Påskaftonens partikelverb

Som nämndes igår kan man ”vakna” och ”vakna upp”, men det händer även att man ligger och slumrar och ”vaknar till” då och då.

Partikelverb känner man igen genom att partikeln (preposition, adverb, m fl jag inte kan på rak arm) betonas. I de fall ”vakna” betonas är det en annan femma: det finns ett obekt där! Man kan ”vakna till” (jämför uttalet med ”vaknar till” som nämns ovan) väckarklockan varje morgon – och även ”av” densamma. Det går att vakna ”ur narkos” och ”på fel sida”.

Ett mycket litet ord har stor betydelse för vad man vill förmedla.

De hårdhudade och på annat sätt förhärdade kan nu ställa frågan vad det gör ”om hundra år”. Men språk är en uppfinning som heter duga och likt alla uppfinningar måste denna kommunikation funka för att funka (önskar någon fler filosofiskt stora konstateranden är det bara att säga till!)


*Vad gör det om hundra år? Frågan har ställts sedan skolgårdens dagar. Förmodligen instämde jag på den tiden, men lustigt nog känns det viktigare för varje år som går vad något gör om såväl hundra som tusen år.

🥚🥚🥚🥚🥚🥚🥚🥚🥚🥚🥚🥚🥚🥚🥚🥚🥚🥚🥚🥚🥚🥚🥚🥚🥚🥚🥚🥚🥚🥚🥚🥚🥚🥚🥚🥚🥚🥚

Långfredagens partikelverb

Dagens (mja, egentligen inte enbart långfredagens utan alla dagars) partikelverb kommer här. Som bekant har tidigare ett överflödigt "upp" tagits upp. Dock dräller det av legita* "upp", som nyss nämnda "ta upp" samt "sluta upp, titta upp" och hur många som helst.

En av mina medspanare inom språkområdet hade hört hur någon på radion sa om en person att denna ”vaknade upp”. Medspanaren hävdade att reportern skulle ha sagt ”vaknade till”. Eller om det var tvärtom.

Och man kastas åter in bland de små små nyanserna. Ibland är de tydliga och befästa i språket sen lång tid, ibland är de personliga preferenser. Dock brukar variabler som ålder, geografisk och social härkomst o likn göra att stora grupper är överens om "vad det heter" (en förutsättning för språk är överenskommelser angående betydelse, hör och häpna).

Just exemplet från radion undkom mina öron men jag ner i Svenskt språkbruk för att titta på allt som kan kombineras med vakna!

🛌🛌🛌🛌🛌🛌🛌🛌🛌🛌🛌🛌🛌🛌🛌🛌🛌🛌🛌🛌🛌🛌🛌🛌🛌🛌🛌🛌🛌🛌

Vi säger – i fråga om sömn – bara att vi "vaknar", t ex vid en viss tid. På engelska kan man nog säga detsamma, "I wake..." men man vanligen (tror jag) är ”I wake up …”

Säger vi ”vakna upp” brukar det innebära, ex-vis, att ”vakna upp ur en lång/djup sömn". Men "vakna upp" kan också betyda "plötsligt inse att man haft fel (händer undertecknad ibland, en del drabbas aldrig…). I sbråkbloggen kommer även påskaftonen, glädjande nog, att skåda ytterligare uttryck med  "vakna" i.

* Här förbereds läsaren bara på vad som komma skall, nej, redan är där. Tror att det även är slang på engelska och en förkortning av legitimate, som väl knappast behöver förklaras. Legit, säger den moderna människan och jag, mer modern än denna, böjer ordet efter svenskt mönster.

Tala om eller över och i så fall vad

Kors i taket!

”Bland” – jag nämnde ordet i en slutkläm i gårdagens inlägg - är faktiskt en preposition som inte förekommer i konstiga sammanhang. Vad man nu ska dra för slutsats av det. Kanske är det så enkelt som att den vanligaste engelska motsvarigheten är ”among/amongst” och det går helt enkelt inte att finna något likalydande på svenska. Det är ju ofta för att båda språken har for/för, of/av, to/till etc som det är så frestande att använda en preposition (eller vad som helst, för all del) man själv anser vara den rätta.

Däremot såg jag (i en annons) att Svenska akademiens ständiga sekreterare skulle "tala över pristagaren” (vem det nu var, det gällde inte Nobelpriset). Har letat överallt och fråga bildat och halvbildat folk, men talar ”över” en person tycker man inte låter korrekt. Samstämmigheten är dock stor när det gäller ”tala över ett ämne”. Man kan naturligtvis även ”tala om ett ämne” och ska man försöka klargöra vari skillnaderna mellan dessa formuleringar ligger: tja, då börjar ett finlir bland prepositioner som är för komplicerat så här i stilla veckan.

Man kan även ”tala om” en person, men där hoppar en bibetydelse upp, larmar och gör sig till: ”tala om någon” kan föra fulare tankar till skvaller. Kanske är det då bättre att ”berätta om pristagaren” som onekligen låter mer neutralt.

Sen kan man förstås även tala "till, med" och "genom" folk samt "över huvudet" på desamma.

Oavsett alla varianter med "tala" så är fortfarande tiga guld. Punkt.

En studie i brott*

Visserligen finns det väldigt mycket prepositioner och annat smått (fast med stora betydelser!) i mitt förråd av utsagor och citat, men det blir ju döträlit att hålla på och hålla på. Man måste tänka på läsarna.

Nu kommer alltså ett litet intermezzo, en paus och ett avbrott, i anglosaxgnället.

I nättidningar går det undan och som läsare upptäcker man att texter ändras i efterhand. Det känns fortfarande märkligt för en gammal korrekturläsare att se misstag åka ut i världen för att först missförstås och sedan, i bästa fall, korrigeras. På mitt jobb brukade vi rätta felen innan. (Vanligen.)

Här en rubrik som väcker undran:

Man hittad misstänkt mördad i lyxbil utanför arena - utreder mord

Uppseendeväckande med en mördad som utför detta arbete, att liket s a s utreder sig självt. Och "misstänkt mördad"...??? Är inte formuleringen konstig?

Nästa rubrik - i samma genre:
Sköts i magen
Söker silverfärgad van (skåpbil)

Här ytterligare ett handlingskraftigt offer. Men det är klart: man har ju sett så mycket filmer där de skjutna blöder och blöder men fortsätter slåss. Men man fick "van" förklarad, det var oväntat.

I morgon fortsätter dock utredningen bland "bland", sbråkmakaren stämmer av "av", kollar upp "upp" och ser över "över".


* är namnet på en Hitchcock-film som fyller 60 i år!

Här sitter jag och plockar upp exempel

I decennier har folk retat sig på "starta upp" och "öppna upp", men det visade sig vara början på något mer omfattande. Den sortens översättningar ökar, och många svensktalande slänger glatt in ett ”upp” där det inte behövs. "Startar" och "öppnar" är ju i sig tillräckliga.

Det senaste verb plus "upp" jag hört på senare tid är ”plocka upp”. Och det kan man säga på svenska, men de här exemplen har inte varit av typen ”plocka upp något från golvet” utan snarare ”ta upp” eller ”ta fram”. För den som mot förmodan undrar: engelskan säger i de här sammanhangen ”pick up”. Kulturfolk är inte, om man nu trodde det, impregnerade mot engelskfäbless: I ett bokprogram sas en författare ha ”plockat upp” vissa ämnen eller detaljer i sin text.

Det finns naturligtvis även svenska exempel där konkreta ord/begrepp används i överförd, bildlig, bemärkelse, men sådan användning är unik för varje språk och lånas inte så lätt utan att låta lite löjlig (kan en del av oss tycka).

Fast i en snar framtid spelar det förstås ingen roll vilka jädrans ord man sätter ihop till en mening. Det är bara att lita på mottagarens goda vilja och köra så det ryker.

En av de kulturpersoner som lånat "pick up" sa att "XX (författaren) plockar upp the juicy bits". Halva meningen översatt engelska och halva ren engelska, m a o.

Såhär kan man sitta och tala på sin kammare, om man nu har en, men riktar man sig till en stor publik är detta ett stort nej nej.

Som vanligt skämtar jag, i ren desperation, nej-nej-et håller på att adopterats av dem som hört att man säger ”this is a big no no” på ett annat språk man nu gör till sitt, bit by bit!

”För, över, av” men f a ”upp” föröver

Först ska rubriken förklaras. Vissa småord används allt flitigare och på bekostnad av svenska dito. Det tycks i mina ovetenskapligt känslomässiga undersökningar särskilt gälla "för, över, av" och "upp" som kopieras från sina engelska och nästan likalydande motsvarigheter i uttryck där svenskan har andra prepositioner (eller adverb eller vad det kan vara). Det kommer att dyka upp exempel på detta i bloggen ett tag framöver.
Och på tal om framöver - "föröver" används i rubriken som en språklig bild. Den betyder ”det man ser framåt”, eller nåt sånt men är egentligen ett maritimt ord framför (!) allt, ”i förens riktning”. Som i  uttrycket "pirater föröver!"

Alla dessa småord som kan höra till skilda ordklasser (vanligen är de prepositioner), har en massa betydelser beroende på hur de används. Nu kastas de lite hit och dit till men för deras ursprungliga betydelser.

Har nu sett uttrycket ”den enda vägen är upp” ett inte föraktligt antal gånger. Det är naturligtvis totalplankat oppanpå (jag kan väl också låta konstigt, om det nu ändå ska vara så!) ”the only way is up”. Vi har inte brukat säga så, och skulle inte göra det nu heller om vi använde skallen och den  grammatik många av oss infödda fått gratis.

Om man prompt vill begagna sig av uttrycket vore ”enda vägen går/är uppåt” möjligt, men inte ens det låter inhemskt. Snarare en omskrivning liknande "nu är det bara uppåt som gäller".
De engelska up och down kan på svenska betyda såväl upp och ner som uppåt och neråt/nedåt.

Man ska inte slänga bort sina möjligheter att använda rikedomen i modersmålet. Alla språk är givetvis rika, men vart och ett på sitt sätt.

Ofta blir det tyvärr så att man ger uppåt.

Framtidskan kommer att talas flytande

Credot från igår är inte klart. Den slutliga sammanfattningen är att allt redan är för sent. Vad gäller språket alltså. Mja, det hade i och för sig inte gått att undvika heller om man tänker på den så kallade utveckling vi utsatt oss för.

Engelska bestämmer redan en stor del av vårt språk, definierar det, som nutidsmänniskan skulle uttrycka saken på sin moderna halvsvenska.

Det här är inget som kan göras reversibelt (ja, ni hör ju själva).

Kvar för sbråkmakarens del finns bara ett par frågor:
Hur i h-e ska man kunna läsa svensk litteratur med ett par decennier på nacken?
Vad kommer svenska som skolämne att innehålla?

Språket kommer att vara ytterst flytande, sanna mina ord.

Lätt, fluffigt, flytande, instabilt, utan bottenkontakt, ytligt, flyktigt, ombytligt, luckert, föränderligt, volatilt, tyngdlöst

Bloggarens credo för åttifjärde gången

Det är ett drygt år sedan denna blogg såg dagens ljus (kliché!) så det borde vara dags för en summering (en till!). Fast egentligen är det inte riktigt nödvändigt eftersom det på denna plats summeras gång på gång och sägs samma saker om och om igen.

Bland dem är att undertecknad inte alls är nån språkpolis utan enbart ett enkelt vittne till verbala händelser.

Vittnen, sanningssägare och överentusiastiska brukar som bekant placeras i samhällets mentala ytterkanter. Man klappar oss på huvet och säger ”vad kul att du har nåt att pyssla med”.

Det hindrar inte mig från att vittna vidare. Den som skriver är en tant vars medvetande (mja) formats under en annan tid, i en samhällsklass som uppenbarligen inte längre finns (?) och en värld som hade en jädrans koll på språket, hur det skulle användas och som dessutom visste vad stilnivåer var.

Nu är språket rena vilda västern och bara ett sådant uttryck flyttar ut en ytterligare ett steg från värmen i mainstreamströmmen. Det är jag och Hoppalong Cassidy som fortsätter kampen. Fast han blev med stigande ålder lite tam. Får fundera över framtida färdkamrater längs allfarvägen. Det heter f ö ”längs” i meningen innan, inte ”längst” som man ser ofta (googla ”längst vägen”…). Vidare heter det ”allfarväg” och inte ”allfartsväg”. Här skulle jag dock korrigeras av språkvårdare eftersom det finns ett par belägg (med "ts" i ordet, alltså) från 1890-talet i Svenska Akademiens Ordbok, SAOB.

Från hästens mun via äppelskrutt till Kolingen

Anledningen till de senaste fem inläggen är alltså att en person som gav en häst morötter ansåg att det lät ”krantsch” när hästen tuggade (18 mars). Dessutom påstod sig hästmataren i ungdomen ha hört verbet ”kruncha” för ”äta”. Nätet ger ett par enstaka exempel från -50-60-tal beträffande kruncha som lär ha existerat/existerar i dialekter – speciellt i och runt huvudstaden - parallellt med "krubba". Det senare låter kanske som slang, men är ett mycket gammalt ord för "äta" (Svensk etymologisk ordbok 1922).

Hittar även ett "Krunsch" i tyskan, och nu blir det till att dyka ner i det folkliga vill jag lova! Ordet är nämligen en av många tyska dialektala varianter för äppelskrutt - något som säkert också kan heta en jädra massa saker i svenska dialekter. Det är i Ostpreussen man använder Krunsch – eller Apfelgriepsch!

För att nu äntligen runda av engelska ”crunch” som inte enbart betyder ”tugga med ett krasande ljud”: Det betecknar också en slags magövning. I en vanlig situp (som svensken säger) ”går man hela vägen upp”, men i en crunch ”går man halvvägs upp och tillbaka igen”.

Ordet kan även betyda kris, krux, konfrontation och säkert ännu mer.

I övrigt får det vara färdigknaprat för ett bra tag framöver, så crunch på er, grevar och baroner!*



*Jag lånade meningen av Albert Engströms tecknade figur Kolingen som går förbi Operakällaren i Stockholm, tittar in, ser välklädda herrar sitta vid borden och utbrister: "Putell på er, grevar och baroner".

När svenskar gullighetssuckar på engelska

Det dräller givetvis av olika slags smask och mums och namnam på alla språk, men ett faktum är att vad vi än kallat det på svenska har dessa synonymer mer och mer övergått till att bli jamjam, jammi, eller liknande. De är i sin tur förstås hämtade direkt från engelska yum-yum, yummie och allt vad nu engelsktalande kan få till i detta härad (ja, det uttrycker ääär uttjatat, jag håller med).

Man stjäl ord, direktöversätter dem, och man härmar (som sagts) enstaka ljud för att använda vid diverse känsloyttringar och -utbrott. Allt detta lägger sig som en lätenas matta över svenskan – det kommer förresten även krypande in underifrån. Beredvilligheten att tycka att även så små enheter som engelska ljud låter bättre än våra egna är förbluffande. Bland allt detta nya finns ett intressant gullighetsljud som folk i det här landet inte hade kunnat föreställa sig. Till för ett par decennier sen.

Tänk er ett tv-pratprogram med publik. Man tar in något litet djur på scenen – eller ett näpet barn. Publiken brister då ut i ett ljud som ligger mellan a och m, det börjar i en hög ton för att sjunka lite. En utdragen gullighetssuck, liksom.

                  👶🐶🐶🐕😹🐈🐕 🐈👶👶🐤🐶👶🐤😹🐈🐤🐶🐕🐕🐤🐶

Det är som om hela artikulationsbasen (jamen slå upp då!) håller på att ändras.

Det kraskar när knattarna käkar

Ljudgnölet fortsätter.

Låt oss ponera att någon började tjata på en om att en gris låter "oink oink". Det skulle nog gå snabbt att hjärntvättas: ”Säger inte grisfanken oink oink, när jag tänker efter?”

Låt oss sen säga att ett annat ljudord (likaså från ett annat språk) skulle börja höras mycket i svenska (i det här fallet). Exempelvis kunde knapriga flingor få ett namn från oink-språket (engelska). Och så skulle det förstärkas av all ”underhållning” på detta språk, som i tal, ljud och bild, naturligtvis, använder ordet för kras-ljud när man tuggar. Plötsligt tycker svenskar att det säger krantsch när de äter knäckebröd. (Det finns en mängd såna här fall, är bäst att tillägga, jag använder "crunch" som ett exempel!)

Söker man efter knaster och knaper kan man hitta de stackars barn som kommit till ett pepparkakshus. Innan de vet vad som ska hända stoppar de i sig bitar av huset. Då säger den elaka häxan i sagan i fråga: "Knaperi knaperi knus, vem är det som knaprar på mitt hus?"

("Knus" tillkommer förstås bara för att hon vill rimma på hus.)

Vi vänder oss till en annan figur, Kalle Anka. Han har haft turen att i vårt land begåvas med lysande översättare - de tidigare såväl som den nuvarande. Serietidningen står bakom en del barns ovanligt goda språkbehandling. Det är många som inte känner till detta: Kalle A är en av våra främsta folkbildare. Och det gäller inte bara språket, tidningen/översättaren bidrar även med en allmänbildning av sällan skådat slag.

Kalles översättare Stefan Diös väljer för ”crunch” (som ljud) vanligen ”krask”. Det säger alltså ”krask, krask” när knattarna slevar i sig morgonflingorna som är av märket ”Kläbbs kraskiga sliskar”.

Västgermanska ljudhärmningen*

Tråkigt för den som gillar omväxling: kommer att mala på (crunch, crunch) om ljudhärmningar ett tag till. Men det finns å andra sidan så mycket annat varierande att ägna sig åt i tillvaron, så bara välj!

Tillbaka till allvaret: På samma sätt som människor kan vara oeniga om djurläten kan de uppfatta andra ljud olika. Här återknyts nu till den ”crunchande” hästen i förrgårsinlägget. Det gäller ljudimiterande återgivningar av diverse uttryck för att något smakar gott, illa, är jobbigt eller smärtsamt.

Verben för såna läten (de flesta bör man hänge sig åt ensam eller i mycket bekant sällskap) heter redan de rätt olika saker på olika språk. Det faktum att nibble (engelska) betyder knapra (svenska) hindrar inte att en stor grupp svenskar (och andra för all del) känner ett växande behov av att säga att de nibblar på chips och kex. En tysk som knaprar säger vanligen och än så länge knabbern (i infinitiv) medan en fransman (och antagligen även en fransyska) kan ägna sig åt mordiller, men sbråkmakarens inte uppseendeväckande framsynta misstanke är att de snart kommer att nibbeln (tysken) och nibbler (fransyskan). I infinitiv.

Tysken kommer att säga ich nibb(e)le och fransyskan je nibble. Ni ser, det passar även där finfint in, men kommer bara att låta lite annorlunda. Och vi får nibbla, som vi tack och lov slipper böja efter vem som gör detta. Jag, du, han, hon, den, det nibblar. Liksom vi, ni och de.

* Ett lite halvtaffligt försök att ordskoja om den germanska ljudskridningen vars innehåll jag glömt förutom att ljuden p t k blev b d g lite här och där. Vänd er med förtroende till helt andra källor i frågan. Redan Wikipedia har något att säga i saken.

Voff voff , säger hunden, grisen nöff nöff. Eller?

En svensk gris säger som alla vet nöff nöff. En finsk, däremot, lär säga röh röh. Engelska, tyska och spanska grisar säger oink oink, fast den tyska kan även säga grunz grunz.

Finska fåglar anses säga tsirp, tyska tschiwitt och franska cui cui. Engelska pipanden kan låta cheep, chirp och tweet.

Sådär håller det på, men man måste lägga märke till att lätena skrivs  som respektive land uttalar bokstavskombinationen på sitt språk. Den tyska gris vars ljud är (på tyska) grunz grunz måste skrivas grounts grounts (med tungrots-r gärna plus skitsnabbt ljud som ligger mellan svenska u och o) för att beskriva för en svensk vad tysken säger. Som ju inte är gruns gruns som svensken skulle uttala grunz-et om svensken inte kan tyska.

Förutom detta, att djurlätena måste uttalas av en infödd, skulle ändå oenigheten finnas där mellan olika nationaliteter. Och individer inom och utom dessa nationaliteter.

Vi har två ljudhärmande system här: ett beskriver vad en gris låter som: nöff nöff, i vårt fall.

Det andra måste skrivas om för att en fransos - t ex - ska förstå ljudet: neuf neuf. På detta fenomen är som bekant för de flesta ett skämt bildat.

Ljuden upplevs alltså olika trots att man kan misstänka djuren för att rent objektivt sett säga samma sak var de än bor. Visst finns det forskare som hävdar språk- och dialektskillnader hos djur, men jag sysslar mest med människospråk. Detta är nästan

fysiskt jobbigt: Stön, stånk, pust, ööhh, ajaj.

Hur låter morötter mot tänderna?

En djurälskare berättade hur ”smaskigt det låter när hästar 'krantschar'” i sig morötter”.

”Crunchar”? ropade jag förfärat och frågande. Så började en undersökning som nog inte blir färdig i första taget.

Det är ju så att den som är på sin vakt misstänker att ett ord bildat på ”crunch” kommit hit nyligen och västerifrån. Att det dessutom – i Sverige – funnits (alltför) söta och knapriga flingor med ordet i sitt namn har antagligen gjort det lättare för detsamma att befästa sin ställning.

”Det hörs ju”, som djurälskaren sa, ”att det ’krantschar’ när hästen tuggar!” Och visst är detta ett onomatopoetiskt (ljudhärmande) ord, precis som ”kras, smack” och ”smask”.

Frågan är hur man bäst beskriver ett knaprande, krasande och smaskande. Något liknande gäller ett annat verb som snotts från engelskan (samt tagits upp i bloggen tidigare) och börjat användas i svenska, nibbla.

Men om det crunchas och nibblas nu, vad har vi då gjort förr? Bättre uttryckt: vad har vi sagt innan? Har vi tuggat på morötter och knäckebröd utan att ha haft ord för att beskriva det? Kommer rentav engelskan och täpper till ett hål i vårt tugg så att säga?

Enda mötesplatsen förr i världen

                                                                                                   
Se där. I går gav jag mig själv ett finfint associationstips. Sista meningen i inlägget löd ”jag älskar möten med människor”. Sånt där nonsensbabbel ingår i undertecknads hatmodul (hittade på det själv).
När man tänker tillbaka på den karga språktid man fostrades i måste det sägas: Tack alla gamla torra medier, t ex, som gav möjlighet åt var och en att blomma språkligt om man nu skulle vilja det!

För egen del har jag ett batteri av vattendelare. De visar när världen började ta en annan väg. Minns alltså första gången jag såg/hörde någon prata i mobil på tåget. Jättehögt. Och det har ju fortsatt.

Minns också när man i ett jättekomplex (universitetslokaler, var det visst) skulle ”bygga in mötesplatser". I dag låter det förstås inte konstigt, men på den tiden lät det roligt när man började tala om ”mötesplatser för människor”. Vi hade aldrig uttryckt saken så, vi sa
kafé, restaurang, hall och vad det nu kunde vara. Där möttes vi ibland.

Av mötesplatser fanns då (ca 35 år sen) bara en sort, se bild                                                                                         

Vanans makt och ovanans

Ja, vanor och ovanor är ju faktiskt samma sak. Det brukar vara omgivningen som bedömer vad som är vad.

I takt med att man (läs: jag) blir äldre ökar också förståelsen för dem som redan är döda. Hur många gånger blickar man inte in i oändligheten (himlen, helvetet, välj plats) och säger aha, mamma/pappa/faster/morfar, var det så här du menade!

Jag ångrar de gånger jag ville hjälpa dem (det här låter inte snällt, men häng kvar) och skaffa något som skulle underlätta deras vardag. ”Du borde ha en modernare radioapparat, en bättre rullgardin och ett annat duschmunstycke”, kan jag ha sagt.

Vad en yngre människa inte vet är att det omak de gamla ser ut att ha när de valhänt hanterar sina saker är ett intet mot de ”bekväma” apparater och ting man ger dem med 47 knappar och massa funktioner, smarta lösningar och blinkande lysen.

När de unga gått hem tar morfar fram sin gamla radioapparat, sätter i kontakten och börjar skruva och trixa: Så där ja, där har vi ju P1.

Han ställer undan den designade kaffemaskinen och häller kokt vatten rakt ner genom ett melittafilter (hållaren är av porslin) i en gammal tv-kanna.

Han pratar lite för sig själv och han nämner inte ord som ”marketingkonsulent, produktionspeak” eller ”jag älskar möten med människor”.

Sbråkmakarens skriv- och kroppsbeslut

Löjlig rubrik? Jo, det måste man hålla med om. Men så ser världen ut, det vimlar av konstiga rubriker. Som den här i en stor svensk dagstidning:

Skådespelarens kroppsbeslut

Kroppsbeslut? Man ägnar sig ju lite till mans åt diverse kroppsbeslut varje dag: Är jag inte lite hungrig? Joo. Behöver jag inte sträcka på mig lite? Joo. Dagarna är fulla av kroppsbeslut. Till det kommer en mängd andra beslut inom helt skilda områden.

Skådespelarens kroppsbeslut visade sig var en tatuering som skådespelaren beslutat skaffa.

Den stora mängden intighet som ramlar över oss så fort vi bläddrar i ett blad eller vänder oss till andra medier, måste åstadkomma något för mänsklighetens vidkommande. Fördumning, vill man säga, om det inte vore överanvänt.

Kanske är det inte så förfärligt. Kanske blir folk glada av att läsa om andras kroppsbeslut. Kanske försvinner behovet av annan omväxling såsom resor och diverse storslagna upplevelser som kostar både pengar och miljö.

Våra anspråk minskar och som små barn kommer vi att häpna inför det enkla utanför nätet. Vi går ut i en närliggande skog och: Kolla, ett  stycke träd som ser ut som en lemlästad gubbe! Vi tar ett kort på det och lägger ut på lämpligt ställe. På nätet. Och där var vi igen.

Klackarna i backen!

Fasta uttryck – idiomatiska uttryck – har svårt att klara sig i en snabb värld och blir gärna till idiotiska uttryck. I en publikation (har glömt vilken) fanns på förstasidan rubriken: ”25-årige Svenne (fingerat namn!) ska sko sig i London”. Svenne visade sig vara en skomakare som skulle flytta till London.

Har drösvis med egen erfarenhet av att försöka ”skoja till det lite” i texter. Och jag är visserligen inte HELT säker, men uttrycket är nog ”sko sig på” något, alltså få en vinning på någons bekostnad. Men att ”sko sig i London” verkar vara en sån där typisk glidning där läsaren svagt anar nåt vajsing, men inte riktigt vet hur och varför.

Men skomakartexten fortsätter frejdigt med ytterligare en rubrik inne i tidningen: ”Svenne sätter ner foten i London”.

Är man välvillig, så jodå, visst, visst: Svenne ska fixa skor åt Londonbor. Men för att vara roligt bör ”Svenne sätter ner foten” även kunna tolkas som att han också säger ifrån, uppträder bestämt.

Låt oss förbättra historien: Svenne har haft en dust med sin gamle far som anser att Svenne bör gå en utbildning inom ekonomi, redovisning och penningsaker för att bli kamrer (som Svennes far).

Men nej då, ”Svenne sätter ner foten”, ty han tänker ”sko sig på Londonborna”

(Det är fanken att man ska behöva skriva världens alla texter själv…)

Grymt feta bilar och fett grymma brudar

Visst finns det mycket störande i språket, men också en hel del som inte är upprörande. I början var det förstås så att allt som var sjukt bra och sjukt kul även blev sjukt irriterande, men det har avtagit för min del.

De här förstärkningsorden har ju alltid en koppling till ungdomsgenerationen – den kan plötsligt inte säga kanonbra eller jättebra utan måste säga sjukt bra. Påfallande ofta har dessa ord en negativ eller storleksrelaterad betydelse i grunden och får s a s agera ammunition för att förstärka effekter. Ja, som kanonbra, t ex. Förr brukade folk rynka på näsan åt ett uttryck som ”förskräckligt bra” eftersom förskräckligt i sig betyder något otäckt. Det finns förresten ännu de som reagerar så och förklarar att man inte kan säga jätteliten eftersom jätte anger att något är stort, jättestort!

Så det är bara att vänja sig vid att saker kan vara fett grymma och grymt feta. Lite försiktigt ska dock kanske orden användas. Ofta hamnar jag på en sida från svenska avdelningen vid Institutet för de inhemska språken i Finland. På den skriver Mikael Reuter (f d chef för nämnda avdelning):

Också i den nya användningen av fet finns en del av grundbetydelsen kvar. Den vanliga innebörden är ungefär ’stor och imponerande’: en fet bil, en fet klubb, en fet fest. Det behöver inte nödvändigtvis vara positivt. en fet mottagning kan vara påkostad och pompös, men den är inte nödvändigtvis så trivsam. Och när det gäller människor är grundbetydelsen fortfarande så stark att fet inte kan användas överfört. En ung kille kan önska sig en grymt fet bil, men drömmer knappast om en fet brud i betydelsen snygg och lyxig".

(Detta skrev han redan 2008, har saker varit fett grymma i mer än tio år alltså? Tiden flyger, som svensken säger, när denne/denna snott uttrycket "time flies")

Andra åsikter om engelskan i svenskan

Ola Karlsson, verksam vid Språkrådet, skrev i Språkbruk (svenskspråkig tidskrift i Finland) en artikel med rubriken ”Hur ska vi hantera engelskan i våra texter” (2015).Själv skrev jag i denna blogg 27 och 28 februari om uttrycket ”agil”. Ordet verkar ha utsatts för det som Ola K beskriver i sin artikel:

Försiktigheten inför det svenska handlar många gånger om att man inte vågar översätta ett engelskt uttryck, för att man inte riktigt vet vad begreppet bakom står för och tror att uttrycket har en annan eller precisare innebörd än det faktiskt har i källspråket. Det gör att många hellre talar om "systems engineering consultant" än "systemingenjör, case study" snarare än "fallstudie" osv.

Det låter som en trolig förklaring och anledning till att många inte väljer ett fungerande svenskt ord för att det låter alltför enkelt, vardagligt, eller vad vet jag.

Han talar vidare om att det ”sakta blir alltmer engelska” i svenskan. Så sakta går det nog inte egentligen, nätet gör att spridningen av ord och uttryck går i snabbare takt för var dag.

Efter ytterligare beskrivning av att vi blir allt bättre i engelska – det språket utövar ju också en totala påverkan via medier och teknik – kommer så ändå i Ola K:s text den där lite väl undfallande och tillåtande tonen som undertecknad anser vara aningen stötande:

Å andra sidan är engelskan så hemtam att vi närmast ser den som en del av svenskan, vilket gör att vi har väldigt lätt för att försvenska orden och därmed ännu mer göra dem till våra egna. Det är bra, för med anpassade ord slipper vi krockande språksystem – och får egentligen bara fler ord i svenskan.

Mot det sista måste man invända. Tvärtom verkar ett enda ynka lånord/översättningslån från engelskan tränga bort ett flertal inhemska varianter.

Fint, trevligt och bra

Det finns annat än bottenlinjer som skapar problem. Enbart ”linje”, till exempel.

Hur många gånger ser man inte numera ett påstående som: ”Det är en fin (eller tunn) linje mellan” – ja, och så vad det nu är "mellan".

Det här kommer från det engelska uttrycket ”a fine line between…”

  

Trevliga linjer

Man finner på nämnda Linguee (i går) översättningar som ”en hårfin gräns/ en tunn skiljelinje/ en skiljelinje mellan…” eller så är något ”en balansgång mellan…”

Men många översättare/skribenter väljer alltså det osvenska ”en fin linje”.

Prövar man Google Translate åt andra hållet och skriver ”a fine line” får man det svenska förslaget ”en bra linje” och skriver man ”en fin gräns” får man engelska ”a nice limit”.

Det kan vara roligt att hålla på och skoja fram och tillbaka, men eftersom översättartjänster som GT snart är de enda som erbjuds kommer vi att hamna i ett nystan av fina och trevliga linjer och gränser.

Ett språkets borderline, kan man säga.

Det är mycket som är botten

Åter till gårdagens resonemang om det som är botten. Det är tydligt att "bottenlinjen" ligger i startgroparna och väntar på att föröka sig eftersom människor är alltför anpassningsbara när det gäller att svälja språkbete – sånt som är lite lockande att använda eftersom det verkar visa att man hänger med.

Men här blir det skoj, för ”bottom line” betyder också ”poäng, eller" resultat" – i överförd bemärkelse, inte bara som ett ord i finansiella sammanhang.

Översättare har för ”the bottom line is…” bl a använt ”till syvende och sist/ kärnpunkten/ den springande punkten är” – ja här finns så många varianter att det inte är klokt.

Min fruktan är att en fras som ”detta är bottenlinjen” kommer att ersätta en mängd svenska möjligheter, vare sig "bottenlinjen" avser ”poängen” ( i betydelsen "kärnpunkten") eller ”den nedre/bortre gränsen”.

Det ställe som ibland ger mig tröst – därifrån tog jag exemplen från översättare ovan – heter Linguee. Där finns jättebra lösningar på översättningar, men tyvärr även mindre bra. I vilket fall som helst är den nätsidan något som kanske gör det totala språkbytet från svenska till engelska något långsammare.


PS Det kanske är bäst att tillägga att uttrycket "det här är ju botten" i äldre (?) svensk slang betyder "det här är ju sjukt dåligt"

Trasslig väg mot botten

Ibland ska man ge fan i att gå till botten med saker och ting. Jag såg/hörde uttrycket ”there is no bottom line” i ett sammanhang och började vandringen mot djupet. Den började vid ytan, för när jag googlade frågan ”Vad är bottenlinjen?” ville Google helst att jag frågade ”Vad är vattenlinjen?”

Det blev en förvirrad djupdykning. Det uttryck jag sett (textrad tv-program) var översättningen av ”there is no bottom line”, som löd ”det finns ingen undre (eller om det var bortre) gräns”. I sammanhanget verkade det vara ett korrekt val av översättaren.

Det visar sig att en ”bottom line” kan användas på många sätt och det är lätt att gå vilse i alternativen. Dock dyker (!) ett ord som bottenlinje upp allt oftare i svenska texter.

Googlar enbart ”bottenlinje” och får bl a i en finanstext följande: ”Bottenlinjen är den nedre linjen i en redovisning, därav namnet. Denna linje berättar alltid om verksamhetens resultat efter skatt".

Kör i vind, det går inte att sätta sig upp emot språk man inte talar, finansska, i detta fall, men varför heter så mycket något på "linje" idag, lyder min undring. Undringen följs upp i morgon. Jag är på min vakt och säkert den enda som anat vad Gunnar Ekelöf egentligen menar med ”Det som är botten i dig är botten också i andra”, en rad i diktsamlingen med titeln Färjesång.

Och vad gäller färjor ska jag framöver gå igenom verbet översätta, d v s ”sätta över” – det som färjor gör! (Nej, ring inte 112, det bara blir så här ibland…)

Hur ska det gå in the long run?

Ibland hör vissa spanare av sig. Informanter kunde de även få heta, om inte ordet var lite väl engelskt. Eller meddelare. Kalla dem vad man vill, men en sådan hörde av sig om en kulturjournalist på radio som recenserade filmen ”Tårtgeneralen” och sa att "den är based on a true story”.

I påannonsen fick man veta att filmen ”baserats på en sann historia”.

Jag lyssnade noga på recensenten som blandade språken hej vilt. Jodå, det gick visserligen att höra citattecknen i "den är 'based on a true story'" (såna som folk viftar när de talar i levande livet), men ändå!

Det här rösttricket är ibland ett måste när man pratar och inte syns. I talböcker eller liknande kan man höra uppläsaren ”göra till sig” (”göra sig till”) när den läser något inom citattecken eller det som på annat sätt är ”avvikande” och sålunda måste betonas/markeras med hjälp av rösten.

Men det där lättsamma ofoget med engelska hela fraser och meningar som trycks in här och där bör man vara medveten om. Även jag, min Brutus, kan klippa till med ”if you see what I mean” eller nåt, varvid rösten glider som på en halkbana för att markera att man talar på ett annat språk.

Detta är ett oskick. Om det är skämtsamt menat, vari ligger då skämtet, egentligen? Vad sjutton är avsikten? Beträffande "Tårtgeneralen", en svensk film dessutom, är det svårt att förstå.

Enligt min konspirationsteori, som det inte finns jättemycket konspiration i eftersom tecknen i tiden är tydliga, så är det här bara en förberedelse för vad som komma skall.

I morgon går vi till botten med fler bottensaker.

Adderar ytterligare tillägg om hur språket av idag tar sig ut

Stannar i modebranschen (se gårdagens outfits) ett par minuter till.

En av vinterns viktigare diskussioner var den om Kates (fru till engelsk prins) pälsboll på mössan. När engelska hovet kontaktades så (har hämtat informationen ur artikel i stor svensk tidning) kom ett första svar angående det etiska i valet, men: ”snart därpå adderades tillägget att den även går att beställa i fuskpäls”.

Det går att uttrycka kort och koncist på svenska: ”Strax därpå tillades att…”

Raskt över till ”definiera”, ett av de nya allt uppslukande orden: ”Det här (eller 'du/han/omvärlden' etc i oändlighet) definierar inte vem jag är”. Formuleringen är plågsamt vanlig. Desto mer glädjande att det finns översättare som månar om att inte gå den enkla vägen och direktöversätta ordet.

I en engelsk tv-serie sa en av huvudpersonerna: ”Our parents do not define us.” Den skickliga och självständigt tänkande översättaren skrev: ”Vi är inte våra föräldrar”.

Ska avbryta här för att inte trötta ut läsaren. Mina texter blir längre och längre. Långa texter ska banne mig inte få definiera mig!


PS Letar man synonymer för ”define” kan man hitta ”vara utmärkande för” eller "bestämma". M fl.

Dåliga dagar utan förnamn

Man kan ta på sig ”en power outfit" eller "go to-outfits”, säger reportern i modeprogrammet. Ja, det blir svårt, dessa plagg är mig inte bekanta. Enligt reportaget är de lösningar för ”dåliga kläddagar”. Det gör saken ännu enklare, dåliga kläddagar har jag svårt att relatera till (nej, jag ”relaterar” inte utan RALJERAR snarare över detta blahajblahajspråk). Dåliga dagar känner vi alla till, liksom dåliga kläder (de kan t ex gå sönder) – eller fula för all del – men dåliga kläddagar!?

Det finns också ”dåliga hårdagar”, har jag sett - ytterligare nåt man sällan drabbas av även om håret inte ser ut som man vill. Att beskriva sitt hårs tillstånd med uttrycket ”dålig hårdag”, tja, då är det dags att söka hjälp. Och inte hos en frisör.

Googla ”bad hair day” och ”bad dress day” så kommer uttrycken på "svenska" att bli uppenbarade.

Intigt ordval uppstår för att alltför många tittar bort från det. Och ”titta bort från” kommer snart att ersätta det enkla ”blunda för”.

Läsaren tycker kanske inte att detta är en öppensinnad text. Bra, för ordet finns inte Än! Snart kommer dock befintligheten av det engelska ”open-minded” att skapa ett behov för ”öppensinnad”.

Vi kan säga ”öppen, öppen för intryck, fördomsfri, frimodig”. Dessa synonymer, säger kristallkulan, kommer att försvinna till förmån för ett enda ord, "öppensinnad". Som, jag upprepar, ännu inte finns.

Är detta något att bråka över, undrar läsaren?, Ja, det är verkligen något att bråka om.
(”Bråka, strida, fajtas, skrika (etc) OM något, inte över)!”

Mer bråk i morgon.

Så säger man när klockan är stup i ett

Låt mig upprepa (eftersom jag sällan gör det, hohoho) att engelska är jättebra i engelskan men inte lika bra i andra språk. 

Då är det är bättre, trots allt, att man trycker in hela långa fraser och meningar på engelska i sitt eget språk än att man översätter dem till ett urblaskat mellanting.

”Det här ska jag göra 24/7”, sa en ungdom som uttalade det "tjugofyra-sju". Det betydde alltså inte 24 juli utan 24 timmar om dagen, sju dagar i veckan.

För en svensk blir "24 timmar om dagen" knepigt att säga eftersom vi även har natt i det här landet (utom långt upp i norr på sommaren, men såna saker avhandlas säkert på andra ställen). Vi har i vår bonniga enfald (jag menar inte er bönder, det är som när jag säger knäppgökar och inte avser enskilda gökar) brukat säga ”hela dygnet” när vi menar det. En dygnsöppen verksamhet på engelska är ”öppen 24/24”, som innebär 24 timmar av 24 dito.

För 24/7 däremot, och som Slangopedia föreslår, kan man säga ”hela tiden, utan uppehåll”.

Hur ska man kunna överföra alla dessa till svenska med förståndet i behåll? Butiken 7/11 sabbar t ex  grundtanken. Och katastrofen 9/11 (d v s 11/9) handlar om ett datum, inte tid på dagen. Och tiden kan på engelska heta t ex femtonhundra (3 på em) eller tjugoetthundra (9 på kvällen). Klockan kan således visa ”sixteen hundred (hours) d v s kl 4 på em.

Lika fullt hävdar språkfolk oavbrutet (jodå, jag stalkar dem) att den engelska (eller översatt sådan) vi beredvilligt accepterar mest är berikande samt inte ändrar på svenskans natur och struktur.

Stänker på mig 4711 och känner mig som en 5-5:a. Och klockan är sjuttonhundra, se på f-n.

Bild: De här klockorna kan 

sammanlagt visa flera tusen timmar

Här tas upp vad som uttrycks intas

Detta är ett löfte. Jag kommer aldrig att ”gå ut för en kaffe” (få träffar på nätet). Inte heller "gå in för en". Jag kommer inte att ”ta en kaffe” (tusentals). Eller ”dricka en kaffe” (rätt många). Det går att stoppa in ”te” där det står kaffe i meningarna, för övrigt. Hur andra drycker uttrycks intas (haha, där fick man till en knepig formulering) ska inte tas upp i dag.

Jag kommer bara att fika. Det är löftet. Eller så ”dricker jag en kopp kaffe” även om formuleringen kommer att ta tid ur mitt dyrbara liv eftersom den är längre.

Den intresserade kan fundera över varifrån såna här formuleringar kommer och får så starkt fäste att undertecknad talar som på Selma Lagerlöfs tid (ja, hon kanske inte sa fika, även om jag ser att det finns belagt under 1900-talets början). Googla sen gärna uttryck som ”go for a coffee, went for a coffee” eller vilket jädra tempus som helst.

Då kommer det att framgå varför och hur ”koppen” försvann. Men vi får genom engelskan, och här citerar jag en språkarbetare, "egentligen bara fler ord i svenskan”. Till den som uttryckt sig så ska jag återkomma senare.

Nu ska jag gå ut för en kaffe. Fast bara till köket. Men det är klart, nyss drack jag fyra te, så det kanske blir till att vänta.

Bilden: Present från en kompis som sammanfattat sbråkmakarens väsen i ett vackert broderi. Tack, A, det är ett beundransvärt arbete av en som inte direkt är ordförande i Handarbetets Vänner!

Konvaljens avsky

Som bekant kan alla möjliga språkliga yttranden reta gallfeber på somliga, i detta fall mig. Undviker gärna de tidningar som förr hade förnamnet ”kvälls-” men det händer ibland att det är något särskilt jag letar efter och då är det svårt att låta bli att se alla styggelser. Visst, rubriksättning är en konst, men ibland ser det ut som om man ansträngt sig för att få till en så osnygg ordkombination som möjligt.

Några prov på fulrubriker från senaste tiden:

Carolas livsändring – nu lämnar hon

(Livsändring, vad är det för ord? Och VAD/VEM lämnar hon?)

Bonden dumpades på telefon: ”Gråter”

(Sorgligt värre.)

Fick lavett vid Auschwitz – för sin tröja

(Helkonstig rubrik i största allmänhet.)

Frun dog på 40 timmar – det förändrade allt
(Ja, när folk i ens närhet dör på 40 timmar brukar brukar det ha en tendens att förändra tillvaron.)

Pojekns hisssbus går fel. Utskrattad på nätet

(Den här retar mig jättemycket. Tidningar brukar vara så himla gråtmilda när folk förnedras på olika sätt, så vad är då det här för mobbarspråk?)

Dessa rubriker är inget mindre än exempel på ett grovt tillyxat språk med en doft från en vulgär-brutal värld. Och själv sitter man som en annan liten liljekonvalj och sörjer över fulhet. Ack.

Nu vänder vi på kuttingen*

Här i bloggen har corporate bullshit tagits upp och gårdagens raljerande kring det agila, inkrementella och iterativa var tydligt: här skrev uppenbarligen någon som tyckte sig se att kejsaren var naken!

Men denna någon passar sig, är försiktig och ödmjuk. Att häckla andras språk är en grannlaga syssla som är släkt med att gräva en grop åt dessa andra men själv trilla i.

Jag hörde en människa (konstnär, om jag minns rätt) i radio tala om färgen grå: ”/…/ ja, och det beror på vad som sker i det grå". Personligen tycker jag mig förstå vad hon menade. Men det är också lätt att tänka sig att nån annan skrattar ihjäl sig åt formuleringen, för det säger henne/honom inget.

Märkligt nog faller många faller i trans inför naturvetenskapliga kunskaper utan att fatta ett dugg. Matematikens språk ska vi inte tala om. Vad gäller matematik är det vanligt att tvångsmässigt betona hur in i bänken lite man begriper i ämnet. Men det är inte konstigt om man inte fattar – matematiska är ett språk som inte alla talar. Det gäller givetvis många ämnen och sysslor.

Knypplat litet band?
Ja, vad vet jag

Bara för att man känner igen ord som används inom knypplingskonsten betyder inte det att man själv kan knyppla ett stycke "på frihand" - eller "knypplar fritt" - två uttryck som inte är synonyma, har jag just lärt mig.

Knypplare håller förresten på med "enkelslag, dubbelslag och halvslag". Via dessa kommer man in på färdigheter inom området knopar som leder till sjöfart, maskinrum, oktanter, sextanter och  kvadranter. Dessa för tanken till Isaac Newton och den engelske matematikern John Hadley. De hade nog talat så att man (jag) inte förstår. Och då tänker jag inte bara på det ålderdomliga språket. Nej, man ska nog vara varsam om fackspråk, vad fanken de än handlar om.

Framför allt måste man se till att det sker något i de grå.



*Kutting är ett förvaringskärl för  brännvin. Förr vände man den upp och ner för att se om något var kvar. Det gör man nog än i dag! Innebörden är ungefär "se något på ett nytt sätt".

Låt icke textmassan avskräcka!

Det är klart att folk som jobbar med att implementera agila arbetssätt inkrementellt och iterativt också anser sig göra det, något annat vore konstigt. Och eftersom jag ramlat in på detta arbetssätt vill jag gärna bilda mig en smula ytterligare samt låta bloggens läsekrets ta del av ett tänkande man inte är van vid om man inte är i IT-branschen.

På Wikipedia under rubriken ”Agil systemutveckling” beskrivs detta som ”ett samlingsnamn för ett antal systemutvecklingsmetoder som kan användas vid programvaruutveckling, även kallade lättrörliga metoder eller iterativa metoder”. Vidare förtäljes att ”metoderna följer den filosofi och de principer som formulerades i ’Manifestet för agil systemutveckling’ (2001) av en grupp programmerare”.

Dessa krakar hade helt enkelt tröttnat och ”reagerat på fallerade IT-utvecklingsprojekt som är fastlåsta vid orealistiska projektplaner, och lider av allt för byråkratiserande dokumentation istället för uppvisande av resultat”.

Det där kan jag förstå. Ofta är verkligheten omkring en fastlåst vid orealistiska projektplaner och lider av etc, se ovan.

Så följer en upplysning om vad ordet agil betyder: "smidig, vig, lättrörlig".

Mer om själva arbetssättet:

En grundtanke i agila metoder är att arbetet bedrivs inkrementellt och iterativt vilket innebär att fungerande delleveranser av funktionalitet sker regelbundet enligt ett schema och att planer och metoder löpande utvärderas och förbättras. Ändamålsenlig och användarcentrerad utveckling eftersträvas genom ett nära samarbete under hela utvecklingstiden med täta och regelbundna möten mellan utvecklare och beställare/mottagare. Man formulerar tidigt mål och visioner, istället för att arbeta mot hårda och detaljerade tekniska krav.

Det agila synsättet anser att det ”oftare är människor och kommunikation än verktyg och formella dokument som löser problem under utvecklingsarbetet. En annan central grundtanke är att minimera risken för att en stor del av ett system befinner sig i ett halvfärdigt läge och inte kan leverera nytta”.

Så där, ja. I dag befinner sig sbråkmakarens tillvaro i ett halvfärdigt läge och kan inte direkt leverera nytta, så tack, Wikipedia, för insatsen!

🙏😎💥💟😜💁💀💃💜👎👫👱👍😈😰🙍🙌🙈🙉🙊🙇🙆😢💣💋😽💤💪💩👹👽 (Figurerna har inget med texten att göra. Eller jo, det har de nog om man tänker efter..)