och tvärtom. ”Det regnar katter och hundar”, sa vi, eller ”what are you for one, I don’t feel again you”. 

Kocken har spillt lite bönor

I de folkliga lagren var inte många bekanta med främmande språk (här avses 50- och 60-tal) och det var en fröjd att förstå hur engelska och svenska, exempelvis, hade olika satsbyggnad, skilda metaforer, språkliga bilder, med mera.

Föga anade vi småungar att de här skillnaderna som för oss var enorma en dag skulle tappa sin betydelse. Inte hade vi kunnat ana att eftervärldens mer "världsvana" människor skulle känna likgiltighet inför skillnaderna och inte respektera dem (trots knapparna de skulle bära på rockslaget: ”vi gillar olika”…). Ett numera använt uttryck vi hade skrattat mycket åt är ”spilla bönorna”. Det nyttjas som svenska när originalspråksfrasen ”spill the beans” har betydelser som ”läcka, avslöja en hemlighet, skvallra, berätta, prata bredvid mun”.

Och så var det XX som enligt tidningens tv-sida ville ”fronta de nya chipsen”. XX är butiksanställd i en av de verklighetssåpor vars syfte är att driva med människor. Tänker spilla några bönor nu: ”fronta” betyder något i stil med ”presentera, skylta upp”. Tror jag.

Där kommer alla bärfisarna marscherande i sina vackra färger

Så här kan en dag börja: Man läser sin gamla lokalblaska samt en gratisdito och lyssnar lite på P1. Och vips har ett inlägg skrivit sig självt!

Det kan inte ha undgått någon att denna bloggare är upprörd, ledsen, arg och besviken över tilltaget att använda ”när det kommer till” och lite fler uttryck med ”kommer” som alla bara lyfts utan prut från engelska in i svenska.

Bli nu inte irriterad, kära läsare, över detta tjat. Det har ett högre syfte och är tänkt som ett evighetsbevis på den förändring av svenska språket som nu äger rum nu och som alla andra bara struntar i (läses med gråten i halsen)

För sisådär ett decennium sen skrev undertecknad till de s k språkvårdarna på SR/SVT om uttrycket ”när det kommer till” och bad dem ta med det på sin varningslista (som de inte har, men det fattade inte jag då). ”Johohohoodå”, sa en av dessa passiva våldsverkare, ”det finns ju visst. Det heter ju ”när det kommer till kritan”.

Det här är en av alla gånger jag fallit ihop utmattad av blandningen skratt och gråt. Just det uttrycket (och jag är till 97 proc säker på att jag har rätt) var dåförtiden det enda ”när det kommer till…” som vi hade.

Nu används engelska ”when it comes to” allt oftare och det börjar bli tunnsått med ”när det gäller, gällande, när det handlar om” – alltså svenska synonyma uttryck som nu vinkar sitt adjö. I dagens blad fanns följande: ”När det kommer till antalet nya bostäder så…” Vaffan? ”När det gäller antalet bostäder…” är ju kortare – något som det alltid tjatas om: skriv kort!

Men morgonen skulle även bjuda på en variant av ”byxan kommer i många utföranden” (betyder ”finns/görs/tillverkas i”). En text handlade om en man vars hobby är bärfisar. Bra att nån intresserar sig för dem, de hör till de varelser som nog ofta glöms. Eller i alla fall inte omvärvs av kärlek. Nå, denne man uttryckte sitt gillande för bärfisarnas skönhet och sa ”de kommer i sådana glänsande metalliska färger”.

Man ser framför sig en bärfisarmé som kommer – marscherande – i sina tjusiga färger. Här går det ju inte att säga att de ”görs/finns/tillverkas i” eftersom det är själva Skapelsen/Skaparen som ligger bakom. Gode gud!

Det finns mycket som tyder på att språket går i tusen bitar

Här sitter man och gnäller om utrikiska lånord och svänger sig även med dem själv. Det är det värsta i just den här kråksången: ingen kommer undan. Men den uppmärksamme rapportören T påminde om att man inte säger ”influencer” rätt upp och ned, som jag gjorde, en stor dagstidning har bestämt sig för att använda ”influerare”. Kör i vind, ”påverkare” som kanske vore mer svenska (jaja, i grunden är det förstås nåt annat…) låter nog för brutalt för de finstämda nutidsmänniskorna.

Det är bara att tuta och köra, snart vet ingen ändå vad nån säger/skriver. På tal om det ska här tas tillbaka berömmande om sajten Glosbe, som inte alls är vad min analoga hjärna fick för sig.

Hade anledning att kolla på en gammal favorit, ”every cloud has a silver lining” som nu ofta får svenska dräkten ”varje moln har en silverkant” av diverse översättare. Den är väl som det mesta stulen, i det minne som i och för sig börjar svikta finns inga moln med silverkanter. Den språkliga bilden är finfin, men vi har nog inte uttryckt saken så på denna sida vattnen.

Glädjande nog finns på den där Glosbe-sidan dock andra översättare som väljer: ”inget ont som inte har/för något gott med sig”.

Funderar över silverkanten. Samtidigt är det ju ett väldigt tjat om guldkant, fast då gäller det tillvaron. Men nog kan man väl ana guldblänk när solen skiner bakom/genom molnen på det sätt som gett upphov till det engelska uttrycket? Mycket riktigt väljer en översättare ”varje moln har en guldkant”. Å andra sidan är det ju inte sant en mulen dag. Men inte silverkanten heller.

Mest rätt har kanske den som valde ”vartenda moln har sitt silverfoder”.

Det är ju så att ”lining” betyder ”foder, beklädnad”. Å andra sidan, i min gamla engelska ordbok finns en annan, för äldre svenskar bekant, översättning av silverkantsuttrycket: ”ovan molnen är himlen alltid blå”. Och den ordboken är mycket äldre än Björn Afzelius låt ”Tusen bitar” (1989) som har just den formuleringen i sig. Originalsången skrevs av danska Anne Linnet (1988) och då löd raden ”Man si'r at over skyerne er himlen altid blå”.

Banala och larviga uttryck för när någon låter tala om sig

Står upp, kliver fram och sticker ut

Nån gång är det väl bäst att söka litteratur om alla konkreta uttryck som undertecknad har så svårt med och tycker är larviga.

Förbehåll: Gamla fina och talande fraser hör inte hit. Ta exempelvis ”det här är inget att hänga i julgranen*, kasta vatten, i ur och skur”. Den sortens bildliga uttryck ger, bland mycket annat förstås, ett språk sina tjusiga särdrag.

Men de här nya eländigt tråkiga ”stå upp för, kliva in, stå fram, sticka ut, kliva fram – jag letar bland hjärnvindlingarna för att förstå varför de låter så fjantiga. Kanske det är för att de inget säger? Däremot ”ta strid/utmärka sig för, ha modet att” – såna är det väl mer klippanischer i?

Hörde också en mening som ”hon har kommit en lång väg”. Det gör mig riktigt förbaskad. ”Hon har haft en lång väg (till framgång, t ex)”, har man sagt förr. Nu översätter man helt slött ”she has come a long way”.

Den som inte tror mig kan googla uttrycket ”come a long way” och underrätta sig om vilken slags svenska vi talar. Det är vid såna här upplevelser man känner för att morra. Morr (med eftertryck).

*Vill gärna rekommendera en seriösare kollega: googla "Linneas språkblogg" och lägg till ordet  "julgranen"

Det är inte kul att vara den som kastar den initiala stenen

Som de små enkla ordens beskyddare har man det inte lätt. Eller, jag vänder här på en femöring, det har man ju förstås, det är väl de andra människorna som måste behärska sin managementkonsultska.

Bäst att vända på femöringen igen, det är inte meningen att tala illa om managementkonsulter. Det kan låta så, men jag känner dem inte. På samma sätt som man kan få ur sig invektivet ”jädra bönner” utan att ha något emot yrkesgruppen (känner också mycket få bönder), är det lätt att ta till managementkonsulterna. Deras titel (går bara på känsla och intuition) var bland det första man inte förstod när den nya världen tog sin början. Sen vällde det in "controllers” och ”operativ front desk managers” samt en mängd jobb med ”senior” i namnet. En "senior manager" är inte alls, som man först tror, en pensionär med ett extraknäck.

Nu kom jag från ämnet, som var att skydda gamla, fina och jätteenkla ord. Beskydd och K-märkning behöver först av allt just det ordet, ”först”, och även uttryck med lydelsen ”först och främst,” eller ”i förstone”. Såväl fler liknande, ”inledningsvis”, t ex, som är är användbara, ofta synonyma ord. Det som nu tar över låter så här:

Syftet med lagen är initialt att öka medvetenheten/…/

Vi har initialt kunnat hålla ett kortare förhör/.../

Stödet är initialt begränsat

Sbråkbloggen är bra plattform för en vädjan (som andra influensers har jag väl sådär en 247 000 följare) om att använda ord med ”först” i i stället för dem som översatts från ”initial/ly”?

Förr var pengarna så stora att man kunde stå på dem och även vända sig vid behov

Laget "suger" eller "suger åt sig som svampar" är två olika saker

Hakar på gårdagens inlägg. Mja, jag hakar förresten på alla tidigare inlägg. Om det nu ska vara så noga. Egentligen finns det ju bara en enda hang up* (hoppsan).

Den lyder så här: sabba inte svenska språket! Här ska beskrivas hur det kan gå när man importerar ord från engelska och t ex, som i det här fallet, gör ett översättningslån av något.

I några decennier har svenskar sagt att diverse saker ”suger” (originalspråk ”things suck”). Precis som i engelska fanns ordet likaså hos oss i en annan, mer konkret, betydelse.

Ofta är det som språkvetare gärna säger (lite för ofta): ”inget problem, huvudsaken är att man förstår”. Det är naturligtvis sant, men så fort de här orden krockar med vissa andra inhemska kan det bli si och så med den där förståelsen.

Hörde någon tala om ett utländskt lag som tränades i hockey. Personen i fråga (kanske var det den svenske tränaren) sa: ”de suger som svampar”.

Där hade vi alltså en kille som inte känner till att uttrycket är ”suga åt sig” (absorbera, för den som endast talar utrikiska), han borde ha sagt ”de suger åt sig (färdigheter) som svampar".

Om spelarna bara ”suger” är det ett skruttlag. Nu antydde dock svamparna något positivt. Den här typen av sammanblandningar är störande. Men uppenbarligen inte för så många. De hör väl till de där som ”förståååår”. Hur fan man än talar.

* OBS! Hang-up betyder "problem" på engelska, "hang up" betyder bl a "lägga på (luren)".

Hamna mellan stolarna är en sak, men "vara mellan två jobb"?

Man kan välja att se konstig språkanvändning på fler sätt. I följande fall, det är en politiker som talar, så sker bara det vanliga: ”babbel babbel babbel, d v s många ord för ett enkelt budskap”. Så här sa politikern om ett problem:

Man måste ta tag i det, adressera det, göra det till sin fråga

Rent perverterad språkhantering ger vissa tidningars rubriker exempel på. Här är en:

Alsings penismiss – hos Petra Mede

Jag vet inte hur det är med dig, kära läsare, men jag anser det vara mycket lätt att låta bli att läsa texten som hör till en sådan rubrik.

Det blir värre med direkt-stulna uttryck som detta, använt i ett s k personporträtt:

Hon är mellan två jobb

Japp, det här blir knepigt Det engelska uttrycket är ”between jobs”. Ska man sno det måste man nog skriva exakt så även på svenska: "Hon är mellan jobb". För "mellan två jobb", blir ju konstigt. Fast det är klart, en person som många vill anställa kan också vara mellan tre, fem och sju jobb. Hur som helst ger en sajt som heter Quora följande definition av att vara ”between jobs”:

It means that a person is currently unemployed — having quit, been fired, or laid off from his or her previous job, or the previous job was temporary and has now ended — and the person has not yet found a new job.

Det är naturligtvis inte min sak, men det vore ju också kul att veta om hon (i svenska exemplet) slutat jobbet självmant, blivit övertalig eller fått sparken. Har hon ett jobb på gång eller inte? Har man sagt a får man säga b, kan man tycka. "Söker nytt jobb för tillfället", vore en lagom upplysning, men ”hon ÄR mellan två jobb”? Medge att det låter helunderligt!?

Höga berg och djupa dalar, massiv och laviner

Efter utflykter i de höga (triljoner) samt fula (sju förti) talens värld är det dags för upprepning. Minnes ”Repetitio est mater studiorum”, repetition är all kunskaps moder.

Det är verkligen inte snyggt (tycker gissa vem) att använda ordet ”massiv” för allt som är stort men egentligen (tycker gissa vem) betyder, och här har jag stöd av SO:

1 a) tung och kompakt

   b) som allt­igenom består av ett och samma (gedigna) material och saknar håligheter

2) enhetligt bergsområde vanligen utan dal­gångar

Men ordet används snart uteslutande så fort något är "mycket" eller "stort": ”Polisen är massivt på plats”, sa en gubbe i radion.

Ordets etymologi avslöjar att det har med kompakthet att göra och kommer av ”lat. massa, klump, massa, av gr. μᾶζα, deg l. kaka av kornmjöl” (SAOB)

Visst, man ska väl inte vara så himla tjurskallig, det är klart att det kan få beteckna något som är mycket, stort, många, gigantiskt, kolossalt, väldigt, jättestort och enormt m fl, men det tycks som om alla varianter får vika för detta ständiga ”massiv”.

(Andra massiv, som Kaskaspakte, får man själv vika för, det ska vara riktigt svårklättrat.) Man gläds dock varenda gång en svensk använder en synonym till de amerikanska översättningsord som blivit till en riktig avalanche – som lavin märkligt nog inte heter på svenska. Ännu.

Knapp eller kula? Säg det. Men dog han verkligen "sjutton arton"?

Allt började med Volvo sju förti, om jag minns rätt. Tiden stämmer med eran för alltings nedgång och fall: slutet av 70-talet och början av 80-talet. Runt omkring en började folk plötsligt inte kunna uttala vanliga räkneord. Sju förti för sjuhundraförti (avser uttalet här). Buss ”fem sjutti” i stället för femhundrasjutti? Vad hade hänt? Vad HAR hänt? Och varför har någon på Wikipedia skrivit in de här konstigheterna som alternativa uttal?

Ja, fråga inte mig. Men en del av den här första nedgången och det första (för)fallet bestod i störtballa (idag kanske ”coola”) affärssnubbar, managementkonsulter och Kay Pollak.

Tilltalet blev ett annat, rösterna lenare. Innehållet mer och mer svulstigt. Samt urholkat.

Barn lär sig, ofta alltför påhejade av vuxna, att det är viktigt att "kunna räkna till hundra". Jag tror att det är ett bra nästa steg för barnen att lära sig läsa ut 570 som femhundrasjuttio och inte "fem sjutti”. Det finns inga vetenskapliga belägg om saken, men man kan misstänka att det är viktigt att inte ha alternativa räkneord.

Danskarna och fransoserna får hålla på med sina konstiga dito, själv kan jag inte bara räkna till hundra utan till flera biljarder (se igår) om så behövs.

"Vad löjligt", säger läsaren, och drar sitt vanliga: ”Det är väl inget att bråka om?”

Nähänä, men sbråkmakaren som vill leva upp till sin titel fortsätter: "Säger du kanske att det där slaget som bayeuxtapeten handlar om heter 'tie sextisex'? Att Kalle dussin dog 'sjutton arton' och att Dackefejden började 'femton förtitvå' ?"

Allmän skärpning, tack.

Fritt efter Johan Peter Molins staty av Karl XII i Kungsträdgården, Stockholm

Räkna inte bara med tal, tala också om räkning för 17!

Det finns mycket att säga om räkneord (se gårdagens inlägg) och stora tal.

Matematikern, i sin tur, sa att folk ibland, medvetet eller ej, säger en "biljard" när de tror att de översätter engelska ”billion”. Det är en kontaminasammanblandning (skämtet ifråga kommer från hedenhös) som tillkommit för att man joxat ihop båda beteckningarna. Men ordet finns inte, eller, jo, det gör det, men betyder något annat.

Man skulle kunna kalla det missuppfattade "biljard" en folketymologi och på nätet kan man finna såväl ”en biljard frågor” som ”en biljard kronor”.

Det är tråkigt när missförstånd letar sig in i sådant språk som inte bör ha vanliga felsägningar/-tolkningar i sig. Tyvärr ligger en mening som ”Det här nya projektet kan ge företag biljarder dollar” på en översättningssajt som normalt håller bra standard (glosbe.se). Biljarderna är lätta för gemene man (och en och annan kvinna) att trilla dit på, även om ordet inte direkt är en ”miljondollarfråga”, som svensken säger. Varför svensken säger just så förstår man inte, eftersom vi inte har dollar som pris i tävlingar. Fast det är klart, drog man själv till med det som ligger en närmast i genren, ”en tiotusenkronorsfråga”, skulle det väl gå hem ännu mindre (om man nu kan säga att saker går mer eller mindre hem).

Det är inte bara pengar som sjunker i värde, så raskt över till andra nedåtgåenden man kan reta upp sig på. Uttala år 2030 som ”tjuge tretti” och betrakta undertecknads irritation! Den är så pass kraftig att den får anstå till i morgondagen.

Man kan inte räkna dem alla, men man vill inte så gärna låta bli

Man kan tycka att det räcker med att dagarna heter Emma, Tage och Leila, men mycket vill ha mer. Nyligen (14 mars) inföll den internationella pi-dagen. Och på tal om mycket hade en anställd hos Google räknat ut lite fler decimaler än vanligt till pi, närmare bestämt 31,4 biljoner.

Jag ringde en matematiker för att diskutera saken, men vi kom genast in på en kanske mer intressant fråga angående antalet: var det verkligen 31,4 ”biljoner” och inte ”miljarder”?  Engelska ”billion” heter på svenska ”miljard” (vilket också är ett skapligt antal). Men nej, en koll visade att den anställda räknat ut 31,4 ”trillion” som det heter på engelska (och lägg märke till avsaknaden av plural-s!).

Vi repeterar för skojs skull: fram t o m en miljon är språken överens. Därefter finns ingen engelsk ”milliard”. Längre. Nu går vi till Wikipedia som säger: ”På amerikansk engelska – och sedan 1974 även på brittisk engelska – heter miljard ’billion’. Dessförinnan var en miljard en ’milliard’ och en biljon en ’billion’ i Storbritannien".

Skulle det där vara nödvändigt, vill man sucka. Vidare. En svensk biljon är en engelsk ”trillion”, sa vi. När det gäller fortsättningen tipsas här med varm hand läsaren att googla ”namn på stora tal”. Pi-decimal-galningen kan behöva de beteckningarna, för hon säger: "Det finns inget slut på pi. Jag skulle gärna försöka med fler siffror".

OK, varför inte, här bloggas för fulla muggar och döva öron, det verkar inte heller normalt.

Kockar, filosofer och löst folk samt en språklig mesallians*

En av mina språkrapportörer hörde av sig och sade hm, hm om uttrycket ”gifta sig”. Ja, det gällde inte det vanliga gifta sig utan den flitigt använda frasen med överförd betydelse. Var och en som då och då läser recept eller ser/hör på matprogram har knappast undgått hur smaker "gifter sig" till höger och vänster.

Detta fall gällde dock en tidskrifts artikelskribent som ansåg att ”religion gifter sig sällsamt bra med den digitala tekniken”. Nu har rapportören, gängad (som man sa förr) ett antal gånger, själv inte gift sig ”sällsamt bra”. (Detta rent parentetiskt, som ett försök att skämta.)

Sbråkbloggen tar dock allt på allvar och dyker ner i rullorna. ”Gifta sig” tycks i lexikon enbart finnas i sin gamla betydelse: ingå äktenskap (mellan människor, inte ingefära och kummin).

Nu vore det här med smaker, religioner och it-teknik som gifter sig en kreativ och skojig stilistisk lösning, ett sätt för en enskild skribent att uttrycka något på. Och det är ju så väl ordnat att man inte halshuggs om man sätter ihop ord på det vis man själv vill. Men – och här ligger ett stort MEN och hovrar i luften (Ha! Känn på den!) – det känns fantasilöst, enligt undertecknad, att bara sno och sno och sno uttryck från engelska och översätta till svenska.

Nu är tyvärr företeelsen förklarlig på grund av det strypgrepp amerikanskt kultur- och nöjesliv lagt om Sveriges hals (samt ett flertal andra länders strupar) under evärdliga tider.

Evärdlig är ett gammalt ord, men betyder ändå ”i all framtid”. Ha! Känn även på den!


* SAOB: "giftermål med person av lägre stånd l. samhällsställning, icke jämbördigt l. ståndsmässigt äktenskap". (I SAOB betyder l. lustigt nog "eller")

En alldeles svensk fråga i tiden: peas for our time!

Man är förstås inget sanningsvittne. Det slog mig när följande fråga ställdes nånstans: ”Är det nån skillnad på ärter och ärtor?” Minnen från korrekturläsningsjobbet dök upp. Vi ändrade alltid "ärtor" till "ärter" (om jag nu minns rätt!) och ägnade oss då åt ett slags hyperkorrektion. Men det gör även de som tror att det alltid heter "ärtor"!

Sånt är kul: man måste tänka själv och även ta hänsyn till hur ordet använts tidigare. För så här svarar Språkrådet (som inte darrar på manschetten när det inte gäller samtidsuttryck eller nutida påverkan från engelska):

Ärtor och ärter är båda korrekta pluralformer. Ärter är pluralformen av ärt, medan ärtor är pluralen av ärta.

Äh, bäst att citera resten också, det visar att vi på jobbet ibland hade rätt och ibland var övernitiska så att det blev mindre rätt:

Ärter används främst som en kollektivbeteckning, därav ärter och fläsk. Man tänker då inte på varje enskild ärta utan på mängden. Ärtor används ofta om man kan räkna ärtorna, t.ex. kan man säga att det ligger en ärta eller tre ärtor på ett fat. Man skriver alltså många ärtor men mycket ärter. Men i talspråk uttalar många pluraländelsen -or som -er. Man skiljer i tal då inte mellan pappor och papper, och inte heller mellan ärtor och ärter. Det kan sedan göra det svårare att avgöra om det i skrift ska vara ärter eller ärtor, och ofta skriver man ärtor för att man tror att ärter är slarvigt.

Lägg särskilt märke till det där med ”många ärtor” men ”mycket ärter” och jämför gärna med ”många sillar” och ”mycket sill”, ”tre vargar” och ”gott om varg”.

Så kan det gå med ärtor och sillar och vargar (plus en hel del andra substantiv): de kan vara kollektiva.

Det kostar på att lära sig allt finlir av den här typen. Det vore bra om alla var noga med sina respektive språk som snart är utrotningshotade, ihop med bin och isbjörnar. Beträffande allt som försvinner kan man inte säga annat än att det är synd på så rara ärtor/-er.

När Dalí och Picasso får hand om språket blir det kajko

Mycket kan sägas om denna bloggare (”vilken jävla insnöad språkgalning!”), men hon ger sig i alla fall inte på läsare som inte bett om det. Sbråkbloggen är inte ett socialt medium – såväl upphovspersonens namn som kommentarsfunktion lyser med sin frånvaro.

Snarare påminner bloggen om tågskriken hos frustrerade människor som ställer sig under en järnvägsbro och illvrålar när tåget passerar. Något av en primalterapi.

Sociala medier har liknande terapeutiska roll fast med den skillnaden att upphovspersonerna vill ha uppmärksamhet och ”följare”.

Gammelmedierna skulle, trodde man, försvara ställningarna med hjälp av skapligt faktakollat innehåll och ett tadelfritt språk. För det skulle utbildade journalister - ja, alla i branschen, sörja. I stället ser man även i dessa medier två tydliga mönster av språkförstörelse.

I det ena tar engelska överhanden på ett sätt som – har jag sagt det förr? – gemene man inte märker/bryr sig om. I det andra kantrar, oavsett annan språkpåverkan, vanliga uttryck och grammatik. Sammantaget ändrar det här grunden för svenskan, hur mycket än akademiker (har förstås några särskilt i åtanke) försäkrar oss om att syntaxen inte ändras, att alla de här eländiga skituttrycken endast berör ytan.

För några inlägg sen behandlade bloggen tidningsrubriken ” Skaparen ursäktar heterotvånget”. En skapare av en tv-serie bad om ursäkt för seriens alltför svartvita människosyn.

Häromdagen sa en programledare i P1: ”Vi får ursäkta för ljudkvalitén”. Låter inte "vi får ursäkta för ljudkvalitén" som något yttrat av en språkets Dalí. Eller Picasso? 

Ibland kan det passa att citera Egon Kjerrman

Blablablablablablablabla, ifrån morgon och till kväll är det bara blablabla!

Man kan i egenkritiska stunder minnas den fina sången med namnet Blablablablablablablabla, sjungpratad av Egon Kjerrman och lätt att googla fram. På Youtube får den kommentarer som ”Egon Kjerrmans tidiga inlägg i könsrollsdebatten” och ”Stämmer in på 99 % av dagens kvinnor också”. Av andra än dessa kommentatorer uppfattas texten säkert som misogyn.

Men den kommer från en annan tid liksom sbråkmakaren, så här kör vi loss igen: Igår ägnades inlägget åt den skumma utsagan (skum i just det sammanhanget, eller kontexten för den som är mer inne på såna diskurser) ”spela ut”.  I dag vänds vreden mot det alltmer vanliga "kommer" i sammanhang som är icke-typiska i svenskan.

Och apropå ordet i fråga: i förrförra meningen använde jag först ”härstammar” – och bytte sen – för att få en övergång till detta ilskeobjekt. Att säga att något "kommer från en annan tid" är dock inte lika löjligt utlandsinfluerat som i (blunda, ni som känner igen det): ”blusen kommer i blått  och grönt, han kommer från pengar, huset kommer med en rejäl prislapp”.

PRATA/SKRIV INTE SÅ! Två av meningarna kan uttryckas barnsligt enkelt (det har gått förr): ”blusen finns i blått och grönt” och ”huset har en rejäl prislapp (på sig)”. Han som ”kommer från pengar” får formuleras om, kanske rent av med ett ”kommer” i meningen, men då så här: ”han kommer från en välbärgad familj/välbärgade förhållanden”.

Värre ändå var piloten som sa ”jag kommer från ett sätt att flyga som …” Det kan nog läsaren själv omforma till svensksvenska.

Men jag kommer att fortsätta vara upprörd. Blablablablablablablabla, ifrån morgon och till kväll är det bara blablabla!

Har svenskan numera spelat ut sin roll? Eller sitt trumfkort?

Ibland känns det märkligt att inte fler svenskar reagerar på den engelska (amerikanska) översättning många talar. Jodå, det låter extremtjatigt från sbråkmakarhåll, men det är svårt att låta bli att undra över om inte andra likaså hör det här konstiga språket. Är det nån där?

Det djävulusiska är att orden i sig är svenska och detta faktum gör väl att folk sväljer eländet. Men lyssnar gör de inte - eller så struntar de i innehållet.

En journalist och programledare gav sin syn på ett förlopp (spelar ingen roll vilket) och avslutade med orden: ”Blablabla, så tror jag att det hela kommer att spela ut”.

Letar man efter ”play out” i det stora amerikanska lexikonet Merriam-Webster får man bl a en innebörd som ”to perform to the end” eller synonymer som ”finish, develop, unfold”.

Svenska skulle alltså vara ”Så tror jag att det hela kommer att ’utvecklas/se ut/sluta/gå”.

Att något ”spelar ut” är inte svenska. (Jo, det kan det vara, som i rubriken till det här inlägget, men det betyder andra saker). Uttrycket ”play out” är ett av oräkneliga engelska idiom som vi inte bara kan vältra in i svenskan lite godtyckligt  utan att vara överens om saken.

Det engelska uttrycket är gammalt. I Svenska bokförlagets ordböckers engelsk-svenska lexikon från 1969 får ”play out” den svenska översättningen ”spela till slut”. Vidare ges en exempelmening ”the matter is played out”, som betyder ”spelet är slut, saken är utagerad”.

Jahapp, och nu kommer även detta inlägg att spela ut. Förstå vad jag skriver eller skit i det.

Filosofiska funderingar kring vad som egentligen är inblandat

”Den här frågan kan kanske Ni svara på”, sa filosofimagistern och nickade åt mitt håll.

Vi använde såna hövliga ni (som stavades med stort N) på min gymnasieskola i slutet av 60-talet. Som den sadist han var satt han där med ett sardoniskt leende på läpparna eftersom han kände till mina talanger vad gällde abstrakt tänkande. Han talade om att "p implicerar q" (det framställs med en pil från p till q). Eller kanske han bara sa”om p så q”. Hur frågan löd exakt har fallit bort under det halvsekel som lagt sitt barmhärtiga dis över mycket.

Den tillfrågade satt nog och tänkte på stadens nya diskotek: skulle Han (d v s han med stort H, inte läraren!) komma dit i kväll?

Även om själva den materiella implikationen, ett konnektiv inom satslogiken, gick mig förbi, så vet jag att man inte sitter och implikerar hit och dit (se föregående inlägg). Ej implicerar man utan att tänka efter. Det var förresten ingen som implicerade i Sverige förrän fr o m 1973, eller åtminstone fanns inte ordet i SAOL innan dess.

Med det som bakgrund: d(r)öm då om undertecknads förvåning när man i en amerikansk serie om tjyvar och banditer – samma dag som killen i radion – använde ”implicate” flera gånger, alla översatta med ”implicera”. Meningarna löd bl a ”Vet du om din far implicerade nån annan i sitt erkännande?” och ”Den här inspelningen måste ha implicerat några mäktiga personer”. 

Osvenskt som det låter är det inte fel, ”implicera” betyder också ”blanda in” eller ”inbegripa”.

Själv skulle jag inte komma på tanken att använda ordet utanför satslogiken.

Det känns lite b att utbildade journalister inte kan sitt abc!

Den läsare som till äventyrs läser denna blogg mer än en gång (och här går en annan med håven) kan tycka att det är ett förfärligt brasklappande. Men vi gnällspikar måste ständigt komma med förbehåll eftersom vi annars anses vara människoovänliga.

"Äsch, det är väl inte så farligt", är en vanlig kommentar man får när man kommenterar språkförfallet. Nej, inte är det så farligt om det är en udda företeelse, men om sådana förekommer i parti och minut, då rackarns!

Nu tänker jag kritisera en reporter i ett nyligt radioprogram. Personen kan jag inte ha något emot  – det är en för mig okänd människa  – men fenomenet, kära läsare, fenomenet är vad det handlar om, och frågan där bakom: Bör inte utbildade journalister kunna sitt modersmål? Om de dessutom, som i detta fall, återger forskningsresultat, är inte TYDLIGHET viktig då? Och, för åttitolfte gången: det här handlar inte om banala felsägningar och misstag.

Ungefär så här sa reportern: "Detta gav en mer nyanserad bild av boken än jag införstått mig med tidigare". Citatet är inte helt korrekt återgivet, vilket inte här spelar stor roll. Alldeles exakt avskrivet är ”än jag införstått mig med tidigare”. Om man läser från ett manus så har man ju antagligen skrivit så, det är förvånande.

Vidare säger radioreportern till en intervjuad: ”Det du implikerar är att…” Ordet "implikera" finns inte i svenskan. Det gör däremot "implicera" (c uttalas som s), men det betyder ”innebära, medföra”, och pekar alltså på en konsekvens av något.

Förmodligen far reportern efter engelska ”imply” som bl a kan betyda ”antyda”.

Ska man behöva gissa vad som sägs i svenska riksradion? Det känns lite b, som ungdomen sa förr, fast långt efter att man själv var ung.

Så operatårta är alltså något annat än den verkat utge sig för?

Presidenter och andra som har problem med "fake news": om de anade vidden av hur länge det pågått.

Som man satt där och slog i böcker och nät efter kristyr och glasyr gick det inte att undvika flottyr och frityr. Här uppstår ett problem med Wikipedia som säger att flottyr betyder stekflott. Det blir att, undantagsvis, sälla sig till de yngre av de ordböcker som ligger på https://svenska .se/.tre/. SAOL och SO anser flottyr vara det fett i vilket man friterar diverse jox som man först doppat i en frityrsmet.

Nog om detta. Då var det värre med ett tårtavslöjande av gigantiska mått. Jag, av alla, har levt i en villfarelse och trott att operatårta är den med grön marsipan, prinsesstårta den med rosa.

Det har på många sätt känts självklart. Nu läser jag en abrovink om att den ena innehåller sylt och den andra inte. Då har vi ännu inte kommit till det värsta.

På något som heter Matbloggen står följande:

Prinsesstårtan är inte så väldigt gammal utan kom till först 1948. Det var hemkunskapsläraren Jenny Åkerström som skapade denna favorit. Till en början hette den enbart grön tårta. Att den sedan fick namnet prinsesstårta beror på att den var Hagasessornas favorittårta. Hagasessorna var nämligen hennes elever.

Prinsesstårtan är grön! Den kan uppenbarligen även göras i andra färger, det har jag sett med egna ögon. Men, och här kommer det: Operatårta tycks vara något helt annat! Åtminstone om man får tro vissa som gör den väldigt chokladig i jämförelse. Och med tycke av tiramisu.

Nätet tycks dock delat, det sitter en massa folk och verkar tro (som jag) att operatårtan är grön.

Aldrig får ens världsbild vara i fred.

Vilse bland topping, icing och frosting i mat- och bakvärlden

När man läser recept, och det händer ju, kan man irriteras över språket i dessa. Numera "adderar" man ägg och mjöl. På den gamla goda tiden ”tillsatte” man dem och fan vet om inte maten och bakverken smakade bättre. Jag subtraherar sånt snack, räkna med det.

Andra förhållandevis moderna begrepp inom området är "topping, frosting" och "icing". Det senare har inget med ishockey att göra. Alla tre begreppen är larviga eller, i alla fall, onödiga i svenskan.

På ett pizzakit jag köpte häromdan (pizzakit, man borde skämmas: för att man köper det, för att man säger det) stod instruktioner om hur man skulle förfara med fyllning och topping. Jag  hade trott att det var samma sak, alltså det man slänger på, men just här var fyllningen exempelvis svamp, skinka och ost. Toppingen la man på efteråt, den kunde vara ruccola eller råa lökringar – sånt som inte bakades ihop med resten.

Men den där toppingen betyder ofta bara "fyllning", vilken man i sin tur också kunde kalla "pålägg". Kanske folk tänker mest på mackor i samband med ordet, men i pizzarecept har jag läst att fyllningen kallas pålägg. Det är ju ett jättebra ord för det man lägger på mackan, pizzan etc.

Skillnaden mellan icing och frosting är oklar. Fast det gäller ju även kristyr och glasyr. Låt mig skapa klarhet i denna begreppsförvirring: Pålägg läggs på grejer (mackor, pizza), fyllning läggs i saker (paj, tårta). Glasyr är en smet av vätska och florsocker som breds över bakverk. Kristyr är samma sak fast istället för vätska används äggvita (och ättika). De engelska begreppen tycks gå i varandra. För en svensk räcker det att brottas med kletsmet som kristyr och glasyr utan att blanda in frosting och icing

Tidens tand i betraktarens öga med örat mot marken

”På grund av skäl! På grund av orsaker!!!"fnös vår chef. Dessa och andra horrörer ristades in i vår ryggmärg. Det var 70-tal och på tidningens korrektur var regimen innan dess säkert bra mycket tuffare ändå, för att därefter, decennium för decennium, mattas av och dö.

Tidevarv komma, tidevarv försvinna

Därför studsar jag av av en mening som (radion): ”På grund av det skälet kan han inte gå in på varför”. 

En småslapp googling leder mig till TT och  – o, glädje! – under rubriken ”Ord och begrepp” varnas ännu för de uttryck vi lärdes upp om. Skriv inte ”på grund av åldersskäl” utan ”av åldersskäl”, manar TT och fortsätter: skriv inte ”orsaken till olyckan berodde på”, utan ”olyckan berodde på” eller ”orsaken till olyckan var”.

Problemet med den här typen av kunskap är dock att inte så många hittar fram till den eftersom de inte längre verkar ställa frågan "hur säger/ skriver man?" till sig själva.

Detsamma tycks vara fallet med dem som sagt: Det här sker i jämnstrukhetens namn (person i ring-in-program i radio) och Nyfiken i en dumstrut (journalist och författare i samma medium).

Men på liknande vis snubblar vi över orden lite till mans så här ska inte dras några större växlar på dessa roliga utsagor.

En klassindelning som saknar, just det, ja: klass!

I ett radioprogram talade man om en amerikansk tv-serie med många bottnar. ”Den har t o m”, sa en av programdeltagarna, ”använts i undervisning i filosofiklasser i USA”.

Det här är ett nytt sätt att använda ordet "klass" – snott rakt av, som man säger, från engelska. Ändå är ”klass” egentligen ett riktigt multi-ord, det kan betyda allt möjligt. 

SO ger följande fyra kategorier: 1) grupp av företeelser som kan gränsas genom likartad grad av väsentliga egenskaper 2) avdelning skolelever som normalt undervisas tillsammans i samma årskurs; i grund­skolan el. gymnasiet 3) (större) grupp som ut­görs av personer med likartad ställning i sam­hället t.ex. genom yrke, ut­bildning el. förmögenhet 4) av­delning med viss bekvämlighet och service på tåg, flyg etc. 

Men ”filosofiklassen" är i en klass för sig. Skulle man säga om elever (oberoende av nivå) att de bevistade en ”matematikklass” eller ”historieklass”? Nej, man skulle säga "lektion". 

Ändå gör den här nya ”klassen” sitt intåg i alla sammanhang: Man hör om ”gymklasser, yogaklasser” och andra ”klasser”. Vad hände med ”grupper, kurser, lektioner, cirklar” m m?

Sånt kan man sitta och reta sig på en fredagseftermiddag.

 
Ordet ”klass” ursprung är det latinska ”classis”, med innebörden "avdelning, klass", ursprungligen ”uppbåd”. 

När vi ändå talar om modernitetsord som "filosofiklass" kan det vara kul att påminna om vad en "klassresa" kan vara (enligt SAOB): "resa som företages av skolklass".

Ett stycke lamentation från en djupt ledsen atlet

”Djupt ledsen” var det, ja (se gårdagen). Rådfrågar man Svenskt språkbruk får man mängder av exempel med "djup", men inte ens ett lexikon med fraskonstruktioner och idiom kan innehålla allt en människa kan få för sig att säga. I såna här lägen är det bättre att höra med kamrater av äldre årgång. Det lyckas ofta rätt bra.

Som denna gång. Av ett (litet) antal tillfrågade håller alla med om att ”jag är djupt ledsen” inte låter rätt att säga. Eller snarare: meningen i sig kan givetvis låta som svenska. Det skulle även ”jag är grönt ledsen” göra. Men innehållsmässigt faller den senare bort direkt – försåvitt vi inte har att göra med en poetisk text.

Man reagerar inte lika starkt på utsagan att någon är ”djupt ledsen” – ändå tycker sig mina sagespersoner höra en felaktighet. Kanhända går det att söka svaret inom grammatikens ramar, men det finns gränser för detta frivilla arbete!

Tar i stället och avslutar med ett par rena anglicismer som skorrar utav helsicke i öronen.

Tv-reklam: Detta är ett mellanmål av ost.

Låt mig utbrista i ett kraftfullt USCH för av-konstruktioner. (Gissa i vilket språk såna  förkommer?) Kung av sand? Man tackar. Heter det inte Sandkung/en på svenska?

Och heter inte det där i reklamen ”ostmellanmål”? Ty så kan svenskan bilda nya ord. Se upp för undertecknads vrede, för jag är egentligen rätt atletisk, som nån sa i radion.

Det är förstås en lögn, jag är inte minsta atletisk. Ej heller är jag en sporttyp. Athlet är engelska och betyder idrottsman/kvinna.

Det blir inte bra om folk ska hålla på att ta eller göra mord!

Som sagt, aldrig får man vara riktigt glad. Klagades inte här i bloggen över att man faktiskt inte bör säga ”ta självmord”? Så sent som i går? (”Ta” mord?????)

Vad tror läsaren händer? Jo, här sitter en annan med ett nytt problem: någon säger sig vara ”djupt ledsen”. Låter inte det alldeles för översatt från ”deeply sorry”? Jag gör så här: skriver ”djupt” i Googles sökfält (även om man måste behålla en viss skepticism inför G!) och då kommer en massa sökningar upp som ger en fingervisning. Många har alltså letat efter djupt ”vatten, badkar, sår, bett”. De vittnar alla om ordets konkreta betydelse. Men se! Där dyker också något typiskt för vår tid upp: ”djupt deprimerad” är likaså ett vanligt begrepp att söka efter, med ett perfektparticip med adjektivisk böjning (det där fick jag slita med!)  i stället för de handfasta substantiven!

Sen sätter det inre och personliga lexikonet i gång: varför tycker jag att ”djupt deprimerad” låter OK att säga, och för all del även ”djupt bekymrad”, men inte ”djupt ledsen”?

Säg det, men så här ser det ut när man går på djupet (förlåt, då…)

Såna här tankar gör att man vill vända sig till en handordbok där inte bara enstaka ord beskrivs utan även svenska konstruktioner och fraser. Och där har boken Svenskt språkbruk (2003) tagit över efter den gamla föregångaren Svensk handordbok.

I mitt sökande efter såna här fraseologiska ordböcker hamnar jag hos Wikipedia som skrivs av oss alla. Där skriver en annan språkhaverist att Svenskt språkbruk fått kritik för att den bl a innehåller ”fraser som av många inte anses vara korrekta, som till exempel ’ta självmord’”.

Jag slår upp i boken och där står, mycket riktigt, ”ta självmord” och ”även ”göra självmord”.

Det är så att man känner sig djupt ledsen, på något vis. Och till själva det uttrycket återkommer jag när chocken lagt sig.

Det passar inte med Elvis Presley-språk när folk tagit sina liv

Språkförbistringen ökar i rask takt i det här landet. Den beror till stor del på en generationsklyfta, som i sin tur inte enbart handlar om engelsk språkinvasion utan även inhemsk (betona gärna ”hemsk”) förnyelse respektive förtvinande.

Bland tusentals exempel finns ”XX tog självmord”, där ”ta livet av sig” och ”begå självmord” gått i varandra. Detsamma har hänt ”få bukt med” och ”komma till rätta med”. De båda blandas nu friskt och blir ofta ”komma till bukt med”, vilket i sin tur blir till ett ofrivilligt skämt, se inlägg i denna blogg 29 mars 2017.

Under många år har man hört ”ta självmord” och det får väl numera grönt ljus av de språkvårdsordningsmän som egentligen inte vill jobba som sådana.

Hur som helst är självmord en tragisk historia som gör anhöriga och vänner såväl förtvivlade som arga. I samband med att en sångare nyligen tog sitt liv, sa en god vän till denne att han var ”förbannad och hjärtekrossad”.

Här har vi dock att göra med det vanliga engelska inflytandet som gör att utsagan drar åt det komiska. Det är naturligtvis inte avsikten hos den svenske journalist som översatt nyheten (artisten var från England).  I brittisk press var vännen ”heartbroken”.

Mitt engelsklexikon från 1969 ger för ”heartbroken” bl a ”förtvivlad, tröstlös”. Svenskan har inte tidigare haft ”hjärtekrossad” som adjektiv. Detta leder tankarna till helt andra former av sorg.

Den som letar i SAOL från 2006 finner enbart substantivet ”hjärtekrossare” eller ”hjärtekrosserska”. Men i 2015 års upplaga blir det knepigare. Då hyfsas innebörderna så att härtekrossare betyder ”man som många kvinnor (el män) faller för” och hjärtekrosserskan, är, följdriktigt, ”kvinna som många män (el kvinnor) faller för”. Hjärtekrossartyperna dök upp i 1950 års SAOL, innan dess måste de ha hetat något annat.

I samband med riktigt svåra sorger och förluster ska man nog låta bli ett sorgebeskrivande ord som ”hjärtekrossad”. Åtminstone i ett par decennier till. Samt ska man passa sig för kvinnor och män som många män och kvinnor faller för. Och/eller ickebinära personer, var god stuva om i kombinationerna efter eget skön.

Ett flyktigt sammanträde skulle kunna vara befrielse nog

Det svenska Språkrådet är nog en aning naivt. Tja, man ska kanske inte dra alla som jobbar där över en kant (som nog är OK att säga i detta slappa språkklimat), men ett par av rådets representanter stod häromdagen för några rara (i betydelsen gulliga) tankar kring ett ord.

I en krönika presenterades ett faktum: ordet ”möte” har i hög grad ersatt ”sammanträde”. Det förmodades bero på att ”möte” har intimare och innerligare karaktär än "sammanträde". Och det går att skriva under på. Språkrådsrepresentanterna tänker väl lite Hjalmar Gullbergskt:

Om i ödslig skog

ångest dig betog,

kunde ett flyktigt möte
vara befrielse nog.

Giva om vägen besked,
därpå skiljas ifred:
sådant var främlingars möte
enligt uråldrig sed.

Byta ett ord eller två
gjorde det lätt att gå.
Alla människors möte
borde vara så.*

Själv mindre poetiskt lagd, minns jag en kollega som vid tiden för engelskans grava inbrott i landet sa: ”I dag ska vi ha ett meetingmöte”. Kollegan kunde inte mycket engelska (vilket  var vanligt på den tiden), men var lika anfrätt som nutidssvensken när det gäller att svänga sig med det senaste inom tuggsnacket. 

Det är möjligt att denna avdöda kollega görs orätt, men om jag inte minns fel började (detta var mer än 40 år sedan!) många plötsligt säga ”meeting” istället för såväl ”sammanträde” som ”möte”. Det var f ö inte i skämtsam ton ”meetingmöte” sades, så jag tror vad jag tror.

Alldeles oavsett kollegan är det påfallande enkelt att misstänka att engelskans ”meeting” ligger bakom att vi i Sverige har fler ”möten” än ”sammanträden”.

* Ur "Att övervinna världen", 1937

Samtidsord och -floskler gör en knappast till någon unik typ

I går skrev jag att något ”daterade sig till” – och så ett årtal. Det är så man använder datera, anser undertecknad och ”intresseklubben antecknar”, som folk säger när de tycker att man är väldigt ointressant.

Men ändå: datera är ett verb och inte ett adjektiv. Sålunda köper jag inte ”daterad”. Men jag köper inte ens ”köper” på det sätt som nu användes i avskräckande syfte. I Amerika säger man ”I am not buying that” och förutom att betyda att man rent konkret köper något – en chokladask – så kan det innebära ”det där går jag inte /med/ på” eller en hel massa andra uttryck på svenska.

Vid varje sånt tillfälle – när man hittar på en egen fras istället för ”det där köper jag inte” –
så är man rätt så skapligt unik (fast så kan man inte säga egentligen: är man unik så är man!). 

Eftersom denna tid präglas av att människor vill vara så förbenat särskilda och speciella är det konstigt att de beter sig så himla uniformt (en ganska banal iakttagelse,för att vara uppriktig).

Kollar man med den medhårsstrykande Svenska Akademien så finner man ”daterad” som adjektiv i två av de tre ordböcker som går att slå i samtidigt (svenska.se/tre/). Givetvis går SAOL och SO i bräschen, där finns ”daterad” i betydelsen ”föråldrad” (hämtat från engelska "dated"). Vad fan säger man inte ”föråldrad” för då? Det går också att använda "gammal, antik, bedagad, gammaldags, urmodig, förlegad, ålderdomlig, passé, gammalmodig" m fl.

”Du är lite antik”, kunde man säga i min hemstad på 50-talet (och säkert även på andra platser tidigare samt senare). Jadå, man må vara lite antik, men nog är man ett större unikum än alla typer som inte kan låta bli att tala översatt engelska oavbrutet. 

En liten svängom bland finlandssvenskarnas favorit-om

Mikael Reuter, en språkvetare på andra sidan om Östersjön, skriver att ”vi finlandssvenskar” tycks ha en ”förkärlek för sammansatta prepositioner på -om”. Han nämner några provinsiella (i Finland) och mycket vackra exempel, ”ytterom” och ”innerom”, medan, fortsätter han, ”ovanom och nedanom och framför allt framom har använts i äldre svenska och fortfarande förekommer någon enstaka gång i Sverige”.

Det gör de nog mycket sällan nu, de här raderna skrevs 1997 som en språkspalt för Institutet för de inhemska språken, Finlands motsvarighet till svenska Språkrådet.

Det är ungefär den tiden, 1990-talet, mina källor kan datera sig till, för att sen gå bakåt i historien och ner bland kvastfeningarna.

”Framom” känns som en trevlig synonym till ”framför” (vilket den ju också är) och även om inte SAOL betecknar den som ”ålderdomlig” så gör SO (Svensk ordbok, utgiven av Sv Akad) det.

I ett finlandssvenskt lexikon står likaså om ”framom” att det ”uppfattas som ålderdomligt i svenskan”. Där ges exemplet ”Jag föredrar äpplen framom päron” med tillägget att svenska motsvarigheten är ”Jag föredrar äpplen framför päron”.

Det -om som finlandssvenskar, enligt Reuter, gillar finns kvar i svenskan i några andra ord. Själv kan jag komma på ”hitom, bortom, bakom, inom, utom” och kanske även ”genom”. I några av dem kan man i stället och beroende på funktion använda ett -för, precis som vi har ”framför” istället för ”framom”: ”hitanför, bortanför, innanför” och ”utanför”.

Det får räcka för i dag, letandet bland århundradena tar på krafterna.

Föredrar man öl framom eller framför vin eller, värre, över?

”Han väljer XX framom XX”, sa reportern i min radioapparat (säkert i andras också). Hon talade finlandssvenska. Saken är biff: de talar så fint, riktigt och lite annorlunda mot vad man kan förvänta sig av Sverigesvenska.

Visst går det att förstå - som också språkvetarna brukar hävda när de tycker att man kan skita i vad folk säger egentligen. Nu har ordet använts även i Sverige och betyder naturligtvis ”framför”, som i ”jag föredrar öl framför vin”. I mitt aktiva ordförråd finns inte "framom" och förvånande nog markeras det inte som ålderdomligt av SAOL. Letar man efter ordet på nätet hamnar man, som antytts ovan, ofta i Finland.

 

Det finns en hel del att säga om ”framom” (som kan vara preposition eller adverb), men det får bli morgondagens drapa. 

Vad som kan tilläggas, tyvärr, är att t o m det ”framför” som vi vanligen säger istället för "framom" (se nyss nämnda öl- och vinexempel) kanske i framtiden kommer att bytas ut mot ”över”. 

Om vi tar ölet och vinet igen så heter det på engelska (amerikansk dito, misstänker jag, britterna har antagligen "to"): ”I prefer beer over wine”. Nu finns inte exakt den frasen på svenska någonstans, men det existerar redan tillräckligt många meningar med uppbyggnaden ”föredra XX över XX”.

Hej Finland, igen, som föredrar vissa saker framom andra!