”Jag såg inte den komma”, sa en man som fick en snyting i boxning. ”I didn’t see it coming” har under långliga tider hetat ”det/den (där) var jag inte beredd på/väntade jag mig inte”.
Och så var det han som talade om en trafiksituation: ”Jag kan knappt vänta på att ljuset ska bli grönt”. Honom vill man gärna upplysa om att det kan kan visst, men kanske han snarare menar ”jag kan knappt ge mig till tåls förrän ljuset slår om”. Eller något annat svenskt och inte bara det översatta ”I can’t wait for/till…”
Det känns så tråkigt att de här språkgrejerna inte tas på allvar. Undertecknad ger sig dock inte utan motstånd. Men det vore bra om det funnes några – någon – som likaså satte sig på tvären och bråkade, gärna mer högljutt.
Bittert kan man konstatera att det är som att ringa myndigheter, institutioner, sjukvården, affärer. En röst svarar och sen börjar evighetsupprepningen: "Det är många som ringer nu, tack för att du väntar". Det här är något av ett tidens tecken (eller föralldel tidens täcken, som liksom lägger sig över tillvaron): allt låter trevligt, men inget händer.
