För andra sammansatta verb ändras betydelsen rejält om de ”delas”. Man kan på skämt säga ”nu vill jag bryta av dig” när man menar avbryta, men bryter av i sin korrekta betydelse gör man pinnar och grenar. Liknande gäller injaga, uppgå m fl.
I skrivregler som förr omhuldades av skola, textmedier och diverse myndigheter var råden oftast att skriva enkelt, d v s inte använda de formellare sammansättningarna. Ett exempel är ”Myndigheternas skrivregler”, utgivna av statsrådsberedningen, regeringskansliet (2004). Här ett citat ur texten:
Många verb kan – utan betydelseskillnad – vara både fast sammansatta, t.ex. överensstämma, upphetta, och löst sammansatta, t.ex. stämma överens, hetta upp. Språket blir ofta ledigare om man väljer de lösa sammansättningarna: Skriv inte ”Banken tillser att värdepapperen registreras”, skriv hellre ”Banken ser till att värdepapperen registreras.
Fler exempel är ”Avfallet skall bortforslas resp ”Avfallet skall forslas bort” samt ”Vi mottager/mottar ansökningarna resp ”Vi tar emot ansökningarna”. Så tyckte man 2004. Vad som är kvar av dessa råd törs man knappt tänka på.
Nu till ett av alla ”försvinnanden” (som också ständigt klagas på i denna blogg): Det är ett trist faktum att ”specifikt” trängt bort ””speciellt”. Såg just meningen ”jag gillar specifikt den där bilden”. Och språkvetarna säger om sånt att det är en utveckling som alltid förekommit. Själv säger jag en gång till: Ja, det har den, men stora förändringar skedde inte på ett par år förr. Språkförändringarna kommer förstås att fortsätta – och tidsintervallen bli allt kortare.
