Nån ordning får det vara i en blogg: man är mer "lagd" än "anlagd"

Språk kan vara mycket personligt färgat. Ibland är det kul, ibland blir det svårt. I går skrev jag en sak man inte borde utan att förklara sig. Så här stod det: ”Den som är samhällskritiskt anlagd…”. Det heter givetvis inte ”anlagd”, utan ”lagd”.

 
Vad gäller verbet ”anlägga” så används det om trädgårdar, bränder, men man kan också anlägga en moteld – eller en min. Medan vara ”lagd” åt något är att vara intresserad av eller ha talang för något.

 
Själv har jag hämtat den roliga och drastiska formuleringen ”vara anlagd” från Kristina Lugn (även om hon säkert inte är ensam om skämtet). Så kan man förstås göra, och i bloggen kan jag skriva vad jag vill. Men vill man att så många som möjligt ska begripa texten bör man inte referera till dikter av en poet som kanske inte alla känner till eller läst något av.

 
Då snävar man in sig lite grann. Å andra sidan kan man inte låta bli att låta ens språk vara det det är! Man sitter m a o alltid på pottkanten om man inte håller sig till ett mycket strikt och korrekt språkbruk. Men ett sådant lyser ju med sin frånvaro i hela samhället, och än mer blir det så när var och en (p g a de myckna medierna) skräddarsyr sin ”verklighet”. Men enligt språkvetare pågår inget alls i den vägen. Det är bara jag som sitter här och hittar på (sur min).

 
Själv (antagligen kokobello) anser jag att det blir svårare och svårare att förstå det språk som ”utifrån” försöker meddela mig något. Överenskommelsen om hur svenska låter och skrivs bleknar mer och mer för var dag.

Ett till förtydligande angående gårdagens inlägg: Rubriken var en travesti på en rad ur en Hasse&Tagelåt, ”våld och förtryck det gör mig ledsen, men kaffe och bullar gör mig glad”.

Knas-sms de gör mig ledsen, men kaffe och bullar gör mig glad

Den som är samhällskritiskt anlagd har att göra. En av alla tankar som far igenom skallen är den om att det till för inte sååå länge sedan var äldre som lärde de yngre saker och ting. Som var förebilder, skulle man kunna säga på ett modernt vis. Eller rollmodeller, på ett ännu modernare samt direktöversatt från engelska.

 
Läste nyligen om en välkänd rörelse, den som är vanlig inom digitala medier. Först börjar barn och ungdomar med något, det kan handla om sms, facebook, instagram, men flyr snart därifrån eftersom deras föräldrar samt ännu äldre släktingar börjat haka på.

De äldre brinner av iver att visa hur bra de hänger med. Det sms-språk (förkortningar särskilt) som först förskräckte de äldre, ”Oj, detta påverkar barnens språk negativt”, har kapats av farfar och mormor. För att inte tala om emoijerna.

Språkproffsen (av vilka de flesta är överlöpare) säger att figurerna kompletterar de små meddelandena. Jag vet inte det, jag. Ofta skriver folk (jo, jag faller dit själv ibland) ”har just ätit en hamburgare” och trycker dessutom dit en bild av en hamburgare. Den som får ett sådant meddelande kan svara med en bild på en tumme. Eller ett hjärta. Eller en glad smiley. 

Innan jag tänker på vad det här innebär för framtiden så jag tar en kopp kaffe och en bulle.

Svenska Institutet kommenterar språket med kluven tunga

På sin hemsida om svenska språket skriver Svenska Institutet att ”direkt, personligt tilltal har blivit vanligare. I stället för ’Den som kör bil på vintervägar, ska köra lite långsammare’ skriver man oftare i dag ’Om du kör bil på vintervägar, ska du tänka på att köra lite långsammare’. Vi tilltalar varandra med ’du’ och förnamn i stället för ’Ni’, titel eller efternamn, som var vanligt förr. Den utvecklingen beror på att samhället blivit mer jämlikt.”

 
Men exemplet ”den som kör bil…” kan lika väl uttryckas ”om man kör bil…” Så brukar ofta meningar som riktar sig till "vem som helst" lyda. Låt mig ge ett eget, om än töntigt, exempel: ”Om man inte klär på sig ordentligt kommer man att frysa de närmsta dagarna”.

 
Nu hör man nästan alltid ”du” användas: ”Om du inte klär på dig ordentligt kommer du att frysa de närmsta dagarna”. Det här är en stor förändring, anser jag. För att inte tala om den chock jag (kanske även du?) fick när lärare i skolan började säga ”du” i stället för "ni" rakt ut i klassrummet. I min barndom förstod vi lätt vad läraren menade när hon/han såg ut över klassen och sa: ”Nu ska ni ta upp era böcker”

 
Det där du-et som är först i Svenska Institutets text misstänker jag snarare är en påverkan av engelskans ”you”. Mer än fakta är det en känsla hos undertecknad och beror på att engelskan griper in allt våldsammare i språket.

 
I sin text har SI på ett ställe rubriken ”Engelskan blir alltmer dominerande”. Några stycken längre ner står en annan rubrik: ”Men språksystemet är stabilt”. Schår.

Hitta på verbet "nivåa" är inte svårare än att komma på "levla”

Den som har hobbyn ”jaga engelska i svenskan” är aldrig sysslolös. Samtidigt är det ett jagande efter vind (Predikaren 1:14) eller som att slåss mot väderkvarnar (Don Quijote), det är helt uppenbart. Varför slutar jag inte? Jo, antagligen för att det omöjligas konst är fascinerande.

 
Engelskan är ostoppbar. Och se på fan, där kom ett ord som inte finns på svenska. Ännu. Eller rättare sagt: det dräller av ”ostoppbar” hos ”brukarna” som känt behov av att översätta ”unstoppable”. På svenska har man antagligen tidigare sagt ”omöjlig att hejda” eller ”som inte går att hejda”.

 
Det är förstås för långt för de lata nyspråkarna och dessutom är ”hejda” ett gammalt nordiskt ord och sådana ska ersättas med engelska uttryck, ty så lyder den moderna språklagen.

 
Och apropå ”hejda” – ett annat ord som är på väg utför ättestupan är ”hindra”. En mening som förr hade lytt ”hon hindrades delta” skrivs numer vanligen ”hon stoppades från att delta”. Men där följs inte principen att korta ner frasen som i stället blir längre!

 
Informanten T läste i en artikel om Kristian Luuk som, apropå programledarskapet i SVT1:s ”På spåret”, ansåg att det ”varit roligare än på länge, det levlade upp”.

 
Frågan är varför folk skojar till ett engelskt ord på det viset. Man kan precis lika gärna säga att det ”nivåade upp”. Annars kan man säga att det ”tog upp sig ett par snäpp”. En läsare av dessa rader kan säkert komma på fler och bättre förslag än det töntiga "levla" (som än så länge rödmarkeras av stavningsprogrammet i Word).

Är egentligen inte hela året svart? En enda stor jädrans köpfest?

”Black Friday är i gång” stod det som rubrik i ett av alla säljmejl till mig. ”Är i gång” – jo, det kan man säga. Och visserligen har denna svarta fredag i många sammanhang fått byta namn till Black Week, men även den benämningen är en underdrift: hela åren är svarta numera.

Snart är julen här, nyår och alla hjärtans dag. Påsken därpå och mors dag, skolavslutningar, konfirmation, bröllop och midsommar. Sen är det tack och lov stiltje en kort stund och så kommer halloween, den svarta fredagen, fars dag och sen är det jul igen.

Jag fick inför denna svarta köpvecka ett annat mejl från ett apotek som jag märkligt nog kan namnet på. Apoteket har ju för inte så himla länge sen hetat apoteket. Det här mejlutskicket hade rubriken ”Nu startar Black Week på Hjärtat”, en mening som inte borde kunna formas! Det känns allt viktigare att minnas att man levt i tider som inte heller kunde det.

Ett till av alla mddelanden löd: ”Ta det lugnt inför Black Friday. Prisbevaka sånt du vill ha och låt dealsen komma till dig.” Ja, vad ska man säga? Dealsen? En engelsk plural som man trycker dit en svensk plural på – dessutom!

Det är något som inte borde hända i dag med den halvspråkighet som kännetecknar mycket i det svenska samhället ( d v s halv svenska plus halv engelska). Men så här är det också: den som levt i en tid som inte kunnat få till ”Black Week på Hjärtat” har hört pluraler i bestämd form som jumpersarna, gangstersarna och overallsena.

”Den lilla svarta” betydde NÅGOT, ”det nya svarta” betyder INGET

Innevarande vecka är svart. Med det har inte med politik, katastrofer eller tragedier att göra utan beskriver den kanske mäktigaste rörelsen på jorden: konsumismen. Svenskar 

(m fl) anammar nordamerikanska beteenden lätt som attan. Tryck in fler helger och veckor knutna till köphets, vetja!

I min mejllåda (”kampanjer”) låg ett meddelande med rubriken ”Under Black Week är lagerpriser det nya svarta”.

  
Skämten angående ”Black Friday” är så många att man dånar av tristess. Men, undrade jag, varifrån kommer egentligen ”det nya svarta” som man hör i parti och minut och som verkar kunna användas om ALLT?

 
En sökning ledde till ett par ställen där uttrycket beskrevs som i stort sett ingenting: man skulle lika gärna kunna säga ”det nya”.  Eller "sista skriket" som modebranschen brukade säga? Så här lyder min egen (?), rätt ointressanta, teori: det finns en släktskap med "den lilla svarta".

 
Så kallades förr (?) ett plagg (vanligen klänning) som ansågs nödvändigt för kvinnor. Neutral som klänningen var kunde den – med olika slags accessoarer – användas i alla sammanhang, i helg som i söcken.

 
Men ”det NYA svarta” kan vara vad fan som helst: man finner "grönt, hållbarhet, svart, blyg, ljus, ljud, nudging" – tusentals ting/tillstånd/beteenden som benämns ”det nya svarta”. Ja, och så lagerpriserna i mejlet till mig.

 
Språket är blivet ett svart hål. Tomhet är det nya svarta.

Lite mer om ord som beskriver saker och ting i allas vår verklighet

”Adjektiv,” skriver Wikipedia, ”är en öppen ordklass", vilket betyder att nya adjektiv ständigt tillkommer i språket. Nya adjektiv bildas främst genom sammansättningar och avledningar, men också genom inlån från andra språk och slang. Två exempel på adjektiv som hamnat på Språkrådets nyordlistor under 2000-talet är ’kreddig’ (ansedd) och ’promotiv’ (främjande).”

OK. Den som skriver här i bloggen är som bekant en tråkig fan som utan att blinka skulle kunna fortsätta använda ord som ”ansedd” och ”främjande”. Grejen med det moderna språkbildandet är att ord med nordiskt och germanskt ursprung ska väck – de må ha hur många hundra år som helst på nacken. Varifrån ”kreddig” och ”promotiv” kommer kan den som vill gissa.

Det är svårt att förstå denna tvångsmässiga strävan. Man kan ju enkelt bilda tillfälliga ord utan att de måste in i svenska ordböcker. Pratar man i ett litet sällskap kan man unna sig nästan vilket språkbruk som helst. ”En sån benglans bra bok”, skulle de flesta förstå, men inte måste ”benglans” in i en ordlista för det.

Som avrundning på adjektivsnacket måste även ”sexigt” tas upp. Från att inledningsvis ha varit en beskrivning av en kvinna (oftast) klädd i obekväma (lika ofta) saker: strumpeband, korsetter, högklackade skor, betyder det nu lika gärna ”spännande, intressant” (SAOL 2015). 

Med allt detta sagt tycker sbråkmakaren att det nyss nämnda ”benglans” BÖR stoppas in i ordlistorna. Betydelsen är, som hos så många andra adjektiv, ”jätte-, fett” eller ”sjukt”.

En studie i det häftigt feta, det sjukt häftiga samt tegelstenars roll

Ofta använder tidningar citat i rubriker. Ibland undrar man varför. Som med det jag nyss läste i en tidning: ”Var sjukt häftigt”. Det är väl som mycket annat en smaksak, personen i fråga hade lika gärna kunna säga ”jättekul, himla bra, skitbra, toppen” eller en massa andra adjektiv.

Personligen hade jag föredragit vilket som helst av mina egna förslag. Inte heller hade ett ensamt ”häftigt” inte känts störande. Men vid ”sjukt häftigt” sätter min egen språkhistoria stopp. Den sjukan dök upp för sent i mitt liv – jag kommer inte att kalla något sjukt som inte är sjukt.

Det här gäller förstås många ”nya” adjektiv, som ”fett” i ”fett bra”, bl a. SAOL har med ordet ”fet” i en närbesläktad betydelse (av något bra, stort, jätte-) och ger som exempel ”en fet chans”.

Klart att man till nöds förstår de här beskrivande utbrotten, men förstärkningsord som ”sjuk” och ”fet” kan ställa till det. En kultursida beskrev en bok som ”en fet roman för vuxna”. Skribenten menar förmodligen något positivt, att boken är gedigen, innehållsrik, angelägen.

Annars är ”tjock” en av synonymerna för den gamla innebörden av ”fet” och hade det stått en ”tjock roman” hade man tänkt ”tegelsten”. Vilket i sig är ett av många exempel på att man måste ha speciella förkunskaper för att förstå vad vissa texter beskriver.

Om inte skulle man kunna tänka: Tegelsten? Va? Så är det med språket och vandrar man vidare med ”tegelstenen” i tanken kan man känna en sjukt häftig och fet förvåning över alla de byggelement som behövs för såväl hus som språk.

Världen var vackrare, bokstäverna snyggare och adjektiven finare

De äldre av oss har varit med om en skoltid när stor vikt las (lades, då, Word stryker under formen ”las”) vid modersmålet. Vi drillades i handstil och fick träna i linjerade skrivböcker där vi formade hundratals o, n och r i rad. Eftersom det finns 28 bokstäver i svenska alfabetet blev det många skrivböcker. Särskilt som även de stora bokstäverna skulle bli lika snygga.

 
Jag är ännu inte överens med stora L, S eller R. Små r var också knepiga. Men detta verkar inte längre plåga barnen. Vad gäller resten av språket: stavning, grammatik med korrekta meningsbyggnader och stilnivåer tas det uppenbarligen inte heller på allvar längre.

Nyligen satt undertecknad och retade upp sig på nya adjektiv. Och de är några stycken. Det var så jag kom på det här med ens skolgång när man i de första klasserna kunde få uppgifter som ”skriv ned några adjektiv och bilda sedan meningar där de ingår”.

Det var tider, det, när man satt bland de duktiga flickorna och skrev om blå sjöar, glada skolbarn och arga kor. Nu upphörde tyvärr studieintresset efter de tidigare skolåren, men glädjen i att utföra enkla uppgifter finns kvar, så här ska här manglas på med adjektiv som är nya och fula och har förstört den dassbonadsvackra värld som var 50-talet. (Det kan finnas läsare med annan åsikt…)

Har vi verkligen ”överhanden” när det gäller viruskunskapen?

Bild: Lucianavieira, Pixabay

En av bloggens informanter hör ibland av sig och kommenterar stav- eller skrivfel i inläggen. Tyvärr är mycket få av oss ofelbara och särskilt tråkigt är detta faktum för dem som sitter och skriver vredgat och spydigt om andras tillkortakommanden inom det stora område som heter Språket.

Med den brasklappen klar, fortsätts nu klagandet i vanlig stil. Och som vanligt hamnar mediefolk i skottgluggen för Sbråksalvorna. Följande har yttrats av journalister:

”Sen vi upptäckte viruset är det vi som haft överhanden.” Kommentar: Visst, tanken och orden kan halka, men ”övertaget” ska det väl ändå vara?

”Jämställdhet är en viktig fråga för Annie Lööf och partiet slår sig hårt för bröstet utåt i den här frågan.” Kommentar: Det är förstås fritt att säga vad man vill, men med fasta uttryck bör man nog lattja så lite som möjligt. Det heter bara ”slå sig för bröstet”. Punkt.

Sist kommer ett exempel på hur vildvuxet och överblommande det kan bli när en journalist ska förmedla nyheter och i stället rör till det i huvudet på de lyssnare/läsare som ska tolka budskapet: ”De vittnesmålen kommer inte att bära någon tyngre börda som bevisföring”.

Det är bara mig som här skriver lite krystade saker om pronomen

Apropå de personliga pronomen som togs upp i bloggen nyligen (de, dem, dom), vad sägs om följande mening (textremsa tv-serie): ”Du är inte du, du är mig”? Historien var konstig, häng med nu: en man hade av någon anledning opererats till oigenkännlighet och dessutom var hans tidigare minne raderat. Hans före detta ”jag” hade anat vad som skulle hända och spelat in en filmsnutt som förmedlades till den ”omgjorde” mannen när metamorfosen var genomförd.

 
Där sa alltså hans gamla ”jag” till hans nya: ”you are not you, you are me”. Översättaren valde att skriva ”du är inte du, du är mig”. Mja, här vill man gärna tro att det flesta svenskar skulle reagera och tycka att det borde ha stått: ”du är inte du, du är jag”.

 
Alltså skiljer sig användandet av personliga pronomen åt mellan språken. Som predikatsfyllnad används i engelskan objektsformen. Om någon pekar på en bild och frågar ”who is that?” – ja, då blir svaret ”it’s me” eller ”that’s him”. Vi säger ”det är jag” eller ”det är han”. Frågar någon ”who wants to go to the cinema?” kan svaret bli ”me”. Om frågan ställs på svenska och en person svarar ”mig” kan man dra slutsatsen att denne inte har svenska som modersmål.

En anpassning till engelsk syntax (morfologi och lexikon) är i full gång. Inte många tycks bry sig om den saken. Inte ens i de rum, institutioner eller läger där dem verkligen borde.

När folk pratar som vanligt kan något hända som känns very weird

De med sju decennier på nacken har ett visst perspektiv (undertecknad, t ex). För att inte tala om vad de har som är ännu äldre. Men samtiden – när den än infaller – brukar aldrig vara intresserad av de ännu levande äldre personernas liv. Perioder längre bak i historien brukar dock gå bra att hantera.

 
Tänkte ändå fälla en kommentar angående vad de senaste inläggen harvat runt med: det märkliga att väldigt gamla ord plötsligt väcks till liv. Det var alltså ”tillönskan” det gällde, och det slog mig hur det ordet (och fler liknande) – jobbar i en arkaiserande riktning. Men själva julklapparna, där etiketterna med ”tillönskningar” fästes, har dragit iväg prismässigt: svensken lär i genomsnitt ha lagt 3.200 kr på klappar förra året.

 
Bortsett från den typen av ord och annat elände, är engelska den största påverkan svenskan drabbas av (sa jag nåt nytt?). Mycket konstigt är när en svensk, vem som helst, pratar som vanligt och plötsligt brister ut i nåt på engelska. I min närhet sa en person: ”min syrra ringde och önskade good luck”. En annan berättade om en tidigare gjord läkarundersökning och sa: ”Jag har fått ett brev från läkaren and here is the result”.

 
Tyvärr kan jag inte undanta mig själv. Utan föregående varning händer det att jag brister ut i ett ”why?” som kommentar till vad någon just sagt. Det kan bli vad som helst, exemplen är många. De flesta svenskar tycks hålla på med att gradvis byta språk. Och det sker i fler länder.

 
Men det måste sägas att det inte är nåt fel på engelskan i sig. Den förtjänar inte att göras till en trist och förutsägbar styvmor åt andra språk.

Är det jag som önskar moster Greta god jul eller är det tvärtom?

I gårdagens inlägg citerades (ur ett mejl) en korrekt gammal fras: ”Med tillönskan om en trevlig dag”. Om man väljer att önska folk saker med detta åldriga ord kan det vara bra att veta att det vanligen används, som SAOB skriver, ”med avseende på något gott”. Men det går att tillönska annat: År 1792 kunde Stockholms-Posten skriva ”Den ene (fågeln) tillönskade sin motpart tusende olyckor. Den andre önskade blott sin fiende at swäfwa i .. ständig oro.”

 
Substantivet ”tillönskan” är enkelt att hantera, men när det gäller verbet, ”tillönska”, kan det bli knepigare. Konstruktionen lyder (enligt SO) ”någon tillönskar (någon) något” och ett exempel skulle kunna vara ”hon tillönskade dem en trevlig helg”. Problemet är där att pronomenet ska stå i objektsform (alltså ”dem”) och det är just det som är haken (en av hakarna!) i dag, för yngre generationer kan inte längre lära sig BÅDE subjektsform (de) och objektsform (dem)*.

 
Det gäller förstås alla personliga pronomen, så resultatet blir väl ”jag tillönskade han (hon, de) en trevlig helg”. Lika bra m a o att inte dra in fler ålderdomliga ord. Och det kommer väl ändå snart att heta ”jag önskade en trevlig helg till han". Vanligt numera är också ”de ber om ursäkt till honom” (d v s ”de ber honom om ursäkt” och honom blir nog snart "han").

 
Och på julklappsetiketterna (eller motsvarande) kan det stå såväl ”God Jul tillönskas moster Greta” som ”God Jul tillönskar moster Greta”. Visserligen brukar även avsändaren skriva dit sitt namn på ett eller annat sätt, men här kan det ändå bli svårt för många att förstå vem som önskar vem vad.

*För att inte tala om hur komplicerad saken blir med det talspråkliga "dom"... 

Man är inte ensam om att använda ålderdomliga ord och uttryck

Nej, det är inte så att jag vill låsa fast modersmålet i en enda tidsperiod (min egen, vilket i och för sig vore praktiskt). Det är givetvis ett och annat det går framåt med. Men nu är bloggen en gång för alla en klagomur och ingen glädjesång!

 
Ett av de ålderdomliga ord som åsyftades i går var ”tillönskan”. Var i h-e kom det ifrån plötsligt? undrade undertecknad som mest sett det på gratulations- och julkort samt dito adresser/etiketter för julklappar.

På etiketten t v står "God Jul tillönskar...", på den t h "...önskas...från..."

Under lång tid redan har det känts som ett oskick att avsluta brev och mejl med frasen ”Med vänlig hälsning” eller, värre, MVH. Uppenbarligen är senare generationer (samt vissa överlöpare bland ens jämnåriga) förtjusta i detta enhetliga sätt att skriva ”hej då” på, men jag förblir kallsinnig.

 
”Hälsningar NN” är enligt sbråkmakarens kärva åsikt ett perfekt sätt att avsluta brev på. 

Vill man dra på med ”många, kära” eller ”hjärtliga hälsningar” må det vara hänt, liksom en massa andra, egna, formuleringar. Men de kliniska och opersonliga ”Med vänlig hälsning” och MVH får andra stå för.

I ett mejl från ett försäkringsbolag nyligen avslutades meddelandet med: ”Med tillönskan om en trevlig dag!” OCH ”Med vänlig hälsning”. Så fort man uppmärksammar en sak, "tillönskan", i detta fall, så ser man plötsligt hur utbredd företeelsen är. I morgon ska bloggens läsare få se på fler tillönskningar av olika slag.

Litania av det slag som är resultat av bloggarens akutspader

Bland allt annat som upprepats i denna blogg finns följande: Det händer att man blir varse hur ett besynnerligt språkbruk (tycker man själv) plötsligt dyker upp här och var. Efterforskningar, det kan vara ett slående i etymologiska ordböcker eller att man kontaktar någon av dem som kallas språkvetare, ger vid handen att uttrycket/ordet är jättegammalt och inte använts på många, många decennier.

 
Det här borde givetvis en gammal bister språknörd vara glad över. Men det är hon inte. För det hela är konstigt på ett sätt som varken går att fatta eller förklara. Den språkpåverkan det gäller sker liksom godtyckligt, är det enda man kan säga.

 
Använder man sig som jag (emellanåt) av ett inte helt modernt språk kan det flinas lite åt en i lönn, eller öppet, för all del. Det gör inget, flina på! Men varför börjar folk som flinarna plötsligt anamma ord och uttryck som inte varit i bruk på evigheter?

 
Saken är förstås att ingen håller koll på sånt här. Det bara blir som det blir p g a de algoritmer som tagit över efter andra institutioner som skola, ja, all slags utbildning/bildning, medier, normerande språkvård. För att nämna några.

 
Den som till äventyrs inte förstår ett jota av detta har morgondagen att se fram emot, då kommer ett exempel att tas upp som ska belysa hela det ovanstående problemkomplexet. Och där – sist i förra meningen – kom ett ord som undertecknad endast använder för att ironisera över en värld som vinkat adjö till ett gångbart, outspätt och rekorderligt språk.

Bäst om alla språk plockar sina egna körsbär samt russin ur kakan

”Vi måste ta aktion”, sa en man i radion. Det är en sån där typisk översättning av en person som – likt större delen av oss – är utsatt för nästan lika mycket engelska på dagarna som svenska.

 
Men nu tar man inte aktion i det här landet (än), det närmaste är att man ”går till aktion” eller ”är i (full) aktion”. Skriver man ”take action” på översättningssidor får man det svenska ”vidta åtgärder”. Som ju inte nutidssvensken heller säger utan förenklar till ”göra åtgärder”.

Samme gubbe sa också ”det ena tar inte bort det andra”, och jag till att leta förstås. Men nej, på engelska heter det precis som på svenska (där det korrekta uttrycket egentligen lyder ”det ena utesluter inte det andra”), nämligen ”the one does not exclude the other”.

 
Nu över till frukt och bär! I en svensk tidskrift läste jag: ”Att dra slutsatser utifrån enstaka datapunkter – så kallad körsbärsplockning – är alltid tokigt, och här blev det helfel”. Jo, nog blev det fel även för mig, det kan jag lova! Wikipedia som säger sig veta vad denna bärplockning innebär förklarar det på ett aningens överpedagogiskt vis:

 
Körsbärsplockning, på engelska cherry picking, innebär att man i sin argumentation plockar ut enskilda fakta som som stödjer ens uppfattning, medan man bortser från fakta som motsäger densamma.

På den braiga sajten faktoider.nu kommenterar en person fenomenet ”körsbärsplockning” så här (2017): Termen kanske inte har slagit igenom, men begreppet är väl känt, även om vi brukar omnämna det som "tendentiös forskning".

Nämnas måste också att körsbärsplockningen som synes inte är detsamma som ”plocka russinen ur kakan”. Bäst är nog att alla språk behåller sina egna idiom, det är min lilla åsikt.

Det balanserade (se i går) får vika ett tag till förmån för allmängnöl

Som bloggläsarna vet brukar det på denna plats ihärdigt poängteras att det viktigaste är språk som kommer från beslutsfattare, politiker, journalister och andra med makt i samhället. Man tvingas dra i nödbromsen ibland och be dem vakta på hur de talar till pöbeln.

 
Men det händer att jag anser att pöbeln själv kan skärpa sig. Och det gäller naturligtvis dem med möjlighet därtill, inte personer som har riktiga problem med språket. Ofta kan i alla fall folk i allmänhet så mycket engelska att de borde märka när de bara översätter utan att för en sekund fundera över vad det de vill säga kan heta på svenska.

 
En minister, t ex, bör inte uttrycka sig så här: ”Vi ger polisen nya pengar för att växa ut verksamheten”. Vad hände med det enkla verbet ”utöka”? Eller ”utvidga”. Eller ”expandera”, då, för i jisse namn! Ministerns tal i tv var textat och den som arbetade med den i grunden fina verksamheten för hörselskadade skrev: ”vi ger polisen pengar för att växa verksamheten”. Jovisst, det kan ha gått fort, men…

En dansk journalist sa i svensk översättning ”talet gick viralt” (..."went viral"). Nu är inte min danska nåt vidare och det är svårt att avgöra om denna journalist talade ”engelska på danska”, men för en svensk heter det ”talet blev viralt”. 

 
Nu kommer vi till pöbeln! En privatperson uttryckte sin åsikt om något och sa: ”Vi måste sätta ner foten och ta aktion”. Den som inte vet hur denna aktion ska hanteras kan vänta till imorgon, för då blir det mer under rubriken allmängnöl. Även lite aktion.

Att ha en balanserad syn på tillvaron kräver baske mig sin utövare

Nu ska vi ta det lugnt och se till att balansera oss. I går tilläts ett raptusanfall ta över, ett visst område (mediebolagsvärlden) utsattes för spott och spe p g a deras språkbruk. Men det är lätt hänt: mycket som sker och hanteras i namn av Den Heliga Kapitalismen låter ofta komiskt för dem som tycker att vissa ord ropar GALLIMATIAS.

 
Men man bör alltid passa sig (väldigt noga). För det finns otaliga områden man inte känner till ett vitten om, och de har sitt eget språk, ett fackspråk. Själv renons på fotboll kan jag skratta ihjäl mig åt uttrycket ”spela bollen”. Är det inte precis vad spelarna är där för att göra? tänker jag och flinar vidare mot bättre vetande.

 
Spelarna joxar med trasan och jag bör inte lattja med deras språk. Men det är inte heller bra att vara överdrivet beundrande och imponerad av det man inte begriper – t ex just för att man inte förstår vad det handlar om.

 
När datorn gjorde sitt intrång* i hemmen hörde jag en ung människa klaga: ”Jag är så trött på alla äldre som säger ’oooo, vad duktig du är med datan’, bara för att jag vet hur man sätter i gång en dator och kan spela spel på den”.

 

*Det gängse uttrycket lyder givetvis ”gjorde sitt intåg”, jag vet det!

Så kan ens försök att förstå viss terminologi bli en ren förlustaffär

Man är som vanligt sen på bollen, som det väl heter i andra sammanhang än detta (läs: bloggen). De ”affärer” som nämndes i går har uppenbarligen existerat i flera år. Men det är kanske inte konstigt att man missat dem, den typen av affärer hör inte till ens sfärer, s a s.

 
Jag slog i alla fall upp ordet ”affärsmodell” för att kanske komma närmare sanningen om dem. Men läsaraffären (och de andra) verkar inte ha med ett övergripande begrepp som affärsmodell att göra. Jag ångrar att jag ens försökte.

 
Men tänker förstås ändå hävda att ”affär” är ett märkligt ordval. Om man hade kallat de här tre affärerna för ”delen” i stället? ”Läsardelen, distributiondelen” och ”annonsdelen”? Det låter väl inte lika konstigt?

 
”Affär” känns däremot lite sisådär. SAOL förklarar ordet så här: ”1) butik 2) ekonomisk transaktion 3) an­gelägenhet; händelse 4) kärleks­relation 5) göra (stor) affär av ngt göra ngt större än det är” och tillägger ”De flesta sammansättn. med affärs- hör till affär 2.”

 
Man borde inte (som jag) bli galen (sjukt galen) av att läsa meningar som ”fokus flyttas till läsar- och prenumerationsaffären”. Eller: ”Om stora mediehus flyttar fokus från annonsaffär till läsaraffär är det för att den lokala annonsaffären krympt”.

 
Kanske ska man inte säga corporate bullshit. Men tanken är fri.

Sälja annonser är en välbekant syssla, sälja läsare låter mer udda

Ordet ”tidningshus” är inte, som snart sagt allt annat, vad det brukat vara. Det avser inte längre en byggnad där folk sitter och gör tidningar utan har övergått till att beskriva en mer eller mindre frivillig konstellation av en mängd tidningar.

 
Förresten är väl även "tidningshus" föråldrat,  de kallas ”mediehus” eller medieföretag. Det kan också hända att de har bytt beteckning/namn sen jag sist slog ner tangenterna.

 
Sammanträffanden utom min kontroll gjorde att jag även stötte på begreppet ”läsaraffär” och tänkte att detta måste vara något utöver det vanliga. Ens tidigare (ynkliga) erfarenheter får en att associera till ”livsmedelsaffärer, cykelaffärer, tobaksaffärer”. Då borde m a o en läsaraffär vara ett ställe där man säljer läsare.

Söker på det allvetande nätet och inser efter ett tag att det här blir svårt att förklara, t o m för mig själv. Och på de textställen (om nu det ordet betyder vad man tror) som handlar om läsaraffärer finns även ”annonsaffärer”. Men vänta, det låter bekant, det har funnits ställen där man sålt annonser. De hette väl reklambyråer? Och även tidningar brukade sälja annonser. Men inte kallades något av dessa ställen "annonsaffär"? 

Vi måste gräva djupare i den här sortens nya butiker, det är ett som är säkert.

Vissa saker är minst lika svåra att säga som "sex laxar i en laxask"

Det mesta i ens eget modersmål klarar man av att uttala (om man inte lider av någon slags språkstörning) medan många andra språk har ord, eller ljud, som verkar omöjliga att få till.

Räkneordet "sju" innebär ofta stora problem för icke-svenskar. Även om det finns ett par olika uttal av sje-ljudet att välja på brukar inte detta faktum hjälpa. Nyligen såg jag (tv) en dansk kvinna som ville vara bussig och ”skandinaviserade” sitt eget språk en smula (vilket de flesta svenskar är tacksamma för).

 
Men när hon behövde hon uttala talet 27 sa hon: "ja, hjälp nu kommer en sån där sak jag inte klarar!" Hur som helst är det här ett rättvist problem, vi har alla (nja, i stort sett) svårigheter med andras språkljud. Vem bleknar inte inför polskans (med fleras) långa rader av konsonanter som dessutom har flärpar (diakritiska tecken) placerade här och där på sig?

 
För att ta ett ytterligare svenskt konsonantskoj kan det gamla klassiska adjektivet västkustsk, nämnas. Använder man det ihop med ett neutrum (”ett-ord” som det kallas i dag så det inte blir för svårt) kommer ytterligare en konsonant till: "ett västkustskt landskap".

 
Men det kan bli roligare än så. I ett forum där ordet diskuterades gav någon exempel på en mening där man också lyckats få dit en genitiv: ”Han var osäker på ordet västkustskts uttal”

Filmregissörer och allt möjligt annat som är svårt att uttala

I ungdomen lärde jag känna en som hette Krzysztof och försökte uttala namnet på hans modersmål (polska). Det gick inget vidare, Kristoffer är lättare att säga. Vad som just konstaterades är självklart och meningslöst att ens skriva ner: jag vill bara påminna om vad människan förmår åstadkomma med sina talorgan. Låt mig gå riktigt långt och även skriva att man borde känna vördnad inför allt vad folk kan uttrycka, och även hur!

För är man ickepolack kostar den där Kristoffer på. Men hur kan det komma sig att man börjar tänka i dessa banor? Jo, det var en banal händelse. Jag försökte säga att en person ”hade yvts över” nånting och märkte att kombinationen "vts" inte var den enklaste att uttala.

Kollade, som vanligt när det gäller såna här fall, sajten Kryssakuten där man kan leta efter delar av ord. Det visade sig finnas endast 41 exempel med ”vts” i ordet, alla supinumformer! Och många av dem är svåruttalade: djärvts, ärvts, välvts, vävts m fl.

Nu har jag i alla fall lärt mig att ”Christoffer är ett namn med väldigt många stavningsvarianter. Det inledande K-ljudet kan stavas med K, C eller Ch, S-ljudet kan stavas med S eller Z, och F-ljudet kan stavas med F, FF, PH eller FH. Detta ger upphov till 24 möjliga stavningsvarianter, varav alla dock inte förekommer.” (Wikipedia)

Regissören Krzysztof Kieślowski, känd för bl a Trikolorentrilogin, här på en bild från 1994

Den som tror sig kunna ordet ”ersätta” får snart replacera det

Rätt ska vara rätt: det finns visst de som bryr sig om språket och är bekymrade över avvecklingen av detsamma. Jag läste om några av dem i en artikel häromdagen: en provutvecklare som är med och konstruerar ordförståelsedelen i högskoleprovet samt några andra språkforskare.

Det stämmer inte som många äldre tycker – att ordprovet blivit mycket lättare, säger provutvecklaren. Ändå anser inte vi, några jämnåriga som gjort provet, att det känns som en fjäder i hatten att känna till ord som ”avsevärt, koffert” och ”korrespondens”.

Tydligt är, säger en språkforskare, att ord med tysk och nordisk härkomst ligger risigt till. Det är en uppenbar tendens, anser även undertecknad hobbyobservatör i språkbranschen. Därför vinner uttryck som ”jag såg det inte komma” över ”det var jag inte beredd på”. Detsamma gäller ”hata” som kommer att trycka bort ”avsky” och ”applicera” som kommer att ersätta ”tillämpa”. Och snart kommer något att ersätta ”ersätta”. Kanske ”replacera”? Haha, det fanns redan i SAOB! Visserligen angavs enbart användning på 1800-talet, men det betyder inget: replacera kommer snart att ha ersatt ”ersätta”.

Det är några exempel av säkert tusenden. De engelska intränglingarna har ofta latin i botten och är inte alltid främmande i svenskan, men poängen är att det måste vara korkat att kasta bort så mycket användbart som tidigare utgjort det svenska språket. Vi får skylla oss själva.

Man kan bry man sig om vad man vill säga eller så skiter man i det

En gång i en avlägsen forntid (låt oss säga 70-80-tal) bekvämade sig många med att välja så korrekta ord som möjligt för vad det nu var som skulle beskrivas. Jag översätter det nyss skrivna till modern svenska: man valde ett specifikt ord för specifika situationer.

På alla slags redaktioner, tidningars, radios eller tv:s, fanns alltid några som vaktade särskilt på ordval. Inte bara korrekturläsare – redaktörer, skribenter, grafiker: många var de ögon (öron) som betraktade (lyssnade på) det som skulle ut till allmänheten.

”Så här kan man inte skriva”, var en vanlig kommentar. Vanligen (men inte alltid alltid) yttrades den av äldre medarbetare. Avsikten var inte (alltid) att klaga, ej heller att kränka någon. Personen kan helt enkelt ha känt till att ett ord eller uttryck var felaktigt. Numera är det inte många som bryr sig. ”Så kan man också säga”, hörs från håll som borde veta bättre.

Allt det här dyker upp i minnet när nyhetsuppläsaren (radio), apropå en amerikansk musikfestival där tumult utbröt, säger: ”Publiken rammade kravallstaketen.” Vad som hände är snarare att publiken stormade scenen, ”tryckte på mot scenen”, som SVT nyheter korrekt skrev. ”Folkmassan började tränga sig mot estraden”, skrev svenska Yle, bra uttryckt även det.

Verbet ”ramma” är något som fartyg brukat göra. Ursprungligen var ”ramm” ett slags anfallsvapen på ett fartygs förstäv. Detta skulle förstöra fiendens båtar. Ordet används i dag även om annat (med motor) som med full gas körs rakt in i eller på något.

Men en publik rammar inte saker. Den typen av kunskaper fanns hos en del medarbetare som förr befolkade mediers redaktioner. Nu normaliseras felanvändningar av ord på ett nästan tvångsmässigt sätt: inget är fel. Folk rycker på axlarna. Äsch, liksom.

De många översatta uttrycken ger språket en främmande dräkt

Gårdagens inlägg slutade med meningen ”Kan någon som själv inte orsakat någons död ens börja förstå hans situation?” Ämnet för artikeln är, inser man, allvarligt, och tidningen hör till de större i landet, så nog kan väl språket få nagelfaras?

Bättre vore ”Kan den som själv inte orsakat någons död ens sätta sig in i hans situation?

Förutom det lite slappa ”dubbel-någon” vill jag påminna om det uttryck på engelska som ligger bakom den underliga meningen, ”begin to understand”. Haken är ”börja”: på svenska låter användandet av denna exakta översättning mycket främmande.

I stället för ”ens” skulle vi också kunna välja ”över huvud taget”. ”Förstå” skulle förstås kunna stå kvar. På svenska finns ett stort antal varianter att välja på:

Kan en person som själv inte orsakat någons död förstå vidden av hans situation?

Kan den som själv inte orsakat någons död verkligen sätta sig in i hans situation?

Kan den som själv inte orsakat någons död överhudtaget förstå hans situation?

Med flera. Det ruggiga med översättningssvenskan är att många andra möjliga varianter ryker all världens väg till förmån för en engelsk som låter osvensk och, värre, jättekonstig.

Frågan är om någon ens kan börja förstå vad jag är ute efter?

Det enda jag är ute efter är ett språk de flesta av oss är skapligt överens om som kommunikationsverktyg. Det behöver inte vara litterärt eller ens vackert, det viktiga är att det fungerar – man accepterar vanligen inte andra halvdana eller trasiga grejer! Tänker genast säga emot mig själv och ta upp en fråga som är intressant både funktionellt och estetiskt sett. Och dessutom omtjatad intill leda i denna blogg!

Folk som lyssnar på pangschisradiofavoriten Ring P1 har hört exemplet otaliga gånger. Där säger programledarna ”nu har du lyft frågan”, när någon sagt sin mening. (D v s innan programledaren börjat bjäbba emot i något som kallas ”diskussion” eller ””debatt”.)

Särskilt en av journalisterna säger ALLTID ”nu har du lyft frågan”. Det finns andra sätt att uttrycka samma sak, åtminstone någon gång emellanåt: Nu har du tagit upp (påpekat, uppmärksammat oss på, framhållit) detta/ämne/frågan/saken/problemet”.

Och nu lyfte även jag frågan. Igen.

Här kommer en till. Det gäller en enda mening i en tidningstext, en mening som antagligen inte skulle kunnat formuleras så för något decennium sedan. I morgon ska den diskuteras, debatteras och dissekeras. Lyftas, för den som vill. Här är den:

 
Kan någon som själv inte orsakat någons död ens börja förstå hans situation?

Förklaring till hur flaskan blir "flarra", men franskbrödet "fralla"

Angående ”dirren” från i går: Läste nyligen en språkspalt där skribenten, lingvist till professionen, tog upp hur man skapar den typen av kortformer. Som ”dirre” för ”direktör”, alltså. En rad såna ord nämndes: ”virre, flarra, schyrre” (av whisky, flaska och schysst). Okej, tänker man, där finns en regel som heter ”stoppa dit rr så blir det ett kul slang- eller kortord”.

 

Men så stöter man på ”fralla, prälle, prilla” för ”franskbröd, präst” och ”pris” (snus-). Varför inte ”frarra, prärre, prirra”? Jo, säger lingvisten, orden ”innehåller alla ett r i början av sig”. Då känns det fel med rr för svenska språkanvändare som i stället väljer ll. Fenomenet kallas dissimilation (och här följer citat från Wikipedia), ”inom lingvistiken en ljudförändring där ett ljud blir mer olikt ett annat. Det är således motsatsen till assimilation.” (Googla "assimilation, lingvistik!")

 
Själv använder jag (några kompisar himlar med ögonen åt detta) ”prella”, med betydelsen preliminärt bestämma något. Vid en sökning på ordet är en av träffarna min egen blogg (ondgjorde mig över det häromdagen, närmare bestämt den 31 oktober).

 
Först med något är man dock sällan. Vad gäller ”prella” ligger en något inbilsk kommentar på Urban Dictionary: ”Verbet togs fram våren 2020 av Tyra, Stella och Nora och har nu börjat sprida sig över Göteborg.” Mja, det är nog frågan hur mycket Tyra, Stella och Nora har med saken att göra. I min bekantskapskrets har vi använt det under flera år, men vi var nog inte heller först…

Varför stuberten stavas med endast ett b, det är frågan för dagen

Egna misstag var det ja. I ett inlägg av den 20 april 2018, har undertecknad stavat ”stubberten” precis så. Skriver man stubberten i sökrutan på Google får man frågan ”Menade du stuberten?” Mitt svar är: det vet jag inte.

 
Men i ett avsnitt av P1-programmet Språket (8 oktober 2013) diskuterade språkprofessor Lars-Gunnar Andersson bl a det ordet. Han kunde inte härleda det helt och hållet, men antagligen kommer den folkliga (låter det som) varianten från ”på direkten” eller ”på stubben”.

 
En egen gissning är att en slags ”kontaminasammanblandning” (populärt folknöje) av de två ligger bakom. Men fortfarande är inte frågan ”ett eller två b?” besvarad. Det är förstås bara att svälja förtreten att ens egen stavning anses vara fel. Själv skriver jag också ”schysst” med två s, medan SAOL bara har ett, ”schyst”, men även ger alternativet ”sjyst”. SO anger alla tre.

 
Antagligen är ”stuberten” det rättare (om nu ordet "rätt" kan kompareras) då ju ”direkten” inte stavas ”dirrekten” och uttalen av de båda överensstämmer. Man uttalar inte direkten med långt e, ej heller säger man (uppenbarligen) långt e i stuberten.

 
Men stubborn (hoppsan, ett helengelskt ord!) är ett karaktärsdrag hos undertecknad som fortsätter att skriva ”stubberten”. Men kommer man samtidigt på ett ord som ”dirrekten” (som jag, nyss) dyker det även upp en ”dirre”, alltså ”direktör”. Om dirren och annat ska morgondagens text handla. Och då ska jag luta mig mot en riktig lingvist. Det ordet går f ö omöjligt att göra om till något roligt.

Ett långt inlägg om hur man ska bete sig med rutor och luckor

Fortsätter i gårdagspåret om det språk man hör i etern eller annorstädes. Här följer några nästan exakt återgivna meningar från en intervju med en uppburen s k nöjes- alternativt kulturprofil. Avsikten är INTE att förringa eller förnedra någon utan att peka på hur dagens språk låter. Och för miljonte gången: de flesta av oss kan ”säga fel”, men detta är mer än ”halka” på orden, det är en trend. Vem som än pratar.

Den intervjuade säger sig inte ha fått något ”kulturellt kapital” hemifrån och intervjuaren svarar: ”Du är beläst trots att du inte hade nån av dom boxarna när du var liten att checka i.

Jo, man förstår att ”checka i boxarna” ska betyda ”kryssa (för) i rutan”. Redan det låter konstigt, enligt min åsikt. Men dessutom tycks det heta antingen ”check the box” eller ”tick the box” så ”checka i” betyder att i-et från ”kryssa i” kommit med, något som ofta sker när en svensk använder uttryck som i grunden är engelska.

Den som vill roa sig en stund kan f ö googla och hitta saker som ”check the check box” med mera användbart!

Intervjupersonen vill vidare beskriva vissa tillkortakommanden och säger: ”Jag har mina svarta punkter, nej, vad säger man, inte svarta punkter, utan ’blank spots’, blanka ytor, där det är så där: ja, det kan jag inte.”

På en ledande fråga till en jämnårig får jag förslaget "blind fläck" istället för "blank yta". Ja, det har man väl hört. Eller att folk snott uttrycket från de ”vita fläckar” som mest använts inom geografi. ”Vita fläckar” på kartan har inneburit ”okända, outforskade” områden.

 
Men även om ”blind fläck” kan funka får uttrycket inte användas i bestämd form, det är upptaget. ”Blinda fläcken” är en medicinsk term som beskriver ett område i ögats näthinna.

 
Tyskarna har ”Bildungslücke”, som man kan roa sig med att översätta och använda: bildningslucka. Men om man hellre vill säga ”kunskapslucka”, verkar även det upptaget. Googlar man framgår att ordet används om allvarligare luckor än ens egna.

 
För de egna kunskapsluckorna gäller att de snarare borde heta kunskapssåll. Så varför inte välja vad den intervjuade personen säger sist i meningen: Ja, det där kan jag inte.