måndag 15 augusti 2022

En del av oss är inget vidare på att respektera röda linjer

Egentligen borde en röd linje för röda linjer ha dragits efter gårdagens inlägg, men det finns fascinerande läsning om dem som pockar på att citeras. Förra året skrev Urban Lundberg om de röda linjerna i den tidskrift han är chefredaktör för, Respons. Texten börjar så här:

Bild Lubo Minar, Unsplash
DET TALAS MYCKET om ”röda linjer” i dag, om gränser som inte får överträdas, principer som inte får tummas på, samtal som inte får föras, och värre, argument som inte behöver bemötas och idéer som inte får utvecklas. Värst är det i det politiska livet där mängden röda linjer börjar göra landet ostyrbart. I stället för politiker som i demokratiska former söker framkomliga vägar får vi en samling gränspoliser som patrullerar sina allt torftigare territorier.

Jag som inte fattar mycket av politik och samhälle skrattar halvt ihjäl mig: ty det han skriver förstår jag. Liksom fortsättningen:
 
Men röda linjer gör sig påminda överallt. De präglar analyser och genomsyrar debatter. Att ”förstå” ett samhällsfenomen börjar bli liktydigt med att förstå var gränserna för vad som får sägas dras, vilket inte är det lättaste. Om de röda linjerna tidigare drogs i vida cirklar löper de i dag kors och tvärs genom det offentliga rummet. Alarmsystemen blir alltmer svårforcerade, ungefär som i en actionfilm där skurken vill ta sig fram till den hägrande diamanten i museets mest hårdbevakade utrymme. Minsta felsteg i virrvarret av laserstrålar och alla klockor börjar ringa. Min ambition är att Respons skall fortsätta att vara en tidskrift där de röda linjerna dras sparsamt.

Detta citerande är rätt slött, men vad ska man göra när man blir, som det hette förr, stormförtjust? Läs texten i sin helhet: allt skrivet som använder ord så de får en mening är värdefullt. Jag googlade bara ”röda linjer” och där låg UL:s text högt bland träffarna.