Är språkarbetet verkligen viktigt eller intar man bara en position?

Den här bloggen är en överloppsgärning, d v s den har ganska goda avsikter men är samtidigt helt onödig. Det finns många sätt att formulera dylika gärningar: ”slåss mot väderkvarnar” kan man ta till för att påskina mer tyngd i sysslan. I alla fall låter det mer litterärt (Don Quijote) . Men beskrivningar av väderkvarnsfajtande antyder att man slåss mot ”inbillade” monster. Dock är det inga inbillningar som attackeras i bloggen, de är i hög grad verkliga. Å andra sidan - hur många ser det verkligt allvarliga i att språket (språken, det sker överallt) rinner ut i ett allmängeggigt avlopp?

Ytterligare en bild för det icke-arbete som här idogt utförs utgörs av pojken i sagan (Bröderna Grimm?) som måste tömma en sjö med en sil för att få prinsessan. Skillnaden är att på denna plats utförs arbetet med språket för ögonen, att fånga brudar (även om de är prinsessor) siltömningsvägen känns lite beige, som ungdomen sa för några år sen. Inte så tokigt uttryck när man tänker efter… 

👑👑👑👑👑👑👑👑👑👑👑👑👑👑👑👑👑👑👑👑👑👑👑👑👑👑👑👑👑👑

Och i sin onödiga gärning sitter en annan, d v s jag, och undrar över sånt här språk (tidning):

Jag skulle inte ta polisrapporten för sanning här. De har intagit en position. Du måste vänta tills du hör Gunillas sida av historien.

Det känns spännande att få veta om man då kan ta Gunillas berättelse för sanning eller om hon också bara intar en position.

När ord, uttryck och hela synsätt skiftat plats

Mellan ord och tanke är det inte långt, på en del av oss går munnen fortare än resten. Man är ingen schackspelare som sitter länge och överväger sina drag, precis.

Och man får hjälp att utveckla sin lite smådumma snabbhet. Den pågående språkförändring (gäller både form och innehåll!) som håller på att skräddarsy oss alla till hemgjorda pladderpåsar med en egen och unik ordlista dyker ofta upp som ett brev på posten. (Det betyder att något går fort och säkert vilket i och för sig inte brev gör längre.)

Medier som varit till för att ge oss information och nyheter har mer blivit bärare av underhållning. Och det som tidigare var underhållning har skruvats om till publikfriande, d v s sentimentalt, allvar.

Vad jag menar? Jo, ta ett – tidigare – lite småtjohejsigt program i radio som hette Sommar. Länge påannonserades det med orden ”Lättlyssnat för er på badstranden, i hängmattan och på vägarna” Det har med åren fått förändrad dramaturgi: berättelserna (eller narrativen, på nyspråk) ska helst vara inpåskinnetprivatpersonliga.

 
Det är inte historierna jag vänder mig mot, utan den cynism som löper genom sammanhanget. Den är svårfångad och svårbeskriven.

I andra medier recenseras, bedöms, därefter de som berättat om hemska upplevelser och öden.

En tidnings kulturchef anser i sin recension att en fotograf inte var något vidare på att återge hemskheter från sitt arbete. En recensent tycker att en annan av sommarpratarna är för ung för att kunna få till en riktigt fullödig berättelse av sina eländigheter.

Kan man inte sända svårare öden under rubriken "dokumentär" och låta Sommar vara som det ursprungligen var tänkt? Hur som helst vill man önska att SR inte medvetet söker upp tragik som  sedan inte "håller måttet" för cynisk underhållning.

Det är svårt att se fenomenet på annat vis.

Tiden, den rackarn, flyr snabbare än den brukat göra

Så mycket går fortare och fortare. Men även om inte alla håller med så verkar även många barn och unga anse att tiden går undan snabbare numera och detta faktum är väl ändå iögonenfallande (eller var nu insikten faller)? 

Bland äldre säger sig ett ansenligt antal ha varit med om sommarlov som räckte en evighet.
Den snabbare tiden skulle kunna förklara varför språket blir allt konstigare så himla fort.
I en radiokrönika talade författaren m m Pamela Jaskoviak om något närbesläktat – i alla fall har det med tid att göra: nostalgi.  Hon citerade Immanuel Kant (1724-1804) som påstått att nostalgin är en längtan efter ett då snarare än ett där. Framför allt är det alltså förfluten tid man längtar till mer än en plats (hur folk nu är kapabla att skilja på dessa två en massa årtionden efteråt).

 
Jaskoviak gick så långt att hon sade sig ”sakna dået innan det blivit ett då och ännu är ett nu”. Hon saknade t ex utsikten från balkongen medan hon ännu satt och avnjöt den. 

Känslan delas av flera. Den finns hos folk jag känt/varit släkt med som vid en middag nästan dukat av innan de dukat fram så att man kan diska rubbet och ha det gjort innan det görs. 

Här ligger en livs- och dödlängtan och trängs i en och samma tankebana. Medge att det är underligt och lite förtjusande.
Att också språket nästan är färdigpratat och snart inte kommer att kunna användas ligger nog i samma paket. 

Tillvaron – tiden – är så framforcerad att här borde sättas ner foten, som man säger, när något bör stoppas. Om det nu hjälper.                                                                                                                                                                                                                                                                                            Ripp, ripp, ripp - här går det undan!

Kan halm slå eld? Här finns en som tvivlar

Apropå gårdagens ”ta återfall” och ”självmord” samt ”göra åtgärder”, undrar kanske vissa vidsynta typer om det spelar nån roll?

Häromdagen hördes ur radio och tv meningar som: ”varningar är utförda i landet” och ”det är fara att halmen ska slå eld”. 

Nu har en kraftig värmebölja gjort de flestas hjärnor dimmiga så detta klagande ska (som vanligt) inte ses som ensidigt och elakt märkande av ord. Men de är bra som exempel. ”Utförda” ska givetvis vara ”utfärdade” och kan mycket väl vara ett misstag. Problemet är att varje sånt misstag får lyssnare att hoppa till: Vad sa reportern egentligen? 

I tider när medier är misstänkliggjorda i största allmänhet är det ännu viktigare att de försöker vara så tydliga som möjligt. Kan då halm ”slå eld”? Här kollas förstås. Nja, det är nog så att halm ”fattar” eller ”tar eld”. Beträffande ”slå eld” visar ytnätkollen att uttrycket mest handlar om att göra upp eld, företrädesvis med gamla metoder. Liknande förklaringar hittar man hos SAOB som går långt bakåt i tiden. I 1500- och 1600-talsbelägg finns t ex ”eldsten: sten varmed man kan slå eld; i sht om flinta”.  

                                                              

                                                    🔥🔥🔥🔥🔥🔥🔥🔥🔥🔥🔥🔥🔥

 
Det här är vanligt: Språkfolket anser att "finns uttrycket är det bara att använda". Men det riktigt knepiga i kråksången återstår. Medveten om att undertecknad inte alltid använder den modernaste svenskan anser samma undertecknad ändå att ett språkanvändande från så långt tillbaka försvårar mer än om man håller sig till de senaste ca 50 årens svenska. Om äldre accepterar vissa nymodigheter och man framför allt ser till att det finns en kontinuitet hos det språk man lär ut till barn och invandrade människor så är chansen större att alltfler förstår varandra.

 
Förståelse mellan generationer (brukar inte sådant fagert tal annars falla menigheten på läpparna?) bör väl i högsta grad prägla språkbruket?

I denna blogg tas många återfall, det måste erkännas

Språkhaveristen ger sig inte trots mängder av grader utanför och aningens mindre morfin inuti kroppen (byte av reservdelar). Se där en ursäkt man inte alltid har möjlighet till! 

Förutom konkreta kryckor brukar Svenskt språkbruk (förlängningen av Svensk handordbok från 1966) vara ytterligare något att stödja sig på eller vila sig emot. Nu är även det på upphällningen. Nån gång blir förstås allt upphällt, eller uthällt, för all del. 

Det där med att språk förändras med tiden är sant, men, och nu säger jag det antagligen för hundrafemtionde gången, man måste inte påskynda processen. Å andra sidan är det ingen ”man” (jodå, här används ofta det opersonliga ”man”) som skyndar på dagens språkförändringar utan den samlade tekniska framgången. Desto svårare att anklaga denna när man just blivit behandlad för en skada som i forna tider gjort en enbent. 

Men ändå. Nu påstår Svenskt språkbruk att man såväl kan ”ta” som ”göra självmord”. Och då blir det svårt för en som inte hyser enbart käppar utan även käpphästar:
Det heter ”begå” självmord. Och ”vidta” åtgärder, inte ”göra”. Och ”få” återfall, inte ”ta”. Men se på fan: i de två sista fallen är språkbruksboken ännu på min sida! 

Men visst, jag vet, jag vet. Man får inte klaga på gemene man som kanske inte tycker att sånt här är något att hänga upp sig på.

 
Men det är som bekant proffsen som utgör min måltavla. Och detta "men" ska fortsätta imorgon när temperaturen ute sjunkit (ooo, om det ändå skedde) och morfinet tagit lite bättre (samma "ooo, om det ändå etc" här).

Repetition kan vara nödvändigt, men ibland kan det vara bara nöd

Repetition brukar vara nödvändigt för att man ska lära sig något. Det gäller inte minst allt som har med språk att göra, det egna språket eller andra.
Ibland kan repetition bara innebära nöd. Som nu, t ex, när sbråkmakaren hamnat i en situation som tarvar en opereratör, d v s en kirurg. Alltså kan här en text från förra året återanvändas, den var införd 26 juni 2017, men det vore skönt att slippa upprepa inlägget en tredje gång:

Steppar inte direkt

Det finns de som tror att sbråkmakare inte "har ett liv" som man säger i dag och inte sa förr. Man snackade inte så mycket om ingenting då (jo, kanske ibland, men man hade bättre ord för det).

Men så här är det, har jag märkt: lär man känna nördar så har de ofta även annat för sig än att kunna alla tågtidtabeller. Ja, nu går det inte längre att vara just en sådan nörd, men se det som ett exempel!

De kan ha en massa släkt och vänner. De kan ha fiender och sköldpaddor och solskyddskräm med olika siffror på. De kan äta fläskränger och meloner med enbart grönt fruktkött. De kan också vara friska, ha sjukdomar eller råka ut för trista grejer. De kan t ex ha knän med proteser där plastflärpar lossnar och måste sättas på plats.

Ja, det finns så mycket.

Nu är ännu inte denna operation utförd. Det vore fint om alla läsare hålle (konjunktiv) sina tummar.

Men det finns värre. 

Några språkligt tvivelaktiga hundkorsningar

På den tid man tog studenten (fråga någon äldre person så kan den berätta att man inte gjort det de senaste femtio åren) fanns på sina håll en examen dessförinnan, realen. Realskolan gick man i om man ville (eller ens föräldrar, en del saker ändras inte) och den var mellan tre och sex år lång. Annars gick man ut folkskolan, motsvarande grundskolan.

I realskolan hade man examensskrivningar att klara av för att få sin frihet. I engelska kunde en sådan skrivning handla om ungdomar som stod utanför ett dansställe där ett speciellt matos la sig över nejden. I den text som skulle översättas stod det att lukten kom av ”hot dogs”. För femtio år sen var det inte många som kände till begreppet så ett skapligt antal skrev (och tyckte nog att det var konstigt) att doften kom från varma hundar.

Det var alltså inte ett skämt på den tiden.

I dag hör jag en ung man i radion tala om någon som en ”underhund” och då vete sjutton om inte originalet ”underdog” är bättre. Det har vi sagt länge och underhund är rätt långt från svenska som skulle använda det längre begreppet ”person i underläge”.

Man kan önska att det fanns riktigt normerande ställen som sa vad som bör följas i skolor, tidningar, på radio och tv.

Annars blir summan av den kardemumma som är språket en riktigt underlig korsning.

Här står några i grå mössor år 1966 och vet att det inte luktade varma hundar utanför engelska textens danslokal

Innehållsproducenten och dennes innehållsvärld

Häromdagen var det ett företag som köpte en tv-kanal, så där som man gör nu för tiden (man kan även skriva nuförtiden). VD-n sa då: ”Vi är en av de bästa tv-leverantörerna, men kunderna behöver bättre upplevelser. Nu kommer vi kunna ge våra kunder det bästa innehållet”.

Det påminner mig om en mening som min f d man inte kan glömma. Den yttrades på 80-talet, vilket jag personligen anser vara tiden när man började prata ungefär som Barbie och Ken ser ut. Så här löd meningen: ”Det gäller att via skilda medier knyta ihop ett reklambudskap som skapar köp för konsumenten”.

"Skapar köp för konsumenten". Kontemplera (eller meditera) kring detta yttrande ett tag. Det leder tyvärr inte till mentalt lugn, men kan lära en att undvika plastigt språk.

I en artikel om tv-kanalköpet kan man även läsa att företaget genom att köpa kanalen blir en av landets största "innehållsproducenter" samt att detta köp är i linje med företagets strategi och att man inte kan ”hitta en bättre partner om man ska ge sig in i innehållsvärlden i Sverige och Finland”.

Ta nu också och fundera lite kring orden "innehållsproducent" och "innehållsvärlden".

En s k tjock-tv sedd från sidan. Innehållet är dock platt

Om man tänker på de köp som skapats för konsumenten med s k platt-tv (ve den som har tjock-tv) så skulle man lätt kunna bre ut sig om innehållsvärlden som är densamma oavsett tv-ns tjocklek, nämligen platt!

Men jag låter bli.

Man har tyvärr inget för att toksåga båt- och myggilska!

Här är en av de bekväma skaka-ur-ärmen-texterna. Vad som menas med det? Jo, det är den snabba konsten att sammanställa underligheter som förekommit i medier och skrivits av proffsskribenter.
Första exemplet är ursäktligt, för det har att göra med att skriva fel på o/å och ä/e, som nog de flesta gör som skriver ofta.

Nu kan du räkna ut hur ditt resande tar kol på klimatet

Det är både kul och otäckt på samma gång, det stavfelet!
Men dessutom ska här – i underhållande syfte – radas upp några ordsammanställningar som inte hade kunnat hittas på för förhållandevis kort tid sedan. Den snabba mediesituationen frambringar sånt som tidigare skulle betraktats som riktiga stolpskott.

Vanliga är kärleksbesked och babybesked. Det går i och för sig att förstå hur man vill proppa in mycket information på litet utrymme, men det låter ändå inte klokt.

Minst lika skojiga är alla dessa ilskor: trafikilska, myggilska, båtilska, sexilska. Om sanningen ska fram snodde jag idén en gång och skrev språkilska, så det är bäst att hålla klaffen.

Får göra som Ulf Lundell häromdagen: han toksågade vad någon sagt. Skrev tidningar och nyhetssajter. 

Ja, man kan inte klaga på kreativiteten. Den är tokhög.

Man kör inte spårvagn utan att kunna det

Nu är det lite kort om tid igen så det här blir kort. Men argt. Gudarna ska veta (det vet de) att man själv inte är ett under vad gäller vältalighet – varken till innehåll eller ljud. Rörig i talet, ful dialekt i botten, nackdelarna är många. Så är man inte radio- eller tv-journalist heller.

 
Nu frågas här för kanske femte (elfte?) gången: Varför lär sig inte journaliststuderande skriva och tala? Jag menar, vi är många som inte kör spårvagn för att vi inte kan det. Eller undervisar, designar kläder, kokar polkagrisar. 

Nu skulle vi inte komma på att göra det utan yrkesutbildning, men säg att vi gick en sådan. Då vore det väl jättekonstigt om vi därefter inte kunde designa kläder, köra spårvagn eller vad det nu var?  Detta undervisas inte journalister i: skrift och tal. (Nej, naturligtvis menar jag inte ALLA, men många) 

                                                          🚋🚋🚋🚋🚋🚋🚋🚋🚋🚋

Skrivproblemen påpekas i bloggen (till leda). Talproblemen har likaså nämnts. Många reportrar betonar vartenda ord, eller i stort sett: "Nu ÄR det VARMT I MARKERNA OCH man MÅSTE VARA försiktig." 

Som lyssnare sitter man där och försöker förstå vad som sägs. Visst då, för all del, det är väl så här det ska låta av någon anledning, men då går – TRO DET ELLER EJ – mycket av meddelandet förlorat.

Nu är det bara några skåningar som håller, de andra stoppar

Hållplats är inte ett ord man tänker särskilt mycket på, man bara säger det ibland. Nu har sbråkmakaren varit i Skåne och noterat att man ”håller” på ("håller" betonas, inte "på" i håller på") ett annat sätt än längre norrut.
”Titta, där håller bilarna”, säger skåningen (i alla fall den som här fått bli sagesman), och fortsätter ”det är ju fel, där får man inte hålla ju!”

Då kom ett minne flygande, en nyttig fras ur en kompis italienska parlör. Det var väl 70-tal och hon hade väldigt roligt åt exempelmeningarna i den bok som säkert var en bra bit äldre än 70-alet var självt på den tiden.
Den här meningen löd: ”Håll utanför Dogepalatset”. Palatset byggdes under en massa år från 1300-talets början och framåt och var hem för dogen som var högsta gubbe i Venedig. Det stod modell, kan man säga, för Stockholms stadshus. På bilder ser man vissa likheter mellan de två.

 
I alla fall ”höll” man utanför Dogepalatset och den här meningen i parlören skulle användas till en taxichaufför (i Venedig). Men de var nog snarare en droska, vid närmare eftertanke.
Den italienska ordalydelsen har jag glömt. Det är dock konstigt nog att minnas en mening ur någon annans bok för fyrtio år sedan. 

Verbet ”hålla” finns hur mycket som helst att läsa om i SAOB. Möjligen går det tillbaka ända till sanskrit och ljuden i första stavelsen växlar mellan o- och a-uttal. Engelskan har ”hold” och tyskan ”halten”. En tysk hållplats heter Haltestelle.  Som bekant säger man numera här i landet: ”vi ska göra ett stopp (inte: "vi ska stanna till") och även ”jag ska gå av vid nästa stopp".

 
Ytterligare ett ord som försvinner  m a o: Hej då hållplatsen! Gör ett stopp vid Dogepalatset!

Har man rätt i sina antaganden eller är man bara gaggig?

Dessa evinnerliga felaktiga bortfall av ord – eller tillägg.
”De nekades från att använda biljetterna” – ur radion.
”De använde solglasögon för att skyddas från dagsljus” – tidning.
”Bilen stoppades från att köra” – en annan tidning.

I det första fallet räcker det väl att säga ”de nekades använda biljetterna”.
Och solglasögonen skyddar väl mot dagsljus?
Sen var det inte bilen som ”stoppades” utan föraren, som hindrades (från) att köra. Eller hejdades (att) köra.

Nu kommer en tragisk sanning om ovanstående exempel: jag är inte längre säker på alla dessa "från" och "mot" och "på". Det är något nytt. 

👓👓👓👓👓👓👓👓👓👓👓👓👓👓👓👓👓👓👓👓👓👓👓👓👓👓👓👓👓👓

Det finns en möjlighet: man börjar bli gaggig. De här småorden har ju aldrig fått mig att tveka förr. Å andra sidan låter det som en riktigt intressant form av åldersförändring i så fall: prepositions- och småordsdemens. Att glömma namn, ja, allt möjligt, tycks f ö inte bara förbehållet ålderdomen. Påfallande många unga drar samma historier om och om igen, glömmer namn, blandar ihop och har sig. Det är inte jättesvårt att lista ut vad det beror på: tidigare frälsta it-forskare är nu bekymrade över vad som händer med våra hjärnor när vi har det som vi har det.

I alla fall: nyss talade en tv-journalist om "Sveriges förlust över England". Trots stor brist på sportintresse är jag nästan säker på att man vinner över någon och förlorar mot någon.
Dock inte samtidigt.

Are you sorry we drifted apart?*

Anglifieringen (förengelskningen?) smyger inte längre fram, den klampar in. Och det sker med allas goda minne, det förtjänar att påpekas om och om igen. Som Eva (förra inlägget) reagerade på ”joina” gör de flesta av oss, men vad ska vi sätta emot? Det går inte, så se gärna denna blogg som ett uttryck för det omöjligas konst.

Helt nyligen skrev jag att vi glider isär språkmässigt p g a alla olika nyheter, kultur- och nöjesgrej och allt möjligt babbel vi bestås med. Nej, först skrev jag att vi ”driver isär”. Den inre människan rotade runt i hjärnvindlingarna och sa att det heter väl för tusan ”glider isär”? Det känns troligt att man är påverkad av ”drift apart”, särskilt om man utsatt sig för alltför mycket engelsktalande underhållningskultur. 

Men då sa Olle (inte luck- och osmickrings-Olle utan en annan Olle…): ”isberg kan väl driva isär?” Ständigt dessa eftertänkare! Ja, det stämmer säkert, isberg brukar ju driva och det händer förmodligen alltmer att de också driver isär. 

Men folk GLIDER snarare (och ännu) isär i det här språket. Snart kanske även de driver som isbergen. Apropå sådant som är omflutet skrev brittiske poeten John Donne för ca fyrahundra år sen att ”ingen människa är en ö. I samma text finns även följande rad: ”Sänd därför aldrig bud för att få veta för vem klockan klämtar; den klämtar för dig”.**

Han anade hur det skulle gå med språk och rubbet.

* Det var nog första gången Elvis klev in på denna scen.

*Man är inte ensam om att ha snott saker från Donne, även Hemingway var och nallade ord ur detta stycke, Meditation VII,  till en romantitel.

Och så ett PS: bloggen tar lite fläckvis ledigt under en tid framöver. Det blir s a s spridda skurar, såna som denna märkliga sommar inte är så bra på.

Mera grus* i språkmaskineriet

Några av mina sagespersoner diskuterade nyligen sina kunskapsluckor (7 juli) och de återkom häromdagen med andra iakttagelser. Eva hade hört en programledare i tv be gästerna ”joina” henne i soffan.

Ja, hjälp oss milde herre, eller vem som helst: På Wiktionary ligger ”joina” och kallas för ett svenskt verb. Så tilläggs att det är en anglicism, knappast en överdrift. Ordet sägs betyda ”haka på, hänga med, delta i”. Och jag som tyckte att översättningen skulle vara ”gör mig sällskap i soffan”. Det är konstigt att man inte bär bahytt och äter grötväta som man låter! 

Olles bidrag var en knasig sammanställning han sett i en påannonsering i ett av tv:s morgonprogram: ”Osmickrande hyllning av Bergman”. 

Han skriver ”kanske är jag överkänslig nu men en ’osminkad’ version av något begriper jag vad det är". Och tillägger att en osminkad framställning ju faktiskt kan vara en hyllning. Däremot anser Olle att ordet ”osmickrande ” känns konstigt när det sätts ihop med ”hyllning”.

”Osmickrande känns nästan som motsats till hyllning”, skriver han. Man instämmer.

Ja, det sitter alltså några typer ute i stugorna och reagerar. Det vore bra om  de vore journalister på radio och tv samt i tidningar.


* Kom osökt på en fin låt från 1948, ”Mera bruk i baljan boys”, (man var engelskinfluerad redan då…) med Anders Börje. Lyssna på den på Youtube och kom sen och säg att det inte var bättre förr!

Överlevnadskit är inte det lättaste ord att läsa

Man talar ibland om grader i helvetet. Vad gäller språk- och förståelsehelvetena kan graderingen se ut så här: Simpla stavfel gör vi oss skyldiga till lite till mans (vissa mer). Det verkar vara som om det ökade och ”snabbare” tangentbordsskrivandet ligger bakom att folk oftare skriver o istället för å eller tvärtom. Detsamma gäller för e och ä. Rubriken ”Han fick plötslig träningsverk” ser kul ut, men förstår gör man.

Sen finns det en mellangrad, nybildningar, som ser ännu roligare ut. Eftersom de skapats av ett engelskt ord tillsammans med ett svenskt måste man tänka efter en stund. ”Överlevnadskit för alla behov”, läste jag i en annons. Överlevnadskit? Först tyckte jag att det var två s och undrade förstås vad för slags skit överlevnadsskit kan vara. Så kan man lura sig själv vid oväntade ord.

Detsamma gällde den pajfyllning som kallades ”Löjromstopping”. Här tyckte jag att andra leden i ordet var stoppning. Stoppning med löjrom skulle väl vara en mycket tillfällig sådan, antar man.

 
Så finns de helt omöjliga skapelserna (för undertecknad i alla fall). En författare intervjuade en journalist som sa om ett party han bevistat: ”Jag kraschade för drinkar”. 

Den meningen undrar jag ännu över. Flera veckor senare.

Vem plockar inte körsbär hela dagarna egentligen?

Det kändes relevant, som man brukar säga i dag, att fortsätta med uttrycken från bak- och matvärlden. Körsbäret på kakan leder gärna tanken till våra russin som vi plockar UR kakan, men det är givetvis en annan innebörd i detta förfaringssätt. Men det är faktiskt också många som plockar russinen ur kakan eftersom de inte gillar russin och då får talesättet den motsatta innebörden, skojigt nog.

Apropå körsbär så har vi det nya (i bloggen tidigare nämnda nån gång) ordet ”körsbärsplockning”. Vad är det för nytt med det, kan en och annan läsare undra, men sen en tid betyder det inte vad man förr avsåg med frasen utan man har snott det från engelska cherrypicking (som också plötsligt fått två betydelser, en mer konkret, en lite samtidsanpassat snacksalig). Inom vetenskapen innebär begreppet att "man drar slutsatser från observationer som stöder ens åsikt men utelämnar sådana som talar emot". Just den definitionen tog jag från från Stockholmsinitiativets text betitlad Klimatupplysningen. Den här sortens "plockning" tycks användas av många så den har nog redan satt sig i språkbruket, som språkmänniskor säger.

Även jag drar vanligen slutsatser från observationer som stöder mina åsikter och utelämnar sådana som talar emot. Men det kallar jag inte körsbärsplockning. Nej, det är en syssla jag också ägnat en del av de senaste dagarna åt, se bild. De största bären sitter höst upp, kan någon annan ha lagt märke till detta?

Ett körsbär ovanpå söndagen?

I tv-serien sa plötsligt en av rollfigurerna att något var ”the cherry on top of the Sunday”. Just i det här fallet minns jag inte den svenska översättningen, så perplex blev jag, men den torde ha varit något i stil med ”grädde på moset”. Men körsbär på söndan?

Nej, personen sa givetvis ”cherry on top of the sundae”, som ordagrant (nästan) blir "körsbäret ovanpå glassdesserten". Antagligen säger engelskspråkiga oftare ”the cherry on top of the cape” – med samma bildliga betydelse, "grädde på moset". Ytterligare ett synonymt uttryck på engelska är ”the frosting on the cake”.

                                               🍒🍒🍒🍒🍒🍒🍒🍒🍒🍒🍒🍒🍒🍒

Tyvärr har den där frostingen kommit att bli svenska när det gäller bakverk. Tidigare hade vi glasyr eller kristyr beroende på innehåll, men det är klart, frostingen innehåller en färskost vi inte (mig veterligt) smetat på kakor och muffins innan amerikaner lärde oss det.

 
Däremot är inte ”toppingen” lika glasklar (och förresten är den inte alls klar utan vit eller äckligt färgad). Läggs den verkligen uppe på något – som man gjorde med strössel på glass innan valfriheten blev större – ja, då finns det kanske inget svenskt ord. Men topping på pizza och paj – där går skam på torra land – nog heter det väl fyllning? 

Vad gäller det svenska "grädde på moset" är det kul att det har en motsvarighet som s a s går åt andra hållet: "Lök på laxen". 

Citerar här ”Ordbajsaren" som skriver: "Går man tillbaka historiskt så råder det alltså inga tvivel om att ”lägga lök på laxen” är något negativt/…/. Gällande grädde på moset så avser detta ”pricken över i” och är således något positivt. Sedan kan man alltid diskutera kring om grädde på moset är speciellt smarrigt."

Kanonservis av SAOB

I går skrev jag om "servis". Det skulle jag ha låtit bli. Vänder man sig till Svenska Akademiens ordbok för mer upplysning så har den så mycket att säga om ordet att man dånar. (I sanningens namn: det gäller alla andra ord i verket som hittills består av 37 band.)

 
Förutom att vara samlingsnamn för en hoper tallrikar, såskoppar och soppterriner har "servis" – allmänt sett – med betjäning och servering att göra.

 
Redan ett första, planlöst, googlande hit och dit visade på uttrycket "kanonservis". Hur lätt hade inte en person i min ålder kunnat säga om en restaurang, exempelvis, att de har en ”kanonservis” – alltså en prima betjäning. Men en äldre dito "står för det manskap som under strid avdelas till en artilleripjäs eller kulspruta för att sköta den" (Wikipedia, under "Artilleri").

 
Såna här språkutflykter får en att förstå vad tiden gör med ord och sätt att uttrycka sig. Men detta är inte vad som sker nu när folk och rackare* inte fort nog kan svänga sig med det senaste. 

Förresten råkade jag även skriva ”dåna” här ovan. Det är ju bl a det som kanoner gör (eller åskan) –mullrar och dånar. Emellertid kan det även betyda ”tuppa/svimma av”. Ett litterärt exempel från mitten av 1800-talet ges i SAOB: "Ni är en kammarkarl och dånar för en smula blod".

 
Skrutt till kammarkarl, får man säga.


* Folk och rackare var en musikgrupp, verksam i tio år från 1970-talets mitt. Folk och rövare i Kamomilla stad, däremot, dök upp ca 20 år dessförinnan, 1955.

När Saida var det enda medium man kände till

Men världen är vad den är ändå, och vår varseblivning också. Den skapar inte, utan avbildar. Inte heller språket skapar, det speglar. Och då bör strävan förstås vara att det ska spegla verkligheten så exakt, rimligt och nyansrikt som möjligt, och varseblivningen avbilda så differentierat som vår uppmärksamhet förmår.

Nej, det där sa inte jag utan författaren Lena Andersson. Min rudimentära tolkning är att hon menar att det är jätteviktigt att vi försöker vara ense om vad ord och meningar betyder och anstränger oss att följa den överenskommelsen.

Det är ingen enkel sak, var och en av oss är präglad av den tid vi växte upp i och hur språket omkring oss lät då. Vidare finns det hur många andra präglingar som helst: familjens sätt att leva, kompispåverkan, vilka medier (och då menar jag inte Saida*) man utsattes för och en massa annat jox.

Misstänker på skapligt goda grunder att nutidsmänniskan har större press på sig för att verka allmänbildad, visa att hon hänger med. Man ska vara insatt i världspolitiken, nöjes-, kultur- och it-värden. Alla dessa ”världar” växer exponentiellt och med kvadraten på hypotenusan och det blir allt svårare att prestera en vardaglig allmänbildning.

Förmodligen är inte nutidsbarnen lika stolta över att kunna stava till ”assiett” som undertecknad var en gång. Man tänker inte lika länge på assietter numera, man säger kanske inte ens ordet. Så går det med gamla serviser. Säg förresten "servis" högt och många tänker på annan servis. Kanske.

Ju mer vi tankemässigt glider isär beroende på all personligt vald information vi tillägnar oss, desto mer disparat blir språket. 

Trälit, som man sa där jag kommer ifrån och satt och stavade assiett rätt.

*En s k blinkning till äldre läsare. Saida (1923-1998) var ett medium av annat slag, en sierska, framför allt känd i övre Norrland. Hon hittade min svågers stulna moped. Så jobbar ett medium av rang!

Lucksnacket övergår i rutor, prickar, punkter, fyrkanter

Gårdagens luckdiskussion paret ägnade sig åt var intressant. Först tänker man: Tjaa, är luckor svarta eller vita? Det måste ju bero på hur bakgrunden ser ut där luckorna dyker upp. Och bakgrunder kan, precis som köksluckor, finnas i alla möjliga färger. Fast "kunskapslucka" är nog det etablerade ordet. I ännu en kvart eller så, för språket ändras i rasande takt.

Från luckor till rutor och alla de tomma fyrkanter man ska sätta kryss i under livets gång: ”Har du vaccinerats mot stelkramp?” Har du besökt detta resmål förr?” Vilka mediciner äter du?” Är du medlem hos oss?”

Ständigt dessa rutsystem.

Ibland finns de där för att man ska pricka av något. Kanske har man t o m konstruerat dem själv: ”Pass. Pengar. Biljett. Mobilladdaren. Lisas present”.

När man ska packa inför en resa kanske man inte ritat tomma rutar, men prickar av punkter gör man. Jo, jag sa ”pricka av”. Det märkliga är att många människor i dag – när de prickar av något – säger: ”Check. Check. Check".

Har hittat en översättning på nätet som lyder så här (sammanhanget får man tänka ut själv): "I took a local reading". Så här fick svenskan bli: "Jag gjorde en check av området".

För undertecknad skulle det mest naturliga vara att säga: "Jag kontrollerade/undersökte området". Eller nåt.

Å andra sidan är "check" en bagatell mot uttrycket ”ticka alla boxar” (tick all the boxes) som innebär att något uppfyller ens önskemål, stämmer till punkt och pricka. "Tick the box" betyder egentligen och på engelska "kryssa för/i rutan".

Är jag klar för dagen? Check, check, check: ja, inlägget tickar alla boxar jag hade för dagen.

  ✅✅✅✅☐☐☐☐❌❌❌❌✔️✔️✔️✔️☐☐☐☐❌❌❌❌✔️✔️✔️✔️✅✅✅✅

Svarta luckor eller vita? Tom i bollen? Snömos?

Sbråkmakarens allseende öga tittade in i ett kök. Där stod en man och en kvinna.

Kvinnan: Har du sett att Arvid Carlsson avlidit?
Mannen: Vem är det?
K: Men han fick ju Nobelpriset! Du har dina svarta luckor!!!
M: Svarta luckor? Om uttrycket finns borde det väl heta "vita luckor" i analogi med vita områden på en karta som ju är outforskade,
K: Nää - svarta luckor heter det.
M: Jaha. Låter inte bra tycker jag, men det måste väl bero på mina svarta luckor då. ORKA!!!.

Det lilla kammarspelet (autentiskt!) leder tankarna till närliggande problem i ett tidigare inlägg om ”vita fläckar” Där citerades en programledare och en deltagare (kändis) i ett lekprogram: "Jag ska fylla i de blanka fläckarna på min Sverigekarta" resp "Jag blev alldeles blank"
.
Förmodligen är de påverkade av engelska ”blank” som , bl a, betyder ”tom” på svenska. Vi har i och för sig några uttryck som ”blanka blad” (tomma sidor) och ”rösta blankt”, men blanka fläckar på en karta låter som om man polerat densamma, ett ovanligt beteende. Man brukar tala om ”vita” fläckar på en karta. Och personen som blev blank blev väl inte just det utan kände sig tom i skallen. Eller varför inte tom i bollen, passande en dag som denna VM-dag då det varit många bollar i luften, men resultatet blev tomhet, en rejält svart lucka. Eller om den var vit. Eller blank.

En sån här dag spelar det ingen roll om bollen är rund. Eller en snöboll. VM är över för Sverige 

Randombrallor med och utan fötter

Ingenting är vad det synes vara, som bekant. Yttrandet tillskrivs Wittgenstein, men nu har det skrivits så många gånger här i bloggen att man borde hamna jämsides med herr W vad gäller träffar på Google. Inte heller kalasbyxor (gårdagsinlägget) är vad man trott dem vara. Eva L skriver att tights inte har ”fötter”, men att kalasbyxor har det. 

Och det har hon rätt i. Tajtsen slutar vid anklarna (eller är det vristerna?) och kalasbyxor har ”fötter”. Nu blev det svårt, för inte hade mina kalasbyxor fötter, inte! Kanske menade jag i själva verket elastabyxor? Men de hade inte fötter heller utan häller (hällor ska det det förstås vara i skriftspråk, men det blir kul med "heller"och "häller"). 

Antagligen sitter man här och blandar ihop brallor av alla möjliga slag. 

Om elastabyxor skriver Nationalencyklopedin: ”snäva, mot foten avsmalnande långbyxor för skidsport”. Sen får man inte läsa längre om man inte betalar, så jag vet inte om NE berättar att det fanns ungar i elastabrallor som inte ägnade sig åt skidsport utan bar dessa vid lite random tillfällen.
Se där, ja, nu fick vi med en sak till som Eva hade att säga. Hon var irriterad på detta himla random som används överallt!

 
Tror bloggen haft ordet på tapeten förr. Det ersätter "slumpmässig, udda, godtycklig," vilka inte är svåra att säga på svenska. Det är inte svårt att säga "random" heller, men det vore bra om engelsktalande finge behålla ordet. Så kan vi säga det när vi talar deras språk!

Men så är det inte ordnat, för i senaste SAOL finns ”random” med som ett svenskt ord och det betyder ”slumpmässig” eller ”godtycklig”, står det.

 
Akademin verkar bara ta in randomord, för man hittar varken ”hibernate, pebble” eller unreconcilable”. 

Men vänta bara.

Här utdelas en dagsedel angående persedlar!

Som språkkänslig gör man inget annat än studsar numera. Överallt sägs underliga saker – ibland av en själv. Man måste lyssna på sitt eget prat när man klagar på andras! En dag hörde jag mig plötsligt säga som svar till någon: ”Jamen eller hur!” Och börjar man observera något så hör man det om och om igen. ”Jamen eller hur!”. Det blir att ta sig i hampan och skärpa sig.

Alla är vi offer. Det är sorgligt.

Det var just ordet offer i ett sammanhang som fick ”grunda” dagens epistel. I radion sa en person: ”Den offerkoftan känner jag mig inte bekväm i”. Vid ett sånt tillfälle tillhåller jag mig: Använd aldrig ordet ”offerkofta” och ej heller ”känna sig bekväm med/i”! Detsamma gäller uttrycket att någon "lever sin dröm”. Längs ryggraden går rysningar och de skriker ”klyschvarning!!!”

Brutalt ingrepp, kanske någon tycker, men nej, det är rent språkhygieniskt (och förlåt för 17 för de vibbar det ordet ger, här avses något fint).

De ord och fraser som blir bestående och som i sitt enahanda tillstånd fyller ut det verbala rummet  krymper språket så det går som i sagan: det bidde en tumme och slutligen ingenting!

Nu anknyts här lite till gårdagens ämne, kroppsaktivism. Tänker på när kvinnor tar på sig byxor som sitter som en andra hud på kroppen. "Tights", kallas de nu, "kalasbyxor" i min ungdom.
Jag berättade för en i min språkalerta omgivning om hur jag i denna min första ungdom drömde mardrömmar om att ha råkat gå ut i kalasbyxor utan byxor ovanpå dessa (så gick det till förr när kalasbyxor voro mer som långkalsonger).

"Och så ser man numera dessa horder av kalasbyxebärare som går klädda så utan att blinka", sa jag till den språkalerte som i sin tur sa sitt mycket kvicktänkta: "De lever din mardröm!"

Kroppsaktivism - en ny kvinnorörelse av epidemiskt format

Den utomspråkiga svepande kritiken drar vidare till en tredje svällande och konstig historia: den s k kroppsaktivism som mest tycks utövas av kvinnor. Vanligen handlar det om personer som inte är smala och för att känna sig bättre tar ”avklädda” bilder av sig och lägger ut på nätet. 

Det fanns en tid då beteendet möjligen kunnat vara välgörande, men nu sväljs det av den jättestora exhibitionistvåg som sköljer över hela världen. Det är besynnerligt med alla dessa bilder på avklädda kvinnor eftersom världen så länge jag minns varit full av bilder på avklädda kvinnor. 

Någon slags erfarenhet säger att bästa sättet att bli nöjd med sig inte är att klä av sig och posta fotot på nätet. Jag kan ha fel, men det tror jag inte. 

En sån här aktivistdonna sa i en intervju något i stil med: Jag vill inte att andra ska bekräfta mig – jag vill bekräfta mig själv. 

Då är det väl mer logiskt att ställa sig framför den egna spegeln och gilla läget. Ett annat tips för att få bekräftelse - än att klä av sig: man kan vända blicken mot det som finns innanför fläsket. Där kan förekomma sådant som andra uppskattar.

Hur många mattor behöver en människa?

Som utlovades i går ska den intiga, porösa men ändå tärande omvärlden häcklas och bespottas.

 
Att språket börjar luckras upp är inte konstigt eftersom den digitala världen sabbar många värden (här ska man flika in att man ”visst har mycket hjälp av internet”, men jag väger fortfarande fördelarna mot nackdelarna). 

De flesta har nog minnen snarlika mitt (från nätets barndom): Man köper en matta online och blir nöjd med den. Då börjar mattannonser vräkas över en. De där algoritmerna som arbetar med detta – kan man inte få dem att fatta (de är ju så smarta) att om man just köpt en matta är inte mattor det man vill ha många av veckan därpå?

Och om man besökt Oskarshamn eller Münster (t ex) för att övernatta i så kan det hända att man blir nästan vansinnig av alla propåer (se där var nog ett fransk lånord för ovanlighetens skull) man får i månader efteråt med finfina erbjudanden för just Oskarshamn och Münster. 

Varje inköp, handling (!), minsta rörelse man gör ute i omvärlden sväller ut och upp och lägger sig över en som kletiga maränger och tjatar om mattor och skor man köpt, städer man besökt och tidningar man prenumererat på. Detta så till den grad att man önskar sig tillbaka till en långfredag på 50- talet. 

Ingen på stan, ingen bio öppen, man kan inte ens köpa en kola för alla kiosker är stängda. Ändå bestämmer man i en viss mening mer över sitt liv.

Även om man vill vara snäll tänker man ibland: Nä nu!

Är det mycket som går fetbort (se gårdagstexten) finns tyvärr sådant som lägger sig som en oljig hinna över den medieanstuckna tillvaron. Tänker främst på Självklarheterna, de gigantiska och omtuggade sanningarna om inget.

Nu ska ett par våldsamt spännande avsnitt om detta Inget följa. Språk är så beskaffat att det spelar roll hur ord sätts samman, vad de har för innehåll – inte bara hur de stavas, m a o. 

För tillfället verkar en massa halv- och helkomplicerade ord och uttryck vara bärare av väldigt luftiga innehåll. Inte direkt osanningar kanske, men så uppenbart enkla sammanhang att de hotar att förångas (en gång kanske även ångras) om de inte får lite mer tuggmotstånd (det senaste är ett j-a modeord, vid närmare eftertanke). Men även enkla ord kan skapa såväl intressanta innebörder och tankar som blahablaha. 

På radion hade ett program temat "ensamhet under semestertider". I det talade "experter" med roliga titlar. Och sbråkmakaren till att anteckna för att se vilka råd som skulle ges till dem som känner sig ensamma. I semestertider.

Man kan roa sig själv, det är ingen skam, berättade en av de insatta. Ta sig ut och gå en promenad, nicka hej till någon, föreslå kaffe, fortsatte den kunnige, samt: våga ta initiativ! Dessutom sa experterna att vi svenskar är bekväma och tror att andra hjälper oss: ”Man måste utmana sig”.

Tipsen löd vidare: leta i appar efter såna som har samma intressen. Man ska också lära sig att "sänka ribban och inte ha för höga förväntningar". Och så kan man sätta sig i parken samt ”turista runt” i egna staden.

Visst är undertecknad en aning till åren, och visst kan det vara lätt att låta spydig om man insett somligt i ett halvsekel, men är inte de här råden något som alla borde kunna komma på nästan oavsett ålder (om man inte har psykiska problem eller svårigheter av grav karaktär)?

Man kan på goda grunder misstänka att alltför många har tittat för mycket i appar eller andra skärmrelaterade ställen efter folk som tycker likadant. Den som är vuxen och har ett skapligt ordnat liv borde väl klara av att släkt och vänner är på semester?

Fett sjukt eller sjukt fett - det är frågan

Visst, visst, man måste acceptera (eller måste man det?) att de är många vilkas tungomål man inte förstår. Och att de inte förstår förra meningen.
En hel del ord och uttryck sätter sig hur som helst när man hört dem ofta och man kan sluta sig till vad yngre generationer och balla äldre säger. Så in i bänken mycket har nu en längre tid varit "fett" och "sjukt" att det är möjligt att förstå samt använda i en rubrik (se ovan*).
”Det här går fett bort", eller "går fetbort", betyder "detta ska jag inte ägna mig åt, det här skiter vi i" eller massor av andra sätt att uttrycka detta oljiga avlägsnande.
T o m läste jag häromdagen om en "fet spik" som nån hamrade i något. Fet spik? Ja, det betydde alltså "stor spik".
Värre var det med en radioberättelse i P1 häromdan. Den handlade om en tjej som blivit kär i sin tränare – PT, som man säger efter engelskans "personal trainer".

💑💑💑💑💑💑💑💑💑💑💑💑💑💑💑💑💑💑💑💑💑💑💑💑💑💑💑💑💑💑

De tu sammanstrålade först i utlandet nånstans. Han bodde i närheten av kvinnan som dock var ”belägen i en by”. Jag tolkade "belägen" som ”bodde”. Vid ett senare tillfälle (de hade inte blivit ihop än…) möttes de i Sverige (båda bodde i Stockholm) och hon hängde med för att se på hans nya ”lägga”. Där fick jag googla utav h-e. Det visade sig betyda lägenhet. Som tränare var killen ”dedikerad”, det är många "hängivna" som är det.  Deras vägar möttes allt oftare och en dag sågs de på en "casual lunch”.

Fick inte veta hur det gick för mitt inre snyftade: P1, hur tänker du???
Stängde av radion. Resten av historien gick fetbort för min del.

*Här avses ovan och inte ovan