För nytillkomna: i sbråkbloggen används aldrig termen språkpolis. Ändå borde just den kåren utökas med flera tusen procent. Men hela problemkomplexet (som man sa förr?) är vad svensken skulle kunna kalla risky business.
Som språkgalen måste man vara något av en skräddare. Inte en sån som trär tråd, nej, som insekten skräddare beträder man den omöjligaste av ytor. Skräddarna gör dessa konster ”på grund av att det andra och tredje benparet är förlängda och har vattenavstötande hår. På så vis bärs insekterna av vattnets ytspänning".
Nå, här glids inte enbart runt och elegant som en skräddare utan här gås även som katten runt het gröt. För hur ska man röra sig i denna språkvärld? Till stor del befolkas den av dem som säger: "Äsch. Sånt här fixar sig av sig självt. Språk rör på sig hela tiden."
Å andra sidan, nej, på den andra sidan, sitter jag och ”de mina” och ser hur ett fungerande, välmodulerat och uttrycksfullt tungomål störtar sig nerför de brantaste sluttningar.
I dag var inte heller en sånt tillfälle som ledde fram till det exempel som fick mig att börja kana över ytor och tassa på tå (INTE ”gå på äggskal”, för guds skull!) i kommunikationens eviga labyrint. (Och jag som är trött på språkligt svulstiga bilder…)
