Hur kommer man på en sån sak: att man själv har rätt och andra fel? Jo, genom att lyssna på radio. Där pratade en människa om ”förskolelärare”. Jaha, tänkte jag kategoriskt, nästan konspiratoriskt, det är en sån där som säger tyskalärare och svenskalärare också.
När jag var yngre än i dag, halvgammal, typ (och bara ungdomar använde ”typ”, typ), sa barn ”engelskalärare” och ”förskolelärare”. De lär sig, tänkte vi, att det heter förskollärare och svensklärare. Nu är det de barnen som har hand om samtidsruljansen och då blir det barnprat.
Den som mot förmodan tänkt på samma sak kan göra som jag säger (till skillnad från samtliga nära och kära som de besvärliga brukar kallas) och googla ”skriver man svenskalärare eller svensklärare”. Då kommer man till ”frågelådan i svenska” som sköts (skötts) av vad som verkar vara seriösa språkvårdare. I just det svaret finns några hänvisningar till diverse andra ordsammansättningar. En omistlig kunskap som visar att vi som lärde oss saker förr har mer rätt än de nya kunskapsskaparna. Det där senaste skrev inte jag själv, det var ett anfall av s k automatisk skrift (slå gärna upp det också).
