Några människovänliga rader som blandas med lite jolm och blask

Det lilla ordet ”om” får vänta ännu ett tag. Och här ska nu bli ordning och reda så att inte en sån som undertecknad sitter och är otydlig. På denna plats klagas ständigt på vad folk sagt och skrivit, det är själva idén, men bloggen vill INTE vara taskig och/eller sätta dit individer.

De som kräks av ödmjukhet och jolm kan blunda med ena ögat. INGEN kan kalla sig rikslikare och som sådan ge sig på dem med andra kunskaper eller annan världsbild. Punkt.

Ett par yrkesgrupper råkar mest illa ut i sbråkbloggen: journalister och språkvetare av alla slag. Men nu är det också så att dessa grupper befunnit sig i min närhet en stor del av livet. Jag kan m a o räkna upp en mängd människor som jobbar som bävrar (i en allt mindre bävervänlig miljö) för att meddela sig på ett så tydligt och klart sätt som möjligt med sina mottagare.

Kanske gör en de pågående händelserna blödig. Man kan inte annat än vara tacksam över alla som rapporterar om och från kriget. Så här kommer ett statement (jag riktigt hör hur världen lystrar: ”Ska sbråkmakaren tala?”).

Det är skruttig undervisning och en lika skruttig omgivning (som de senaste två-tre generationerna kan ta åt sig av) som inte lär ut ett användbart språk till barn (och andra). Som sätter nätbabbel och överkonsumtion före att bete sig som folk. Men om man nu inte vill anklaga individerna, vems är felet då?

Tja, det är väl den moderna värld som lyser av slöhet och ointresse. Å andra sidan finns också de som inte KAN lära sig vissa saker hur mycket man än tragglar med dem. I min egen bakgrund finns några och av dem har jag lärt just det! Tråkigt dock med personer som VORE kapabla, men skiter i hur de – eller andra – talar och skriver. Och så förstås de som anser att den språkliga förändring vi nu upplever är ”som det alltid har varit”.

Det är stor skillnad på om något går i lås eller om det går i baklås

I går utlovades mer krut om det ”skrytfeniga” om, men det måste anstå. Annat kom i vägen, kan man säga. Av allvarligare art, dessutom.

                                 

På grund av denna blogg och stort engagemang vad gäller det språkliga moraset är jag van att bli lite flinad åt: ”du överdriver!” Det är inget stort problem, jag tycker själv att folk inte är kloka när de tar i för mycket. Men som bekant finns det grader i helvetet och en person tar i mer än väntat för tillfället. Vem denne är kan inte ha undgått någon med syn och hörsel i behåll. Man står sig slätt som en språkets förkämpe vid jämförelse med den krigaren.

Häromdagen kom en påminnelse om hur viktigt det är i tider som dessa att det går att tolka det sagda –så nära det avsändaren avser som möjligt. En s k hög, svensk militär uttalade sig i ett nyhetsprogram. Det gällde att beskriva den ryska krigsstrategin, liksom den ukrainska. Personen gav en i stort sett tydlig bild av sin och mångas åsikt om hur kriget sett ut hittills. Allt var klargörande utom ett par meningar. En löd: ”Hela ryska planen verkar ha gått lite i lås”. En annan: ”Vad vill man göra med Ukraina? Det där verkar ha gått i lås”.

”Gå i lås” innebär att något går efter beräkning, lyckas, funkar, klaffar. Motsatta innebörden – som förhoppningsvis var vad denne militär menade – ges i uttrycket ”gå i baklås” eller, eventuellt, ”gå i stå”.

En mening jag ofta hör höra i min envetna kamp är: ”Huvudsaken är att man förstår”. För att förstå, och jag skriver nog det här för femtielfte gången, måste man vara överens om betydelsen av ord och fraser.

Experter kan sitta inne med fördomar, precis som vanliga dödliga

Efter förra veckans P1-program Språket satt jag i en skog av frågetecken. Men för att nu inte låta de egocentriska känslorna dra i väg är det bäst att sansa sig och gå tillbaka till några funderingar från ett par inlägg bakåt. Där beskrevs språkpåverkan från den tid man växer upp i, vad man lär sig i skolan och hur det befästs av det omgivande samhället. Ofta blir en ”språkram” kvar som till viss del är kunskap, till viss del fördomar om vad som är korrekt.

Extra märkligt är det när de annars extremt språkliberala proffsen uttalar sig fördomsfullt, som i det nyss nämnda programmet. En av alla kvasidiskussioner man kan höra där handlade den här gången om ”om”. Experten berättade om ”den äldre språkvården” som inte ”gillade” att det fanns fler sätt att uttrycka något utan bara ville ha ett som var ”rätt”. (Ja, man vet ju att folk generellt sett var lite dummare i huvet förr innan de blev så kloka som de är nu…). Ändå slås man av hur docenten i svenska bergfast kunde säga att ”docent i” är det enda raka, att ”i” i just den frasen är den ”etablerade” prepositionen.

Men ”om” skulle ju detta handla om! Bostadsannonsernas språk togs upp. I dem kan det stå ”en lägenhet om fem rum och kök”, eller ”en yta om 120 kvm i stället för det ”på” som programledaren och experten var rörande eniga om är det riktiga.

Och så brast de ut i såna funderingar att undertecknad häpnade. Bl a sas att ”om” är typiskt för mäklarspråket, det är en ”jargong” och ”ett lite finare sätt” att uttrycka saken”. Docenten sa om prepositionstilltaget att ”det blir lite skrytfenigt, det blir tjusigare, lite glitter ovanpå istället för handfast och vardagligt, det nya i sig kanske bidrar med den känslan”.

Jag vill säga det man ibland hör från ungdomar: ”Å ja ba’: VA?” Tyvärr kommer detta att bli en följetong, det blir mer om det skrytfeniga ”om”, lita på det.

Man bör ej överdriva, överhöra, överäta, övertjata eller övertänka

Vi kliver lite åt sidan (så länge) av resonemanget om prepositioner. Det är naturligtvis inte bra att vara felfinnare när man vet hur lätt det är att göra misstag, men nu är det här en blogg som skärskådar ALLT! Och i dag ska det inte handla om experter utan s k vanligt folks utsagor. Man måste ta med såna ibland, vi är de som experterna kallar ”språkbrukare”.

Som bekant går nutida språkinlärning åt motsatt håll jämfört med förr. Då fanns normerande regler: det heter så här eller så där! Nu bestämmer vi själva och låter bl a sociala och mindre nogräknade medier lära oss modersmålet.

Nyligen hörde jag en av oss brukare säga att något var ”övertjatat”. När jag skriver ordet stryker stavningsprogrammet under med rött. Själv har jag bara hört ”uttjatat”. Det är bara att lägga ”övertjatat” till samlingarna. Där finns redan ”överhöra” och ”överäta” (båda understrukna i min text i Word).

Och så dök ytterligare ett upp. En självkritisk människa ställde en fråga till någon, men la till: ”Jag kanske bara övertänker problemet, ja, jag är nog en övertänkare”.

I de tre stora svenska ordböckerna finns inte ”övertänka”. Ej heller ”övertjata”. I SO står dock ”överäta” med (togs in 2021). I SAOL och SO finns ”överhöra” (fast med en annan betydelse än den ursprungliga svenska, mer om det en annan gång). På engelska finns: ”overeat, overhear” och ”overthink”. Men engelska påverkar inte svenska nämnvärt, säger expertisen.

Ingen osäkerhet beträffande prepositioner, de rör sig bara lite

Vanligen är P1 en god källa till all slags kunskap. Ibland är kanalen även ett finfint sömnmedel. Det kanske inte låter vackert, men faktum är att det finns något vilsamt över avlägset (man får ha låg volym) prat som man själv slipper delta i. Andra använder musik i samma syfte.

Nu kan effekten bli den motsatta om man ändå råkar lyssna och något upprörande sägs. Sömnen kan sabbas, man hoppar i stället upp och börjar svära. Apropå svära, ja. Kom ihåg de undersökningar som visar att användare av svordomar inte alltid har ett dåligt ordförråd i övrigt! Fast det säger inte att det är så kul att lyssna på när folk i diverse tävlingar (sport och all s k lättsam tv-underhållning) svär oavbrutet.

Tillbaka till radion. Ett program bör jag undvika som sömnmedel: Språket, heter det, märkligt nog. Dess syftet är lovvärt: bl a ska lyssnarna ställa frågor och experter svara. Men på senare år beskriver dessa experter en verklighet som skiljer sig TOTALT från den jag lever i. Jag hör och ser massor av fel, tveksamheter och vacklanden – vad allt kan man kalla dem? – i vår tids svenska (liknande sker i flesta språk).

”Experterna” är till stor del förutsägbara. Tillfrågade om diverse problem i språket säger de att ”njae, näe, det här är bara en helt normal språkutveckling som pågår”. I det program jag inte kunde somna till svarade en akademiskt högt utbildad person med dito titel på några lyssnares frågor om bruket av prepositioner.

En reporter som ju jobbar dagligen med språket sa sig märka av ständiga tveksamheter, både egna och kollegers: ”Det verkar finnas en stor osäkerhet angående prepositioner”. Experten svarade att någon stor osäkerhet inte finns, men "det rör sig lite i prepositionssystemet”.

PS Denna text skrevs i går. Nyheterna i morse somnade nog inte många om av

Och i dag fanns det anledning att skapa ett nytt ord: lingvicentrisk

Vart var bloggen på väg i går? Jo, mot det vanliga försöket att ringa in vad som är ett individuellt förhållningssätt till språket, men också hör samman med ens ålder. ”Usch, så ungdomen talar”, har man möjligen sagt förr. Däremot har inte yngre under långa tider flinat åt äldres språk, något som sker nu när allt som hör ungdom till tvångsmässigt kopieras av både föräldragenerationen och den tidigare!

En korrekturchef på mitt gamla jobb brukade säga ”umgängelse” i stället för ”umgänge”. Eftersom han ofta vitsade trodde vi att ordet var skämtsamt menat – det lät så likt ”begängelse”, tyckte vi unga. I vår språkvärld hade det senare med begravning att göra och det i botten trevliga ”umgänge” blev roligt när det gavs dödsritualens ”ändelse”. Ironiskt, trodde vi.

Inte förrän nu gick jag till botten med de båda orden. Förövande, begående, firande, begravning: ”begängelse” är ett föråldrat ord med en mängd betydelser.

Det intressanta är dock ”umgängelse”. I SAOB:s artikel om ordet (skriven 2010), framgår visserligen att ”umgänge” är vanligaste varianten, men i ett belägg från så sent som 1989, (ur DN), uttrycker sig skribenten så här: Det som var så förbluffande och beundransvärt med hans framträdande/…/ var hans suveräna umgängelse med (eter)mediet.

Vi ungdomar lade eventuellt vår egocentriska språkuppfattning (lingvicentrisk?) som ett raster över yttrandet. Detta är något att tänka på. Åt alla håll, så att säga.

Här sitter man med förlängda ben och deras vattenavstötande hår!

Det är bra att vara konsistent. Konsekvent kan det även heta. Men ha det som ledord när det gäller språk, ja, då kan man stöta på patrull. Det kanske verkar underligt att en i övrigt mer än vanligt slarvig varelse (den som skriver här) under åren utvecklats till en språknörd.

För nytillkomna: i sbråkbloggen används aldrig termen språkpolis. Ändå borde just den kåren utökas med flera tusen procent. Men hela problemkomplexet (som man sa förr?) är vad svensken skulle kunna kalla risky business.

Som språkgalen måste man vara något av en skräddare. Inte en sån som trär tråd, nej, som insekten skräddare beträder man den omöjligaste av ytor. Skräddarna gör dessa konster ”på grund av att det andra och tredje benparet är förlängda och har vattenavstötande hår. På så vis bärs insekterna av vattnets ytspänning".

Nå, här glids inte enbart runt och elegant som en skräddare utan här gås även som katten runt het gröt. För hur ska man röra sig i denna språkvärld? Till stor del befolkas den av dem som säger: "Äsch. Sånt här fixar sig av sig självt. Språk rör på sig hela tiden."

Å andra sidan, nej, på den andra sidan, sitter jag och ”de mina” och ser hur ett fungerande, välmodulerat och uttrycksfullt tungomål störtar sig nerför de brantaste sluttningar.

I dag var inte heller en sånt tillfälle som ledde fram till det exempel som fick mig att börja kana över ytor och tassa på tå (INTE ”gå på äggskal”, för guds skull!) i kommunikationens eviga labyrint. (Och jag som är trött på språkligt svulstiga bilder…)

Att säga eller skriva fel är inget jämfört med vad som sker i visorna

En förstklassisk (här skämtas det, se gårdagens text om ordet) språkerfarenhet är den många skribenter får (fått) göra, nämligen lära sig att det heter ”öppenhjärtig”, inte ”öppenhjärtlig”. Missförståndet liknar det hos "förstklassisk”: ordet är inte bildat av ”öppen” och ”hjärtlig”.

Öppenhjärtiga berättelser kännetecknas sällan av stora mått hjärtlighet. Men, som sagt, det luriga är att det verkar passa så bra. Det dräller av sådana misstag vi gör lite till mans. Som vanligt har det väl skrivits förr i bloggen: långt in i vuxen ålder trodde jag verbet ”urskulda” hette ”urskuldra”.

Likhet med andra ord, eller delar av dem, åstadkommer sådant som ”andledning” och ”använda” eftersom ”andhämtning” och ”andlös” m fl existerar.

Misshugg att ångra

Det finns en rolig ”lista över vanliga språkfel” på Wikipedia. Där känner man igen egna och andras skriv- eller uttalsfel. Än har dock ingen s k språkvårdare kastat sig över listan och ”okejat” allt samt kallat det ”variationer hos språkbrukarna”. Så brukar annars visorna gå.
  

Men man får passa sig för att kasta första stenen (bibeln Joh 8:1-11). Jag har skojat och sagt ”självsvådlig” istället för ”självsvåldig” – så ofta att det felaktiga vinner! Så man måste tolerera misshugg. Men inte för många ur medierna!

Och även om det tog lång tid för undertecknad att lära sig ”urskulda”  var det gamla fina ”misshugg” ett tidigt lärospån. En barnsång (I Indialand) berättar om den olycklige trollkarl som, utmanad av kejsaren av Kina, förvandlade sig till ett glas saft och drack upp sig själv. I misshugg.

Förstklassiga ingredienser passar i såväl maten som i språket

Mycket i denna blogg påminner om spöken: det går igen. Men detsamma gäller ju allt som är irriterande i f a mediers språk. Man kan stå ut med enstaka felsägningar, direktöversattningar från engelska eller liknande med märkvärdighetsstämpel.

Men när egendomligheter fäster sig i de flestas svenska p g a ren innötning – då åker bloggens mistlur på! Det är mig förstås bekant att många inte bryr sig. De har väl annat att tjata om. Men kan Ulf Lundell göra litteratur av gnäll kan väl en annan få gasa på lite också?

Ibland skådar eller hör man något tidigare okänt och den gnatande tonen blir en annan: nya irritationsmoment piggar upp! Informanten P, yngre än bloggens vanliga språkspioner, hade stött på ett ord som såg rätt och fel ut på samma gång: ”förstklassisk”. Till min glädje reagerar även stavningskontrollen i Word, det går aldrig att vara helt säker på den.

Feluppfattningen ”förstklassisk” är inte korkad. Här har några positiva begrepp mosats ihop: ”första klass” kan innebära vad som helst som är "bäst", och ”klassisk” är ett begrepp som ofta för tankarna till något av kvalitet. Men nu heter adjektivet ”förstklassig” och bildas som många andra med ett -ig på slutet: bussig, tokig, skakig. Det finns förstås de som använder enbart ”klassig” som adjektiv, men i ordböcker existerar det bara som efterled: förstklassig, högklassig, medelklassig. Ordet ”klassisk” betyder (enligt SAOL): tillhörande el avseende den grekiska el romerska forntiden, berömd, traditionsrik.

Man har pinpointat, tagit rygg och lyft frågan i femton år redan

Nu vänder vi blickarna mot 2007. Följer man verbet "pinpointa" (nämnt i går) bakåt hamnar man dels i användningar som ingen reflekterat över och dels på en tio-i-topp-lista över 2007 års mest använda floskler.

Resumé, tidskrift ”inriktad på nyheter inom medie- och marknadskommunikationsbranschen”, lät då en reklambyrå sammanställa en sådan lista. Och se! Där ligger ”pinpointa” på första plats! De därpå följande nio är ta rygg, hygienfaktor, leverera, kvalitetssäkra, viral, helikopterperspektiv, koncepttänk, kreativ höjd, lyfta frågan.

Studerar man dessa ord och fraser kan man notera att de flesta av dem som 2007 kallades floskler numera går att finna i övermått i språket ca femton år senare.

Nästan alla ”språkvetare” man hör och läser något av i medier bedyrar att allt sånt här är en helt vanlig förändring hos språket. Jag själv, å andra sidan, anser det vara ett gigantiskt miljöproblem som förfular modersmålet med intigheter som det naturligtvis går att finna redan existerande ord för.

Ett av de uttryck man numera kan höra en och samma reporter i radio/tv säga massor av gånger i ett och samma program är det på plats tio: ”lyfta frågan”. Det är en av alla invasiva arter, som lika gärna kan bytas ut mot ”ta upp frågan, eller ”uppmärksamma/belysa den”. Det finns ännu fler.

Är det inte lika bra att svenska medier övergår till engelska helt?

I tv och radio ”annonseras” som alla vet kommande program om och om igen. Nu var det P1 där reportern sa: ”I nästa program får vi höra hennes (här nämndes ett journalistnamn) take (uttal: tejk) på vad som händer”.

Jag fattade innebörden, men kom inte genast på den svenska motsvarigheten till ”take”. Vad det nu säger om en. Har man påbörjat sin väg mot halvspråkighet? ”Take” – förmodligen yrkesjargong från radions sida – skulle kunna ersättas av ”åsikt, tolkning, uppfattning”. Bland många andra synonymer.

Det fattas inte svenska begrepp, så varför sker de här ständiga instoppningarna av engelska ord? Ibland förstår jag inte varför inte folk som bibringas sådan svenska ur medierna blir så förbannade att det märks!

Måste alltså människor i dag kunna engelska för att förstå svenska? En kompis undrade häromdan ”vad det där ’pinpointa’ betyder”. Liksom ”random”. Med pinpointa är det samma som med ”take” – jag förstår innebörden, däremot kommer inte översättningen automatiskt. ”Precisera”, kan man använda, egentligen inte svårt, va?

Sen var det Kinajournalisten som berättade om pandamascotar (OS) – poppis hos kineserna. De satt upp sig på väntelistor då pandorna tillfälligt tagit slut eftersom antalet var ”limiterat”. Jag hade kunnat berätta för denna svenska journalist vad det heter på svenska: ”begränsat”.

Bländande och lysande prestationer blir allt oftare glimrande

Tillräckligt många har redan ondgjort sig över (alternativt hyllat) ”sjukt, galet” och ”fett” som förstärkningsord. Fast det brukar inte hindra undertecknad som gläds över att trippel-ordboken svenska.se/tre inte tar upp dessa med den moderna innebörden.

När ”jätte-” började användas som förstärkningsförled var det många äldre och/eller språkpuritaner av min modell som häcklade bruket. Särskilt förstås vid ”ologiska” sammansättningar som ”jätteliten”.

Men så är det: varje tid tycks ha sina sjukt galna adjektiv/adverb. De kan även vara galet sjuka. Eller fett galna o s v. Och det är väl så här för språkets användare: har man uppnått vuxen ålder när dylika skojigheter kommer i svang är det svårt att anamma det nya. Man sitter alltför fast i ordens ursprungsbetydelse. I alla fall kan inte jag säga att något är ”galet kul” eller ”fett knasigt” för det skulle höras på mig hur sjukt konstigt det känns.

Under perioder med mycket sport i luften kan inte ens de som är totalt ointresserade av sån verksamhet komma undan alla glädjerop med just dessa tre i. Plus en jävla massa svordomar.

Det roligaste i år har varit hur när ”glimrande” fått beskriva sportares prestationer. Nu var det förstås en särskild bragd som fick en kommenator att först använda ordet och sen citeras en massa gånger, men jag har noterat att ”glimrande” ökat i frekvens oavsett OS. Själv tycker jag att ”bländande” är en bra variant. Annars föreslår sajten synonymer.se följande utbytesord för glimra: ”skimra, glimma, glänsa, lysa, blänka, stråla, glindra, tindra”.

En dag med ord i konstiga former, med nya eller inga betydelser

Tänkte för skojs skull öppna såväl ögon som öron lite extra i dag. Tyvärr, visade det sig, för det är lugnare att låta radio- och tv-ljud samt tidningstexter passera med en mycket liten del av hjärnan påkopplad. F a politiker och journalister använder ett språk som börjar kännas stelt, trist och formalistiskt. På kort tid fylldes denna dag skallen av frågor som ”Vad menar dom?”

”Detta skedde innan domen avlades”, stod det i ett blad. Avlades? Först förstod jag det som en form av verbet ”avla”. Nej, det skulle kanske utläsas med betoning på ”av” och komma från ”avlägga”. Men blir det bättre? Säger man inte att en dom ”avkunnas”?

Nästa exempel: ”Svenska barns läslust rasar snabbare än andra länders”. Rasar en lust? ”Avtar” den inte? Det här gör en nervös. Måste man gissa vad rejält utbildat folk säger till en i medier? Sen var det förstås massor av det gamla vanliga: frågor och problematik som folk vill lyfta. Samt frågor samma folk vill sätta på agendan.

Och så var det journalisten som sa ”här och nu” tre gånger på kort tid. Det är ett av många språkliga dekorationselement som inget betyder. Precis som en annan av mina hatfavoriter, "de facto". Ett par politiker får avsluta den här fula nysvenskan: en började flera meningar med det populära givet, ”givet blablabla” och ”givet blablabla”. D v s den typ av meningar som kan inledas med det banalre ”om”, alltså ”om blablabla så blablabla”. Sen var det förstås ett gäng ”ta höjd för” och ”göra åtgärder”.

Jag veeet att man inte bör dra slutsatser (göra slutsatser?) av antalet Googleträffar, men konstaterar att ”vidta åtgärder” visserligen har strax över en miljon stycken medan ”göra åtgärder” ligger på nära 70 000. Färre än så länge, men kommer starkt.

Slå ihop helger: låt gelé- och pepparkshjärtan göra gemensam sak

I går skrev jag om helger som introducerats av andra länder än USA. Nja, det är väl bruket av julgran som ska ha kommit från Tyskland. Men gäller det gravt kommersiella helger som 14 februari samt mors och fars dag så har de som mycket annat i samma stil sin upprinnelse i USA.

Wikipedia berättar att Alla hjärtans dag i ”sin moderna form” hos oss kan ”härledas från amerikansk sed, men har sitt ursprung i traditioner som uppstod kring helgonet Sankt Valentin under medeltiden i Frankrike och England och i en vårfest med rötter i antiken”.

Nordiska Kompaniet försökte 1956 först lansera dåvarande skottdagen (24 februari), som Alla hjärtans dag, ”då kvinnan skulle ge en present till mannen som hon älskade. Skottdagen var enligt tradition den dag då kvinnor fick uppvakta män. Året därpå flyttade NK ’Alla Hjärtans Dag’ till Valentindagen, utifrån amerikansk tradition”.

En till uppgift från Wikipedia bör citeras i sin helhet: ”Var 39:e svensk köpte en ask med geléhjärtan på Alla hjärtans dag 2018, det är en ökning jämfört med 2017 då var 42:a svensk gjorde motsvarande köp”. Det är sånt som gör en förtjust (ironi…) i kommersiella ”seder”: de visar på så stor fantasifullhet (ironi igen…) hos alla individualiserade individer. Snarare än att utöka antalet ”sedvänjedagar” borde man slå ihop dem så de blir färre. Förmodligen kommer det här att låta lite wild and crazy, som svensken säger, men var och en kan fira vad som helst när som helst.

Om man skulle slå en flukt på sin inhemska "kultur” nån gång!

Nu blir det inte språk utan politik. Nej, förresten, denna bloggare har inte på fötter för komplicerade saker. Inte ens det man tror att man kan kan man. Att vara hundraprocentigt säker på språkgrejer kan vara fel och procenten ofta lägre.

Men känslor får man ha. Och det passar väl just i dag när ”det är mycket känslor”, som svensken brukar säga. Jag säger att det är mycken kommers i dag. Min civilisationskritik är rättvis. Och allmän. Den omfattar i värsta fall mig själv. Men nu är inte de nästan åtta andra miljarderna människor här och kan försvara sig. Så var det sagt, ingen behöver känna sig kränkt, förnedrad, hånad.

Alla hjärtans dag är ett fenomen som (likt andra) funkar som hjul-rullare. Pengar, ni vet. Egentligen är det ur-underligt att på en särskild dag gulla med dem man säger sig älska, med barn, kompisar, djur. Ge dem i stället choklad, geléhjärtan och blommor när de inte är beredda på det. Då kommer de kanske att tro på dina avsikter!

Det här ”firandet” är inget som kom med Big Bang. I Sverige, som i modern tid och vanlig ordning inspirerades av USA, började handeln introducera det hela efter 1960-talet, skriver Wikipedia, som fortsätter ”Under 1990-talet tog firandet fart, inte minst i skolorna.

Samma sak gäller fler ”helger” och ”bemärkelsedagar”. Förr kom de från andra länder. En sak är säker: så fort det gäller att ge ut en massa pengar på samma gång som andra ska man säkra sina hjärnceller. Och kanske inte heller använda ett ord som ”kultur” på ett hånfullt sätt när det handlar om länder man inte känner till. Mer om Valentin och hans dag i morgon.

Knappast historiskt roligt men episka och ikoniska upprepningar

Söndag. Då känns det lagom ambitiöst att tänka på The Bangles’ hit från 1986, ”Manic Monday”, där en rad (nästan) går: ”Sunday is my fun day”. Nu blir det alltså söndagsskoj. Låten är gammal, förresten, och så är även ”roliga timmen” som i ens barndom inföll på lördagar. Det var visserligen också länge sen, men det vore att ta i att kalla det historisk tid.

Beträffande adjektivet ”historisk” har det nyligen (?) fått en andra innebörd: ”extra minnesvärd”. Jag tror att saker började bli historiska ungefär samtidigt som de blev episka, ikoniska och magiska.

Men det är klart, den som tjatar om att ord försvinner bör väl vara glad för såna som kommer till. Men nöjd? Nej. ofta låter de nya uttryckssätten konstiga. Ta t ex ”jag är en sucker för…” som funnits länge. Att vara en sucker för nåt heter på engelska ”to be a sucker for…” Här ska en sanning avslöjas: det betyder ”jag är svag för kladdkakor” eller ”jag gillar långklänningar jättemycket”. En snabbgoogling ger exempel på folk som ”är en sucker för 70-tal, kontorsmaterial, långklänningar” plus mycket, mycket mer.

Svärord, svärord, svärord. Och tre gånger tre svärord till om en person som i radion sa: ”Pengarna ska gå dedikerat till… ”. Och vad var det nu var pengarna skulle gå dedikerat till. Katthem? Läkare utan gränser? Stadsmissionen?

Jag är en fantastiskt fantasifylld, kompetent och ja, nästan innovativ person, och skulle lika gärna kunna hitta på att säga: ”Alla pengar ska gå till…” Eller kanske det man sa i historiskt mer klyftig tid: Pengarna ska oavkortat gå till…”

När det kommer till översatt engelska är vi några som vägrar

Det finns sånt som aldrig kommer över mina läppar. T ex ”det här gör skillnad”. Som en annan spårhund upptäcker jag den underliggande engelskan. I sanningens namn ska också sägas att jag ibland har fel – vi kan sedan länge ha haft likalydande fraser eller talesätt i svenska språket.

Men när någon säger endast ”jag vill så gärna göra skillnad” tänker jag: Vad sa du att du ville, sa du? I det här fallet är jag hur som helst och antagligen rätt ute. Man har bara snutit ”make a difference” och  översatt utan att specificera vad och hur.

I konstruktions- och frasordboken Svenskt språkbruk (min är från 2003) finns endast ”känna/se skillnad på” som i ”det gick inte att se någon skillnad på tvillingarna”. Och så det som är mest tillämpbart för det jag pratar om: ”göra skillnad på", där exemplet lyder ”hon gör ingen skillnad på gästerna". I stället för dagens vanliga ”det här gör skillnad” kommer undertecknad att säga t ex: ”det här betyder en hel del/mycket".

Som bloggens läsare erfarit tusen gånger yttrar jag inte heller ”när det kommer till kaffekokning, tågresor, medicinska kunskaper, skidåkning”. Njet, valet kommer att falla på någon av möjligheterna ”när det gäller/handlar om/avseende/gällande/angående/rörande/i fråga om/med hänsyn till/med avseende på/apropå/visavi/avseende/beträffande kaffekokning, tågresor…”

Visst är det jäkligt tjatigt med dessa påpekanden, men när det handlar om utnötning/tjat/träning/påverkan har jag märkt att det betyder en hel del!

Alla kommer nog inte att vara överens om vad "slappa" betyder

Man kan inte begära att andra ska vara lika nördiga/uppmärksamma/hysteriska (stryk under det som önskas) angående språk som en del av oss. För många är sånt inget att gå och fundera över. De kan även ha mycket begränsade kunskaper i engelska och drar inga slutsatser.

Jag känner folk som ibland undrar ”vad betyder det där ’random’ nu igen”? Eller ”man tycks säga att saker har en 'tvist' (twist) nuförtiden”. Följden blir lätt att dessa människor anammar sånt där snott snack, ”för man verkar ju säga så numera”.

Det går inte att kräva av dem att bete sig lika envist som undertecknad. Som bekant är måltavlorna för min vrede de personer som arbetar med språket som sitt huvudsakliga verktyg. En av alla dessa vredor (nej, det ordet finns inte) riktades häromdagen mot en skapligt uppburen författare som i ett ca femton år gammalt radioprogram sa meningen ”han slappade honom i ansiktet”.

Eftersom detta var ett tag sen kan man frukta att författaren inte längre är ensam om just detta ”slappa”. På svenska heter det ”klappa till”, på engelska ”slap”. Vad gäller det svenska ”slappa” är det som bekant något annat. Det kan t e x vara vad en författare gör som säger dylikt. Och det som representant för en sådan yrkeskategori som jag, min naiva idiot, inbillar mig också jobbar som ”språkets grindvakt”.

Och : ”En random snubbe” är en ”snubbe vilken som helst”. Dessutom: En twist (inte dansen), nämnd ovan, har på svenska hetat ”skruv” eller ”knorr”. Jobbigare att säga än ”twist”?

Det vobblas såväl i vatten som på land – vad annars? anser folket

Del av bild (med flera liknande drag) upplagd på Wikipedia av Raboe 001

Ja, jisses. Ena dan skriker man förtvivlat över modersmålets flykt in i nåt blajblajspråk, andra tvingas man ge upp inför en väldig påverkan från andra tungomål. Informanten H hade varit på vattenträning och ledaren hade sagt: ”Vid den här rörelsen känner ni hur kroppen liksom vobblar” (stavningen med w står först i SAOL, jag väljer den med v).

”Vobblar” sa H, ”har inte det nåt med fiskedrag att göra?” Som hängiven fiskare i barnaåren, minns jag givetvis alla ”wobblers”. Från en s k sportfiskefabrik hämtar jag nu citatet: ”En wobbler imiterar en liten fisk, både till form och rörelse. Wobblern får sin rörelse av skeden som sitter monterad längst fram.”

Inte nog med det: 1998 års SAOL skrev att substantivet ”wobbler” är: ”fiskliknande drag som slingrar i vattnet”. År 2006 fanns med ens även verbet vobbla, i betydelsen ”kränga, slingra”. SAOB har hittat första belägg för substantivet på 1920-talet, verbet på 1950-talet.

Mitt halvsekelgamla engelsk-svensk-lexikon ger elva betydelser för wobble: ”stappla, darra, kränga, ragla, slingra, vicka, svänga, vingla, gira, gunga, vagga”! Enligt en vetenskaplig undersökning av mig – jag har frågat några kompisar – vill folk inte kännas vid något av dessa elva ord för rörelsen som H beskrev: Vobbla bör heta vobbla.

Om detta kan de lärde både tvista och twista, själv tror jag det beror på att vi har engelskan liggande beredd, på lut/lur och parat: färdig att bytas ut mot svenska.

En dålig elev vaknar till besinning mer än ett halvsekel senare

Det finns tusentals anledningar till skräck och fasa när man inser vart ens modersmål tar vägen. Och: för femtielfte gången, men nödvändigt i denna lättkränkta, lätthånade och lätthotade tid, måste (och på förekomna anledningar) med emfas poängteras att det INTE är fråga om något nationalistiskt utbrott av fascistoid karaktär!

Det som nu händer sker i de flesta språk. Det går inte att förhindra. Men kanonkul vore det med ett uns av medvetenhet från höga vederbörande (vem/vilka det nu är) om att det är på väg att bli omöjligt att samtala och meddela sig på ett språk som numera utformas individuellt för var och en av oss, på det att vi inte ska känna oss utstötta, odefinierade, utpekade etc, etc.

Det kommer även att bli allt svårare att ta del av gamla svenska texter. Om nu alla bokkramare som äääälskar böcker (konstig sak att säga) älskar dessa så våldsamt vore det en välgärning att inte enbart vrålkonsumera dagsländor som pumpas ut av författarfabriker som producerar rätt mycket lättuggad föda, bokfylla. Eller sådant som man redan i bokstadiet ser är ett filmmanus!

Om ”gamla tider” i fortsättningen ska beskrivas av samtida, presumtiva litteraturprisvinnare för att de tolkat dessa gångna tider ”så kongenialt och berörande” måste man påminna om att det går att hitta litteratur från dessa ”tider” som är väl så ”berörande”. Att läsa dem kanske skapar minst lika mycket empatiska känslor som ”griper tag”.

Att bli av med ett språk som medger kontakt med människor från hundratals år bakåt är att göra sig historielös. I andra sammanhang (rättmätiga, visserligen, men…) brukar vikten av att inte glömma det förflutna inpräntas.

Och detta skrivs av en med dåtida betyget tvåa i historia. Men när man själv (det fixar åldern) börjar smälta ihop med historien, då jädraranådika (som mor sa) blir man både medveten om och snäll mot den!

Inget matrecept direkt, men väl ett hopkok av ägg, knivar och laxar

Ibland är man ledsen över att förstå vad som sägs. Nu menar jag inte enbart då innehållet är hemskt eller tragiskt utan för att man överhuvudtaget begriper något av vad som menas av ett JÄTTEFULT språk. Jag vill inte förstå en bråkdel av detta, tänkte jag när en bankgubbe sa: ”Vi har väldigt liten exponering mot de länder vi tittar på här”.

Han hade i och för sig bara svarat på en för hans bransch typisk fråga, hur banken klarat sig i Baltikum, tror jag det var, och om påverkan av ”krigshotet i öst”. Men jobbar man på en bank talar man väl så i dag. Och det är ju inte bara banker – från samhällets alla hörn ljuder det jag vill kalla plastsvenska.

Men nu ska man inte vara sån: rätt som det är kommer någon och överraskar en. En annan gubbe (i mediebranschen) skrev häromdagen ”här gäller det att tassa på tå”! Jag jublar varje gång en enskild inte knölat in engelska i sitt tal. Det kommer nämligen bara att ta en pisskvart (förlåt det grova språket) innan alla säger ”gå på ägg/äggskal” ("walk on egg shells/eggs") istället för ”gå/tassa på tå”.

Nu till några roligheter som uppstår när det blandas och ges. En annan medieperson fick ur sig detta i radiolan*: ”Nu tassar vi på en knivsudd”. Ett konstycke såväl i verkligheten som verbalt. Vad som skett är en typisk blandning av uttryck: ”Att gå/tassa på tå” har slagits ihop med det som vanligen heter ”balansera på en knivsegg”.

I upphetsningen – om någon är mycket engagerad i ämnet i fråga – kan såna här hopslagningar bli omåttligt roliga, som i: ”Laxens överlevnad står och väger på en knivsägg”. Den bild som åker in i skallen av yttrandet kan få en att vilja bli konstnär, vilken utmaning!


*Besjungen av Alice Babs 1939 i låten ”Jag har en liten radiola”

Äldre ord för honhund (sv "hynda", eng "bitch") har vandrat vidare

”Du är så bitter”, sa en ungdom och tittade medlidsamt på mig. Detta gamla och vanliga adjektiv har fått en renässans i modern tid. Samt blaskats ur en aning, i likhet med ”kränka, förnedra, mobba, hata” och ”hota”.

För att undvika stämning för förtal av ord meddelas härmed att en del av dessa begrepp säkert används om en ”verklig” och tråkig bakgrund. Men det kan inte undgå en äldre människa att de begagnades mer sparsamt förr – inte för att folk inte behandlade varann illa utan för att de hade en oerhört mycket starkare innebörd.

I vår tid verkar de ofta vara synonyma med ”retas, vara taskig/dum mot, bjäbba” och annat i samma stil. Som i och för sig inte är trevligt heller, men VALÖREN, mina vänner!

Beträffande undertecknads sinnesstämning (inledningsmeningen) hade ”arg/förbannad/sur” varit mer rättvisande. Hur som helst tycks det användas främst mot kvinnor i avsikt att sänka dem. För det är jättefult att vara ”bitter” – även för dem som har anledning!

Kanske en rätt så gladlynt bitch

Om kvinnor tycks även utländska ”bitch” ha satt sig fast även om den svenska varianten ”satmara” skulle passa bra, tycker jag. I de fall man menar det. Har även hört män kallas bitch, men det tar de inte på allvar.

Det är f ö ont om lika starka ord på dumma gossar. ”Karlslok” eller ”karldjävul” (med några alternativa stavningar) är det värsta som går att komma på. 

Intressant dock att kvinnor får de fulaste tillmälena. Om de än inte har så mycket officiell makt sitter de ofta inne med den reella makten i privatlivet. Kanske en anledning?

Byte av ord på företeelser vidgar inte automatiskt människohjärnor

Journalisten Emanuel Karlsten skrev nånstans att han mådde illa av ”bebisfieringen” av språket. I det sammanhanget handlade det om förkortningen ”föris” och han undrade om det är svårt att uttala ”förskola”. Sak samma med ”pogram” och ”ijenkligen” (som jag gärna nämner) som inte är svårare att säga än ”Oh, My God!” eller meningar som ”det här är så cringe”.

Beträffande ”föris” finns annat att tillägga. Personal på förskolor blev arga över att deras arbetsplats dessförinnan kallades ”dagis”, en förkortning av ”daghem”. Man kanske kan få en sån känsla om man jobbar i branschen, men personligen har jag alltid varit MYCKET tacksam över människor som arbetar med barn, sjuka och gamla. De är uppenbart underbetalda, men vad deras arbetsplats kallas kan knappast innebära något förminskande eller nedlåtande.

Man kanske inte gillar eller har förtroende för ALLA som jobbar där, vilket är något som händer i varendaste bransch. Men man kan invända mot den gamla ”vanan” att byta ord på företeelser för att det finns en åsikt om att själva ordet är fult och/eller bär nedvärdering i sig.

Gamla ord för grupper av människor kan kräva ett byte, det har historiska skäl gjort uppenbart. Men vissa begrepp byts med jämna mellanrum för att ordet i sig anses innebära sådant som egentligen sitter i folks tvivelaktiga begreppsvärld. Sekreterare, vaktmästare och, det i särklass vanligaste exemplet, städare är ord som tvångsmässigt ändras även om sysslorna är desamma.

Man borde snarare idka lokalvård inne i människornas hjärnkontor. Och om det nu är så viktigt med korrekta benämningar på yrken, varför skiter så många i resten av språket? Och apropå barnspråk sitter en ständig undring fast hos undertecknad: varför säger vuxet folk ”hittepå” för ”påhittat/påhitt”? Och dessutom offentligt?

En katastrof att ingen tillser den stora bortforslingen av ord

Det spännande resonemanget från i går om löst och/eller fast sammansatta verb fortsätter. Som typexempel togs ”efterfråga”. Fler i samma genre är inlämna, medta, avta. De kan likaså, och med samma betydelse kvar, användas både löst och fast sammansatta. Enda skillnaden är att de senare låter mer formella. Märkligt nog börjar just de favoriseras i ett språk som annars karakteriseras av förenklingar.

För andra sammansatta verb ändras betydelsen rejält om de ”delas”. Man kan på skämt säga ”nu vill jag bryta av dig” när man menar avbryta, men bryter av i sin korrekta betydelse gör man pinnar och grenar. Liknande gäller injaga, uppgå m fl.

I skrivregler som förr omhuldades av skola, textmedier och diverse myndigheter var råden oftast att skriva enkelt, d v s inte använda de formellare sammansättningarna. Ett exempel är ”Myndigheternas skrivregler”, utgivna av statsrådsberedningen, regeringskansliet (2004). Här ett citat ur texten:

Många verb kan – utan betydelseskillnad – vara både fast sammansatta, t.ex. överensstämma, upphetta, och löst sammansatta, t.ex. stämma överens, hetta upp. Språket blir ofta ledigare om man väljer de lösa sammansättningarna: Skriv inte ”Banken tillser att värdepapperen registreras”, skriv hellre ”Banken ser till att värdepapperen registreras.

Fler exempel är ”Avfallet skall bortforslas resp ”Avfallet skall forslas bort” samt ”Vi mottager/mottar ansökningarna resp ”Vi tar emot ansökningarna”. Så tyckte man 2004. Vad som är kvar av dessa råd törs man knappt tänka på.

Nu till ett av alla ”försvinnanden” (som också ständigt klagas på i denna blogg): Det är ett trist faktum att ”specifikt” trängt bort ””speciellt”. Såg just meningen ”jag gillar specifikt den där bilden”. Och språkvetarna säger om sånt att det är en utveckling som alltid förekommit. Själv säger jag en gång till: Ja, det har den, men stora förändringar skedde inte på ett par år förr. Språkförändringarna kommer förstås att fortsätta – och tidsintervallen bli allt kortare.

Det finns de som föredrar det dekorativa framför det funktionella

Apropå i går och avdelningen ord som kanske används främst som dekoration (”på sig själv känner man andra”, heter det ju) finns det fler exempel, ett är ”per se”. 

Lite flådigare än ”i sig” som det latinska uttrycket betyder på svenska! En mening som ”staten är per se av ondo” innebär bara ”staten i sig är av ondo” eller ”staten som sådan är av ondo”. 

I princip får folk säga vad vill och variera sig är inte per se fel, men känslan infinner sig – om språknivån i övrigt är sisådär – att uttrycket ifråga inte automtiskt höjer någon stilnivå. Detsamma gäller ”de facto” som oftast kan ersättas av "i själva verket, faktiskt" eller bara tas väck!

Andra ord man hör ofta i dag och som möjligen också är tänkta som ”stilhöjare” är initialt och primärt. För dem funkar annars de svenska uttrycken ”i/från början” respektive ”i första hand”. Ett verb som varit på frammarsch en länge tid och numera lyckats etablera sig är det sammansatta ”efterfråga”. Det hörde förr till det man då kallade byråkrattugg (mja, eller något liknande). Vi enkla varelser som var yngre då brukade säga ”fråga efter”.

Om verb som kan vara antingen fast eller löst sammansatta kommer en riktig rysare att handla i morgon (somliga ljuger utav bara den för att få läsare).

När rätt oansenliga ord övergår till att bli dekorativa stilmarkörer

Plötsligt flyger vissa ord omkring i tillvaron. De behöver inte vara konstiga eller speciella: ett av de senare orden med vingar är adverbet ”därav”. När det nu dykt upp i ökad omfattning ser man att det ofta verkar som om det egentligen är ’därför’ som avses.

Man är sällan ensam om såna här funderingar. På forumet Kolozzeum finns en kommentar (från 2007!) som jag återger i sin helhet:

Är jag den enda som stör mig på att INGEN behärskar ordet "därav" längre? I en annan tråd skrev någon: "Därav bildar du inte mjölksyra o.s.v." Ordet personen söker är DÄRFÖR. Därav betyder inte samma sak även om betydelsen är besläktad.

Det är kallt som fan ute, därav mössan.
Det är kallt som fan ute, därför har jag mössan [på].

(Jag är givetvis förberedd på att det är jag som har fel etc etc)

Så roligt det är att läsa sådant! Och det kommer mer. I Språktidningens frågespalt undrade en lärare (2021) varför hennes studenter på senare tid ”i allt högre utsträckning skriver därav i stället för därför?”

Gabriella Sandström på Språkrådet svarar att bruket ökat det senaste decenniet. Hon lägger till att detta ”därav” också används i betydelsen ”därmed” och fortsätter: ”Min egen reflektion är att därav kan uppfattas som mer formellt och högre upp på stilskalan än det vardagliga därför, och därigenom förväntas ge större tyngd åt framställningen.”

Här är dags att återge en tanke jag drabbas av då och då: Påpekar man språkliga konstigheter som äldre får man oftast veta att man är passé. Men ord och företeelser man som åldring anser passé och lite gammalmodiga (så exempelvis det nutida intresset för vett och etikett) skvätts regelbundet ut av dagens yngre språkbrukare (som ju proffsen brukar kalla dem).

Den som gör läppar kan i sitt narrativ säkert även omfamna elbilar

Ibland vill man göra det enkelt för sig. Men sånt kan bli svårt. Fick för mig att ”översätta” – från ”svenska” till svenska. Här är några exempelmeningar från tidningar, tv, radio. Först ut: ”Det gäller att vinna kampen om narrativet”

En i sanning knepig mening. Narrativ har, det är ingen överdrift, blivit något av ett språkligt virus. Det finns knappt en berättelse eller en historia kvar, det finns bara narrativ. Det tycks användas i en vidare betydelse, men mest är det nog fråga om en tvångsmässig anledning.

I ordböckerna Tre – svenska.se finns ordet främst som adjektiv, men även substantiv med innebörden berättelse ofta redo­visad i kronologisk ordning och betyder då ”berättande”. Det går alltså lika bra att säga ”berättelse”, hör och häpna!

Då är det enklare med yttranden som ”Jag vill göra mina läppar” respektive ”Jag gjorde naglarna”. Det låter visserligen som en tävling med Skaparen. Få av oss kan ”göra” varken läppar eller naglar. Men nu ligger engelska (”do”) bakom så den nya betydelsen är nåt i stil med ”åtgärda läpparna/naglarna”. I dag vet minsta barn, tyvärr, att det betyder tjocka till läpparna samt sätta konstgjorda lååååånga naglar ovanpå de simpla saker man är född med.

Den sista ”översättningsexemplet” lyder: ”Jag omfamnar absolut elbilar”, som i förstone låter om än inte helskumt så oerhört märkligt. De flesta famnar inga bilar alls. Jo, kanske ett barn en kär leksaksbil. Men nu är ju inte detta omfamnar omfamnar utan ”embrace” som visserligen betyder ”omfamna” på engelska. En svensk elbilsförtjust borde snarare säga: ”Jag välkomnar elbilar”. Men absolut-et kan nog skippas.

När så mycket i svenskan blivit svårt ligger nog "gedde" på lut

Det här är ingen litteraturblogg, fast lite mer Orwells ”1984” måste det bli. I avsnittet om ”nyspråket” beskrivs t ex ambitionen att minska ordförrådet, inte öka det.

Det verkar ske med svenskan just nu. I bloggen dräller det av exempel på hur ett, säger ett, engelskt uttryck börjat användas för något, varvid massor av svenska synonymer försvinner. Givetvis kommer också nya ord för nutidsföreteelser in, men alla är knappast stannfåglar.

På tal om det, ja: ett sätt att tala i orwellska ”nyspråket” kallas ”anktal”. Det innebär att talaren snattrar som en anka. Man kan frestas att tro att det innebar något dåligt, men om de korta orden smattrade fram på kulsprutevis av ”bratänkare” var det en komplimang. Hörs inte ett stackaterat sätt att tala lite överallt bland politiker och i medier numera?

Vidare ändras ”nyspråket” på samma sätt som dagens svenska (och vissa andra språk, tycks det). Uttal förenklas, ja, d v s sådant som inte varit svårt att säga förr ändras nu. Vanliga exempel är ”pogram” och ”ijenkligen”.

Grammatiken förenklas likaså. Stark och oregelbunden verbböjning försvinner till förmån för svag. Kanske pratar vi snart som barnen: gedde, fådde och gådde!

För adjektivets komparation i ”nyspråket” ges exemplen ”stor-storare-storast”. Det nästan roligaste (värsta) av allt är att ”nyspråket” vill göra det som nu diskuteras i svenska: ta bort distinktionerna (engelska motsvarigheterna, alltså) de, dem och dom och införa ”dom” i alla lägen. Det kan bli ännu bättre. Nyss sa en ungdom i radion: ”Jag lyssnar inte på doms låtar.”

Ett ord på vägen ur "1984": underhållningen och de förfalskade nyheter som användes för ”prolerna” (massorna/pöbeln), beskrivs ytterst cyniskt som ”prolföda”.