Wikipedia berättar att Alla hjärtans dag i ”sin moderna form” hos oss kan ”härledas från amerikansk sed, men har sitt ursprung i traditioner som uppstod kring helgonet Sankt Valentin under medeltiden i Frankrike och England och i en vårfest med rötter i antiken”.
Nordiska Kompaniet försökte 1956 först lansera dåvarande skottdagen (24 februari), som Alla hjärtans dag, ”då kvinnan skulle ge en present till mannen som hon älskade. Skottdagen var enligt tradition den dag då kvinnor fick uppvakta män. Året därpå flyttade NK ’Alla Hjärtans Dag’ till Valentindagen, utifrån amerikansk tradition”.
En till uppgift från Wikipedia bör citeras i sin helhet: ”Var 39:e svensk köpte en ask med geléhjärtan på Alla hjärtans dag 2018, det är en ökning jämfört med 2017 då var 42:a svensk gjorde motsvarande köp”. Det är sånt som gör en förtjust (ironi…) i kommersiella ”seder”: de visar på så stor fantasifullhet (ironi igen…) hos alla individualiserade individer. Snarare än att utöka antalet ”sedvänjedagar” borde man slå ihop dem så de blir färre. Förmodligen kommer det här att låta lite wild and crazy, som svensken säger, men var och en kan fira vad som helst när som helst.
