Ibland hör vissa spanare av sig. Informanter kunde de även få heta, om inte ordet var lite väl engelskt. Eller meddelare. Kalla dem vad man vill, men en sådan hörde av sig om en kulturjournalist på radio som recenserade filmen ”Tårtgeneralen” och sa att "den är based on a true story”.
I påannonsen fick man veta att filmen ”baserats på en sann historia”.
Jag lyssnade noga på recensenten som blandade språken hej vilt. Jodå, det gick visserligen att höra citattecknen i "den är 'based on a true story'" (såna som folk viftar när de talar i levande livet), men ändå!
Det här rösttricket är ibland ett måste när man pratar och inte syns. I talböcker eller liknande kan man höra uppläsaren ”göra till sig” (”göra sig till”) när den läser något inom citattecken eller det som på annat sätt är ”avvikande” och sålunda måste betonas/markeras med hjälp av rösten.
Men det där lättsamma ofoget med engelska hela fraser och meningar som trycks in här och där bör man vara medveten om. Även jag, min Brutus, kan klippa till med ”if you see what I mean” eller nåt, varvid rösten glider som på en halkbana för att markera att man talar på ett annat språk.
Detta är ett oskick. Om det är skämtsamt menat, vari ligger då skämtet, egentligen? Vad sjutton är avsikten? Beträffande "Tårtgeneralen", en svensk film dessutom, är det svårt att förstå.
Enligt min konspirationsteori, som det inte finns jättemycket konspiration i eftersom tecknen i tiden är tydliga, så är det här bara en förberedelse för vad som komma skall.
I morgon går vi till botten med fler bottensaker.
