Nya ord med tyska böjningsmönster hör inte till vanligheterna

Knappt hade man hämtat sig från att barn ”forskade” när de gjorde skoluppgifter, förrän vuxna forskare började ”beforska” sina ämnen. Båda låter underliga, och se! Mitt Wordprogram stryker under beforska med rött, och i SAOL infördes ordet 2015 – innan dess fanns det inte.

I vanlig ordning finns upplysningar hos Språkbruk, en tidskrift som ges ut av svenska avdelningen vid Institutet för de inhemska språken i Finland. Inte för att jag undersökt noga, men man tycks inte springa ”nyspråket” till mötes som språkvården i Sverige.

Redan 2012 skriver Monica Äikäs i Språkbruk (som svar på en läsarfråga) att beforska främst används i akademiska texter. Hon tror att ordet fyller en funktion: ”man behöver inte fundera på vilken preposition man ska välja”. (Man ser ju både forska på, om och kring.)

Sen åker varningens finger upp och hon skriver Det kan inte ersättas av utforska, som har en lite annan betydelse: ’undersöka noggrant och tämligen fullständigt’.

Själv är jag mycket överraskad av att ett nytt ord med det urgamla verbprefixet be- dyker upp, en förled med tyskt ursprung. För den oerhört (OERHÖRT) intresserade finns en långlång text i SAOB (från 1901) om be-. Som bekant har svenskan drösvis med såna ord: berätta, betala, beskriva, berömma o s v.

Det finns alltså inte, enligt Äikäs, ”skäl att direkt motarbeta ordet, men eftersom det inte är helt etablerat i allmänspråket kan det vara bra att välja noggrant när man använder det”.

Det är bara någon på andra sidan vårt lilla innanhav som kan uttrycka sig så, enligt mitt förmenande, d v s ”välja noggrant”.

Den alltmer vanliga frågan: Leker hon med sin eller hennes nalle?

Inledningsvis en eftersläntrare: alltid är det något som dröjer sig kvar, tamejtusan. Det avsnitt av P1-programmet Språket som jag nu skrivit upprört om i flera dar hade följande rubrik:

Sär skrivning sär skilt irriter ande

Jag tänker protestera mot den. Utan att ha på fötter, utan någon särskild kunskap om hur särskrivande vanligen ser ut , misstänker jag att väldigt få av dem som särskriver skulle åstadkomma en sådan variant som irriter ande. 

Nallebjörnens ägare kan sitta utanför bilden

Raskt över till en gammal kändis: sin (sitt, sina). Lärare på alla slags nivåer låter förstå att detta pronomen är på väg bort. ”Hon tog sin bil” kan lika gärna utsägas som ”hon tog hennes bil” och lyssnaren/läsaren får själv lista ut vems jädra bil det var som togs. Nä, just det, det var inget nytt för bloggens läsare.

Men nu finns det en uppstickare i genren som låter ännu konstigare: ”Jag bryr sig inte om det här” eller ”det här är inget jag vill lära sig” eller ”nu måste du bestämma sig”.

Förklara det den som kan. Här kan man inte misstänka engelsk påverkan. Blogginformanten L talade nyligen om ett ökande och märkligt bruk av ”därav” och ”varav”, men det får anstå till någon annan dag. Och förresten, här är en mening ur ett inslag i ett radioprogram om vigselförrättare: Vi måste kunna upprätthålla sin kunskap som vigselförrättare.

Varför vänder sig programmet Språket mot språket? Del 3

”Vissa ser det som förflackning”, sa programledaren för Språket (se de två senaste inläggen) och menade särskrivning av ord. ”Vissa” var alltså en del av dem som irriteras av fenomenet.

Dyslexi nämndes i sammanhanget och det är en bra förklaring till särskrivning, men de som retar sig på det tar säkert hänsyn till sådana svårigheter. Folk som tänker med huvudet vet att man inte kan klandra dyslektiker, utlandsfödda eller mängder av andra som – oavsett anledning – har skriv- (och läs-)problem.

Den här bloggen vänder sig mot (vilken gång i ordningen skriver jag detta?) dem som yrkesmässigt meddelar sig med folket på ett oklart eller skruttigt språk.

Att engelska bidragit till svensk särskrivning var dock inte troligt, ansåg programmets språkexpert: det kräver att barn först möter engelska i skrift. Då hennes barn ännu inte kan skriva engelska utan lärt sig språket genom tal (spel, film, musik), vet de inte hur skriftbilden ser ut och ”från talad engelska lär man sig inte särskrivning”. Resonemanget angående möjlig påverkan avslutades med att ”så som de flesta lär sig engelska i dag är det logiskt osannolikt”.

Engelska började undervisas i svenska skolor från mitten av 1950-talet. En stor grupp ännu levande svenskar var med om en undervisning där tonvikten låg på det skrivna språket och grammatik. Samma personer anser sig haft svårt att tala och konversera eftersom den träningen inte (som nu) underlättades av en monsterindustri med i stort sett bara engelskspråkiga spel, filmer och låtar.

Engelska har m a o utsatt fler generationer av en påverkan som kanske snarare ärvts än kan sökas i vad expertens barn ger exempel på i dag. Fast för all del, om hennes teori stämmer borde ju särskrivandet snarare minska – jättebra!

Men då krävs att barn får lära sig svenska ordentligt och att omgivningen inte använder "språkvårdens" mantra: ”äsch, sammanhanget förklarar vad som menas”.

Varför vänder sig programmet Språket mot språket? Del 2

Fortsättning från gårdagen. Den som tycker att en stor del av ”språkvården” kritiseras i denna blogg, bör också lyssna på hur mycket den delen av samma vård dröjer sig kvar vid att förringa sådant som är problem.

Senaste Språket gick i huvudsak ut på att beskriva dem som irriterar sig på särskrivning. ”Språkpoliser” är ett ord som de s k språkvårdarna älskar att yttra. I programmet ställdes alltså frågan VARFÖR särskrivning retar många (själv oroas jag av andra tendenser).

Skälen skulle vara att fenomenet är vanligt förekommande, och ”lätt att lägga märke till”. Vidare förklarade experten att man inte behöver känna till så många språkregler för att förstå att särskrivning är fel, att de som gjort dessa misstag har slarvat och inte lärt sig nå den norm man ska erövra.

M a o underkänns de som reagerar, de presenteras von oben som lite kitsliga och de struntar i det faktum att ”sammanhanget (vid särskrivning, min anm) leder oss till en rimlig tolkning”.

Att engelska möjligen påverkat ser inte språkexperten som troligt. Uppenbarligen har någon forskare försökt undersöka saken men: ”det är svårt att bevisa att engelska ligger bakom”.

Nu byter jag tankespår. Eftersom vi alla (jag är inget undantag) blivit mindre benägna att läsa långa texter, lyssna länge på något som inte är en lättsam talbok och många vant sig vid snabba roliga filmsnuttar av Tiktok-längd, ska dagens predikan sluta här.

Däremot är jag så förbannad att det blir en del 3 i ämnet. Och den ska bli lång.

Varför vänder sig radioprogrammet Språket mot språket? Del 1

OK. Det går inte. Min avsikt för någon månad sen var att inte gnälla på språkproffs, medier, institutioner m fl för deras uppenbara ointresse för språket. Jag hade tänkt att enbart notera vad som sker utan starka sinnesrörelser från min sida. Det går inte. 

Många tror att en sån som jag hyser intresse för programmet Språket i P, men det sker sällan, för där förs en kontraproduktiv verksamhet. Det är svårt att begripa varför. Tidigare har mina invändningar handlat om att programledaren verkat spela kokobello – kanske agerat lyssnare i något som mer liknar en pedagogisk grimas. Det angreppssättet har sannerligen känts respektlöst, förnedrande och förminskande för att tala dagens språk.

När programmet nu börjat efter sommaren har en annan programledare liknande funktion,

d v s att spela den mindre vetande inför en s k expert.

Avsnittet handlade om särskrivningar. Experten, docent i nordiska språk, lägger inte märke till särskrivningar längre, berättar hon, utan ”läser förbi dem”. Risken finns annars att man kan bli ”överuppmärksam”, är hennes tes. Hur som helst beskrivs särskrivning vara det som folk i allmänhet retar sig mest på bland språkliga misstag, enligt en undersökning som tas upp.

Jag tänkte redan avsluta för dagen och be läsarna tänka på särskrivning till i morgon, vad som menas med det, vad man har för egna tankar om saken: ja, alla aspekter kring fenomenet!

Bloggen kommer att fort sätta i ämnet imorgon. Utan silkes vantar.

Små söta blåklockor kan få en på tankar som inte är särskilt nya

Nu ska det bli rart babbel om blåklockor bl a. Samt en smula självförhävelse.

Sedan jag hörde ett radioprogram om hur Facebook påverkar vår syn på historien har jag tänkt på förr och nu samt framtiden. Det är nästan genant att skriva, men de stora svallvågor som kan uppstå av en kändis klädsel (eller brist på) förvånar en människa som inte deltar i den underhållningsdetalj som sociala medier utgör.

Det är lika genant att säga att människor givetvis påverkat varandras tänkande förr också. Men om jag tar mitt specialintresse språk, är det inte svårt att förstå hur alla språk påverkas MYCKET mer än tidigare p g a den här nya spridningshastigheten.

Bild Tigerente, Wikipedia

Söker jag ord och uttryck från min barndom eller överhuvudtaget letar efter sånt som är relevant för min del hamnar jag lätt i min egen blogg!

Däremot dräller det av ”träffar” för begrepp som författaren och journalisten Fredrik Kullberg tar upp i ”Svensk floskelordbok”. I en intervju nämner han de betydelsetunna ”innovation, flexibilitet, transformationsresa”.

Häromdagen gick jag förbi en villaträdgård. Gräsmattan var klippt, men i ett par små öar hade stånd av små blåklockor sparats. Jag tänkte mig att det är så jag jobbar med bloggen, sparar små saker som inte har betydelse längre. Låter inte detta låter rart så vet jag inte vad.

Folk var inte alltid onda förr, de sociala koderna var annorlunda

Den som är intresserad av hur snett det kan gå med såväl språk som det allmänmänskliga kan gräva lite på internetet. Ja, jag skojade med den bestämda formen: man måste vara tydlig i dessa dagar, det är bl a vad en sådan utgrävning visar.

I går nämnde jag en rätt fjantig fras ur min barndom: När någon sa hej! kunde barn (en del vuxna också…) svara med: ”Ja, nog för att du ser hejig ut men mig skrämmer du inte!”. Vad vi INTE menade, hör upp, nutidsmänniska, var att håna, kränka, förminska, förödmjuka etc, etc andra. Det var ett skämt om än ett dåligt sådant.

Man blir förtvivlad när man ser gamla ord och uttryck tolkas på sätt som är helt åt skogen. Vad gäller ”hejig” ges i SAOL m fl betydelsen ”överdrivet hurtig”. På Synonymer.se finns: ”hurtfrisk, käck, sprallig, lustig, festlig, dråplig”. Bland andra. Inga hemska tillmälen, va?

Om ett annat sådant uttryck skrev jag den 12 maj, 2018, nämligen ”du och dina löss”. Där beskrivs hur dessa löss letat sig in i en förvrängd och tyckmycken ni- och du-debatt – långt från ursprunget (såvitt jag kan bedöma med mitt nästan trekvartssekel på nacken).

När vi i mitt gamla kvarter ännu inte ägde de sociala mediernas gullighetskoder, användes lössen för att dra ner dem vi ansåg lite skrytiga på jorden. Man kallar det jante i dag, om man nu vet vad det betyder. På den tiden var det få som tog åt sig av lite vanlig mänsklig daning.

Sa en kompis ”vi har varit utomlands i sommar” uppfattades det av den icke-ekonomiskt-oberoende omgivningen som högfärdigt. Och korrigerades med: ”Vilka vi? Du och dina löss?”

De flesta utlandsresenärer på 50-talet skadades inte för livet av sådana bistra repliker som ICKE gick ut på de nämnda håna, kränka – ja, ni kan själva raddan av det som nutidsmänniskor råkar ut för, när omgivningen inte vaktar stenhårt på sina ord och enbart använder sådana som har OK-stämpel.

I småorters förorter hälsar man som i de stora städernas skogar

På besök (för flera decennier sen) hos en kompis i staden Luxemburg slog det mig att det var ett väldigt godmorgonande, goddagande och godkvällande. Vad de egentligen sa på luxemburgiska minns jag inte, men försökte mumla nåt som lät ungefär likadant.

Men det hände förstås inte inne i själva staden, utan på promenadstigar i stora parker med tycke av skog. Det här är ganska intressant, kanske sker detsamma över hela jorden i större städers parker och skogar.

Förresten, så intressant är det väl inte, det är nog naturligt på de ställen där bara några få själar går eller springer. För bara någon timme sen, på en ort med två-tretusen invånare skedde detsamma – fast i denna lilla orts ytterområde.

Hej! sa en man på cykel. Oförberedd på att någon hälsar i villaområden vände jag mig om och ropade hej, vilket givetvis kändes fånigt.

Men då dök en ännu fånigare replik från forntiden upp i någon del av hjärnan. I den stad och på den proletära gata undertecknads vagga stod, kunde barn och unga svara på varandras HEJ! med följande ord: ”Ja, nog för att du ser hejig ut, men mig skrämmer du inte!”

Tänkte skriva mer om larviga och oförskämda uttryck i morgon, men även lite om de fina och skira blåklockor som blommar till långt in på hösten.

Via medier får vi vrålkoll på både det förgångna OCH framtiden

I ett samtal med historikern och författaren Peter Englund (P1, Vetenskapsradion Historia) talade denne om att vi bör försöka bortse från vad vi själva vet när vi betraktar historien och anstränga oss att förstå hur människor förr tänkte. Bilder av olika händelser i det förflutna måste ständigt kompliceras för att kompletteras.

I samma program beskrev en forskare vad sociala medier gör av och med vår kollektiva kunskap om historien. Den riskerar att bli till en må-bra-minneskultur som genomsyrar vårt tänkande genom att vissa utvalda ämnen "delas", får stort utrymme och att nostalgi m m präglar en stor del av detta kollektiva minne.

Varken författaren eller forskaren citeras ordagrant av mig som sitter här och tolkar lika vilt som alla andra. Vår samtid stöper snabbt som attan stora delar av mänskligheten i samma form, brukar jag tycka. Och kanske gör vi detsamma med historien.

Ett roligt försök att påverka inte historien, men väl framtiden, presenterades på SVT Nyheter häromdan. Det gällde en satsning (inför nästa jul) som helt frankt kallades ”ny jultradition”.

De traditioner jag känner till har tagit tid och skötts av människorna själva (påskyndade av ekonomiska krafter, i och för sig). ”Förhoppningen är att både vuxna och barn ska älska och se den, säger programdirektören” om satsningen. Förhoppningsvis är citatet fel och löd: ”...ska älska att se den”.

Ibland leds vi om och emellanåt leds vi in på de rätta vägarna

Kanske har en del av oss en andlig kontakt med själva orden, de skänker vägledning. Näråvars, nu ska här inte skrämmas mer än vanligt. Den språkbesatta har inte tagit sitt psyke till nya nivåer, som en nutidssvensk skulle uttrycka saken. Den språkbesatta försöker bara bevara den del av hennes världsbild som skapats av orden, d v s nästan hela skiten.

Den vägledning bloggen skrev om i går, blev i dag till en omledning. Och hör på faderuttan: det senare ordet finns inte i någon av de större ordböckerna! Men Trafikverket använder det ändå:

Omledning innebär att trafik tillfälligtvis leds av från en viss vägsträcka till en alternativ vägsträcka. Motivet till omledning är att ett vägavsnitt av något skäl inte är framkomligt under en viss period. 

Bild upplagd av Usien, Wikipedia

Den som är ute i tysk trafik kan få se skyltar med texten ”Umleitung”. Visst är det konstigt att just detta ord inte existerar i svenskan när det faktiskt låter som något med självklar relevans?

På engelska skyltar står ”diversion” eller ”diverted traffic”, på franska ”déviation”. Om det vid sidan av de svenska, orangefärgade pilar som nu visar omdirigering, skulle dyka upp skyltar med text om en sådan, ska vi då slå vad om huruvida det lättbegripliga ”omledning” eller ”diversion" kommer att användas?

Nyss talade jag i ett annat ärende med en stads kommun. I den gängse efterföljande betygsättningen om nöjdhet, frågade automatrösten: 

”Hur var din kontakt med vår samhällsvägledning”?

En övergivenhetskänsla drabbar den som förvägras vägledning

Den är nästan skrattretande, den osäkerhet som nämndes i gårdagens sista mening. Så fort ett språkbruk börjat dimmas till och hackas sönder i konturerna, uppstår ett tragikomiskt tvivel.

Den 27 juli skrev jag på det vanliga frenetiska sättet om ordet ”kristallklart” utan att ens nämna det självklara och glasklara svenska ”glasklart”. Det här kan betyda två saker: 1) Jag börjar verkligen bli dimmig själv 2) Det är så ändrat språkbruk uppstår, d v s nya ord och begrepp käkar upp de gamla fortare än man kan säga Jack Robinson.

Nu till en annan sak. Jag lider som bekant av allergi mot en mängd bildliga uttryck som kommit från den mer konkreta världen. De är av typen ”det gäller att vara med på tåget, det senaste halvåret har varit en resa, vi måste lyfta upp frågorna på bordet”, etc. Fyll gärna på med egna usch-favoriter!

Och så dyker ett uttryck upp som går andra vägen – från det bildliga till det konkreta – och stör undertecknad lika mycket. Denna gång var det en bils display (som bl a visar gps-ens vägbeskrivning) som sa: ”Ingen vägledning”.

De orden visas alltså de gånger man inte skrivit in en adress för sin färd. Detta ”ingen vägledning” känns som något nästan andligt, d v s något andligt som dessutom förvägras en. Man ser ofta sånt här när det gäller översättningar och ingen mänsklig översättare anlitats. Eller så har en sådan inte letat efter det mest passande uttrycket.

Varje gång jag ser ”ingen vägledning” känns det m a o sällsamt ödesmättat.

"Det är här det tar stopp" med "här och nu" och "där och då"

Gårdagens funderingar om ”tappa det” bidrog till motsatsen. Istället för att tappa det kom jag in i gamla spår. Man är på banan, som folk säger. I morse skedde det med hjälp av en programpresentatör på P1 som vid varje nytt program sa ”här och nu kommer nyheter från Ekot, här och nu kommer Plånboken”. Och så vidare.

Det räcker med ”nu”, lyssnaren förstår att programmet ska sändas i det man just lyssnar på, radion. Användningen av uttrycket verkar öka, liksom ”där och då”. Säg att man berättar för en kompis om en resa till Hjo där en promenad till Vindarnes udde fick vissa tankar att dyka upp i skallen. Och återger det för kompisen som: ”Där och då kom jag på att jag måste sälja huset”.

Den vakne läsaren förstår att detta var ett exempel, att mycket kan hända var som helst och när som helst. I det här fallet hade ”då kom jag plötsligt på…” räckt. Men njet, för nutidsmänniskan gäller numera endast ”där och då” och ”här och nu”.

Denna typ av uttryck – som kan låta idiomatiska – tror jag (observera en viss osäkerhet) kommit från ett annat språk som håller på att förändra svenskan i grunden. ”Det är här det tar stopp”, sa en annan röst i radion. Ibland hör man ”det är här det slutar”.

I mitt huvud ekar engelska ”this is where it ends/stops”. Här börjar (däremot) något konstigt: Jag vet inte hur det har uttryckts på svenska förr. Den här osäkerheten som ofta gör sig påmind när det handlar om modersmålet bör rimligen bero på mer än enbart begynnande demens.

Bananer ska man inte gå, dem är det bättre att skala samt äta

Det är ingen multitaskig felfinnarkärring som skriver här, om hon får säga det själv. Vem som helst halkar på orden. Därför noteras aldrig vad en sagesperson heter, ej heller (vanligen) tidningars namn, men det känns kymigt när medieföretag som SVT uttrycker sig knasigt.   

Kanske var det skämtsamt menat – om man nu anser att hela läsekretsen förstår moderna slanguttryck (vanligen utrikiska). Denna rubrik stod alltså på SVT Nyheter (webben): Piteåbor gick bananer för surströmming: Var helt sjukt

Ofta är det bättre att, som i detta fall, skriva bananerna själva på engelska: ”Piteåbor gick bananas”. Annars blir det helt sjukt (det där senaste var ironi).

Undertecknad är en tråkmåns som anser att medier ska hålla sig för goda för ett alltför käckt språk. Detsamma gäller en annan rubrik (i en rikstidning): ”Politikerna har helt tappat det”.

Den som till äventyrs läst sbråkbloggen förr vet att jag tappar det när folk tappar det – vilket som mycket annat är översatt från engelska: ”lose it”. Trots att uttrycket redan ”satt sig” vill man ändå fråga: Tappat vad?

I Sverige brukade man säga ”förlora förståndet, tappa fattningen, bli galen” m fl fraser för olika stilnivåer. Denna gång hade den som citerats sagt exakt: ”/…/ tappat det”, som ungdomen säger, och var m a o själv inte van vid uttrycket. Samt blev då egentligen felciterad.

Jag höll på att åter skriva att språket långsamt urholkas, men det är snabbt jag menar.

Inte så att man direkt får hjälp av David Bowie, men nästan

Då var det genast dags att hoppa opp och skrika (se gårdagens sista rad). Eller förresten, låt mig börja ödmjukt. Den här förengelskningen av svenskan tvingar en att lära sig mer engelska, så är det. I dag dissekerar bloggen en rubrik i en stor, seriös, ni vet, tidning:

 

"Han har sålt sig: Är grovt out of bounds"

Joorå, man kan ana sig till betydelsen, men hur skulle det låta om tidningen skrev på svenska? Visserligen är rubriken av citatkaraktär, men är det smart för förståelsens skull?

Hur som helst började David Bowie sjunga några rader ur Life on Mars inne i mitt huvud:

See the mice in their million hordes
From Ibiza to the Norfolk Broads
Rule Britannia is out of bounds
To my mother, my dog, and clowns

Någon gång för länge sen försökte jag lära mig texten utantill, men innebörden i poesin gick jag i stort sett bet på. Det var som när man lärde sig psalmverser i skolan på den gamla onda tiden. Sjöng med ord utan att veta vad de betydde.

Snabbkoll på översättningar ger att den som har ”sålt sig” på detta sätt kan "ha gått utanför ramen, vara bortom alla gränser", den kanske "går över alla gränser” eller "är på förbjudet område, gör något som är uteslutet”. Man kan välja den fras som passar bäst beroende på sammanhanget. Vaddå "grovt", förresten? Vad sägs om "Har verkligen gått över alla gränser"?

Det är ett så konstigt språk man talar i det här landet, värre än marsianska. Förresten säger Google Translate (som i alla fall blir bättre och bättre) att ”out of bounds” betyder ”utanför banan”. Den sista meningen är en klipphängare, som svensken säger.

Vad kan de som ramlar in i denna blogg egentligen vänta sig?

För den som inte vill frälsas är predikanter en pest. Prata gärna med undertecknad som är en

s k pain in the ass på två områden: svenska språkets undergång samt frågan om varför kvinnor klär sig i såväl högklackat (aj!) som stringtrosor. De senare borde medföra en mer konkret variant av nyss nämnda s k pain in the ass.

Förlåt ordvalet, jag har bara råkat se kvinnliga idrottare simhoppa och sandhoppa i minst lika vulgära klädslar som mitt språk. Bekvämt, tror jag f ö att de kallar det.

Pengar, kallar jag det mesta i den vägen. Kanske gäller det även språket vars ständiga krympande är denna bloggs huvudområde. Ibland hänvisas i inläggen till informanter, sådana som också reagerar på att man förstår allt mindre av vad som sägs och skrivs.

Mer sällan talas direkt till nya och eventuella läsare. Men nu sker det, för kanske kommer C och J att slå en flukt på Sbråk. Då blir här dags för en av de återkommande programförklaringarna. Tycker man sig se och höra mer än de flesta blir man lätt ansedd som lite galen och besatt.

Även om det kan ligga en viss sanning i det har, samtidigt med ett idogt spanande, vissa tvivel på de egna insikterna smugit sig in hos undertecknad. Ju mer man borrar sig in i saker blir man också varse hur lite man egentligen vet.

Med små steg bakåt och ödmjuka bugningar framåt rör sig denna bloggare. Sen tar hon sats igen, hoppar opp och skriker!

Nytt begrepp att använda för att beskriva svenskans framtid

Det största språk vi talar i det här landet kommer snart att fada bort. Men vad säger hon nu då, undrar i alla fall en och annan, som dock kanske vet vad fado är: en portugisisk folkmusikstil och ”en sorts klagosång med influenser från portugisiska sjömanssånger, Brasilien, afrikansk slavmusik och arabisk musik” (Wikipedia). Men även om bloggen själv på liknar en klagosång med influenser från bloggarens trekvartssekliga (nästan) liv, handlar det i dag om annat.

Hörde en gubbe i radion prata om något som "fadar bort". På goda grunder, tråkigt nog, måste man förmoda att han talar det moderna blandspråk som ofta kan vara väldigt svårt för många att förstå innebörden av.

Det finns ett engelskt uttryck, ”fade away”, vars vanligaste svenska översättning är ”blekna” eller ”blekna bort”. Jag har nu hört och sett två varianter, såväl uttalsmässigt som skrivet: ”fada bort” respektive ”fejda bort”. Om det nu är så in i bänken svårt att säga blekna bort, tyna bort, sakta försvinna, blekna (utan ”bort”), dö (bort), tona bort, avta, mattas (av) m fl, så är det bättre att använda hela den engelska frasen oöversatt.

Det skulle nämligen göra det mycket enklare för dem som inte förstår ”fada bort” att identifiera ”fade away” som engelska och då slå upp det. Något som tydligen kommer att bli allt vanligare för att kunna förstå texter som skrivs/sägs på svenska av infödda svenskar.

En del av oss är inget vidare på att respektera röda linjer

Egentligen borde en röd linje för röda linjer ha dragits efter gårdagens inlägg, men det finns fascinerande läsning om dem som pockar på att citeras. Förra året skrev Urban Lundberg om de röda linjerna i den tidskrift han är chefredaktör för, Respons. Texten börjar så här:

Bild Lubo Minar, Unsplash

DET TALAS MYCKET om ”röda linjer” i dag, om gränser som inte får överträdas, principer som inte får tummas på, samtal som inte får föras, och värre, argument som inte behöver bemötas och idéer som inte får utvecklas. Värst är det i det politiska livet där mängden röda linjer börjar göra landet ostyrbart. I stället för politiker som i demokratiska former söker framkomliga vägar får vi en samling gränspoliser som patrullerar sina allt torftigare territorier.

Jag som inte fattar mycket av politik och samhälle skrattar halvt ihjäl mig: ty det han skriver förstår jag. Liksom fortsättningen:

 
Men röda linjer gör sig påminda överallt. De präglar analyser och genomsyrar debatter. Att ”förstå” ett samhällsfenomen börjar bli liktydigt med att förstå var gränserna för vad som får sägas dras, vilket inte är det lättaste. Om de röda linjerna tidigare drogs i vida cirklar löper de i dag kors och tvärs genom det offentliga rummet. Alarmsystemen blir alltmer svårforcerade, ungefär som i en actionfilm där skurken vill ta sig fram till den hägrande diamanten i museets mest hårdbevakade utrymme. Minsta felsteg i virrvarret av laserstrålar och alla klockor börjar ringa. Min ambition är att Respons skall fortsätta att vara en tidskrift där de röda linjerna dras sparsamt.

Detta citerande är rätt slött, men vad ska man göra när man blir, som det hette förr, stormförtjust? Läs texten i sin helhet: allt skrivet som använder ord så de får en mening är värdefullt. Jag googlade bara ”röda linjer” och där låg UL:s text högt bland träffarna.

Det här handlar inte direkt om en linje i Stockholms tunnelbana

Röda linjer är så vanliga i dagens allmänbabbel att man måste gå till botten med dem. Vart ens eget s k sunda förnuft leder en sammanfaller i vår tid inte alltid med förnuftet hos resten av världen. Som normalbegåvad kan man tänka att dessa linjer innebär ”gräns/stopp” för något. Första träffen är Utrikespolitiska institutet. Lovande. Det skriver:

I utrikespolitiken talar man återkommande om röda linjer. De kan utgöras av en geografisk gränsdragning eller av en plats, av handlingar eller av ord. I alla fall är det linjer som inte ska korsas om man inte vill provocera sin motståndare/.../

Men vänta nu lite! Först av allt borde Wikipedia citeras, som självt översatt en förklaring av frasen red line från engelska W till svenska, som i sin tur blir halvkryckig och säger att: den röda linjen, eller "att korsa den röda linjen", är en fras som används över hela världen för att betyda en bildlig punkt utan återvändo eller linje i sanden, eller "den snabbaste, längsta eller högsta punkten eller graden som anses säker"

Sånt här gör en nervös. Jag tycker att det låter som om ordet ”gräns” åsyftas. Hittar en kille, Stefan, som i Språktidningen ställer en fråga om företeelsen:

Jag såg rubriken ”Var går Putins röda linje?” i en tidning. Uttryck med röd linje verkar ha blivit vanliga. Kommer det från engelskan?

Svaret från ett språkproffs får anses jakande (surprise, surprise):

Det finns flera olika uttryck på engelska som innehåller red line. Betydelsen "linje som inte får överskridas" har blivit vanlig från 1970-talet och framåt, ofta i politiska sammanhang

Personligen tycker jag att det används MYCKET oftare i dag än bara igår. Och tänker framhärda med svenska ”gräns”. En sådan som skiljer länder eller andra områden åt heter på engelska ”border”. Men vi har haft en mer generös användningsmöjlighet av vårt ord och kunnat säga saker som: Det borde finnas gränser för dumheten.

Bloggaren benar ut problem av alla de slag utan att vara tvärsäker

Den 27 juli skrev Sbråk om ordet ”kristallklart” som verkar användas allt oftare i överförd betydelse efter mönster från engelskans ”crystal clear”. Brasklapp: allt som här nedpräntas är bloggarens spekulationer. Kunskap och kännedom om vad som helst är i allt mindre utsträckning något fast eller absolut, i vår värld härskar panta rei (Πάντα ῥεῖ ), d v s ”allt flyter”.

Med det nya ”kristallklart” är det väl som med många andra inlånade uttryck, de kommer att rensa bort en massa synonymer ur svenskan. Själv har jag märkt hur man ibland måste gå och leta inne i hjärnkontoret efter de gamla orden p g a den ”utvecklingen”.

Till ens stora glädje kan man upptäcka översättare (av filmer, serier etc) som lyckas bättre. Nyligen var det en skådis i en film som uttryckte något ”crystal clear” (filmen var alltså engelsk). Det översattes med att personen i fråga ”tvärsäkert uttryckte” vad-det-nu-var.
  

I dag, ovanligt varmt återigen, är det inte lätt att för egen del uttrycka något tvärsäkert alls. I stället tar bloggen hand om ett enklare problem: en affär säger sig erbjuda ”nyfångad aborrefilé”.

Det är inte så märkligt att folk stavar abborre fel, det är en klassiker, men att just ha fångat en abborrfilé är en bedrift. Om inte annat behövs en särdeles utvecklad fångstmetod som också innefattar tillbehör för urbening samt vad det verktyg kan heta som flår fisk maskinellt.

Vad är det en del vill stoppa i bäcken men inte i ån, undrar man

Jorå, jarå, nejrå – det är klart att man inte ALLTID kan tala och skriva korrekt samt att resten av världen inte heller kan det. Ändå måste man väl sträva efter det om sammanhanget (kontexten, säger nutidssvensken) är viktigt.

Jag tänkte lite mer på detta efter att ha talat med den kompis (nämnd i går) som internetledes samtalar med invandrare som vill ha ord, uttryck och kulturella egenheter förklarade för sig.

Det borde vara av vikt för politiker, bland andra, att tala så bra som möjligt. Särskilt som de har åsikter om vad som ska göras åt svenskkunskaper hos dem som inte är modersmålstalare.

En av dessa politiker, inte purung, dristade sig till att använda ett svenskt talesätt häromdagen och sa något om att man måste stoppa i bäcken och inte i ån. Jag minns inte den exakta ordalydelsen, men nog för att den var fel. Om man nu bryr sig om vad det har brukat heta.

”Stämma i bäcken” är ett gammalt talesätt och ett mer utvidgat tycks vara ”det är bättre att stämma i bäcken än i ån”. Ja, då blir ju ”stoppa i bäcken” inget bra val. Nu är det här kanske att hårdra, men de man önskar en bra svenska av tjänar på att myndighetspersoner pratar en bra sådan om de är födda här.

Varför började jag denna epistel med ”jorå, jarå, nejrå”? Jo, det var för att på skoj härma dem som börjar  meningar med ”nämen” eller ”jamen” oavsett hur fortsättningen lyder. Informanten K frågade om jag lagt märke till att många börjar sina svar på frågor med ”jamen” men hade då inte hört Zlatan som, i alla fall tidigare, ofta började sina svar med ”nämen”.

Det händer även att den bestämda formen inte är den enda

Det kan vara ett halvt helvete (men ibland kul) att lära sig ett främmande språk. När man skriver en sån här blogg blir egenheter hos ens eget språk tydligare och det får en att undra hur folk kan förstå varann!

En kompis som hör till de människovänligare gör ett förnämligt men oavlönat jobb. På en sajt där infödda svenskar svarar på frågor från invandrare kommunicerar hon med några personer dag och natt (det är främst ungdomar, såna som inte går och lägger sig i första taget). De har alla slags grubblerier kring språk och samhälle.

Jobbiga för många är våra genus. Inte de ”naturliga” som hon och han – nej, det gäller dem vi förr kallade ”reale” och neutrum” och senare blev till utrum och neutrum. Nu överväger förmodligen termerna n- och t-ord (eller en- och ett-ord)

De rackarna är riktiga stötestenar för dem som vill lära sig svenska (eller vissa andra språk med jobbiga genus, för all del). Dessutom finns de ”vacklande” genusen, som en gammal skolgrammatik kallar dem, och, förutom de vanliga ”apelsin” och ”paraply”, räknar upp ”borr, paket” och ”finger”. Låter ”en” (eller ”ett”) helt fel för någon så är det kanske inte alls fallet!

Eller så är det dialektalt. Min mor sa att hon hade ont i ”fingern”. Skåningar har jag hört tala om ”äppelmosen” fast de menat ETT mos i bestämd from. Och ”spannmålen” som bloggen skrivit om kallar så pass många ”spannmålet” att det hamnat som alternativt genus i SAOL.

Häromdan skrev en journalist att ”veten” mognat. ”I veten icke hvad I tillbedjen”, säger Johannes i sitt evangelium, men så långt ska vi inte gå, bara konstatera att vete i bestämd form ännu heter ”vetet”. Men vem är jag att tro mig veta hur orden i mitt språk talas och skrivs?

Vad får folk att "levla upp" när det dräller av synonymer?

Informanten T hörde av sig och uttryckte förvåning över att ett kommunalråd i en intervju några gånger använde begreppet ”levla upp”. Jag instämmer. Nu minns jag inte exakt vad som skulle ”levla upp” men det handlade inte om dataspel.

Tv- och dataspel var annars det första sammanhang folk började ”levla upp” i. Ungdomar i min närhet introducerade mig till uttrycket för sådär en 15 år sen. Då gällde det att öka poäng i ett spel för att komma upp i vissa nivåer.

Hittar en svensk översättning som verkar korrekt: ”höja till en högre nivå”. Men min ringa begåvning/fantasi kan även tänka sig de simpla ”öka, stegra (haha, se bloggen 4 augusti), förbättra”. Dyker man ner ännu djupare i nivåhöjandet finner man synonymer som ”flytta upp” och ”påskynda”. Samt förstås många fler att välja på beroende vad som är tänkt att ”förhöja”.

Man är väl fördomsfull som inte vant sig ännu vid att folk i medelåldern (eller äldre) håller på och levlar upp. Lite tänker jag på de medmänniskor som är äldre än en själv och/eller inte har tillgång till engelska i nån högre grad. Vad hör de?

Jag vet att beteckningar som ”envis, tjurig och sturig bakåtsträvare” sätts som rubrik på en så fort man är utom hörhåll. Detta är ingen anledning till att man själv ska börja levla upp under vilka omständigheter som helst.

Det är de speciella detaljerna som skapar det unika i allt, tro mig!

Ens hjärna kan påminna om en kraschad hårddisk. Tro inte att jag inte vet jag talar om. På egen hand kraschade jag en ”verklig” för många år sen. Desperation krävde denna handling. I den teknikaffär som eventuellt kunde återställa något av det förlorade tittade det unga butiksbiträdet beundrande på mig: ”Det här skulle inte ens min morsa ha klarat”.

Eftersom hans morsa säkert var en hel del yngre än undertecknad kände jag mig ganska high-tech. Även om förstörelse ingick var det svårt att bortse från ”berömmet”.

"Bortse från", skrev jag. Det är ett av alla svenska uttryck som kommer att försvinna, men som inte går att ersätta med ”titta bort från”. En filmrecensent skrev: Det återhållsamma dramat är en nyanserad karaktärsstudie som är omöjlig att titta bort från.

Förutom, eller p g a, att det nog är en översättning av engelska ”look away from” borde det ha stått ”…som är omöjlig att blunda för” eller möjligen ”vända bort blicken från”. Mitt tidigare använda ”bortse från” är som sagt antagligen inte rätt i sammanhanget. Det här är svåra saker.

 

Bagateller, anser alltför många. Men det går att få gehör för att det är på detaljerna man känner igen konstnärer, kompositörer, författare.

På liknande vis gör idiomatiska vändningar varje språk till det individuella språk det är. Om nu detaljer är viktiga, och om det nu ska hojtas om allas unicitet, varför ska då inte detta gälla även våra modersmål?

T v: Målning av Henri Le Fauconnier, typisk företrädare för fauvism (Wikipedia)

Varför talar man om push-back och push-up, men inte play-down?

Engelska ”push back” betyder knuffa eller skjuta tillbaka. Med ett bindestreck (push-back) eller hopskrivet (pushback) bildas ett substantiv som (tror jag) i den engelskspråkiga världen står för en enda sak: Den icke lagliga handlingen att tvinga flyktingar tillbaka över den gräns de korsat.

Nu används uttrycket i svenska, nyheter talar om diverse push-backs. Inte ens jag insisterar på att ett svenskt ord genast måste skapas. Men frågan är ändå hur snabb anpassningen bör vara,

i radio talade en journalist om ”push-backsen”, med svensk bestämd form på en engelsk plural.

Å andra sidan hinner väl knappast någon språkvård ge råd om hur dessa importerade ord ska hanteras. Och finns det råd är det nog inte många som lyssnar på eller bryr sig om dem.

Med en annan proposition i det engelska uttrycket får vi de mindre allvarliga push-upsen (använt med samma bestämda form) som i original betyder antingen armhävningar eller den typ av underkläder som lyfter upp bröst och bakdelar på folk.

Frågan är varför man ibland översätter direkt till svenska, ibland inte. Ett annat begrepp som varit mycket vanligt på sista tiden är något som betyder "minska, förringa, bagatellisera", m m. Det kallas på svenska ”spela ner”, som i ”han spelar ner betydelsen av förslaget.

Om "push-back" och "push.up" funkar, vad är det då för fel på ”play down”? Jag fattar inget, så det är bäst att lägga ner pennan. A laydown. Nedläggning.

Nya tag. Ny begrepp att reda ut. I dag "absorbera" och "resorbera"

Bäst att sluta ”oajna”! Det är den närmsta svenska stavningen för ett ord ungdomar i min närhet brukat använda. ”Sluta oajna”, säger de, och menar ”sluta gnälla”. Verbet har de skänkt en svensk presensform efter det engelska ordet för gnälla, yla, tjuta: ”whine”.

Som läsaren förstår har jag många underliga språkyttringar i omgivningen. Om man då emellanåt blir rättshaveristiskt modersmålsrabiat är det inte konstigt.

För att citera ytterligare en person som, inför att delta i den omfattande Pridefestivalen i Stockholm under varma dagar, sa: ”Man får resorba upp sig innan man börjar”. Resorb är ett av varumärkena för vätskeersättning, som många använder vid hög värme eller baksmälla. På 1177 kan man få tips på en billigare variant att göra själv. Den består av vatten, socker och salt.

Men jag sitter förstås och undrar över ordet ”resorb”. På svenska (?) heter det ”resorbera”. Det är nu det komiska begynner: en av synonymerna sägs (på flera ställen) vara ”absorbera”. I svenska.se/tre/ har alla ordböckerna ”suga upp” (eller ”ta upp”) som betydelsebeskrivning. SAOB skriver i en artikel (från 1957): ”upptaga (ngt) i (blodet i) organismen; särsk. i fråga om uppsugning eller upptagande av vätska”.

Själv är man som en gammal trasa: absorberar allt språkspill. Eller är det resorberar man gör?

Ett obehagligt försök att nagla fast en väldigt obehaglig sanning

Glöm det där om Wittgenstein i går, varje försök att begripa NÅGOT av honom slutar med att man inte fattar ett vitten. Tar i stället ett citat ur en filosofibok somliga tvangs läsa i gymnasiet på 60-talet (Lund, Pihl, Sløk – Europas idéhistoria):

Man kan /…/ anlägga den intressanta synpunkten, att det filosofiska problemet uppstår när språket knyter sig. Det filosofiska problemet är som en sjukdom, ett slags kramp i språket. Något har gått galet så att språket fungerar fel. 

Bild, the blowup, Unsplash

Texten handlade om språkanalytisk filosofi i vilken Wittgenstein var inblandad och sen vet jag inget mer. Vilken ironi i går (se inlägget, igen)! Ett självtvivel vällde fram, och det ur ordet ”stöddig”!

Det är inte stor forskning som begås på denna kammare, men det händer att jag letar och letar. Denna gång gällde det ordet ”stöddig” som lät fel samt roligt när en journalist använde det om soldatstatyer, men i SAOL:s ordlistor hundra år bakåt har ”stöddigt” alltid fått synonymer som ”kraftig” och ”grovt byggd”.

Jag har alltid uppfattat det som enbart ”självsäker och dryg”. Alla jämnåriga jag frågat har haft samma åsikt om innebörden. Vad detta innebär i ett större och filosofiskt sammanhang (Sbråk väjer inte för något…) gäller nu att fiska fram.

Ensamma vindar viner runt kammaren: har ingen nånsin förstått vad jag sagt? Har jag aldrig förstått vad andra sagt? Man sitter åter i tonårsrummets existentiellt kvalmiga luft. Hjälper det med ett par jäääättelånga lösögonfransar och lika långa naglar?

Stöddiga kan väl statyer bara vara i datoranimerade filmer?

Det är lätt som nörd att känna sig knäpp i kolan då och då. I kombination med högre och högre ålder blir plötsligt de grunder man gått ganska lätt på till svajande gungflyn (svajande gungfly, det är inte fast mark, precis!). Språket viker undan.

Det kunde i och för sig även inträffa under yngre dagar: man började plötsligt vrida och vända på ett vanligt ord. Varför heter det så? Och HETER det verkligen så? Vi är fler om tanken. På en reklambyrås hemsida skriver Rebecca i en diskussion om detta sympatiskt barnsliga ämne: ”Jag tycker nästan att alla ord kan se väldigt konstiga ut om man kikar på dem länge. De förlorar sin mening och bokstäverna blir bara krumelurer”.

Jag har länge tyckt att många ord förlorar sin mening och att överenskommelsen om vad de betyder lösts upp. Även om man kan begripa att människor ibland uppfattar innebörder olika, att ALLA inte kan ha samma tolkning, kunskap, känsla för ords stilvalör och vad ni vill, börjar det luta åt en hemsk, större, insikt.

För här måste de gånger redovisas när det visar sig att mycket kanske aldrig ens runnit in i ens egen hjärna. När en radiojournalist beskrev en staty som bestående av ”två stöddiga bronsstatyer av soldater”, kändes det först som om reptilhjärnan slog till. "Stöddig" är väl en beskrivning av ett mänskligt beteende? Trodde ormhjärnan. Men alla ordböckerna i svenska.tre/se ger synonymer som "stor, grovt byggd" och "kraftig" för ordet "stöddig".  

Det är snarare en stöddighet som rinner ur min egen skalle. Jag verkar inte ha kunnat mitt modersmål så bra som jag trott. Attans, är allt som finns att säga än så länge. Om jag förstod vad jag sa skulle jag utbrista att det börjar osa Wittgenstein.

Att priser på fjärrvärme stegrar är något jag stegrar mig inför

Vad är värst: den genom allt sipprande engelskan eller den svenska av äldre mått som plötsligt används på ett sätt som är annorlunda för en själv? Vill först av allt påminna om att jag anser engelska vara ett vackert språk.

Nu till den svenska som låter konstig. På flera håll har jag sett uttrycket ”i fullstor skala”. Vafalls? Vaba? Vaffan? Heter det inte bara ”i full skala”? Är det ett sånt där vanligt dubbelbabbel som grasserar eftersom folk inte verkar lita på ordens värde/innehåll?

 
 

Filip IV till häst. Bild Alvesgaspar, Wikipedia

Nånstans stod att ”priset på svensk fjärrvärme stegrar”. Jag har visserligen hört ”stegrade priser”, men inte en aktiv presens som i ”priser stegrar”. Känner även till hur djur som reser sig på bakbenen beskrivs: ”hästen stegrar sig”. (Och om människor som trilskas.)

Som vanligt går jag till SAOB och som vanligt förstår jag av den (mer utförliga) ordboken att ”stegra” använts som i första exemplet – fast för hundratals år sedan. Det är ett mönster som dyker upp ibland och jag förstår det inte.

Å andra sidan kan det vara så att jag glömt/inte känt till andra betydelser av vissa ord. Alla tre ordböckerna på sidan svenska.se/tre/ har synonymen ”öka” för ”stegra”. Jaha, ja, man kan inte kunna allt om man nu inbillat sig det.

En språkets knappolog håller en av sina vanliga föreläsningar

Man går igenom olika faser under livets gång (observera att jag inte utnyttjade tillfället att inom parentes lägga till ”fasor” bakom ”faser”). Från en tid då jag skrev lite texter för tidningar minns jag hur svårt det kunde bli att använda enkla ord. Oftast gällde det adjektiv eller vad som helst som var värderande.

”Stol” gick bra, liksom ”gatukorsning”, men när jag en gång satt och vände och vred på ordet ”vacker” dök en något hädisk tanke dök upp: ”Vad fan är det här för jävla ord?” Antagligen gick några år. En vacker dag kom en annan tanke farande: ”Varför är det för larv? Tycker jag att något är 'vackert' så skriver jag väl det!” Så här håller en del på med glosor och begrepp.

Liknande tankar fortsätter forsa fram, orden är andra. Det kan bli vad som helst som känns störande. Antagligen kommer det att ta väldigt lång tid innan jag använder ordet ”strössla” i överförd bemärkelse, det ska bara användas om strössel. Som man skriver sällan om.

Alla de (fem) som läst denna blogg ofta vet att något näppeligen kommer att ”beröra” mig, på sin höjd berör jag själv detta faktum. På samma vis är det sällan något som ”griper tag” eller ”tar tag i” mig. Såvida det inte gäller min jacka, väska eller cykel.

Antagligen kommer jag aldrig heller att ”inkludera” eller ”exkludera” saker eller personer. Men just det ska inte kännas som ”hot, hat, hån” eller ”kränkning”. Fast den som formar ett hjärta med händerna kanske jag kommer att flina lite åt. Om den är över sisådär femton.

Att saker heter som de gör, vem bryr sig om sådant om hundra år?

Det finns mål, mål, mål och så mera mål. På sajten svenska.se/tre/ ger SO en hel massa sådana:

1) av­sett resultat av verksamhet 2) av­sedd slut­punkt för förflyttning 3) före­mål eller om­råde som det gäller att träffa med kula, pil, boll eller dylikt 4) poäng­givande spel av boll eller puck över motståndar­lagets mål­linje 5) mättande mängd föda 6) juridiskt ärende som prövas in­för dom­stol 7) förmåga att tala 8) dialekt.

Inte nog med det: En försvarlig mängd ortnamn i Sverige slutar på -måla, som dock inte har med färglägga att göra. Hos Institutet för språk och folkminnen kan man hitta rubriken Vanliga ortnamnselement och därunder efterleden ”-måla”. Om detta står att läsa följande:

Ortnamnselementet är egentligen en böjd form av det maskulina fornsvenska ordet male, med sannolik ursprunglig innebörd "avmätt jordområde" (jfr danska och norska verbet måle "mäta"), varav senare "inhägnat jordområde, intaga". Ordet lever kvar i dialekterna som måle med liknande betydelser.

Jag fortsätter att citera eftersom vi nu är djupt inne i ortnamnsmystiken:

Bebyggelsenamn på måla är mycket vanliga inom ett geografiskt begränsat område i sydöstra Sverige (Blekinge, östra Småland, södra Östergötland). Namn med efterledsvarianten målen (i norra Småland och södra Östergötland) har fått bestämd artikel tillagd först på 1500- och 1600-talen.

Så här kan man hålla på om man känner för den saken. Men, som vi sa på vår gamla gata: Vad gör det om hundra år? Det betydde att man egentligen kunde skita i allt.

De mål många har är inte spannmål som är många andras mål

Medierna har talat mycket om silor (i samband med utskeppande av spannmål från Ukraina) och bloggen skrev om ordets plural 28 juli. I sammanhanget har även begreppet ”spannmål” använts flitigt. Det har i de flesta medier fått heta ”spannmålet” i bestämd form.

Va? tänker jag som vanligt, och börjar leta. I Frågelådan från Språkrådet undrar någon varifrån uttrycket ”spannmål" kommer. Svaret lyder: 

   

Korn, bild Wikipedia

Spann var ett mått som förr i tiden användes för torra varor, t.ex. säd. Efterleden -mål eller -male, fornsvenska mali, betecknade en avgift. Redan tidigt kom spannmål att användas i betydelsen ’säd’. Ordet böjs en spannmål, den spannmålen eller ett spannmål, det spannmålet i singular och flera spannmål, de där spannmålen i plural. Ursprungligen hade ordet bara n-genus, men så småningom har det kommit att även användas med t-genus, sannolikt under påverkan av ordet mål, som har t-genus.

Det sistnämnda målet kan t ex vara ett fotbollsmål och har ett annat ursprung. Ordet (skriver SAOB) kommer från:

fsv. mal, punkt, märke, fläck, gräns, /.../ punkt osv. mot vilken en rörelse l. värksamhet riktas, mål (vid skjutning o. d.); jfr d. maal, nor. mål, (vid skjutning l. för ngns strävan o. d.) 

Detta mer kända ”mål” har, som synes i Språkrådets svar ovan, kommit att påverka spannmålsmålen och de båda kommer m a o att snart ha samma genus. Det kan man i och för sig strunta i, men vi som lärt oss ”spannmålen” kommer att använda rätt form tills den anses vara fel. Man kan ha mål i truten också, så det är inte färdigsnackat om saken än!

Och en sak till som hör till gårdagens funderingar: De under åren mest intressanta och seriösa texterna om svenska språket har, enligt min ödmjuka åsikt, publicerats i Finland. Heja!