Här sitter jag och kommenterar på fenomen som förbjuda från

Vi måste adressera (skämtar bara…) prepositionseländet. Vad är det egentligen som händer? Varifrån kommer alla dessa dekorationspluppar (prepositioner) i nya lägen i svenskan? Varför säger människor plötsligt ”kommentera PÅ något”? I radion en röst: Vill du kommentera på detta”? Och i en tidning: ”vd kommenterar på delårsrapporten”. Engelskans comment är både substantiv (vårt ”kommentar”) och verb (vårt ”kommentera). Det senare kan, om jag fattat saken rätt, uttryckas med antingen ”comment” eller ”comment on”.

En annan irritationspreposition är ”från” som börjat användas fel (ursäkta åsikten, det mesta i språkväg är ju OK). Ett numera vanligt exempel är ”Så skyddar du dig från farliga gifter/värmen/fästingarna/gatuskojarna”. Det har dock brukat heta ”skydda sig MOT något”.

Och varför ”förbjuda från”, som i ”de förbjuder henne från att åka”? Ack, ack, ack. Det heter väl ”de förbjuder henne att åka”? En kan bli mental, som kollegan brukade säga. Eller så kan man slå upp en engelsk grammatiksida där någon undrat över ”forbidden to vs forbidden from”. Svaret lyder:

Use "to" with the infinitive verb form, "from" with a gerund:
You two are forbidden to date each other.
You two are forbidden from dating each other.

Exemplet är konstigt till innehållet, men berättar att engelska säger "förbjuda att dejta” i infinitiv, men använder from med ett verb i gerundiumform som betecknar en pågående handling. Svenskar har kallat denna engelska variant "ing-form".

Det vete sjutton m a o, varför ”from” knölat in sig i svenska ordvändningar där det förut inte var korrekt enligt våra grammatikor. Svenskan använder f ö inte pågående form särskilt ofta. 

Frågan är huruvida man befinner sig på en bra plats eller mår fint

Vi tar ett par exempel till. Så här sa eller skrev någon: ”Det här är ditt moment”. Jag kallar det engelska. På nätet och sajten HiNative (där man ställer frågor om språk till infödda) undrar en japan över vad ”this is our moment” innebär. Svaret blir ”the time for us to do something (that we wanted) has finally come”.

Men vad skulle en svensk säga? Även om man väljer ”ögonblick” i stället för ”moment” (som på svenska är något annat), låter ju inte ”det här är ditt ögonblick” särskilt inhemskt/idiomatiskt.

Det här är min chans – rätta ögonblicket för mig – att påpeka hur satans svårt det är att bara ta andra språks uttryck och göra till sina egna (som jag i den här meningens början). Som om någon bryr sig, förresten. Eller som svensken skulle kunna säga ”jag kunde inte bry mig mindre” (”I couldn’t care less).

Såna fraser har upprepats i bloggen, ja, men metoden här är utnötningsprincipens. Behåll gärna dessa meningar i tankarna ett par dar – då ska vi dra in lite namnkunnigare folk än denna skribent!

Ännu fler: ”Jag befinner mig på en bra plats i livet (eller i dag)". Inte avser talaren Söderköping eller Korpilombolo utan har översatt ”I’m in a good place/spot (today)”. Innebörden är att man mår bra/trivs eller nåt annat positivt.

”Jag kan inte vänta tills matcherna sätts igång”, får en utländsk fotbollsspelare säga på SVT Nyheter. Artikelförfattaren har förstås översatt vad spelaren sagt på engelska. Bättre då att göra svenska av "I can't wait" och skriva ”Jag kan inte bärga mig tills matcherna sätter i gång”.

En liten berättelse om skräp, brötar och bråte på "våra" två språk

Min mest använda engelsk-svenska ordbok utkom för ett drygt halvsekel sedan. Bland alla ord i den finns ”clutter”. Som verb betyder det ”sluddra, skräpa ner, belamra”. Det är även ett substantiv och betyder som sådant ”virrvarr, bråte, spring, oväsen”.

I svenska ordböckerna SAOL och SO finns inte klutter. SAOB (i en text från 1936) ger "klutter" som variant till ordet "klotter". Men vårt ”klotter” hänför sig till att man skriver eller ritar något hafsigt och slarvigt. Inte heller en Googlesökning ger särskilt många svenska ”klutter”.

Trots detta läste jag en text häromdagen (i en mellanstor tidning) där journalisten beskrev hur man skulle ”organisera” sitt ”klutter”. När det gäller vad som finns i slarviga svenska hem är det nog mindre klutter och mer av skräp eller bråte (som i engelskspråkiga hem kan kallas clutter).

Man frestas tro att bråte är så pass etablerat på svenska, att det ska vara enkelt att använda. Nix. För här kommer nästa reporter (radio, denna gång) och berättar att det ligger en "massa bröte på gården efter explosionen". Ordet heter ”bröt” i singular: brötar (plural) uppkommer när timmer vid flottning stockar (!) sig.*

Till en andra sändning ändrade sig reportern och sa att ”det ligger bråten på gården”.


*Bröt heter på engelska ”log jam”. Lite småkul, om man så vill: "traffic jam" betyder "trafikstockning", så "log jam" blir väl då "stockstockning"  

Svenskan stensäkert på väg mot att bli enbart översatt engelska

Eftersom engelskan nu kilar in sig så pass i svenskan kommer framtidens språkhistoria att bli svårbegripbar. Ja, man kommer förstås att möta samma problem i många språk. Och här sitter jag och rådbråkar hjärnan utan att hitta svar på en massa frågor.

Något ”försvann som ett streck i vattnet” sa en radiokille nyligen och när jag letade efter uttrycket dök förstås en massa talesätt upp, som t ex att något ”är skrivet i vatten”. Flyktigheten i detta begrepp går inte att missa, men jag har inte hört uttrycket i mina dar. Och det har inte andra generationskamrater heller. Däremot finns det en stor mängd grejer som är ”written in water”, så det handlar väl om den vanliga härkomsten för mycket av vad vi säger idag.

 

Stensättning som är en skeppssättning: sten satt i gräs

Längre hållbarhet än vattenskrift har sådant som är ”hugget i sten”. Eller vad man nu väljer att säga: kanske även "skrivet i sten, ristat i sten". Men det verkar som om ”hugget i sten” skulle vara det mest vedertagna. 

Utom för den journalist som skrev i en spalt att inget var ”satt i sten”. På engelska säger man ”set in stone”. M a o kommer ”satt i sten” att snart vara enda alternativet.

Det finns nog ingen ände på hur kul engelskans olika bottoms är

I förrgår skrev jag om nån krake som eventuellt nått ”rock bottom”. Återigen och för sjuttisjätte gången: förstår gör man, men är det inte underligt hur engelskan blandar in stenen, klippan, berget: ”klippbotten”? Här i Sverige är det tillräckligt illa att enbart nå botten eller lägsta/nedersta punkten av ens mående eller vad det nu gäller för bottenläge.

Den som intresserar sig för etymologin för det engelska uttrycket ombeds leta själv, det får vara måtta på en enkel åldrings insatser. Men för fanken, visst kollade jag lite. Och fann en sida som går till botten (😏) med de flesta engelska ord.

Klippan, stenen, berget må vara, men "bottom" för med sig andra lustigheter. Att botten och bottom är släkt måste väl anses vara utom rimligt tvivel, för att tala med tv-serier man sett. Men, förutom botten (lägsta punkten, igen) betyder ordet även en varelses bak, ända, eller vad menigheten väljer att säga. Denna bottom är belagd sen 1794, enligt en etymologisida jag fann.

Den ger några exempel: "the bottom dollar" betyder ens sista slant, "bottoms up", botten upp (som är tvetydigt på engelska och får en del att skratta). Ett ytterligare uttryck, ett idiom, är ”from the bottom of my heart”, från djupet (INTE botten) av mitt hjärta. Av misstag eller på flit säger skojproppar i stället ”from the heart of my bottom”. Ja, och då blir det roligt, alltså.

Nu är vi klara med bottnar och ändor: ändar är exempelvis snör- och repändar – tänk på det, annars skrattar de som kan gamla pluralformer sitt höhöhö. Men riktigt färdiga med det hårda materialet, stenen, är vi inte…

Märkligt nog tränger sig tomtar och troll plötsligt in i bloggandet

Ja, nu är man ingen översättare, precis, och skulle inte kunna vara det heller. Och det trots att en stor del av ens liv levts bland tomtar och troll, höll jag så när på att skriva, ty så kan en åldrig alternativt kreativ hjärna fungera (AI kommer att få mycket att göra).

Vad som menas med kreativ i detta fall är att associationer hos unga och ganska friska kan vara mycket rör(l)iga, MEN att något liknande sker hos äldre där hjärnan börjat gå mer eller mindre bananas. (F ö ligger publikationen ”Bland tomtar och troll” högt upp på Googles träfflista samt ges denna sagosamling ännu ut årligen.)

Jag ville egentligen skriva att en stor del av det egna livet ”levts bland bokstäver”. Utan överdrift: modersmålet har börjat bli allt knepigare att hantera. Jag är inte ensam om att finna rätt ord, uttryck, preposition. De som håller med är inte enbart mer eller dementa åldringar, även medelålders säger sig ha problem. De unga har förmodligen vant sig vid ett annat språk.

Vad föranleder ett sånt här inlägg? Jo, nyligen (11 sept) fanns i bloggen ett typiskt från-engelska-överflyttat uttryck, att någon ”skäller under fel träd”. Jag föreslog de svenskare ”vara fel ute, satsa på fel häst, vara inne på fel spår”, men såg sen en gudabenådad (får man säga) översättare till en tv-serie. Den personen gav ”he's barking up the wrong tree” en bra mycket bättre översättning (och som passade i sammanhanget): ”han är ute och cyklar”.

För att knyta ihop dagens babbel: det som skrämmer mig (och fler) är att den mest självklara varianten inte längre ligger främst i ens skalle.

Faktum slår ner som en nyhet på nyheterna med jämna mellanrum

Skulle du beskriva det här som din "rock bottom"? Frågan ställdes i en intervju i svensk radio.

T o m den inte alltid pålitliga Google Translate översätter uttrycket till svenska ”botten”. Vad i alla heliga dårars namn får en journalist att välja ”rock bottom”? Åt det hållet tänker jag allt oftare  medan medierna i dagarna rapporterar om dåliga skolresultat i svenska. Bl a.

Informanten T, i sin tur, berättar om ett nyhetsinslag (radio likaså) där det berättades om skumma typer som ”approcherade" barn för att få dem att springa kriminella ärenden. 

T, givetvis upprörd över själva händelsen, säger sig även upprörd över att reportern ”två gånger använde approchera i stället för att säga att skummisarna tog kontakt med barnen”.

Efter att undertecknad just sett en klädaffär annonsera om ett "must-have", nåddes dagens personliga rock bottom. Måste approchera bloggen, tänkte jag förtvivlat, och här sitter jag, häpen över att förvånansvärt många människor utan klagan låter detta moras bre ut sig.

Informanten A, universitetslektor i matematik, klev självmant av sin tjänst fem år före pension. Det var, säger A, inte längre möjligt (detta hände för över tio år sen) att undervisa i matematik, främst för att studenterna inte kunde svenska.

Jaha, ja, tänker kanske någon, man måste förbättra svenskundervisningen för utlandsfödda! Bara den lilla detaljen att större delen av dem som inte kunde svenska nog för att formulera sig kring ämnet matematik var studenter med svenska som modersmål.

Inte allt som varit i säck innan det kommit i påse är engelskt

Det händer att man hugger i sten. Exempelvis tror jag att jag hört (eller läst) allt som går att uttrycka. Det är fel. Å andra sidan hör ett sådant tillkortakommande till de rätt vanliga mänskliga ditona (kan man säga ditona?). Eller mänskliga...
  

Nå. En kille sa (i radion) att något ”försvann som ett streck i vattnet”. Det har, hör man genast, varit i säck innan det kom i påse. Vanligen brukar den säcken vara engelsk, men i detta fall tycktes jag få tji: hittade inga  streck i något vatten i mina gamla engelska ordböcker.

Uttryckets innebörd kräver inte stor hjärnkapacitet för att fatta. Det finns dock talesättet att saker kan vara ”written in /the/ sand”. Det som skrivs i sanden är inte beständigt och i vatten blir det etter värre.

Hur som helst fann jag genom googling en del snygga eller roliga förslag på hur saker kan försvinna. ”Som en doft i vinden” – se där en vacker liknelse. ”Som en rökpuff” – innehåller både något handfast och ett ”tjoff”, det vet alla som trampat på röksvampar.

Men den bästa var den om någons ambition som ”försvann som en måsskit i dimma”. Denna talande liknelse fanns i några exemplar på nätet, bl a hänvisade en person till sin mor som brukat säga så. Då har man antagligen att göra med ett gammalt och kanske dialektalt uttryck. Möjligen finns en motsvarighet till måsskiten på engelska, men det finns gränser för en språkets amatörgrävare.

Vad sker om barn inte förstår ett språk som är tjugo år gammalt ?

Hur få barn att läsa? Om det, bl a, handlade bloggen igår och ämnet valsar för tillfället runt i medierna. I en artikel (SvD) står om barn som inte kan ”relatera till” den bok läraren gett dem i uppgift att läsa. Den är från 2006 och en flicka säger att den är svår att förstå eftersom den innehåller ”en massa ord som är gammeldags”.

Det är lätt att ha förståelse för den lärare som tycker att man ska tvinga barn att läsa, men metoden lyckas sällan. Ungdomarna som intervjuas (de går i åttan) tycker ”att det är ansträngande att plöja en bok eftersom man själv måste skapa sig inre bilder”.

Det är också lätt att begripa, den moderna tillvaron har arbetat flitigt på att beröva inte bara barn och ungdomar deras tankevärld – även medelålders och äldre har i hög grad abdikerat från den. Det är bara att se vilka tv-program som är poppis. Att det mesta ska vara så lättsmält att det rinner (samtidigt som det skriks och flabbas och fjantas) har gjort de flesta till zombier.

Och hör upp nu! Jag undantar inte mig själv. Efter att ha börjat se på tv mer regelbundet först som medelålders gick det att känna hur snabbt bildmediet verkade i den egna hjärnan. Tv var

f ö en västanfläkt mot vad som skulle komma. Kanske är undertecknad den mest svartsynta människa som går i ett par skor. Det som nu sker är inte barnens fel, det har pågått under minst ett halvsekel och kallas utveckling. Ingen kommer undan.

Sbråkmakaren faller tillfälligt i trans* av tolvåringens tankar

Bland återkommande ”råd” och ”nyheter” finns de om hur mycket alkohol man bör dricka. Oj, det där blev inte rätt, får korrigera till ”hur mycket alkohol man inte bör dricka”. Det är sagt tillräckligt om den saken. Återkommande är också de högljudda ”råden, önskningarna, befallningarna” om att ”barn måste läsa mer”. Men det är ungefär lika lätt att få ungdomar och vuxna att dricka mindre som det är att övertyga barn om läsandets frälsning.

Varje människa som på egen hand fått välja om och vad hon läser vet hur det känts när någon (en vuxen, i värsta fall) stoppat en bok i handen på en. I min barndom fanns kompisar som var angelägna om att läsa "mognare" böcker och i 12-årsåldern tipsade mig Birgitta om Ut- och Invandrarna av V Moberg. Kristina kunde väl en huvudperson få heta, tänkte jag, men Karl-Oskar! Redan på första sidan byggdes motståndet upp och jag återgick till Anne på Grönkulla.

Den senare utspelade sig i en tid och vissa miljöer som var helt obekanta och betydligt intressantare än hur småländska fattiga bönder hade det. På 50- och 60-talen tävlade inte så mycket om ett barns uppmärksamhet och när en person i Grönkullaboken spelade Claire de lune av Debussy, la sig dessa spännande namn och ord som en diamant i minnet (jadå, in med stråkar, bara!).

Att inte ens komma på hur man skulle få veta vad det var och hur det lät, var en välsignelse, förstår man sextio år senare. Att inte ha hela världen flaxandes och sjungandes inför ens ögon och öron skapade något magiskt i barnets hjärna. Och då menar jag magiskt och inte dagens slentrian-magiskt! (Eller episkt, ikoniskt och elektriskt.) 

*Hoppsan, jag menade det gamla trans...

Om maskrosens sprängkraft har man hört. Om internetets också

Lite moral är aldrig i vägen. Det slår en när som helst i dessa omoraliska tider. Det går inte en dag utan att jag tänker på den digitala teknikens välsignelse. Och därmed dess förbannelse. Låt oss ta en enkel grej: Oh, att sätta kunna sätta sig i förbindelse med hela världen! Man får mycket information, jag tackar. Man kan kontakta folk man känner, nästan var fanken som helst. Tack igen. 

Ur Nordens Flora, Wikipedia

Man får större mängder desinformation och ren skit bara man kopplar upp sig, som det heter. Tråkigt nog tycks nackdelarna överväga. En lockande överkonsumtion av porr, spelande, shoppande är väl ingen nyhet?

För att inte nämna den underliga våg av hot, hat, hån och hemskheter som var svårt att föreställa sig på den analoga tiden. Så tänkte jag efter att nyheterna meddelat att Per Gahrton avlidit.

Bloggen ägnar sig sällan åt dagspolitik, men gör förstås undantag för ”språkrör”. Nu har jag hört hur radio och tv upprepat en kraftfull replik från Gahrton där han ber en annan politiker hålla truten. Det blir som mycket annat ur dagens alla medier tjatigt.

Förgäves påminde en av Gahrtons partikamrater även om hans intellektuella hållning, stöttande av kolleger och respektfullhet. Det skramlar och låter om vår tid. Och folk beskärmar sig över vad barn ger varandra för tillmälen. Värst vinner. Fräckast, mest högljudd och mest spektakulär. Vad det än gäller. Ung som gammal.

Ska man dra in en massa lånord är det väl bra om de används rätt

”Det här indikerar på att …” Jag har hört och sett den ordräckan några gånger nu. ”Indikerar på att” – så sjutton heller. Verbet ”indikera” togs in i SAOL först 1998. I diverse ordlistor ges det betydelsen ”ut­göra tecken på, visa/antyda/ange/påvisa förekomst av/tyda på/visa på”.

Om man prompt vill använda ”indikera” trots alla dessa äldre svenska varianter med liknande innebörd – kör i vind. Men det heter inte "indikerar på att", hur många exempel som än går att hitta på nätet. Eller så här då (och det är nu jag blir UPPGIVEN): används det tusentals gånger så har ”brukarna” bestämt att det går finfint.

SAOB:s artikel om ordet från 1933 indikerar (jag är en riktig skämtare) att ordet används inom diverse fackspråk. Och det har, som andra lånord, rötter i latin, men det är väl inte urdjärvt att anta att det kommit in i svenskan under förhållandevis modern tid, och då via engelskan.

Kollar man engelska lexikon hittar man ingen förekomst av en preposition som kan härledas till något ”på”. Då bör väl vi säga och skriva ”detta indikerar att…” i stället för ”indikerar på att”? Fast det heter ”det här är en indikation på…” vilket är en annan femma.

Det är förstås inget stort brott att trycka dit ett ”på” som inte ska vara där, men om man nu ska sno ord och begrepp ur andra språk bör man inte blanda ihop dem med svenska varianter: i detta fall synonymerna ”visa på” och ”tyda på” som länge haft sitt ”på”.

Vilken petitess, tycker kanske läsaren ändå. Schår. Bara det att man åter läser i bladen och hör i andra medier hur viktigt det är att barnen läser mer. Detta för att avhjälpa kassa skolresultat. Men då ska man kanske ägna ett par tankar åt hur den svenska (och även alla andra språk) ska se ut som barnen ska läsa. Om de nu ska lära sig något alltså. Men vad vet jag?

Det blev roligare språk på den tid när moster Astrid skötte snacket

Vänder man sig ut mot världsrymden (nätet) med tre ord, ”citera sig själv”, får man veta det man redan vet: att det inte anses så bra. Då ska jag inte göra det, bara berätta att bloggen handlade lite om samma grejer 28 augusti. Nyligen, alltså. Och "samma grejer" betyder de som kommer nu.

Inga akademiska kretsar ska nämnas (som igår), nej, här blir det folkligt så det visslar om det. Inlägget från 28 augusti genomsyrades av det käcka ”tjena”. Dels som hälsning när man möts, som ett ”hej”. Dels som det där man säger när man vill förneka eller förringa en utsaga. Någon kan utbrista: ”Jag kanske vinner på tipset”. Tvivlaren svarar: ”Vinner på tipset, jo, tjena!”

Andra utrop i liknande situationer, förutsägelser för nåt som kommer att gå åt skogen, är ”jojo, då är det morsning och ajöss”. Morsning var mycket gångbart i ens barndom, den som inte levdes på Östermalm.

Eller så sa vi ”morsning och goodbye”, med det engelska adjö:t som säkerligen ett av de tidigaste lånorden från det språket. Kanske använde vi det ännu klämmigare ”då är det köss och goodbye” (”köss” är här det dialektala uttalet för ”kyss”). Nog var det ett roligare språk förr?

Moster Astrid sa i dylika sammanhang ”jo’ru, gonatt, sa fanken när han trilla’ i vattensån ” (bloggen 17 maj 2021). Vi trodde att hon hittat på det själv, men nu råkar jag på ”godnatt, sa fan, stöp i vattsån”. Samma otur för den lede, m a o. Detta exempel sägs komma från Värmland och står under rubriken Svenska ordspråk på Wikiquote, och är i sin tur hämtat från Svenska Ordstävs originalutgåva från 1929. Inte för att moster Astrid var från Värmland, men ord och uttryck färdades väl även förr, typ, liksom.

Riktningar på faror och tangenter – mycket väsen för ingenting

”Såg du att det här låg i farans riktning?” Frågan ställdes av en journalist i en intervju. Konstigt att sammanställningen av två enkla ord, ”fara” och ”riktning” kan reta en i övrigt mild människa (d v s den som här skriver). Men visst hör man att det är nonsens? Eller åtminstone mer snack än nödvändigt? (Ska jag säga…) Det ligger i ens tankes riktning att frågan borde kunna lyda ”fanns det någon risk att detta skulle ske”? Det finns fler faror med riktning att hitta på nätet: ”Det ligger i farans riktning att det blir extraval". Ja, jag säger då det (då det, då det).

En något mer existerande fras är ”tangentens riktning”. På sajten ”typ, kanske” står: ”Ett uttryck som är överanvänt inom akademiska kretsar samt affärslivet i stort. Används för att ange hur troligt något är att hända, eller inte”. (Hm, ”hur troligt något är att hända, eller inte”, min fröken hade skrivit mb i marginalen).

En synonymsida ger varianten ” sannolikt skeende”. Informanten A, en emellanåt vresig matematiker, säger äsch, om frasen när den används ut i luften så här. SAOB skriver under uppslagsordet ”tangentiell”: (i fackspr.) som liksom en tangent (i en punkt) sammanfaller med (men icke skär) en kurva.

Vill man låta vederhäftig är det nog bäst att för ”i farans riktning” säga något i stil med att ”det finns risk att”. Och för ”i tangentens riktning” kan man välja ”det är sannolikt (troligt) att…”

Förresten kan jag hänvisa till denna blogg, 4 november 2019. Inlägget handlade om samma sak, men kanske var det mera fart och kläm i de raderna. Man nöts ju ner av tangenters och farors riktningar, ty de är många.

En del av oss drivs av såväl egen maskin som automatisk skrift

Ju äldre man blir desto mer fel har man. Det är svårsmält, särskilt som man själv är av motsatt åsikt. Men det är väl bara att välja sina strider, som folk sagt mig i alla tider. Det är en utsaga att avsky. Och förresten kan en del av oss inte alls välja våra strider, det är striderna som väljer oss. Så jag kör på i vanlig ordning.

Hur kommer man på en sån sak: att man själv har rätt och andra fel? Jo, genom att lyssna på radio. Där pratade en människa om ”förskolelärare”. Jaha, tänkte jag kategoriskt, nästan konspiratoriskt, det är en sån där som säger tyskalärare och svenskalärare också.

När jag var yngre än i dag, halvgammal, typ (och bara ungdomar använde ”typ”, typ), sa barn ”engelskalärare” och ”förskolelärare”. De lär sig, tänkte vi, att det heter förskollärare och svensklärare. Nu är det de barnen som har hand om samtidsruljansen och då blir det barnprat.

Den som mot förmodan tänkt på samma sak kan göra som jag säger (till skillnad från samtliga nära och kära som de besvärliga brukar kallas) och googla ”skriver man svenskalärare eller svensklärare”. Då kommer man till ”frågelådan i svenska” som sköts (skötts) av vad som verkar vara seriösa språkvårdare. I just det svaret finns några hänvisningar till diverse andra ordsammansättningar. En omistlig kunskap som visar att vi som lärde oss saker förr har mer rätt än de nya kunskapsskaparna. Det där senaste skrev inte jag själv, det var ett anfall av s k automatisk skrift (slå gärna upp det också).

Upp flyga orden, men frågan är: kommer de att stanna i det blå?

bild: Fey Marin, Unsplash

Säga vad man vill om samtidens nya vägar – bra och dåliga, smala och breda – men många ord får man lära sig! Det tog ett bra tag att obehindrat kunna tala om statsepidemiologen. Knappt har man fixat det så dyker statsepizootologen upp. Krävande värld.

Men en annan som uppehåller sig på avstånd från krig, miljökatastrofer, pest och kolera, sitter och ägnar sig åt den inte lika livsfarliga och mindre braskande språkförstörelsen. Anledningar till det går att finna varje dag.

Min håg står till såväl gnällandet som anpassandet. Mja, det sista är det si och så med, men det kan vara kul att lära sig tugget som används på samhällets alla plan. På tal om plan: Tog inte bloggen nyligen upp det där med att så mycket ”flyger” i dag? Inte den gamla vanliga sanningen att så MÅNGA flyger (trots rådande klimathot) utan att idéer, tankar och satsningar flyger.

Så snart man lagt märke till saken hittar man meningar som: ”Samtidigt är det i ett volatilt och på alla sätt mycket oförutsägbart säkerhetspolitiskt läge varje regerings skyldighet att blablabla”: Volatil är i vår tid (särskilt den pekuniära delen) ett ord som flyger. Hur länge vet man aldrig, men det kommer ju från volare, latin (och italienska) för flyga, så...

Sådär knyts det förflutna och nuet ihop, fast jag ger mig attan på att volatil-människorna inte kan tralla på den stora schlagern Volare.

När ögonblicken förvandlas till moment av självaste evigheten

En mening ur livet (och en tidning, förmodligen): ”Det här är ett fint minne och ett fint moment i mitt liv”. Nog hade ”ögonblick” passat bättre än ”moment” där, men det börjar bli svårt nu.

Två av de tre svenska stora ordböckerna från Akademien ger för ”moment” innebörden ”bestånds­del, under­av­delning, punkt” och ”bestämd tid­punkt under viss process”. De nämner inte ”ögonblick”, vars vanligaste engelska översättning är ”moment”. Ta den mycket vanliga uppmaningen ”just a moment” som motsvarar vårt ”ett ögonblick”.

Däremot finns betydelsen ”ögonblick” med i SAOB, där artikeln om ordet skrevs 1945. En vacker dag måste jag försöka få ihop nåt klyftigt om varför den äldre tidens svenska glosor verkar sammanfalla med dem som nu regnar över oss nu från den engelskspråkiga världen.

Det blir alltså inte ”fel” att plötsligt svänga sig med svenska ord som varit ur bruk under lång tid. Och de som anammar modeord, direktöversatta från engelska, använder till stor del samma begrepp som förhållandevis bildade människor förr, fast orden då ofta kommit via andra språk. (Äh, det där förstår jag knappt själv…)

Hur som helst har jag läst nånstans att vad som försvinner främst är fornnordiska ord och sådana som kom via tyskan, särskilt under Hansatiden. Det skulle inte göra så mycket om inte den svenska som nu banar sig fram inte fungerar för alla medborgare i vår samtid. Vårt språk är inte gemensamt i den utsträckning det varit. Antagligen förlorar alla på det.

Detta nya språk har ungefär samma logik som i en populär låt: En evighet/En kort sekund/När vi blir ett/Med tid och rum/Ett ögonblick/ Oändlighet/Långt bortom allt/I evighet.

Så kan man föreställa sig framtiden: en värld av tidlös intighet parad med Einstein. (Det där förstod jag inte heller.)

Går saker ner i avloppet eller toan eller bara åt pipan och fanders?

Till allt omtjatande i den här bloggen hör hänvisningar till innehållet dagen innan. Så är det. Men upprepningar av raderna från denna tant är även märken av tidens tand, orden blir färre och fort ska det gå, men gulliga, rara och rättrogna är vi. Tamejtusan, söta du!

Alltnog. I går handlade det om allt som ”flyger ut genom fönstret”, och då menades inga konkreta ting som tv-apparater eller makans/makens kläder som i filmsekvenser där folk blir förbannade på varann. Nej, allt flyger (att allt ”flyter”, tillskrivs en annan tänkare, Herlakleitos). Senast igår såg jag i blaskan att ”ingen av affärsidéerna flög.” Tacka fan för det, folk bör hålla sina göranden och sig själva på jorden.

Det gör förvisso de som skapar översättningar av engelska ”something goes down the drain” (kanske även ”down the toilet”). Jag har hört svenska motsvarigheter, men inte skrivit ner, hade väl ingen penna. När det regnar manna från himlen har den fattige ingen sked! Vanligen fattar man innebörden om någon säger att idéer, tankar etc ”åker ner i avloppet” eller ”toan”, men inhemska är uttrycken knappeligen (ordet finns inte, försök inte slå upp det).

Inhemska är däremot de fraser om dåliga upplevelser som börjar med ”gå åt”, t ex ”skogen/ 

fanders/pipan/pipsvängen/helvete/pepparn”. Det kan också ”gå galet, gå i putten, gå överstyr”.

Att importera utländska formuleringar är inte nödvändigt. Man kan förstå principen ”mycket vill ha mer”, men det funkar dåligt i dessa fall, så det går ner i toaletten. Det verkar redan vara ett faktum att många ”importer” visserligen ger skojiga tillskott till svenskan, men tar bort desto fler jättebra varianter.

Skäller man under fel träd är det mycket som far ut genom fönstret

Först en genomgång av gårdagens sista meningar. Där stod inom parentes ”klipphängare, du bara vänta på det…” Det är en ironi. Svenskan har mig veterligt inte ett enda ord för fenomenet som innebär att man avslutar något (en text, filmsekvens) på ett sätt som är så spännande att läsaren/tittaren måste läsa/se nästa avsnitt. ”Du bara vänta på det” är skojsvenska för ”you just wait for it”, alltså vårt gamla ”vänta och se” eller liknande: . Jag, min negativa typ, tror att vi snart kommer att höra denna direktöversättning.

Så var det det där med att inte låta svenskan fara ut genom fönstret. En av våra så kallade kändisprofiler sa (i alla fall sa rubriken) ”Allt mitt hårda arbete med min ätstörning flyger ut genom fönstret”. Denna kändis är halvt uppvuxen i USA och kanske aningens ursäktad. Engelska idiomet ”go out the window” betyder ”försvinna, upphöra, fara sin kos ” – och hur många andra svenska synonymer som helst!
    

Det börjar bli allt vanligare, många har nog hört det och kanske tycker att det är ett festligt uttryck. Visst, men då måste man vara beredd på en flod av festliga fraser som får svenskan att fara ut genom fönstret. Här är ytterligare en i genren: ”Han skäller helt enkelt under fel träd”.

Engelska idiomatiska uttrycket lyder ”bark up the wrong tree” och betyder ”vara fel ute, satsa på fel häst, vara inne på fel spår”. Förmodligen går det att hitta mängder av svenska idiom för skällandet under fel träd (Herregud. Så lyder min stillsamma åsikt om detta).

Tar man inte aktion kommer svenskan att fara ut genom fönstret

Varifrån kommer allt nyprat? ”Någon måste brösta kostnaderna”, hörde jag häromdan. ”Brösta kostnader”? Letar man på nätet så är det inte helt lätt. Verbet ”brösta” finns i de största ordböckerna enbart i betydelserna: 1) av­lossa en salva, och måste användas med av, brösta av; 2) kråma sig, stoltsera, och då måste sig vara med, brösta sig.

Brösta kostnaden då? I amerikanska Merriam-Webster finns ett verb breast som betyder ”konfrontera, kämpa resolut med något, möta” (som i ”möta vågorna”). Där har vi antagligen förklaringen, så vi får bereda oss på mer bröstande.

Nu till ett avsteg från principer (mina). Jag brukar tycka att de som arbetar yrkesmässigt med språket (svenska, i detta fall) borde ha högre krav på sig vad gäller tydlighet och opåverkan av tillfälliga nycker och trender. Ändå känns det trälit (som vi sa där jag växte upp) att höra så många ”vanliga” personer – främst äldre – nyttja ett språk de rimligen borde hålla ifrån sig. Exemplet ur livet är en sådan människa som i något sammanhang sa: ”Det är ju ingen som tar aktion”. En lokaltidning skriver: ”Luleå tekniska universitet tar aktion mot åtta studenter som anses ha fuskat i någon form”.

”Handla, agera, skrida till verket” och även ”gå till aktion” är några svenska synonyma sätt eller ”delsätt” att uttrycka saken på. Vad gäller ”take action” skriver ordboken M-W (se ovan) att det är ett idiomatiskt uttryck för ”to do something : to act in order to get a particular result”.

Här ett stejtment från undertecknad: det överdrivna bytandet av svenska ord och uttryck mot amerikanska, är larvigt, onödigt, pinsamt. Man vill uppmana brukarna (= alla svensktalande) att agera. Låt inte svenskan fara ut genom fönstret. (Klipphängare, du bara vänta på det…)

Det finns numera så många utmärkta alternativ till att mötas fysiskt

Enligt min lilla åsikt har samhället – vid sidan av våld och hemskheter – blivit på tok för gulligt. Händer som formas till hjärtan, söta e-mojier, utrop i falsett om vilken trevlig dag man ska ha, etc. Det är inte precis så att man känner sig som en vuxen längre.

Men dubbelheten i det urgulliga/urfjantiga OCH den uppenbarligen stora ensamheten och de psykologiska problemen är bekymmersam. Vart tog vanliga vänliga beteenden vägen? De som hade fast kontur och var allvarligt menade?

Man behöver inte ens vara sällskapstörstande för att ändå känna förstämning av det nya ”jobba hemifrån” – ja, göra allt ”hemifrån”. Häromsistens tog denna blogg upp det fraktbolag som annonserade sina förnämliga tjänster med leverans vid dörren så att kunden slipper ”lämna läggan”. Samma företag återkom med en annan annons, fast där slipper man ”lämna hemmet”.

Sen dök något liknande upp från en köp- och säljsajt: ”Nu kan du köpa Blocketprylar utan att ses”. Förutom att jag är skeptisk till grammatiken i meddelandet kommer tanken: En del gillar att lämna hemmet en stund och uppskattar att träffa folk, om än bara kort.

Som i P1-prgrammet Spanarna känner man sig manad att ta med ett tredje exempel. Detta kom som ett brev med posten (märkligt nog, där kommer ju inte mycket). Det var från 1177 och i det inledde en regiondirektör med meningen: ”Pandemin fick den digitala utvecklingen i samhället att ta ett skutt och vi hittade bland annat flera utmärkta alternativ till att mötas fysiskt”.

Nu överlämnas med varm hand spaningen om framtidens människa och hennes liv till läsaren. Enjoy! Ha en fortsatt trevlig kväll. 💕💗💋💕

Sbråk utökar sin verksamhetsbeskrivning med en gnutta twang

Att ägna en eller ett par timmar per dag åt en sån här blogg när man inte måste, vad handlar det om i grund och botten? Man får fråga ens djupare skikt. Men svaren ligger inte långt bort.

Jo, förresten, det första svaret är närmare ett halvsekel gammalt. Som korrekturläsare (ett gammalt yrke som fanns innan digital teknik kunde korrigera texter…) insåg man snabbt att jobbet var som städarens: all skit som tas bort märker ingen, den som stannar kvar syns desto bättre. Ett otacksamt arbete, sålunda.

Men om ens håg inte står till en yttre karriär är det en syssla som inte går av för hackor. De som tjänar folket lär sig mer om människan än vad de gör som "nyttjar" de ”osynliga” tjänarna. Men nu har denna envisa språkhobby fått mig att se ansträngningarna på ett nytt sätt: jag är i själva verket samtidsarkeolog. Som gräver i vår tids snabba språkförändringar.

Dagens två fynd kommer ur SVT:s kulturnyheter där en forskare använde glosan ”patronisera”. Den finns inte i de modernare ordböckerna, men i en artikel (från 1952) om ordet i SAOB ges betydelsen beskydda eller gynna någon/något (näringsställe, tex) med besök. Nutida betydelse av engelska ”patronize” är ”behandla nedlåtande”, vilket passade i det forskaren ville säga.

Så till programledaren som kommenterade en viss slags musik så här: ”Med lite attityd och mycket twang så kommer man långt”. Engelska ”twang” betyder bl a ”klang, dallrande ton”.

Säg inte att det inte betalar sig att gräva i dagens svenska.

Folks olika sysslor: En del är ute och cyklar, andra ute och simmar

Minsta barn använder ord och uttryck som ”säkerställa, leverera, efterfråga, optimera, skala upp”. De hörde i min ungdom (kanske t o m barndom) till vad som kallades byråkratspråk. Ett sådant skulle helst undvikas om man inte var byråkrat, men även i det fallet var det bra att skärpa sig när man talade till allmänheten.

En del av det moderna blajblajet kommer från engelskan – där det säkert inte väcker samma känslor som de översättningar vi bestås med! Men mycket tycks ha rotats fram ur de gömmor som eljest (!) anses pinsamt åldriga. Möjligen finns mer i ämnet att hämta ur en artikel i tidskriften Fokus från juli. Där skriver Susanna Popova (citerad i Sbråk häromdagen) under rubriken ”Vi lever i blajsvenskans tidevarv”.

Än har jag inte läst den, men vänta bara! Kanske har Popova och undertecknad något olika syn på vad som är blajspråk, men det här, hämtat från en intervju med en minister, är väl rätt nära: ” Jag kan försäkra svenska folket om att det varit högt prioriterat från den här regeringen att säkerställa att de beslut som fattats om utvisning också verkligen verkställs”. 

Detta enskilda uttalande är bara ett av miljoner som låter på liknande sätt och får lyssnaren att som mest tänka: Jajaja. Här spelar politisk riktning ingen roll, det är många som talar (och skriver) på det här viset, även privatpersoner. 

                        

Här verkställs optimering       Bild: Efe Kurnaz, Unsplash

De blir om inte annat stärkta av nya uppslagsverk, Wiktionary, denna gång, där verbet ”säkerställa” sägs betyda ”göra säker”, med synonymen ”trygga”. Exemplet som ges lyder ”Jag ville bara säkerställa att du var här”. 

Nå.Initialt ska detta inlägg de facto levereras. För att därefter optimera egna fysiska säkerställandet ska även viss rörelseverksamhet verkställas.

Är den bästa kvalitetslitteraturen verkligen bättre än den sämsta?

Sedan denna bloggs början har 2 302 inlägg av undertecknads hand publicerats. Då är det väl inte så himla konstigt att man känner ett behov av att upprepa sig? Den meningen var förmodligen det femtioandra försöket att ursäkta sådant som kommer igen och igen.

Men jag är inte ensam, det som upprepas här är ju sånt jag själv utsätts för om och om igen, så nu kör vi så det ryker (som säkert skrivits likaså tio gånger i bloggen)!

I tidningen SvD finns en återkommande mening, den är nästan som en lång rubrik, som man önskar kunde omformuleras nån gång. På kultursidan står en av alla dessa våra samtida listor, ni vet de där om vad läsarna bör se, läsa och göra:

 

Skrolla ner för att ta del av den bästa kvalitets­litteraturen just nu i alla genrer

Mina invändningar: Är inte den ”bästa kvalitetslitteraturen" någon form av tautologi (dubbelbabbel benämnt i denna blogg)? Eller finns det också en sämsta kvalitetslitteratur?

Den skulle man hellre vilja läsa än vad denna pretentiöst näsvisa antydan säger sig representera: ”det bästa”. Man vill säga som svenska ungdomar: ”Says who?”

Nästa veklagan gäller en översättning jag tyvärr sett flera gånger (ANLITA FÖR TUSAN PROFFSÖVERSÄTTARE OCH GE DEM BETALT EFTER KOMPETENS!) och det är är ”look the othe way” som på svenska blir ”se åt andra hållet” (hela den översatt meningen på textremsan till en film löd ”det finns folk som har en tendens att se åt andra hållet”. 

Den utsuddade svenska frasen lyder ”folk som blundar för något”.

Men för att nu inte vara orättvis ska här citeras vad SD-aren Sjöstedt sagt i en podd: ”Alla har agerat i good faith, i god tro”. Det här kommer att bli framtidens melodi, folk pratar till hälften engelska, men översätter den också. Då blir gemene man glad, men översättarna blir arbetslösa.

Språkvård: förekommer ett fel många gånger, blir det slutligen rätt

Vad göra de dagar man inte har tänkt något själv. men känner sig manad att ändå sträva vidare på den språkklagarväg som känns så ensam att beträda? Jo, söker efter medhållare, såklart. Visserligen finns det gott om hel- och halvgamla med ungefär samma åsikter, men lika långt som undertecknad orkar gå, klarar de knappast.

Å andra sidan har de kraft att gå långt om vi talar om det mer konkreta promenerandet och vandrandet. För att hitta de verkligt hängivna får man söka med ljus och lykta. Och så dyker plötsligt någon upp, någon som går att sno idéer och citat från.

I dag blev det journalisten och författaren Susanna Popova. Hon svor nyligen i kyrkan genom att klaga (SvD, 20/8) över hur språket i radio ofta låter: Övermodulerade dramaröster, galet uttagna dialekter, en del vanliga talfel som problem att säga s eller att uttala sje- eller tje-ljud, kort sagt knackig svenska är vanligt förekommande.

Det har hon säkert fått fan för, som man säger. Problemet slätas alltid över av såväl chefer på radio (och tv) somt folk i allmänhet: ”nej, inte är det så farligt, inte”. Men de som känner till vikten av språk (ALLA språk) vet att det är farligt, och i grunden en demokratifråga, den som många annars tar upp och synar.

För några år sen skrev Popova (också i SvD) där hon med hänvisning till P1:s lättsinniga program Språket, konstaterar att i det lästa ordets förfall är språkvård ersatt av teorin att ifall ett fel förekommer många gånger, så blir det rätt. Det är fel, och det vet den äldre delen av den högutbildade fjärdedelen.

För ett sådant uttalande har hon säkert fått på moppo.

Anglofiler och frankofiler: här dryper det av högintressant kunskap

En utrikeskorrespondent sa i ett reportage: ”det här fick folk att se svart”. Man måste sansa sig och inte se rött av ett sådant uttryck. Journalisten befinner sig i ett land där uttrycket, om det översatts till svenska, mycket väl kunnat lyda ”se svart”.

Personen ifråga kan även ha blandat ihop vårt ”se rött” med ”det svartnade för ögonen”. Det senare beskriver ibland ett sjukdomstillstånd som svimning eller medvetslöshet, men funkar också som bildlig beskrivning av just ilska: ”Han blev så arg att det svartnade för ögonen”.

Nästa fras för dagen kom också ur radion. En datasäkerhetsexpert berättade hur man skulle akta sig för att öppna länkar som mejlats till en från okända personer. Om man inte gjorde (eller gjorde) på det ena eller andra viset (här tappade jag intresset för datasäkerhet), så ”var det bon voyage”, sa experten, och lät som om saker då ”gick åt skogen”.

Uttrycket är mig obekant, men så har jag heller inga franskkunskaper. Varför ändå inte spekulera vilt? I barndomen sa folk sådant som: ”Och så var det baj väst med den” om något som försvann eller gick sönder. Det lär väl komma (på något vis) från ”bye west”.

Spekulerandet kring ”bon voyage” går ut på samma sak. Det betyder ”lycklig resa”, men visst vore det sjutton om jag inte har rätt i att uttrycken har likartade betydelser. I sanningens namn bör tilläggas att det ofta varit både baj väst och bon voyage med en del egenuttänkta förklaringsmodeller.

Människan rör sig mellan det invasiva, fridlysta och innovasiva

Fel uttal av ord var ämnet häromdagen. Och det är inget ”kasta sten i glashus”, ty undertecknad är medveten om egna tillkortakommanden. Fast andras fel tycks lättare att bära än egna. Förresten är det lätt att bli språksmittad.

För en tid sen pratade en person om dagens klimat- och miljöeländen och nämnde bl a fenomenet ”innovasiva” arter. Det lät på något vis trovärdigt och innan jag visste ordet av (!!!) hade jag använt det.

Är det en vickerväxt eller - fasa! - en slags guckusko?

Men genast slog en nyetablerad hjärnfunktion till och undrade: "Vad sa du, sa du?" Man är lite van som åldrig att ibland behöva backa tanken en sekund: ”Heter det verkligen så här?” 

Det är när ens små grå, för att tala med Poirot, både har en släng av glömska och en tveksamhet inför det nya lingo som heter svenska.

Invasiv var inte den gul-lila blomma som stod aningens undanskymd i en skogsbacke häromsistens, och som jag aldrig sett tidigare. Utan att tänka mig för plockade jag några, och först senare slog tanken till: Tänk om den är en fridlyst blomma! I bästa fall är den innovasiv.

Bestämd eller obestämd form? En del struntar i saken, andra inte

Har man inget annat för sig kan man tänka lite på substantivs bestämda respektive obestämda form. Det är i och för sig ett exempel av tusentals som många inte lägger vikt vid. Det gäller särskilt de som säger ”huvudsaken är att man förstår”.

Uttryck, fraser, idiomatiska vändningar sitter som berget i några av oss. Tar man sådant som ”lägga sten på börda, mota Olle i grind, sticka under stol” så har de i min värld saklöst obestämd form på ”börda, grind, stol”. De gäller dock inte den stora mängd människor som säger ”sticka under stolen med något”.

Vi har förstås lärt oss olika, och dessutom är uttrycken förmodligen uråldriga samt har de klamrat sig olika mycket fast. Jag skulle inte säga ”sticka under stolen” eftersom det då skulle betyda att det handlade om en särskild stol.

Å andra sidan heter det ”sopa under mattan”, så konsekvens kan man glömma. Nu till nästa. Bland mina samlade anteckningar finns en rubrik från SVT:s skrivna nyheter på nätet. ”Ryssland har skiftat fokuset”. Enligt min personliga, rigida, åsikt skulle det hetat ”Ryssland har skiftat fokus” – i enlighet med något språkmönster jag tror mig kunna.

Med detta händer något som är ganska vanligt: googlar man rubriken, ”Ryssland har skiftat fokuset” – i detta fall – hamnar man i precis samma artikel men med en ändrad rubrik. Nu står det mycket bättre ”Ryssland skiftar fokus”.

Ofta, ofta, sker det: texter i medier blir förbättrade, korrekturlästa, rentav, i efterhand. Vad man ska dra för slutsats, mja. Kanske att man bör läsa nyheter efter några dar, en vecka – då redaktionerna har hunnit korrigera sina grejer.

Den skira grönskan kan kallas spirande men knappast skirande

Just när hösten knackar på och vill in kom en rolig felsägning i radion att påminna om våren. Nej, jo, det mannen (en författare, om jag minns rätt) talade om var något som började växa och då lystrar man – särskilt när våren är ens favoritårstid. De flesta talar sig varma för alla fyra – ”de har var och en sin charm”.

Snack, tänk er en fin sommar och sen blir det vår. Och så därefter sommar, och så vidare. Den roliga felsägningen? Jo, mannen talade om ”ett skirande skott”. Det är en mycket bra missuppfattning, och vem vet, kanske var den medveten.

Själv brukar jag t ex säga ”självsvådlig” och ”skratta åt förgängelsen” – och detta så ofta att jag måste tänka efter vad det egentligen heter.

Ett skirande skott! Om nu inte misstaget var med vilje och på flit, så har sagespersonen förmodligen blandat ihop det spirande skottet med, kanske, en skir grönska, eller något skimrande. Den vanliga funderingen dyker upp: är detta ett vanligt fel?

Ja, det finns en hel del skirande grönskor på nätet, men i de tre stora ordböckerna finns bara ett verb ”skira” och det är vad man gör med smör när man smälter det. Men presensparticipen skirande finns nog inte. Om man inte känner behov av att säga att någon stod i köket skirande sitt smör. Det vore f ö ett konstigt behov.