Knappast svenska

Från min samling ”Mediesvenska av i dag” följer nedan några meningar. Orden med svartare bokstäver misstänker jag har påverkats rejält av ett annat språk och gjort dem mer eller mindre konstiga.

Vad jag alltid undrar över är huruvida lärare ändrar dylikt hos elever/studenter. För tusende gången upprepar jag (van vid invändningar i de här sammanhangen) att varje individ naturligtvis kan göra misstag. Eftersom jag skriver mycket vet jag det av egen erfarenhet.

Men, och detta är ett stort MEN, när det väller över oss språkliga underligheter från alla medier i världen, måste det finnas en än större vaksamhet. Hur ska man annars kunna godkänna elever och studenter på alla nivåer och utbildningar? Och om språket spricker mera, vad ska då ”Pisa” visa?

Drink med rätt hård sprit i

”Det medelåldriga paret.” (textremsa, tv-program)

”Alla flyktingarna fick inte rum i byggnaden, en del fick

 sova på utsidan.” (tv-nyheter)

"Öppnar för att kräva pengar från VW" (tidningsrubrik)

”Han är nöjd med att ha flyttat tillbaka till hemstaden.

Åtminstone för nu.” (tidning)

”Han ville glömma det så han har svept det under mattan.”

 (tv-serie, textremsa)

”Vi dricker mindre av hård sprit” (tidningsrubrik)

Varför? Jo, därför!

Fort väck (okänd gatukonstnär)

Det här är en löjlig syssla. Kommunikation (om än envägsdito…) om kommunikation. Man skulle lika gärna kunna ”lägga en mandala”. Min lokaltidning tipsar idag om just detta: ”lägg en mandala (cirkelformad dekoration) av det du finner i naturen – en till synes meningslös syssla som ger hjärnan vila”.

Eller så kan man skapa konst som snart tvättas bort.

Lika lätt att nagla fast som mandalan och trottoarkonsten är språket. Fråga en som jobbar i branschen och du får veta att det förändras hela tiden.

Jo, det är uppenbart. Jag använde nyss pronomenet ”du”. Om jag skrivit som förr i världen hade jag formulerat frågan annorlunda och använt ”man”, ett pronomen jag gillar skarpt. Nu använder vi det här du-tilltalet i tid och otid. Engelskan, den lyckosten, slipper bry sig då deras you kan användas "friare" än våra du/ni.
Jag är själv anfäktad, med andra ord.

Vissa gamla svenska språkregler struntar jag högaktningsfullt i (fast högaktar folk som upprätthåller dem!). Men precis som andra partiella paragrafryttare värnar jag om mitt. Det visar sig ofta vara så att man blir upprörd om andra inte kan det man själv kan. Detta är inget vackert drag. Mer om det senare, men jag backar ändå inte, tro inte det!

Min löjliga syssla är att få fler att fundera över om de inte talar alltmer engelska utan att märka det. Det är synd för svenskan och det är synd för engelskan.

Därför sitter jag här och har mig.

Sjöfartsnytt: att komma till bukt

Den direktöversatta engelskan är min käpphäst. Men det finns annat smått och gott. Eller smott och gått, som vi i förenklingens namn snart kan skriva – det låter ju likadant. Huvudsaken är att man förstår, säger några av mina belackare.

”Hur ska man komma till bukt med rasismen?” Så lyder en exempelmening av alla dem jag samlat ur gammelmedierna under ett par års tid. Tja, enda sättet att komma till bukt är väl med båt? Vid närmare eftertanke går säkert landvägen också bra.                                                        🚢

Det har traditionellt hetat ”få bukt med” eller ”komma till rätta med”.
Men visst förstår man.

På en kultursida läste jag att ”det mänskliga förnuftet får vika på foten”. Nu börjar det bli svårare. Vikt på foten har man ju gjort, fast det har jag kallat ”vricka foten”. Visstvisst, det är klart jag förstår att uttrycket som avses är ”stryka på foten”. Fast det är ju bra om författaren till texter skriver vad de menar. Just det har alltid varit bra för förståelsen.

I en tv-tablå beskrevs ett program kortfattat. Där fick man veta att i kvällens avsnitt ”letar dykare efter en försjunken skatt”. Tröstlöst petig skulle jag föredra en ”sjunken” skatt, för att sedan försjunka i tankar om förfall, t ex.



PS Den lite saltstänkta början av detta inlägg fick mig att tänka på en väderuppläsare (exemplet är från en dagstidnings webb-tv!) som berättade att det under dagen skulle bli ”vindigt” vid kusten. Där har vi den kära engelskan igen: ”Windy”, säger de rackarna och menar ”blåsigt”

In- och framför

Tiden är kommen att berätta vad jag känner inför ”inför” och ”framför”. 

Häromdan igen, i en textad översättning av nåt på tv: ”Ni kan ställa frågorna framför henne”
Otaliga är även de braskande bladens rubriker av typen ”Han slog henne framför barnen”.

Hemska händelser kräver rubriker med ett mindre slappt språk. Utan att min hjärna kan hjälpa det noterar den att han slog henne framför barnen och inte bakom dem.

”Framför” är ett rumsadverb. Vilken slags adverb ”inför” är vet jag inte säkert, men en sak är säker: det har en bra mycket vidare betydelse än att bara att berätta på vilken plats något sker!

Några blåsippor framför (eller bakom) ett däck. Sbråkmakaren, i sin tur, drabbas av vördnad inför dessa enkla men vackra vårblommor. Själv står hon bakom (eller framför) däcket.

Är du vad du heter?

Och här kommer mer direktöversatt blahaspråk. I engelskspråkiga filmer/serier sträcker folk ofta fram en näve och säger: ”I am Susan”. ”I am Bill”.

För all del. Men ibland finner översättare ingen anledning att använda det urgamla svenska verbet ”heter”. (Ni minns väl vara, bliva, heta, kallas? Satsdelen som följer efter dessa heter (!) subjektiv predikatsfyllnad) Aldrig i 👿🤘🔥👿 skulle jag säga ”Jag är Doris” (nu heter jag förstås inte Doris, det handlar här om principen).

Handhälsar jag på någon får framsträckt hand och ”Doris” räcka!

Men nu är det även gott om svenskar som är vad de heter. Kändisar i reklam och diverse annat står där och ÄR det ena namnet efter det andra. (Och varför inte, många sägs ju tycka om att "barrra vaaara")

Man börjar tänka på varat och existensen och Heidegger. Lugn, jag vet inget mer än så, det skramlar fram lite godtyckliga saker ur det kalejdoskop som ens hjärna är. Skakar jag om kan det komma Thore Skogman och ”När man är en glad pensionär”. Det är då aningens sannare än ”jag är Doris”.

Jag vet en bok som heter ”Jag är Zlatan” och en film med titeln ”Jag är Ingrid”. Men det finns ju fler människor som heter Zlatan och Ingrid. Hur ställer de sig? Om nån annan sa ”jag är Doris” skulle jag protestera: ”Skitsnack, Doris är det ju jag som är!”

                                    🔫 🔫 🔫 🔫 🔫 🔫 🔫 🔫 🔫 🔫🔫

Nej, tacka vet jag den fine och hemlige agent som brukade säga att man vid en trasslig härva ska kalla på honom - och så presenterar han sig: ”My name is Drake, John Drake”.
Yttrandet som använts av bl a en annan agent med ett annat namn går inte att invända emot. 

"Mitt namn är Drake" kan vi svenskar också säga - om vi nu heter det. Liksom ”jag heter Drake”. 

 

Lägga till och dra ifrån

Matematiken ville mig aldrig något. Det gjorde inget, för det gick lätt att återgälda främlingskapskänslan. Men handlade det bara om de fyra räknesätten var jag väldigt bra. En tidig karriär som pressbyråbiträde gjorde också att jag lätt som en plätt la ihop summor som 16:35 och 26:95 och 2:70. Nu är jag handikappad av samma skäl som resten av världen: kalkylatorer!

Addition, hette det när man la ihop tal och dessutom talade fint, man ”adderade”. I takt med att folk inte längre klarar enkel huvudräkning har ordet kommit att innebära vad vi förr lite simpelt kallade ”lägga till”, "tillsätta" (eller andra synonyma uttryck). Nu adderas vaniljsocker, grönsaker och bling hej vilt till det ena och det andra.

Kanske subtraherar man även allt som ”tas bort”, vad vet väl jag.
Nå. Är det nåt som tas bort så är det gamla finfina uttryck som dög till helt nyligen.

Det finns fler liknande underligheter. På P1 pratade en journalist. Han sa: ”blabla och i tillägg kan sägas… blablabla”.                                                          📻
I tillägg? (Den observante inser att ”in addition” ligger bakom). Han hade kunnat säga ”dessutom”, praktiskt, enkelt och beprövat.

Bästa exemplet på ”i tillägg” stod dock en platsannons för. En uppräkning av kvalifikationer sökanden (singular, bestämd form) skulle ha avslutades med ”i tillägg krävs mycket goda kunskaper i svenska”.

Här har jag, just hu, inget att tillägga, jag säger bara det.

Mer fint än tunt

”Det här är en fin balansgång för USA”, säger radiorösten och jag tänker på Elvira Madigan. Är det inte en ”svår” balansgång rösten menar? För lindansösen kanske den inte var så knepig, däremot kunde nog hon göra den snyggt och fint.

Det är också gott om ”fina linjer” (”fine lines”) och ”tunna linjer” (thin lines”) i vårt språk numera. Dem har man tidigare och utan problem kunnat kalla ”tunna linjer” respektive ”hårfina gränser” – t ex. Jag tänker på det sammanhanget de dök upp i (exemplen kommer som vanligt ur mina samlingar av samtidens ”språkbruk”). De fina linjerna i första meningen avsåg tunna streck, i den andra handlade det om gränsdragningar i abstrakt betydelse.

         〜〜〜~～～   ∽-〜-～

Det tycks mig som om ”fin” vinner slaget över ”tunn” och ett okänt antal andra svenska uttrycksmöjligheter. För det har jag inga vetenskapliga belägg, bara en känsla. Och om den känslan är fel så vet jag en som är mer rätt: Engelskan berikar inte svenskan, den gör den tunnare, inte finare.

Bjäbbig buss

Nu har jag sedan länge lagt märke till ett lattjo

Fick man förr.

(gammalt ord för ”fett sjukt”) uttryck. På den skylt där destinationen anges på bussar står ofta:

Tyvärr

Ej i Tjänst
Nu finns det en del att slå ner på för en petimäter (ja, det stavas med ä, SAOL stavade så 2006, men "bruket" är kanske ett annat i dag): Hurså ”Tjänst” med stort T? Vaddå ”Tyvärr” och inget skiljetecken? Och vaddå hela meddelandet, för den delen?

På en resa i England såg jag så en buss med följande text:

Sorry
No service
Ja, och då gick det upp en talgdank (eller ”ett Liljeholmens” – båda uttrycken är kraftigt föråldrade): När man köpte nya fordon så fick man på köpet den färdiginställda engelska texten

Och så översatte man helt enkelt och på nåt vänster (ett utgånget uttryck till) detta direkt till vad man ansåg vara svenska:

Tyvärr

Ej i Tjänst
Trots den kryckiga svenskan vore det en förbättring om det stod på en rad: ”Tyvärr ej i tjänst”.

Som det nu är låter det spydigt, näbbigt och snipigt. Detta ”Tyvärr” placerat helt ensamt känns som ”bläbläbläbläbläblä (melodi: Skvallerbytta bing bång), rätt åt dig, där fick du fikon” (ett tredje talesätt från forntiden).

Fråga en äldre person så kan den ge medhåll angående det retfulla tonfallet på "Tyvärr"..

Nå, men vad stod det då förr i tiden på fordon som inte användes för tillfället?
Jo, där stod det mycket enkla, inhemskt sedan lång tid, ”Ej i trafik”.

Något att bara dö för

Här följer några av otaliga och tyvärr liknande meningar som jag hört/sett lite här och där. Vad de är på för språk? Ja, det ser ut som svenska, va? Men de är översatta, ord för ord, från ett annat språk.

1 Hon hade kindben att dö för.

2 Jag kunde inte bry mig mindre.

3 Jag bara äääälskar bakelser.

Nummer ett reagerar nog vissa på ännu i en kvart, tjugo minuter. Tvåans och treans konstruktioner har letat sig in i hjärnan på alltför många. Exempel två har tidigare kunnat sägas på ett flertal sätt, bland dem ”det struntar/skiter jag i”. Man kunde förstärka med ”verkligen” eller – det gäller den äldre delen av befolkningen – ”högaktningsfullt”. Alltså: ”Det struntar jag högaktningsfullt i”. (Lite schvung i det uttrycket!)

Så trean: det är bara för många som ”bara ääälskar” det ena och det andra. Bara-älskandet och andra bara-nden tycks mörda en mängd inhemska varianter som ”jag gillar verkligen bakelser” eller ”ooo, vad jag gillar/tycker om dem”, ”jag tycker att bakelser är jättegott”. Förmodligen går det nog att formulera lika många uttryck för denna kärlek som det finns bakverk. 🍮

På tal om slentrianmässig kärlek har väl ”älskar dej” i många fall kommit att betyda ”hej då”. I alla fall om man får tro telefonpratare på gator och torg.

Jovisst, det är många som inte kunde bry sig mindre. Men jag tycker att språkets förtorftning (vad fasen skriver du, frågade just Word) är rent smärtsam.

Över tid

Är det inte själva faen att fullt funktionsdugliga uttryck ska försvinna till förmån för en översatt variant från engelskan? Visst dräller det av bl a tyska i svenskan. Men det tog rätt lång tid för denna påverkan, de orden och uttrycken, att sätta sig! Nu sker det på en kafferast på grund av sådana kommunikationsmedel som gör att – t ex – jag kan sitta här och – t ex – pladdra.

I dag hörde jag en röst i radion inom loppet av någon minut säga att saker förändras ”över tid” (original: ”over time”). Ja, över vad annars frågar man sig? I ordet ”förändring” finns nog tidsaspekten inbyggd, så att säga. Men för all del, man kanske vill poängtera att något sker ”över tid” och inte ”över rum”, naturen är ju en baddare på att förändras beroende på sitt geografiska läge.

Men den förklaringen tror jag inte på själv, så tillbaka till ”över tid” som länge haft en prima motsvarighet i, hör och häpna, ”med tiden”.

”Med tiden har detta förändrats”, har en svensk kunnat säga utan att någon höjt ett ögonbryn. Nu säger samme svensk ”över tid har detta förändrats”.

Det här ska vi inte bry oss om, säger språkvårdande myndigheter som sen lägger till att ”bruket bestämmer”. Ja, det låter ju demokratiskt och bra.

När jag lärde mig modersmålet var det ordböcker, lärare och – i en del fall – föräldrar som påpekade att något var mer rätt än annat, ibland gavs bara (o, ve!) en enda korrekt variant.

Sen gick det utför (o tempora, o mores…). På 70-talet trumpetade Posten ”Skriv som du talar!” Nu ropar andra institutioner vad som kan tolkas ”tala hur sjutton du vill!” Sen brukar de lägga till ”huvudsaken är att man förstår”.

Skyll inte på mig om det går åt skogen.

”Ur led är tiden: ve! att jag är den som föddes att den vrida rätt igen.”

Hat, hot, snutt, blått

Blåsippssnapshot

Det är mycket hat och hot i denna tid.

Själv växte jag upp i en värld som bildsatts av Elsa Beskow
och Kerstin Frykstrand (scouternas almanacka).

Ett av de första engelska ord jag verkligen skrattade åt är "snapshot". Med tanke på dess betydelse, "ögonblicksbild", är det konstigt att man så sällan använder det nu när vi bor i en ögonblicksbild.

Fast kanske inte, förresten. Minns hur vanligt "snuttifiering" var för några decennier sen.Sen tog snuttifieringen över och då upphörde den att benämnas.

Nu bara ÄR den vad den heter.

Hoppa i sängar

I en text jag läste fanns på ett flertal ställen uttrycket ”poppa upp”. På svenska har tidigare saker, människor och företeelser av alla de slag ”hoppat upp” eller ”dykt upp” utan att det känts som en språklig fattigdom.

I SAOL från 2006 ges ”poppa” bl a betydelsen poppa popcorn. Kör i vind. Dessutom kan det betyda ”ge modernare prägel åt äldre musik”: poppa upp låtar. Kör i vind igen. Sen ges även ”poppa upp” i betydelsen ”dyka upp oväntat”, det som jag tidigare, med min lite ålderdomliga prägel, kallat ”hoppa upp”) eller det ordlistan föreslår och som redan finns: ”dyka upp (oväntat)”.

SAOL tycks i sin tur poppa upp sin produkt så att den börjat ta formen av ett svenskt och engelskt lexikon i ett. Det finns säkert många exempel om man lusläser ordlistan, men själv minns jag första gången jag fann ordet ”approach”. Då hoppade jag upp. Som den svenska språkvården beter sig kan jag snart ta jobb som en sådan där apparat som testar sängar, fåtöljer och stolar. Lite som en poppare, fast helt väntat.


PS Även utan inblandning av andra språk kan det bli kul. Eftersom jag researchar (även jag, min gamla Brutus) som fanken så letade jag sidor om maskiner som testar möbler och fann följande upplysning: ”Efter samtliga testmoment har man sprätt upp sängarna för att kontrollera eventuella brott eller skador på spiralfjädrar eller träkonstruktionen”.

Sprätt upp sängarna? Jag hoppas att maskinen gör även det, de gånger jag sprätt upp sängar har det känts i musklerna.

PPS Och nu sa en röst i radion att något var ”en knivig nöt att hantera”.

                                                                                    🔪

Tolka tecken

 Det här ska vara en blogg om språk, om det som ibland är svårtolkat. Men även annat kan vara knepigt att förstå i förstone. Vardagen spelar ofta små spratt.
Jag satt och läste samt drack kaffe i godan ro när plötsligt en duns hördes. Det brukar ramla saker i mitt hem eftersom jag stuvar in grejer här och där på mindre smarta sätt.

Jag kollade i skåp. Sen såg jag mig omkring. Där låg en konstig försändelse nedanför brevinkastet. Jätteskumt! Det var ju söndag, och posten är inte ens att förvänta sig på vardagar.

Men när jag vände på det märkligt stora brevet eller kortet såg jag att det bara var en egenhändigt monterad bonad jag satt upp ovanför dörren och som nu trillat ner. Åter var ett av vardagens mysterier löst!

Varför? Jo, därför (1)

Varför, undrar vänner av ordning – ja, även vänner av oordning – varför håller jag på med en tröstlös kamp mot tidens språkliga förändringar?

Jo, det ska jag berätta.

Större delen av mitt yrkesliv gick ut på att korrigera språket i en lokaltidning. Där var det ett jagande.
Vi jagade i ordböcker som vi hade i mängd, liksom kataloger med bilar, fröer, hushållsmaskiner och så det lilla förnämliga häftet TT-språket som uppdaterades kontinuerligt. Det innehöll mycket mer än man kunde vänta sig av ett så tunt litet häfte.

Vi jagade skribenter för att höra vad de menade om det uppstod spörsmål angående deras manus.
Vi blev själva jagade när vi missat något, det kom redaktionsfolk (vi räknades oss inte dit trots att vi hörde dit, hackordningen var underförstådd i alla riktningar) och skällde ut oss. Våra misstag kunde hamna på en anslagstavla och vara understrukna med rött och ett flertal utropstecken bakom.

Visserligen fick vi lön för vårt arbete, men det känns ändå märkligt att några decennier senare förstå att vi måste ha hållit på med helt irrelevanta petanden.

Även om jag ofta jobbade deltid följde mig språkfunderingarna på heltid. Så var mitt jobb.
Nu går mitt jobb ut på att bortse från fel- och tvivelaktigheter som regnar från skyn, nja, från cyberrymden och gammelmedier, i alla fall.

När jag på ett lite envist och borrande sätt skriver till personer som handskas med språk - de kan jobba på tidningar, tv, radio, universitet – får jag vanligen vetat jag är ute och cyklar mest hela tiden (vilket jag i och för sig också ofta är i den andra värld som för inte länge sen var den första).

 🚴

"Språket är faktiskt ett levande väsen", svarar de. Ha! Det är inget nytt, det levde även på 70- och 80-talen (och dessförinnan), i alla fall förstod jag det så från de kurser i språkhistoria jag läste vid läroanstalter.

Klart språk förändras. Men varför i helsicke tycks det vara omöjligt att få ur dessa människor något som kan ha ett uns av normering i sig? 

För bara några decennier sedan var med noga med att ha överenskommelser kring språket. Inte minst såg man det som något viktigt i en demokrati. Jag misstänker även att den numera avsomnade folkbildningstanken hade ett finger med i spelet.

Varför? Jo, därför (2)

Efter korrekturens död dök språkvårdarna upp. Många av dem verkar mer ha gått åt det folkloristiska hållet och intresserar sig för vad man brukat säga i Värmland när man fiskat lake (jo, där skojade jag) och liknande.

De är oftast inte intresserade av det som verkar försvåra kommunikationen mellan människor. Acceptansen är stor vad gäller varianter och det kan ju låta trevligt. Men jag misstänker att den liberala hållningen till slut gör språket så individuellt utformat att man snart bara kan samtala med sig själv.

Utan stora protester bjuds engelska idiomatiska översättningar in och skapar ett sido- eller skuggspråk. Inhemska varianter åker ut på löpande band.

Exempel jag tar i denna blogg är i de flesta fallen hämtade från radio, tv och radio. Privatpersoners språk är en sak. Medier och samhällsinstitutioner ett annat, de har ett ansvar!

Första gången jag såg uttrycket ”han tappade det” undrade jag givetvis vad han tappade. På engelska kan man säga ”he lost it” och de flesta (tror jag) engelsktalande vet att det betyder att han ”tappade besinningen” eller ”blev rasande” eller ett antal andra svenskklingande uttryck.

I dag (16 mars 2017) googlar jag och ser att ”han tappade det” 10 800 gånger, Kvinnor är uppenbarligen mindre utsatta för dylika utbrott: ”hon tappade det” endast 4 200 gånger. ”Vi tappade det” strax under 5 000 gånger medan hen bara tappade det fem gånger.

Nu är bara frågan vad det här får som resultat. Låt mig gissa. Om någon utan min språkbesatthet vill googla för att se om ”han tappat det” är något som folk säger så verkar det ju rätt grönt med alla dessa tusentals träffar, eller hur?

Tyvärr misstänker jag, utan att ha minsta aning om algoritmer (jag kan kalla dem logaritmer om jag inte tänker mig för) att det kan vara så att stora mängder inom såna här jättesiffror har ett och samma ursprung? Jag menar t ex en artikel från en mediesajt som lagts ut och spritts till andra ställen.

Jag kan ha fel, men det har jag inte haft när jag ”förföljt” fel i en text och sett att det lagts ut på diverse mediesidor och andra ställen.

Varför? Jo, därför (3)

Ett uttryck som ”det var världens ände” har 1 300 träffar.

På skapligt goda grunder misstänker jag att man direktöversatt ”it was the end of the world”, d v s det handlar om jordens undergång.

I Googles översättningstjänst som många använder så ges svenska meningarna ”det var världens undergång” LIKSOM ”det var världens ände” översättningen ”It was the end of the world”.

Går man från andra hållet och skriver ”It was the end of the world” får man ”Det var i slutet av världen”.

På svenska betyder ”världens ände” något som ligger långt bort. Om den lilla staden Trosa brukar sägas att den ligger vid ”världens ände”. Uttrycket antas härröra från att de under gångna tider endast fanns en väg till Trosa.

”The end of the world” kan man googla på och titta vilka bilder man får. Det är inget som liknar Trosa, kan jag avslöja.

En som uttryckte undergångsämnet i meningen på ett annat sätt (på svenska) var min morfar, Karl Georg (1883-1967). När han såg tecken på att undergången var nära (så tyckte man även på 60-talet när man var lite till åren) sa han: ”dä ä på världens siste´ti´.

Morfar 82, 1966

Sammanfattning av översättningen av ”the end of the world”:

Den korrekta översättningen handlar om en tidpunkt: 

Det är på världens sista tid – som morfar mycket riktigt uttryckte saken.

Den felaktiga översättning som antagligen kommer att spridas som

 fanken handlar om rum: ”världens ände”.  Många äldre tänker ”Aha! Trosa!”. 

Nja, det finns fler ”världens ände”. 

En ligger strax utanför Arkösund i den östgötska skärgården.

PS Stoppar man in en negation i den engelska meningen och säger

 ”it’s not the end of the world” betyder det lustigt nog ”det är inte hela världen”.

Fika efter en kopp

Jag är en fördomsfull rackare. Hör jag någon säga ”ska vi ta en kaffe?” tänker jag: ”jaha du är en hipster från Söder. Eller så håller du till på Stureplan. Och så är du ung eller ganska ung. Och så är du kvinna. Eller så är du vem som helst som börjat säga så”.

Ta en kaffe???

Jo, man kan även ”ta en öl (bers)”, men det har man kunnat länge. Väldigt få ”tar en te” – eller gör de det?

”Let’s grab a coffee”. Antagligen sitter även engelsktalande äldre och undrar vart koppen tog vägen. Jag minns den från förr, även i det språket.

Jag är ännu inte fajn (jamen, förlåt, då!) med att ”ta en kaffe” utan fortsätter att dricka "en kopp kaffe”. Mer sällan dricker jag ett glas kaffe, och på tal om det: har inte glaskaffet försvunnit? För några år sen var väl kaffeglas legio (slå upp, då)?

Vi är dock än så länge en stor skara som helt enkelt bara fikar.

Kaffe på lasarett

Från England, jaja!

Fast egentligen kommer det väl från Staterna, det språk som nu lägger sig som en  hinna över det som tidigare var mer svenska under lång tid.

MASSIV

Mycket som är ”stort” (och dess vanliga synonymer) byts ofta mot ”massivt” på senare tid: en massiv läcka, attack, närvaro. När jag kollar i Svensk handordbok, vilket jag ofta gör, så står det att ”massiv” betyder ”alltigenom av samma ämne, stadig, fyllig, gedigen, kompakt, tät”. Med mera. Men Googles översättningsfunktion jobbar hårt på att göra gnuggbilder som smälter samman svenska och engelska. (Detsamma gäller givetvis för en mängd andra språk  och engelska.)

I Google Översätt får man från engelskans ”massive” det svenska ”massiv”.

Människan går maskinen till mötes i just denna process, det skrämmer mig en aning.

En stor svensk dagstidning skrev att en syster till en avliden artist ”var en av de stora milstolparna i hans liv”. Jag letade rätt på originalartikeln där det stod att hon ”was there at many of the big milestones in his life” Där har översättningen gått för fort och då kan man inte klandra Google Översätt ens!

TACK FÖR NU

”Hej för nu!” börjar bli vanligt, liksom ”tack för nu”. Gissa varifrån det uttrycket kommer? Men hur sa vi innan? Det har gått bra med ”tack för i dag”, ”för denna gång” eller säkert mängder av andra ordalydelser. I ett klyftigt inlägg på ett av alla fora (OK, jag går med på forum i plural) skrev en person: "Jag har utgått från att man oftast tackar för något som redan skett, därför känns det fel att tacka för den pågående korta stund som nuet innebär.” Vidare föreslogs i inlägget ”tack för denna gång” eller ”tills vi ses härnäst”.

KOMMER MED PRIS

”Det kommer med ett pris” börjar bli vanligt,  alltså: ”it comes with a price”. Tidigare kunde en svensk säga det enkla ”det kostar”, även i överförd bemärkelse: "det kostar stor ansträngning". Det går också att säga att något "har ett pris”.

Spelar ingen roll, kan man tycka. 
Men det tycker jag.

Hur ska en säjje?

Det är inte förrän man varit med om nåt som man varit med om nåt. Ja, här finns det många meter hjärnvindlingar! Men jag är allvarlig: vad som verkar vara banala självklarheter lyser klarare och liksom snyggare i takt med ens ålder. Rena töntigheter kan få en innebörd en vacker dag.

”En får va gla så länge en får va tacksam”, brukade Harald säga.

Vi unga skrattade hjärtligt åt den larviga utsagan. För att inte tala om hur kul det bonniga språket lät.

En får va gla så länge en får va tacksam. Ja, faktiskt och plötsligt är tacksamhet nåt man är glad över att man får känna.

Men om jag talade med obekanta skulle jag säga ”Man får vara glad så länge man får vara tacksam”. Många skulle förstås tycka att även det låter fånigt.

De som är rätt unga och yngre vet inte hur dialektalt och pilsnerfilmigt det där en-andet låter. Jag vet att de vill undvika att säga ”man”, men i sin iver att snabbändra på världen med ord och benämningar riskerar de att falla på eget grepp*.

Det ekar i mitt minne av dem som sa ”en” i stället för ”man”: farbror Arvid, tant Alma, morbror Knut och moster Ester.

Det roliga är att de som kommer att säga "en" istället för "man" till en (jäpp, men här är det objektsform!) på hemmet också kommer att heta heter Arvid, Alma, Knut och Ester.

Så där kan det bli när tiden själv får tala.



* Vad jag menar är att det sällan gått bra när man försökt rensa ut felaktiga texter, bilder, böcker, filmer som tidigare tillhört ”det allmänna”. Såna försök riskerar att bli epidemier.

Viktigg stavning

Innerliggare till vänster eller höger,
ytterliggare till höger eller vänster

Kollar man Google finns det (just nu) i runda slängar 590 000 ”ytterliggare”. Jag är i och för sig inte riktigt säker på hur såna här träffar ska räknas, vi har inte haft samma matematikundervisning i skolan, Google och jag.

Ändå är det beklämmande många, det är ju tillräckligt med alla uteliggare.

Det var kanske inte ett så roligt skämt, men man undrar ju: ”ytterliggare”? Är det en motsats till ”innerliggare”? Men av dessa finns bara några tiotal!

Nej, givetvis handlar det om människor som avsett att skriva ”ytterligare”. Fast för all del: många är nog rätt bestämda angående om de är ytterliggare eller innerliggare. Då gäller det situationer av det lite innerligare slaget.

Ur min vardag

Kan man samla på

En person: ”Varför håller du på och intresserar dej så himla mycket för språkgrejer? Du kan ju göra andra, roligare, saker!”

Jag: ”OK. Visst. Varför går du och simmar? Det är ju roligare att boxas!

Och varför samlar du på öletiketter när du kan samla på porslinskatter?"

Smådjur av vikt

Det finns, som bekant, många matprogram i tv. Och sen finns det sådana som visar vad läkare vidtar för åtgärder när det blivit för mycket mat, eller nåt annat gått fel. I ett kirurgprogram opererades saker bort – om det var överblivet magskinn eller delar av ett bröst har jag glömt.

Hur som helst sa speakern (hoppsan, där pratade jag plötsligt engelska och kommer bara på speaker i hastigheten) att det bortskurna vägde ”1,5 kilo, ungefär som två marsvin”.

Jag överlåter åt läsaren att fortsätta grunna på vad mer som kan väga 1,5 kilo, jämförelsen med marsvin visar på oanade jämförelsemöjligheter.


PS Det är bra om man framhärdar i att säga ”vidta åtgärder” och inte ”göra åtgärder”.

När det kommer till kommer till

För några år sedan började jag observera att var och varannan människa sa ”när det kommer till” i tid och otid: ”När det kommer till mode/rödbetor/känslor/fakta/fotboll” (fyll på själv!). Jäpp, så säger engelsktalande: ”when it comes to fashion/ beetroots”…

Men vi har ett par inhemska varianter som verkar ha försvunnit (eller ”gått bort” som en del säger och får mej att tro att jag pratar med en undertagare, förlåt, jag menar begravningsentreprenör). Jag tänker på de simpla ”handlar om” och ”gäller”. Eller så kan man börja meningen med ”angående”: ”Angående mode/rödbetor”…

I diskussioner med dem som hävdar att en massa översatta ord berikar språket brukar jag hävda att fenomenet snarare verkar utarma svenskan.  Mera om detta senare.

PS Angående ”Jäpp” vill Word att jag ändrar till en känd svensk chokladbit. Ånä!
Oj, ”ånä” föreslås bli ”ånga”, ”when” bör vara ”hen” och ”beetroots ”betrotts”. Och ”jädrans” var, som jag fruktade, vardagligt och talpråkligt. Shit! (”shit" bör ersättas, föreslår W, med det typiskt svenska ”shi”.)

Varför en blogg?

Självporträtt

Här följer min egen språkhistoria! 

Det är vanligt att man uppfattar det språk man växte upp med som det ”rätta”. Det gör även jag och jag värnar främst om 50-, 60- och 70-talens svenska. Den talades i familjen, lärdes ut av skolan, användes av radio, tidningar och så småningom tv. Inte minst ingick den i mitt arbete som i hög grad hade med språk att göra – korrekturläsning av tidningssvenska.

Folk i allmänhet får väl skriva och prata hur som helst, det kan inte jag göra något åt, men om man kommunicerar med mig i tal eller skrift så föredrar jag är vi är så överens om ordens och meningarnas innebörd som bara möjligt.

Alltså ryker för mitt vidkommande rätt mycket av vår samtids språk – som för övrigt allt oftare är en direktöversättning av engelska – och sådan svenska som användes för länge sedan och skiljer sig mycket från dagens.

Jag använder alltså inte pluralformer på verben (vi stodo), inte ens i ett försök att vara rolig. För att vara det måste man nämligen veta hur man ska skämta. Ett klassiskt exempel är när Ikea satte upp gigantiska skyltar med meddelandet ”Tomten äro smålänning”.

Det kommer inte att finnas mycket vetenskap inblandad i det här bloggbabblet, det är en helt subjektiv berättelse (ett "narrativ", säger samtiden) om användning och uppfattning av ett modersmål, ett litet språk man kanske borde slåss för.

Jag vet att språk förändras – rabiat är jag inte – men det språk jag lärde mig som ung är till största delen ännu gångbart i dagens samhälle, vill jag tro.

Det här är min språkhistoria, mina språkhistorier.

Mitt sbråk, tamejfanken.



PS Mitt Word strök som vanligt under ord i  den ovanstående texten, kommenterade ordval och gav förslag till förbättringar. Helt korrekt ville W byta ”stodo” mot ”stod”. Bra. Ordet ”språkhistorier” föreslogs bli ”språkhistoriker”. Mja. För det egna påhittet ”sbråk” (en inte alltför komplicerad skämtsamhet) blev första förslaget inte det man tror, utan ”stråk”. Ännu mer frivolt var W angående ”tamejfanken” som föreslogs bli ”tamejfan Ken”. Ändå kommenterades även ”tamejfan” som ”talspråkligt” samt något som kan ge ett ”vardagligt intryck”.


Men jag gillar vardag, så nu, tamejfan Ken, kör vi!