Tillbaka till allvaret: På samma sätt som människor kan vara oeniga om djurläten kan de uppfatta andra ljud olika. Här återknyts nu till den ”crunchande” hästen i förrgårsinlägget. Det gäller ljudimiterande återgivningar av diverse uttryck för att något smakar gott, illa, är jobbigt eller smärtsamt.
Verben för såna läten (de flesta bör man hänge sig åt ensam eller i mycket bekant sällskap) heter redan de rätt olika saker på olika språk. Det faktum att nibble (engelska) betyder knapra (svenska) hindrar inte att en stor grupp svenskar (och andra för all del) känner ett växande behov av att säga att de nibblar på chips och kex. En tysk som knaprar säger vanligen och än så länge knabbern (i infinitiv) medan en fransman (och antagligen även en fransyska) kan ägna sig åt mordiller, men sbråkmakarens inte uppseendeväckande framsynta misstanke är att de snart kommer att nibbeln (tysken) och nibbler (fransyskan). I infinitiv.
Tysken kommer att säga ich nibb(e)le och fransyskan je nibble. Ni ser, det passar även där finfint in, men kommer bara att låta lite annorlunda. Och vi får nibbla, som vi tack och lov slipper böja efter vem som gör detta. Jag, du, han, hon, den, det nibblar. Liksom vi, ni och de.
* Ett lite halvtaffligt försök att ordskoja om den germanska ljudskridningen vars innehåll jag glömt förutom att ljuden p t k blev b d g lite här och där. Vänd er med förtroende till helt andra källor i frågan. Redan Wikipedia har något att säga i saken.
