Inga akademiska kretsar ska nämnas (som igår), nej, här blir det folkligt så det visslar om det. Inlägget från 28 augusti genomsyrades av det käcka ”tjena”. Dels som hälsning när man möts, som ett ”hej”. Dels som det där man säger när man vill förneka eller förringa en utsaga. Någon kan utbrista: ”Jag kanske vinner på tipset”. Tvivlaren svarar: ”Vinner på tipset, jo, tjena!”
Andra utrop i liknande situationer, förutsägelser för nåt som kommer att gå åt skogen, är ”jojo, då är det morsning och ajöss”. Morsning var mycket gångbart i ens barndom, den som inte levdes på Östermalm.
Eller så sa vi ”morsning och goodbye”, med det engelska adjö:t som säkerligen ett av de tidigaste lånorden från det språket. Kanske använde vi det ännu klämmigare ”då är det köss och goodbye” (”köss” är här det dialektala uttalet för ”kyss”). Nog var det ett roligare språk förr?
Moster Astrid sa i dylika sammanhang ”jo’ru, gonatt, sa fanken när han trilla’ i vattensån ” (bloggen 17 maj 2021). Vi trodde att hon hittat på det själv, men nu råkar jag på ”godnatt, sa fan, stöp i vattsån”. Samma otur för den lede, m a o. Detta exempel sägs komma från Värmland och står under rubriken Svenska ordspråk på Wikiquote, och är i sin tur hämtat från Svenska Ordstävs originalutgåva från 1929. Inte för att moster Astrid var från Värmland, men ord och uttryck färdades väl även förr, typ, liksom.
