En förstklassisk (här skämtas det, se gårdagens text om ordet) språkerfarenhet är den många skribenter får (fått) göra, nämligen lära sig att det heter ”öppenhjärtig”, inte ”öppenhjärtlig”. Missförståndet liknar det hos "förstklassisk”: ordet är inte bildat av ”öppen” och ”hjärtlig”.
Öppenhjärtiga berättelser kännetecknas sällan av stora mått hjärtlighet. Men, som sagt, det luriga är att det verkar passa så bra. Det dräller av sådana misstag vi gör lite till mans. Som vanligt har det väl skrivits förr i bloggen: långt in i vuxen ålder trodde jag verbet ”urskulda” hette ”urskuldra”.
Likhet med andra ord, eller delar av dem, åstadkommer sådant som ”andledning” och ”använda” eftersom ”andhämtning” och ”andlös” m fl existerar.
 |
| Misshugg att ångra |
Det finns en rolig ”lista över vanliga språkfel” på Wikipedia. Där känner man igen egna och andras skriv- eller uttalsfel. Än har dock ingen s k språkvårdare kastat sig över listan och ”okejat” allt samt kallat det ”variationer hos språkbrukarna”. Så brukar annars visorna gå.
Men man får passa sig för att kasta första stenen (bibeln Joh 8:1-11). Jag har skojat och sagt ”självsvådlig” istället för ”självsvåldig” – så ofta att det felaktiga vinner! Så man måste tolerera misshugg. Men inte för många ur medierna! Och även om det tog lång tid för undertecknad att lära sig ”urskulda” var det gamla fina ”misshugg” ett tidigt lärospån. En barnsång (I Indialand) berättar om den olycklige trollkarl som, utmanad av kejsaren av Kina, förvandlade sig till ett glas saft och drack upp sig själv. I misshugg.
