Det verkar ske med svenskan just nu. I bloggen dräller det av exempel på hur ett, säger ett, engelskt uttryck börjat användas för något, varvid massor av svenska synonymer försvinner. Givetvis kommer också nya ord för nutidsföreteelser in, men alla är knappast stannfåglar.
På tal om det, ja: ett sätt att tala i orwellska ”nyspråket” kallas ”anktal”. Det innebär att talaren snattrar som en anka. Man kan frestas att tro att det innebar något dåligt, men om de korta orden smattrade fram på kulsprutevis av ”bratänkare” var det en komplimang. Hörs inte ett stackaterat sätt att tala lite överallt bland politiker och i medier numera?
Vidare ändras ”nyspråket” på samma sätt som dagens svenska (och vissa andra språk, tycks det). Uttal förenklas, ja, d v s sådant som inte varit svårt att säga förr ändras nu. Vanliga exempel är ”pogram” och ”ijenkligen”.
Grammatiken förenklas likaså. Stark och oregelbunden verbböjning försvinner till förmån för svag. Kanske pratar vi snart som barnen: gedde, fådde och gådde!
För adjektivets komparation i ”nyspråket” ges exemplen ”stor-storare-storast”. Det nästan roligaste (värsta) av allt är att ”nyspråket” vill göra det som nu diskuteras i svenska: ta bort distinktionerna (engelska motsvarigheterna, alltså) de, dem och dom och införa ”dom” i alla lägen. Det kan bli ännu bättre. Nyss sa en ungdom i radion: ”Jag lyssnar inte på doms låtar.”
Ett ord på vägen ur "1984": underhållningen och de förfalskade nyheter som användes för ”prolerna” (massorna/pöbeln), beskrivs ytterst cyniskt som ”prolföda”.
