Tecken stora som flugexkrementer kan avgöra texters läsbarhet

I ett konsumentprogram, tror jag det var, sa reportern: ” Vem är de här kunderna?” Jamen, detta är verkligen tråkigt. P1 har (ännu) en mängd program med mycket intressant innehåll för olika smakriktningar. Då är det synd att språket så ofta fallerar. Alla påverkas, journalisterna själva när inte längre vikt läggs vid deras språk, och så givetvis lyssnarna.

Men det är klart, ge det hela något decennium så kan ingen ens klaga längre, för de som kunnat hantera modersmålet har dött ut. Vem är ett mycket enkelt frågeord i singularis. ”Vet du vem hans syster är? Jo, presidenten! Vem är du? Jag är Döden:” Det heter alltså ”Vilka är de här kunderna”. Svårt, va?

I tidningar, pappers- som webb-, slarvas dessutom med den typografiska framställningen. På Wikipedia förklaras typografi som ”en bred term för konsten och hantverket att utforma texter – i tryck eller på skärm – så att textens budskap förmedlas på bästa möjliga sätt, och samtidigt är estetiskt tilltalande för läsaren.”

Den konsten är också på väg att dö ut, läsaren får mycket liten eller ingen hjälp med att tyda rubriker, t ex. Som den här: Kritiken mot V-ledningen – dryga med höga löner. Här är inte tankstreck det som ska användas. Ja, om man nu bryr sig om läsaren, alltså! En pytteliten förändring skulle förenkla för läsaren att snabbt ”avkoda” texten. Det borde stå Kritiken mot V-ledningen: ”Dryga med höga löner”.

Många ”detaljer” om kungligheter kommer att undgå undertecknad

För flera decennier sedan la jag märke till det töntiga sättet att formulera tidningsrubriker där avsikten är att fånga läsare. Jawohl, det kan väl hända att man lyckas med många, men för egen del har jag så stor avsky mot genren att jag avstår att ta reda på vad alla de braskande ”nyheterna” innehåller.

Fast just den första rubrik som fick upp mina ögon för företeelsen slog egentligen ihjäl sig själv. Den löd så här: ”Därför stannade Kungen hemma för Drottningens skull”. Helt misslyckad, den borde ha lytt: ”Därför stannade kungen hemma”. Man skulle ha fått läsa sig till det oerhört spännande att det var av någon slags hänsyn till hustrun som kungen stannade hemma.

 

Bild: Cecile Beaton, Wikipedia

I en av våra tidigare mer seriösa morgontidningar har några rubriker fått mig att reagera p g a sin, ja, jag vill nog kalla det vidrighet. En av dem gäller en dokumentär om den bortgångne artisten Avici: ”Väldigt svårt att tro på detaljen om Avici”.

 
Samma tidning skriver om en av alla miljarder serier med lite fuskdokumentär framtoning, denna gång om den brittiska kungafamiljen: ”Stämmer detaljen om Elizabeth II?”

Detta är sätt att uttrycka sig som gamla medier med anseende borde hålla sig för goda för. Men man lever i det förgångna. Den detaljen om mig själv är alldeles sann.

Upp och ner, ner och upp, de ska granskas under lupp

Det går inte att räkna alla gånger som det i denna blogg klagats på upp, den eländessjuka som startade upp med starta upp. Sen kom öppna upp, vakna upp och alla möjliga verb-plus-upp-varianter.

När man tröttnat på dessa anföll verb-plus-ner-uttrycken. ”…även om de talar ner motståndarna”, sa någon. Och där satt man igen. Är tala ner detsamma som ”prata skit om”? Jag vet inte, får väl kontakta lexikonet Merriam-Webster. Det säger att ordet betyder ”tala nedlåtande” till folk. Jojo, det går ju också att säga, märkte jag just.

Ett till ur min citatsamling (från riksmedier): ”Utan att på något sätt prata ner de lägre rankade nationerna så är det stor skillnad.” Här tycks "prata ner" betyda ”förringa”, men vad tusan vet jag. Minns jag rätt tolkade jag nyligen ”spela ner” ”som förringa”, men i och med att individer väljer sin egen översatta variant av engelska uttryck så måste man gissa sig fram.

Hur går det med gamla uttryck som ”prata omkull” och ””prata sönder”? Ofta frågar jag bekanta och kompisar hur de reagerar på det osäkra språk vi pratar med och talas till på i dag, men jag känner inte många som är lika oroliga som jag. En handfull, kanske. Överspända typer, säkert.

Fast föralldel, det är inte bara fel och tveksamheter som jazzar runt, det existerar även sånt här (ur någon ”viktig” människas mun): ”Det finns intresse att förstå vad som hänt kring den här händelsen”. Dagens språkklimat tvingar fram den typen av babbel, på det är jag säker.

En åldring överdriver om drivor och berättar även en framtidssaga

En gammal tråkig människa med rötter i forntiden, en som jag ungefär, hade i dagarna lyssnat på en radioutsändning från ett svenskt snöigt område. Den gamle tråkmånsen, informanten M, återgav hur reportern berättade att hon ”pulserade” i snön samt att man hade ”plöjt” på gatorna. Plöjt bort snön, ni vet.

Jag ber om ursäkt för att jag återigen uttrycker häpnad, chock, förtvivlan, vrede, m fl liknande ord angående det språk vi får oss till livs via riksmedierna. Men det här är inget att bry sig om, förstår läsaren, för det är bara jag och några till som överdriver, säger sakkunskapen.

 
I vilket fall som helst är jag långsam. Häromdagen (i bloggen) beskrevs uttrycket ”vara nere med något/någon”, men det har redan använts 15–20 år i vårt land. I en av de två stora morgontidningarna kan man finna följande: ”Hur låter det när två funkmusiker som är nere med hiphop blir sajnade till en technolabel som drivs av en electroartist?”

 
Sbråkbloggen startade 2017. Den nyss citerade meningen är från 2004. Jag måste ha vaknat rätt sent. Det är väl dags att somna om. Och sova i hundra år, kanske. Sen kommer en prins och skriker så man vaknar. Och språket kommer åter vara möjligt att förstå.

Med blicken stadigt fäst på samtidens irrgångar och skevheter

Språket, vårt främsta kommunikationsmedel, ger mig mer huvudvärk än mycket annat, men det känns nödvändigt att jämföra med andra företeelser i samhället som också uppvisar negativa förändringar.

Det är förvånande att folk tänker så lite på vad de säger och vad andra säger. Eller framför allt HUR det sägs. I det ”flöde” vi numera bebor tycks nickedockor och geléhjärnor utgöra största delen av befolkningen.

Ha! ropar läsaren, se hur många som protesterar, som ropar ut sin åsikt, som hatar och hotar och hånar! Nja, det är krusningar på ytan, egotrippat tjafs av ett slag undertecknad inte är ute efter. En företeelse som liknar språkets totala massakrering är det som sker med kvinnor. Frivilligt, från deras sida.

   

Bild: Engin Akyurt, Unsplash

Likt dagens politiker vill jag slänga upp gamla synder på bordet och erkänna att jag bar kortkorta kjolar i en annan era, samt föll för fjantiga modenycker. I tonåren och några år till. om än ej groteska ögonfransar kan kvinnor i ens egen ålder ha rektangulära ögonbryn med skarpa kanter och mörka färger i ett fårat och grått ansikte. Såvitt det inte också är kraftigt kolorerat, förstås.

Smaken är olika. Men att ett så stort antal – i alla åldrar – följer snabba, obekväma och kostsamma trender slaviskt, kan inte annat än skrämma ihjäl en människa som undertecknad.

Stilettklackar, tjockt med makeup och lindrigt sagt utmanande kläder gör att många av dagens ”vanliga” kvinnor ser ut som vad förr kallades ”lätta gardet” (SÄG INTE NÅGOT SÅDANT HÖGT!!!) Detta rimmar illa med samtidigt kraftfulla ”feministiska” uttalanden och ageranden. ”Det är bekvämt”, säger kvinnorna om sina utklädningsutstyrslar.

Klart man misstänker att det som ligger bakom människors anpassning och sjukliga följsamhet kommer från samma källa. Man gissar på hin håles håla.

Låter detta inlägg rasande beror det på att det är just vad det är

Den som intresserar sig för de accelererande förändringarna/försämringarna inom svenska språket blir om och om igen chockad av radioprogrammet Språket. Annars är det där, vill man tro, medvetenheten borde vara som störst.

I senaste avsnittet sa programledaren att det kommer mycket mejl från folk som irriteras av alla anglicismer. En lyssnare som hört av sig hade med undertecknads frenesi skrivit upp mängder av exempel på sådana. Inte enbart från s k vanligt folk utan även journalister.

Den andra personen i programmet, den som kallas ”expert”, berättade lite allmänt om denna påverkan som om den vore en nyhet, bl a att många tycker att det är ”fult att blanda språk”. Därefter beskrevs en undersökning från början av 2000-talet (alltså nästan ett kvartssekel sen) om folks attityder till engelskan i svenskan.

Det visade sig att mest positiva till engelsk påverkan var ”unga, högutbildade med datorvana”. Mest negativa var ”äldre, lågutbildade utan datorvana”. Så skitförbannad som jag är måste jag vara jättegammal, närmast analfabet samt vansinnigt ovan vid datorer.

Med den outbildades vrede orkar jag inte återge mer av expertsvaret, men fortsätter till en annan fråga i programmet, en lyssnare som undrade över frasen ”med det sagt”. Precis som alla andra åker vi språkkritiska dit ibland och jag är medveten om att jag använt frasen själv. T o m kanske i bloggen.

Jag är också medveten om att jag ett stort antal gånger hört engelsktalande säga ”having said that”. Experten sa att det var möjligt att det fanns en påverkan från engelska, men hon hade funnit svenska belägg från 1970-talet.

Det är svårt att fatta vad som händer. Varför det sitter så långt inne hos hela (vad det verkar) samlade ”språkeliten” att acknowledga att svenska undergår en skitsnabb omvandling till engelska? Den blandning som nu föreligger skulle behöva proffshjälp, det språk som blivit resultatet är inte användbart länge till.

Inte så att man blir helt nere av fenomenet, men rejält irriterad

Av proffs kan man kräva mycken skicklighet. Golfproffs, medicinforskare och språkarbetare. Låter inte orimligt, va? Om man t ex är en kulturpersonlighet med förläggare, programledare och krönikör med mera på sitt curriculum vitae, ska man väl kunna tala så folk förstår? Ja, nickar kanske någon. Jag bl a.

Personen jag tänker på inledde i ett radioprogram en mening på följande sätt: ”För dem som inte är nere med den här genren…” Genre är ett ord som, antar jag, rätt många förstår, men hur är det med ”nere med”?

På ”Urban dictionary” förklaras uttrycket be ”down with” something som att vara ”cool” eller ”fine” with something. Kulturpersonligheten är medelålders, talar som en ungdom och använder dessutom ett främmande språks slang. Programmet gick i P1.

Det är inte coolt, det är inte ballt, inte fräscht eller fett eller sjukt kul. Utan bara irriterande. Söker man uttrycket ”down with the kids” ges på engelska förklaringen ”speaking the children's language and be less like a adult with the kids”.

Den som vill se brittiska underhållare skämta (redan 2012) om såna som vill vara ”down with the kids”, hur vuxna vill verka ungdomliga, alltså, kan googla ”Fascinating Aida, Down with the kids”. Låten sjungs på mycket ungdomlig, modern, engelska, men man förstår poängen och det hela är fett sjukt och galet kul.

Man vill gärna ha de mest angelägna nyheterna från medierna

Så här i juletid når oss budet att sångerskan Kim Wilde skilt sig. Ja, man blir arg, ledsen och besviken. Med tanke på hur mycket man funderat över hennes äktenskap.

såklart att jag larvar mig. Lika klart är att jag använt rader ur Ekelöfs Non serviam för ofta, men här är de igen: ”Jag är inte hemma i detta land/ men detta land beter sig som hemma i mig”

nej, det handlar mindre om landet, mer om informationsregnet. Naturligtvis kan man packa in hur mycket som helst i webbtidningar, men det finns ju en möjlighet att sovra också. För redaktionerna, alltså.

När de mest seriösa morgontidningarna håller på med den typen av rapportering stör det mig, trots att den enda utvägen nu för en ”mediekonsumenter” är att stå ut, anpassa sig och själv stå för sovringen.

Kim Wilde råkade bli exemplet i dag, det ser likadant ut stundligen. Och för att anlägga mina gamla vanliga aspekter: jag förvånas av att hon ”skiljt” sig i de flesta blaskor. Jag böjer verbet skilja-skilde-skilt. Så gör även Wiktionary, och de tre stora svenska ordböckerna. De ger alla även varianten med j, men anger den utan som första förslag.

Nu måste man undra: med tanke på att så många säger pogram, och säkert skriver så snart, tycks ju vägen utstakad mot förenkling, färre bokstäver och fanken vet allt. Då är det väl synd att ta med det j som tidigare betraktats som sekundärt. Det verkar som om undertecknad är ute efter en slags logik. Haha.

Men Kim Wilde är likafullt skild. Efter 25 års äktenskap!

Grädde på moset och lök på laxen är sannerligen vitt skilda ting

Allt eftersom åren går behöver man snart inte dissa (se på fan, vilket modernt språk!) sig själv och sin vrede mot språkförstöringen (som vandrar på led ihop med andra förstöringar).

Min omgivning fäller fler och fler kommentarer i stil med: ”Vad hände med ordet speciellt”? Ja, det kan man undra. I min exempelsamling ”fraser och meningar yttrade av journalister och/eller annat ’bildat’ folk” fanns det som en radiosnubbe sa: ”Vad var specifikt med det?” 

SO skriver att ”specifik” betyder ”ut­märkande för viss före­teelse och bara den; ofta i natur­vetenskapliga samman­hang”, men ordböckerna har nog redan börjat tulla på innebörden. De två orden kommer att snart smälta ihop till ett: ”Specifikt förtjust är jag i blått”.

Dagens roliga grej är ”som krydda på moset…”. Visst, det är kul med dessa hopblandningar av uttryck, men det börjar gå mot en tid när enbart just de finns kvar och ingen längre minns hur originalen löd. Tänk t ex på att ”lök på laxen” betyder att något försämrats medan ”grädde på moset” innebär motsatsen. Men allt är väl skit samma, man vet ju vad man menar...

Vissa förnekare får man nog lära sig att stå ut med, andra inte

Det är tur att man inte snöar in på alla (här hånflinar ens belackare som tycker att man går för långt) språkliga tillknölanden. Då skulle det inte finnas tid för något annat. Stup i kvarten får man väga och tänka och väga igen: Går det att reta sig på sånt här? Måste jag stå ut?

För visst har jag haft problem med ordet ”klimatförnekare”. Hur man än vill kan inte klimatet förnekas. Det vore som att säga ostförnekare eller roddbåtsförnekare för att man har något problem med ost eller roddbåtar. Vi tvingas numera förstå att en klimatförnekare inte är med på att klimatet förändrats av mänsklig påverkan.

Just den här förnekare-raddan kommer vi att få vänja oss vid. Det har ju även dykt upp ”valförnekare”. De förnekar inte valet i fråga i sig utan resultatet av det.

Horribelt nog är ”förintelseförnekare” den enda korrekta sammansättningen, eftersom dessa förnekande individer anser att nazisternas folkmord inte ägt rum.

Det fanns en tid när man levde (förhållandevis) lyckligt ovetande om alla slag av förnekare. Världen var inte funtad så att vi fick in den som helhet i våra hem. 

De enda som inte levererar ständigt numera är väl Postnord?

Ännu en dag när tiden inte räcker till. Tiraderna får hållas korta. Första ämnet är en favorit i repris: ”leverera”. I de nyligen timade fotbollsmatcherna sa nån att bollen ”levererades framåt”

För all del, här sitter man med enbart konkreta betydelser för ordet i sin skalle, alltså ”överlämna, sända, skicka”, men får väl hålla med om att bollar kan ”levereras”. De ”skickas” ju också ibland.

Men hör på nästa då! Förmodligen yttrad i det politiska debaclet vid regeringsbildningen: ”Man lovar inte saker man inte kan leverera” Undertecknad, lite efter och bakom, skulle välja det ytterst gammalmodiga: ”man lovar inte sådant man inte kan hålla.” Å andra sidan (vi lämnar tillfälligt leveranserna) sa en annan politiker: ”Vi fullföljer på vallöftet”. Fullföljer på? Hur f-n pratar våra folkvalda? Att tala på det viset visar väl på dålig vandel?

På tal om andra vilda djur var schimpansdramat en stor nyhet för nån vecka sen. Det fick många att diskutera fenomenet djurparker. Någon föreslog att djuren skulle släppas ut i sina s k hemländer och en annan person svarade att de inte skulle klara att släppas ut i ”det vilda”.

”Det vilda” har, som det verkar, ersatt ”det fria” som vi sagt förr. På engelska säger man ”the wild”. Tycker man att det fria låter för fritt kan man välja ”i vildmarken” eller ”naturen”.

Hur ser utbildningen ut för dem som bygger hus och broar?

Det är svårt att föreställa sig att skolämnen som fysik, kemi, matematik och geografi (m fl?) hanteras med vänsterhanden. Men alla har de samma undervisningsverktyg i grunden, språket, så varför får då elever/studenter lära sig att detta verktyg kan lattjas med hur som helst? Och varför understöds detta faktum av större delen av svensk språkvård?

Varje enstaka exempel jag ger kan låta bagatellartat, men tyvärr är det lätt att se en större bildm som man säger idag. Den är dyster. Många journalister säga "pararell", så SAOL får lägga till det som alternativ. Om uttalet av ”entre­cote” skriver ordlistan: [aŋtrekåt hellre än aŋtrekå]. Det uttalas [aŋtrekåt], varför då ta in ett felaktigt uttal [aŋtrekå] om man nu prompt ska ha med ett franskt ord i en svensk ordlista?

Sånt kan man grubbla ihjäl sig på. För drygt ett år sedan ställde en universitetslärare (får man anta) en fråga till Språktidningen:

Jag har på senare tid sett att mina studenter i allt högre utsträckning skriver därav i stället för därför. Vet ni vad det beror på?

Svaret från Språkrådet (!) lyder:

Intressant spaning. /…/. Varför något ökar är som alltid svårt att uttala sig om; jag känner inte heller till någon undersökning av det här språkbruket. Ett antagande är att orden lätt blandas ihop eftersom de liknar varandra. Nog används därav också i betydelsen ’därmed’? Min egen reflektion är att därav kan uppfattas som mer formellt och högre upp på stilskalan än det vardagliga därför, och därigenom förväntas ge större tyngd åt framställningen. Kanske något för studenterna att göra en undersökning om?

Det var hela svaret. Kanske även något för andra att göra en undersökning om? Själv säger jag då och då ”självsvådlig” istället för ”självsvåldig”. Jag tycker att det låter roligare och ibland bli det samma sak. Dessutom ser orden likadana ut och det är ju så lätt att blanda ihop saker.

Denna dags diskurs omsluter ett visst perspektiv på någonting

Eskulapstav, Wikipedia

I takt med att sbråkmakaren kurerar sig efter en irriterande skada visar sig just verbet kurera ha fått en ny, också irriterande, innebörd. ”Bota”, kände jag till som synomnym. Och ord som ”kuranstalt/kurort” samt yrkestiteln ”kurator”. Nu finns andra slags kuratorer på Sverigescenen. Dessa tarvar en genomgång.

Ålrajt, detta framkommer: De gamla skolkuratorerna med flera liknande har funnits länge. Ännu längre har kuratorn i betydelsen ”ordförande i studentnation” existerat (faktiskt sedan slutet av 1600-talet).

Kurator som titeln på person som iordningställer, har hand om, utställningar kom in i SAOL 2006. Riktigt nytt är verbet ”kurera”, vilket alla kuratorer borde göra, men hur är det med utställningskommissarien och vart tog den synonymen för utställningskurator vägen?

Jodå, visst FÅR det komma nya ord in i språket, men varför ”kurera” som i meningen ”han har kurerat denna utställning”? När det redan finns ”organisera, anordna, planera, sammanställa” utställningen?

 
Behöver tilläggas att verbet ”curate” i amerikanska Merriam-Webster bl a ger denna ”museala” betydelse och att det använts på så vis i evigheter? Här ligger nog latin bakom, men det får vara nog för i dag.

 
Kan dock (som det heter) inte undanhålla läsarna ett citat från Daniel Garza-Usabiaga, independent historian and curator, som hans engelska titel lyder. Citatet är översatt, men det är likväl svårt att tänka sig hur en mer förståelig variant på svenska skulle lyda:

 
Det kuratoriska arbetet är att artikulera en diskurs i rymden, en diskurs som omsluter ett visst perspektiv på någonting

Är man negativ går saker inget vidare, är man positiv gör de det!

Att gigantiska mängder ord, begrepp och fraser översätts direkt från engelska borde inte vara så farligt rent språkligt, men tyvärr blir ofta resultatet att en annan världsbild tvingas på en med hjälp av meningslöst babbel. Hur ska man förklara det här? Man kan möjligen kalla det manipulation eller hjärntvätt, fast det står sällan någon ondsint individ bakom. Det bara sker.

Såna tankar tar sig in i min hjärna när jag hör meningar som (yttrade på radio av någon slags musikmakare): ”den här musiken kan få dig att komma i nån form av mindset som du vill komma i.” Och så en gång till, kanske för att förtydliga detta obegripliga: ”Den kan få dig i det mindset du vill vara mer i”

Om det fanns någon akuthjälp för de skrämmande känslor som uppstår av sånt här skulle jag genast uppsöka den. För det enda som går att tänka är: ”Va? Är det människor som talar på det här viset? Jag hör att de är svenskar, varför förstår jag inte”

För ”mindset” har jag hittat betydelser som ”attityd, känslotillstånd, humör”. Inget av dessa tre kräver akutvård, jag förstår dem. På en av Viktväktarnas hemsidor står:

Begreppet mindset kan beskrivas som mental inställning. Invanda attityder och antaganden som vi automatiskt plockar fram när vi ställs inför utmaningar. Är dessa attityder negativa och vi automatiskt utgår från misslyckande så är det sannolikt att resultatet blir så också.

Men se! "Mental inställning" begriper jag också. Viktväktarna ska inte utpekas särskilt, det dräller av organisationer och människor som använder begreppet ”mindset” och förklarar och förklarar fast det handlar om triviala ting. Om ens någon-ting.

”Två vulgära lattefarsor” sköter Sveriges populära underhållning

Samhällsklimatet är sådant att det krävs ytterligare ett inlägg om moral. Det blir alltså ännu en tyngdpunkt på innehållet i det som ”kommuniceras” till och mellan människor.

Från vad många betraktar som en torr och tråkig tid (kambriumperioden fram till ca 1980) har vi nu fått mer tjofaderittan. Roliga lekprogram som växande utbud i tv, frågesporter (gammal idé med gigantiskt uppsving) där folk skriker, vrålar och är snuskiga är vad en stor del av Folket, Kändisarna samt Eliten ägnar sig åt.

I dag ska jag låta den unge poeten och skribenten Ali Alonzo komma till tals och citera ur hans recension (SvD, 15 dec) av jättejippot Alla mot Alla, som begicks i Globen för en dryg vecka sedan. Filip och Fredrik som blivit stora genom att presentera en ny slags mänsklighet ”skämtar om att en ljudtekniker är med i NMR, ett lager av skämt om alkoholism verkar ständigt pyra under ytan”, skriver Ali A. Vidare:

Man har tagit frågesporten och dragit den till underhållning i sin renaste, mest substanslösa form. /…/ Jag vill poängtera att jag egentligen inte har något emot antiintellektuell underhållning, jag skrattade ofta, men det var väldigt svårt för mig att förstå programmets kärna. Varför hade massa människor köpt biljetter och åkt till Globen för att se detta live?

Den som saknar mänsklig anständighet gläds säkert över att åtminstone en ung person gör det:

Punken* är två vulgära lattefarsor, ett nytt mansideal, vassa armbågar, samtidens motsats till flummiga retreatpappor, fast i sin substanslöshet nästan exakt samma sak. Det finns tyvärr inget bakom skämten om substansmissbruk eller provokationerna/…/ Massorna älskar grova skämt, de betalar gärna för att höra dem, det blir inte punk bara för att man säljer det som folket vill ha. Tiktok är liksom inte en punkigare version av Youtube bara för att det är lite snabbare och dummare.

Och där kom en rättvis tjottablängare mot publiken.


*Filip och Fredrik har själva kallat ”Alla mot alla ”en punkigare” version av ”På spåret”.

Tragiska händelsers dramatik är inbyggd, behöver ej ”förbättras”

Bloggen pendlar mellan att diskutera språkets form – vanligast – och innehåll, d v s vad som förmedlas till oss genom, exempelvis, gammelmedierna.

Ett allt vanligare sätt, ett skitsätt, närmare bestämt, att numera vända sig till ”publiken” på, är det jolmigt och drypande känslosamma eller det skvallerantydande. Särskilt vid rapportering som inte behöver mer ”dekorationer” eller ”dramatik” eftersom verkligheten är tillräcklig nog, måste man uppleva det här som stötande om man har nån skam i kroppen.

En av våra stora tidningsdrakar har i dag rubriken: Annie Lööf: Jag gråter när lampan är släckt. De flesta svenskar känner till bakgrunden och kan i olika grad sätta sig in i skräcken. Så långt OK. Sen följer ingressen: Annie Lööf stod upp mot hat och hot, ända tills en terrorist utsåg henne till måltavla.

”Terrorist” har varit den gängse benämningen på den som är skyldig till mordet (liknande exempel finns). Tveklöst har han en svår, psykisk störning/sjukdom. Jag har problem med att personer som denne kallas ”terrorist”, då måste de ju dömas till fängelse. Och diagnosen blir oväsentlig. Jag hoppas NÅGON förstår vad jag menar, detta är ett grannlaga resonemang.

I radion hördes en journalist dramatisera sin berättelse om en turkisk flicka som giftes bort som sexåring. Reporterrösten darrade av menande, vrede och sorg, beskrivningen målande. Vad i alla glödheta? Behöver en sådan historia späs på? Vad händer inom svenska medier?

Tidningsdrake nr två gjorde reklam för en egen podd med orden: ”Allt du behöver veta om skandalen inom polisen. ” I sanningens namn är det inte mycket JAG BEHÖVER behöver veta om den. Känsloporr och skandalporr i allvarliga sammanhang. Skäms inte de här medierna?

Nutiden skapar huvudvärk, 1700-talet huvudverk (ja, lite långsökt)

Cahmanorgeln i Leufsta bruk har 28 stämmor fördelade på huvudverk, ryggpositiv och två pedaltorn

Hm. Den moraliska indignationen kryper på allt oftare och konkurrerar med den språkliga harmen! Ingen idé att trycka ner sånt, då kan man få huvudvärk. Och apropå det så minns jag hur det hände sig i den digitala tidens början att man chockad insåg att man själv skrivit huvudverk i stället för huvudvärk. Stet i stället för sätt. Och tvärtom.

Det var dock något jag genast förstod (vilket sällan händer annars). Folk som var bra på att stava och skriva presterade plötsligt såna tabbar. Datorernas ”snabba” och därmed ”anonyma” tangenter gjorde att man inte tittade så noga ”bakåt” för att kasta en blick på texten. Det som var förr fallet när man skrev för hand eller på skrivmaskin.

Hjärnan följde inte med när den skulle välja mellan sett och sätt, verk och värk, gott och gått, eftersom ljuden ju är desamma. Felen begicks alltså inte av folk som med ens inte kunde stava, detta var början till slutet på en lång era av skrivkonst: skönskrivning för hand (som en del behärskade, färre i dag), liksom eftertanken den långsammare skriften medgav. Snabbheten har dödat skönheten och kunskapen, se där en komprimerad och sorglig teori.

Och p g a allt detta babbel kom jag inte fram till moralen, som får anstå till morgondagen. Däremot har jag lärt mig att det även finns huvudverk med e, det är en ”benämning på orgelns största manualverk” (NE). Sen finns det förstås en mängd skämtsamma försäljare eller skapare av huvudprydnader o dyl som kallar sina alster "huvudverk".

Moraldiskussionen kommer i morgon.

Den som vill veta lite om foge-s-regler kan nog finna såna ställen

Försök förstå det här: Petig och klagande besitter jag ändå hyfsade stråk av rättvisa, om jag får säga det själv (vem kan hindra mig, hehe). Många människor är inte anfrätta av korrekturläsningens kroniska virus och har en mindre plågad inställning till språkskräp.

Välja fel ord, uttryck och grammatiskt korrekt form i stunden kan för övrigt de mest språkmedvetna göra. I morse läste en radiogubbe upp något om ”jämställdsarbete”. Sånt går inte att klaga på, det är en lapsus och inget annat. Uppläsaren vet med all säkerhet att det heter jämställdhetsarbete.

Eftersom jag en gång i världen även läste in texter för taltidningar är det mig bekant att man kan läsa Uppland fast det står Uppsala, ja, det händer ibland så konstiga saker att man läser ”koltrast” fast det står ”apelsin”. (Nja, inte så ofta kanske, men mänskliga hjärnan kan gå vilse.)

Däremot vet jag att det kommit in en massa s i ordsammansättningar som inte borde vara där. Det heter inte dödsförklarad, busshållsplats, dagstid eller krigsföring.

Nu rödmarkerar Word inte krigsföring, däremot övriga tre. Ordböckerna, de tre stora svenska, har dock inte med något av dessa felaktiga s-exempel. Tyvärr måste man tillägga en mening som inte verkar möjlig, men erfarenheten visar kan bli sann: ”Än så länge”.

Vi rör oss från det existentiellt obekväma till det mer lättsamma

Blogginläggets sista ord i går var alienation. Verbet alienera ges i SAOL betydelsen ”göra främmande, ge känsla av främlingskap”. Begreppet var mycket använt för ett par decennier sedan men verkar ha genomgått samma märkliga utveckling som "snuttifiera". Det underliga i den kråksången är att när samhället uppvisar större fragmentering upphör ordet att användas.

Och är det något som människor (åtminstone äldre) ger uttryck för i dag är det att världen känns främmande, men själva begreppet alienera/alienation har (enligt min åsikt) i hög grad försvunnit ur det dagliga språket.

Ett lappkast nu till mindre allvarliga glosor, men irriterande likväl.

Flera gånger har en programpresentatör (kanske är de flera?) annonserat följande i radion: ”Och här och nu är klockan två”. Kanske detta uppfattas som trevligt, men trots egen väldigt lättsam läggning, undrar jag, som den stränga mediekritiker jag är: ”Vad är det för pladder?” Och vad är fel med ”(och) nu är klockan två?”.

Så ser alltså en sbråkmakares vardag ut. Och för att avsluta med ännu en undring. Vad får en av de större drakarna att formulera en rubrik som: ”Är filmen bara ännu ett woke-alster från Hollywood, eller mer ett fuck you till incel-världen?”

Den typen av språk måste bära en önskan om att bli av med läsare istället för, som tidningar förr brukat hävda, försöka få fler.

Mycket är en nagel i ögat på den som skriver Sbråkbloggen

Efter några inlägg av annan karaktär än den rent språkliga hoppar jag tillbaka in i gamla spår. Omgivningen förser en ständigt med sådant som måste nagelfaras, noga granskas och synas. Nagelfara är f ö ett rätt kul ord.

I SAOB framgår att ordet kommer från hur man för länge sen noga granskade att spikar satts i som de skulle. Betydelsen ”nagel” för spik, bult, plugg, finns kvar i svenskan vid sidan av (finger)nagel. Fler språk har samma dubbla betydelse: engelska nail och tyska Nagel, t ex. Franskan har ”clou” för båda, men då kommer vi även in på ”klo”. Jag backar ut från den språkhistoriska släktskapen, det leder för långt.

Kastar mig i stället över en välbekant irritation: det faktum att många börjat prata ett dubbelt språk. Det underlättar engelskans inglidande i svenskan, som folk kanske inte noterar, eller så skiter de i det.

Detta hörde jag någon säga: ”You know how it plays, du vet hur det funkar.” Och om ett lag i fotboll, detta förbrödrande kapitalistfenomen: ”De går för det!” Jodå, uttrycket har funnits länge, men kommer lika fullt från ”they go for it”. Vad sa man förr? Kanske ”de kämpar/kör på, de satsar (stenhårt)” ? Fotbollstokiga kanske minns?

Nu är det bara att ”gå för” en massa jox, ”gå för seger, gå för guld”. Själv går jag mot alienation (obs: klipphängare).

Vill man sjunga i underkläder är väl hemmet en passande lokal?

Det talas om att ”kroppsspråket” står för stor del av den mänskliga kommunikationen. Låter troligt. Dit hör hur man meddelar sig genom sin klädsel. Det är väl allom bekant att ungdomar ofta klär sig provokativt – kanske mer än de anar.

Inför en begravning nyligen stod klart att många deltagare ansåg klädseln vara av största vikt (trots att den avlidna i detta fall inte hörde till de konventionella). Även om det står ”valfri” eller ”ljus klädsel” i annons/inbjudan är det få som kommer i mjukisbrallor och plasttofflor.

Med detta sagt vänder jag blicken mot många kvinnors klädsel. Den verkar i allt högre gard inte behöva stämma med sammanhanget. Varje tv-nyhetssändning, t ex, får mig att häpna. Kvinnliga uppläsare är ofta mejkade att de ser ut som cocktailpartyt nästa!

Anse mig gärna tristkonservativ, men vaffan när folk står sminkade i vrålhöga klackar och meddelar om krig och olyckor – ja, då känns det som om stajlisterna bakom redaktionerna borde bytas. Gärna till sådana med respekt för mänskligheten. Gäller även sportnyheter där fartfyllda bilder pryder bakgrunden medan en presentatör står i tajta brallor och stilettklackar i förgrunden – är det bara jag som tycker att det ser malplacerat ut?

Slutligen, häromdagen, såg jag en ytterst solenn utsändning från utdelandet av Nobels fredspris i Oslo. Pristagarna höll anföranden från sina horisonter där mänskliga rättigheter trampas på och brutal tortyr är vardag. Mellan dessa vittnesmål var det underhållning, som inledningsvis följde det allvarsamma i tillställningen. Tills en ung kvinna sjöng iförd en halv klänning. Slitsar känner jag till, men här gick slitsen upp till troskanten. Sångerskan stod s a s med ett ben ute i det fria, det andra doldes av en lång kjol. Tänk er baddräkt på ena sidan, långkjol på andra.

Under flera decennier har jag undrat över varför kvinnor sjunger i trosor på scener. Det talas om att "skicka signaler”, vad vill man säga med detta faktum? Har aldrig sett män sjunga i kalsipper*. Få tillfällen vore lämpliga för det, liksom att uppträda i trosor. Utom i hemmet.

* Jo, Galenskaparna/After Shave i numret "Les garçons de la plage". Signalen var humor.

Sbråk tar långa kliv, denna gång ända ner till renässansens dagar

Judas förråder Jeus, fresk av Giotto di Bondone. Bild Wikipedia

"Hör du pucko", sa den mindre hövliga informanten K till mig, 

"du kan ju inte skämta så där om egyptier på målningar (förrgår), fattar du väl!" Jag frågade K hur tydlig man måste vara. Förstår inte läsare att man liksom skojar om man tolkar forntida folks kroppsposition på det sätt undertecknad gjorde? Hur explicit, som det heter, ska man vara?

Jag skämtade alltså. Varför folks kroppar och lemmar avbildades i sidled på det sättet har i alla fall intresserat mig. Och även om människan redan tidigt fick till veritabla konstverk tycks en del perspektiv- och liknande aspekter ha tagit tid att gestalta.

Jag kan ha fel. Läste nånstans en konsthistoriker som påstod att den där sidledesstilen kan ha haft med de avbildades status att göra, att de skulle se upphöjt stela och ädla ut.

Jojo, om det får vi inget veta. Ett konsthistoriskt genombrott lär i alla fall perspektivseendet ha varit. Det var renässansens målare som skapade ”rumsliga”, tredimensionella bilder, på ett nytt sätt. Giotto (ca 1267–1337) anses vara den italienska renässansens mest framträdande konstnär inom området. Mer om denna revolutionerande bildkonst o a står att läsa på sajten Bild med Marianne. Ja, nu hamnade undertecknad en bra bit från dagens skruttiga svenska språk, men Giotto kan tillfälligt muntra upp en. Perspektiv, var ordet.

Det finns uppmärksamhet gentemot andra som inte är larvig

Fortsätter med ämnet från gårdagen: hut, hyfs och hållning. Man noterar skillnader mot förr, och nu var det en kort stadsbussresa som satte strålkastaren på vissa beteenden. Det här handlar förvisso inte om språk, men en kommunikation, eller brist på, är det ändå fråga om.

En äldre man med käpp steg på bussen. Jag satt långt bak och hade god överblick. Inte en enda person – oavsett ålder – erbjöd mannen plats. Många satt vid fönstret med en väska som tog upp sätet bredvid.

I min barn- och ungdom reste sig yngre för äldre (i de flesta fall). Ibland så till den grad att någon blev förolämpad för att hon/han inte kände sig så gammal! Såna komiska situationer må vara, men en äldre med käpp?

Själv satt jag bredvid en ungdom som plötsligt sa: ”Jag ska gå av här”. Inte för att personen lät otrevlig, men yttrandet var lite burdust. Och där satt jag, ingen umgängesregelryttare eller jättekonventionell gammal tant och mindes hur man i en sån situation lärt sig säga: ”Ursäkta/förlåt, jag ska gå av här”. Eller bara ”Ursäkta/förlåt” samt göra en ansats att resa sig.

Är det bara åldern som gör en till en vett- och etikettvarelse? Nä. I min bostad står just nu en hantverkare och utför ett reparationsjobb. Han är i 25-årsåldern och ringde för att meddela att han skulle komma tio minuter senare än överenskommet.

Forntida egyptier kunde konsten att mötas artigt på trånga gator

Eleganta egyptier på smala gator: kroppen i sidled för att inte krocka med andra.   Bild: 2HMedia, Unsplash

     

Desillusionerad av att så få språkvetare – och för all del så litet antal människor överhuvudtaget – intresserar sig för det språkliga raset, kommer jag att emellanåt anlägga en ännu töntigare stil i bloggen.

Alltså: det töntiga hittills är att kommentera/klaga på hur nutiden talar och skriver. Från omgivningen finns i stort sett en enda reaktion: ”Så har äldre sagt i alla tider”. Att det är skillnad nu under det digitala oket, d v s att allt sker snabbare än snabbt, verkar inte skrämma. Lika bra att ta steget till ännu mer tönteri och anlägga riktigt historiska aspekter på skiten.

Det blir både några tusen år bakåt samt lite närhistoria*, om det begreppet nu existerar. (Word protesterar inte i alla fall). En kortare bussresa fick mig att tänka på hur man, ja, jag vill nog kalla det fostrade medborgarna förr. Det skedde inte på något fascist-vis utan introducerades i barndomen från skola, föräldrar och övrig omgivning.

Det kunde gälla enkla saker som att inte tränga sig före andra i köer eller att i stort underlätta för varandra. Om man möttes på en smal trottoar, t ex, skulle man röra sig som människorna på gamla egyptiska vägg- och vasmålningar, i sidled. En med ryggen mot väggen samt armar åt sidorna och absolut inte bredbent. Den mötande gick likadant men med ryggen åt gatan.

På liknande vis såg det ut längre fram i historien när folk kom sent till bio- eller konsertsalonger: man gjorde sig smal, var vänd mot dem man störde, nickade och sa "tack".

Mer i morgon om umgängeskonst. På bussar.


*Vad gäller ordet närhistoria existerar det inte i någon av de stora ordböckerna men används flitigt av de s k brukarna.

Hur ska man bevara sina rester av mänsklighet i mediedjungeln?

Ni vet hur det är: Ibland får man spader av HUR folk säger saker, ibland irriteras man av VAD de säger. Eller ATT det överhuvudtaget sägs. Ibland kan det bli alla tre.

Tiderna är besynnerliga. Av gammal hederlig integritet inte ett spår. Det finns faktiskt ett mellanting mellan stel otillgänglighet samt att dansa naken (själsligt och kroppsligt) i sociala medier. Av sånt blir det bara gap och skrik och hån och hat från resten av mobben.

Till försiktigheter som nu tycks borta, hörde de dämpade tonfallen i nyheter kring människors tragik, sorg och död. I utsatta lägen bör alla behandlas lika (i andra lägen är det givetvis också en självklarhet).

Häromdagen kom meddelandet om en avliden skådespelare och komiker från USA. Stjärnan hade avlidit ”i sviterna av cancer”, sa en nyhetsrapport. En annan uttryckte saken som ”efter en nyligen upptäckt cancer”.

Anständighet skulle kunna vara att inte ange dödsorsaken. Tänkte också på HUR den sas : ”I sviterna av cancer”, i första fallet. ”Efter en nyligen upptäckt cancer”, i det andra. Man kan strunta i att man hört det alls. Så måste nog strategin ”överleva medier” låta.

Har inte folk i decennier sagt sig eftersträva ett enklare språk?

Många äldre får sämre minne. Om ens jämnåriga inte var lika osäkra på namn – eller för all del även mer eller mindre komplicerade ord – skulle man bli rädd och själv skriva in sig på ett lagom trevligt äldreboende. Men nu är det som det är och jag kommer ofta att glömma vad kolsyrepatron eller Al Pacino heter.

Men hur gaggiga vi än äro, ha vi uttalet med oss! Samt upprepar oss inte så in i bänken. I en tv-debatt (eller vad det nu var) började flera talare alltför många inlägg med ”givet blabla” och ”givet att blabla”. Hade dittills aldrig hört så många ”givet” vid ett och samma tillfälle.

Frågelådan (utgiven av Språkrådet) skriver: Konstruktioner med givet att har ett ganska formellt stilvärde, och kan i vissa sammanhang uppfattas som lite högtravande.

På en fråga från en person med liknande undringar som undertecknad angående det överdrivna ”givet /att/” blev svaret från Frågelådan så här:

I det första exemplet [från frågeställaren] Givet den rådande osäkerheten har vi uppdaterat tidplanerna är betydelsen ungefär ’med hänsyn till’, ’med tanke på’, ’under förutsättning’. I det andra exemplet med givet att, Givet att krisen fortsätter måste vi räkna med en förlust i år, är betydelsen densamma som ’om’. Där kan man lika gärna använda om: Om krisen fortsätter måste vi räkna med en förlust i år.

När vi ändå är inne på omtagningar och repriser från min sida kan vi åter betrakta de r som försvinner i talet hos människor utan uppenbara, övriga, artikulationsproblem. Samma journalist sa i ett program repotage och pogram flera gånger, utan att halka tillfälligt på orden. Varför händer detta? Pogammet handlade föesten om kiminalvåd.

Tvingade till eftertanke blir människor inga vidare konsumenter

Mindre allvarlig (jämfört med gårdagens ämne) är betraktelsen i ett radioprogram om företeelsen muzak, ”en musikgenre som används som bakgrundsmusik i hissar, varuhus och på arbetsplatser. I folkmun ofta kallat hissmusik" (Wikipedia).

Dagens inlägg kommer att bli ännu en uppvisning i hur intigheter ges kropp. De som skapar, ”skräddarsyr”, musik måste nog vanligen ha syften som övertrumfar konstnärlig skaparglädje: där styr genomkommersialiserade krafter. I programmet beskriver muzakkompositörer sin stajlade musik som ska säljas till hotell, spa, butiker etc. Citaten är försiktigt ”hyfsade”. Även om inte helt korrekt återgivna avspeglar de avsikten.

 
Jag stödjer historier och varumärken med musik. Om man vill vara ett exklusivt hotell kanske man spelar klassisk musik, är man ett fräscht och modernt hotell – spela man lite edgigare* musik.

Musiken ska stödja nåt slags budskap som vi har: här ska du slappna av, här vill vi öppna upp för samtal.

Ett exempel på en sådan slags musik spelas upp i programmet och reportern ber om ett utlåtande. Musikskaparen i fråga säger att ibland bör musiken vara intetsägande:

Om musiken laddas med något tvingas man till nån slags eftertanke och det kanske inte är vad hotellet vill.

Angående alltför hög musik i en bar blir svaret att ” om man spelar precis så högt att folk börjar klaga initierar man aktivitet och publiken köper en drink till”.

På frågan om inte en del gäster föredrar tysta hotell svarar musikkreatören: ”Jo, så kan det vara i exempelvis gamla stan, där måste du inte stödja historien, du har ju slottet och gamla stan omkring.”

För butiker gäller antingen pockande musik: ”man ska fatta snabba beslut, det gäller inte i en Hermès butik där jag ska processa beslutet”.

Varför citerar bloggen en massa språkmässigt och innehållsligt dunkla yttranden? Jo, bara för att de visar på en obskyr samtid. Som är svår att processa.


*Engelska ”edge” betyder ”kant”. För ett antal år sedan var uttrycket ”cutting edge” något som beskrev ”det allra senaste”

Hur känna sig hemma i det språk som talas i landet Sverige nu?

I dag ska jag göra det enkelt för mig och låta det nya språket tala för sig självt. Som vanligt har jag skrivit ner meningar ur experters munnar. Ämnet är hur man ska förhindra det eskalerande våldet och få s k gängkriminella att sluta skjuta ihjäl varandra:

Det vi har riktat oss till i den problematik som vi har,  för att ändra utvecklingen så har vi knytit oss an föräldrar och satsat på dialog med föräldrarna, öka tilltron till myndigheter tidigt och förtroendet och med det ökat kunskapen om individer.

Det startar en dialog som vi med våra verktyg kan ta vidare så vi kan göra ett antal åtgärder.

Det finns en desperation i hela kontexten.

Det är där vi försöker ringa in hela problematiken, vi måste kartlägga och ligga nära konflikterna.

Det är en av de utmaningar vi har, att bygga förtroende och tillit för våra spelplaner och åtgärdspaket och där är vi inte hemma än.

Jag avser inte att håna någon, skulle inte själv vilja ha mitt talspråk nedskrivit. Nej, det är inte det röriga språket som skrämmer utan ordens och begreppens samlade intighet. Hur kan det låta så här när det är allvarliga och livsviktiga förändringar man är ute efter?

"Att möta människor där de är" måste vara en högst trivial truism

Jag fattar mer än jag vill. Det framgick av diskussionen med en närstående som försökte inpränta det omöjliga, onödiga, löjliga och kanske rent av skadliga i att, som jag, notera omvärldens åt-helvete-språk.

Fick tacka för intresset samt förklara att det finns vägar man slår in på som inte går att kliva av. För att lugna en eventuell läsekrets vill jag påstå att mina galenpannepoäng nog inte är fler nu än de var vid bloggstarten 2017.
   

Jag INSER vad som pågår och BEGRIPER att det inte hjälper ett dugg att sitta i ett hörn och hoa likt samhällets övriga tokdårar som driver saker som andra inte för allt smör i Småland kan engagera sig i.

När stridsropet ”jag tar ingen skit” flög runt för några år sen i alla möjliga sammanhang sa en cool kille jag känner: ”Va? Vem skulle ta skiten om inte jag gör det?”

Om det inte framskymtat så anser jag en del av skiten vara de fåniga, bildliga ”översättningar” som en stor del av vårt mycket porösa samtidsprat utgörs av. Här är en sådan mening: ”Man måste möta människor där de är”.

Fram till början av 80-talet skulle yttrandet ha låtit som mer än nonsens. Jag översätter ”bakåt” på det viset ibland för att minnas att jag kommer från en annan värld. I den betydde "möta" möta och att någon "var där den var" hade nog även för den tidens flummigaste medvetandefilosof eller diskursanalytiker bara betytt just det.

Hur blir det när Google och alla kakorna korrigerar vårt språk?

Häromdagen blev jag, skrev jag, varse att Google korrigerar stavfel. Det har kanske pågått länge: att blicka genom det internetska töcknet hör inte till ens främsta grenar. Kanske fattar jag inget alls.

Såg även en korrigering på en textremsa (minns inte i vilket medium) där en av våra nyare politiker sa att en kollega (fast från ett annat parti) ”skämt bort sig”. Kanske en sådan felsägning vi alla kan få till (även om det var en ovanlig sådan). På textremsan stod att politikerkollegan ”skämt ut sig”. Det var också vad som avsågs.

Sbråk är inte avsedd att vara en vanlig missnöjesblogg (fast det ofta låter så) utan värnar, hör och häpna, om jämlikhet. Det är j u f ö begrepp som ”jämlikhet” och ”demokrati” som haglar från dem som försvarar digitala världens möjlighet för ALLA att uttrycka sina åsikter. Å andra sidan vräks hat, hot och hån (de moderna sätten att stegla och rådbråka andra) mot dem som inte behärskar språket: ”Säg din mening, men hahaha, så illa du skriver, dumskalle!”

Man ska inte bråka med dem som lider av dyslexi eller motsvarande. Som inte har någon utbildning att tala om. Sbråkmakaren vänder sig mot professionella som tjänar pengar på att i sin huvudsakliga gärning vända sig till Folket med information.

Vi gamla korrekturläsare kunde få tacksamma insändarskribenter (t ex) i luren: ”Du har ändrat så att vad jag skrivit låter mycket bättre, jag är inget vidare på svenska!” Det hörde till jobbets bättre stunder, men frågan är om mastodontiska överhögheter som Google ska korrigera Folket? Fundera på saken.

Hoppas att det kommer mer snö: det blir ju så mycket ljusare!

Klyschor brukar intressera och irritera mig. På Wikipedia beskrivs klyscha/kliché lika vitt (inte vitt av vit, utan av vid/beskrivning/) som jag själv tycker passar: ”Kliché eller klyscha är ett språkligt uttryck som används för att beskriva något som har använts så mycket att det slitits ut och endast används av slentrian eller vana, att ordens innebörd helt förlorat sitt värde.”

På äldre dar har ett antal klichémeningar plågat mig, bland dem finns: ”Oj, är du förkyld nu? Och sommarförkylningar som aaaldrig går över!” Samt: Jobbigt med snö? "Jamen det blir ju så mycket ljusare!”.

Det är inte sanningshalten som stör, det är hur ofta man hör dem. Och inte kan visa att man håller på att implodera eftersom man skulle anses som en knäpp/lättretad/sur gammal kärring.

Här kommer en liten samling meningar som är förhållandevis nya men redan sagts alldeles för många gånger för att ha kvar någon innebörd/stringens/dignitet/densitet (nu kan jag inga fler):

Jag finns där för dig. Hon lever sin dröm. Han står (upp) för vissa värderingar. Världen (t ex) som vi känner den. Det handlar om identitet. Gör om, gör rätt.

Och så förstås mängden av de förbålt tradiga utsagorna med "leverera" där det som levereras inte är betong, kexpaket eller tidningar.

Fallen kvinna som snabbt erhöll insikter av de mest skilda slag

Nej, det går inte att låta bli. Skrivandet är ett missbruk, men går trögt just nu. Förklarades igår: ”axel åt h-e”. Vilket föranledde ett par funderingar kring ordet mitella. Glöm mitellan. Läkaren skrev i sin ”utskrivningsinformation” att ”slyngan” skulle bäras i fyra veckor”. Till omgivningen sa jag att ”hahaha, läkaren har kallat mitellan ”slynga”. Informanten A föreslog ”slyngel”, vilket inte passade. Och M tyckte ”slyna” var bra. Mja. Vid sidan av ”slinka” kan det ändå funka som synonymförslag till dem som kallar andra för ”hora”. För omväxlings skull, åtminstone

Här kommer ett gott allmänråd: Tro aldrig att det är du själv som har rätt! ”Slyngan” i de tre stora ordböckerna har med slinga och ögla att göra. Verbet ”slynga” betyder "fläta snodd eller band med hjälp av gaffel". Jag brukar kolla först, icke denna gång.

Många ord på ”slyng” är släkt med ”sling” och ”slink”, t ex sånt som slingrar sig undan (ormar och bedragare). "Slinker” gör prästens lilla kråka etc.

Intressant är att ”slyngel” är enda manliga exemplet (som börjar på "slyng") för varelse med dålig vandel (tack igen, Tidöavtalet, för aktualisering av ordet!). Och då är det som vanligt en lite halvjovialisk typ som beskrivs: ”person med låg samhällsställning: tölp eller grobian”.

Slinkor och slynor, däremot, lever mer fördärvliga liv än så. De är lättfärdiga slampor som ”ränner efter manfolk”, de är gatflickor och prostituerade. Män med samma hobbyer kallas "don juan", förklarat som en ”oemotståndlig kvinnotjusare eller förförare”. Det finns en bra låt om detta: Donna Juanita, ur Spader Madame av Hasseåtage, sjungen av Monica Zetterlund.

Ödet (eller ens egen klumpighet) kan ibland ha andra planer för en

      Bild: José Cruz/Abr - Agência Brasil, Wikipedia

Det kan bli lite tunnsått med bloggens klagovisor framöver, vilket inte har att göra med plötsligt ointresse eller någon ny slags ödmjukhet där undertecknad står ut med alla språkoegentligheter.  

Nej, förklaringen står att söka i fenomenet ”axel åt h-e” samt hjälpmedlet mitella, släkt med ordet ”mitra”, huvudbonad som i den klassiska forntiden hos "grekerna bars blott av kvinnor o. hos vissa asiatiska folk såväl av män som av kvinnor". Eller så är den en ”hög, spetsig huvudbonad hörande till biskopsskruden, biskopsmössa” (Wikipedia).

Även om de mössorna ser rätt skojiga ut hade jag nog hellre burit en sådan än en mitella.

Bitter och elak petimäter på jakt: hur pratar ni egentligen?

För att nu haka på de eviga ”igenkligen” och ”enkligen” (gårdagsbloggen) är det på sin plats att påminna om hur ”program” uttalas av för många. Ordet har ett r efter p, man kan träna och säga pr, pr, pr som i ”pris, prata, pruta”. Eller säger man ”pis, pata och puta”? Ja, vad vet jag.

Det finns de som på allvar har svårt med olika uttal, men det här gäller ett antal programledare som inte verkar ha uttalssvårigheter i övrigt. Ändå säger de sig jobba i olika pogram där de är pogramledare. Det finns fler r att hoppa över i dessa ord, vad sägs om ”pogam”?

Här kommer mer från källor jag vanligen begagnar mig av: folk som arbetar inom medierna. Jag har hört några säga ”jag tar itur med det”. En annan utlovade ”ett entydligt svar”.

Min omgivning kallar mig petimäter (nej, de säger ”petig”.”). Det anser jag vara fel. Om folk som jobbar med information, nyheter etc har uppenbara problem med ett enkelt uttal samt språkbruk – jobbar de inte på fel ställe då?

Nyhetsuppläsaren: ”Hon utreder själv mordet på hennes son”. Vems son? Journalister som säger och/eller skriver busshållsplats? Ska det inte ens få påpekas? Eller är det ”elakt”?

Nyheterna i Sverige är nog inte ofta ”falska” (det heter väl ”fake” på svenska?), men om inte orden betyder vad som tidigare fanns en överenskommelse om – är det då någon idé att bry sig om den svenska medievärlden?

Vi sa ”jämter” och ”ijämter”, men skriva så i skolan gick inte för sig

Många infödda svenskar talar dialekter. Förstås. Kommer de upp sig i smöret brukar deras språk förändras och glider mer och mer åt det vi lantisar kallar stockholmska. Men ränderna går sällan ur. En person som blivit känd (från undertecknads hemtrakter) talade i tv och sa då ”sånt därnt”. Det säger nog även stockholmare, liksom ”den dära” och ”den hära”. En äldre variant – geografiskt ursprung okänt – var ”såna häringa” och ”såna däringa”.

Osäker på var i landet allt sånt hära dialektsnack pågått/pågår vet jag ändå att ”sånt därnt” heter ”sånt där” eller ”sådant” på finspråk. Fast detta har nog gått och lagt sig om man ska döma efter det modernare ”igenkligen”, som språkfolk inte har något emot. I dag såg jag också ”enkligen” i en text (skriven av en privatperson): ”Enkligen kommer han hem”. Nu är det konstigt nog svårt att hitta den här typen av felstavningar på nätet, Google verkar korrigera oss. Är det bra? Något i detta faktum känns inte som det ska.

Det innebär i alla fall att vi slipper ”jämter” och ”ijämter”, vanliga uttryck förr för ”bredvid, vid sidan av”. Man finner en hel hög ”ijämter” på nätet, bl a från Värmland och Östergötland.

I ungdomen skulle jag låna cykeln av en granntjej som lämnade en lapp till mig (för att kunna identifiera den) där det stod: ”min cykel står ijämter din mammas”. De här orden var på väg att pensioneras redan på 30-talet, läser jag i ordböckerna. Vi sa ”ijämter” ännu flera decennier senare men skulle ha fått röda bockar i uppsatser om vi skrivit så.

Jesus har antagligen lämnat adventskalenderbusinessen för gott

Lyx och lycka för många barn på den tiden. Uppfällbar julkalender (1959), bild: Jonn Leffmann. Wikipedia

Sbråkbloggen sysslar vanligen med språk, men en svart dag som denna är det svårt att låta bli annat. Ett mejl (man borde inte acceptera affärers ”medlemskap”!) i förra veckan löd: ”Sista chansen att ta del av förturen av Black Week”. I begreppet Black Friday är svart inte längre en signalfärg för elände utan köpfest (färgen svart har lånats av ekonomistiska industrin). Sen utökade handeln detta, från en sketen fredag till en glädjefylld Black Week.

Butiken som skickade mejlet, gav undertecknad sista chansen till förtur av denna vecka. Fundera på orden. Det innebär ett par veckor av köpaköpaköpa innan nästa köpaköpa (jul). 

Ett av våra äldre varuhus mejlade om sina adventskalendrar för vuxna (!), bl a dem med skönhetsprodukter. De kostade mellan ett par hundra och fem tusen. En bokhandel erbjöd inte kalendrar, men utropade: ”Äntligen tid för julefrid”.

Det vill jag lova.

I nån generation före min lekte barn med kottar och vedträn (i dockkläder), i min barndom fick adventskalendrar våra ögon att tindra. Bakom varje dags lucka ("inte öppna innan!") fanns kanske bilder av ett äpple, ett ljus, en lucia. Jag och mina kompisar tillhörde inte religiösa familjer, men för lucka 24 hade vi en stark önskan: måtte det vara Jesusbarnet i krubban!

Fint ska det va’, sa käringen och snöt sig i sidengardin’

Det får väl erkännas: här vräks den rätt vanliga irritationen och den mer ovanliga glädjen ut utan att vara direkt underbyggda. Men så pass är klart: såna som jag hamnar på finlandssvenska språkvårdens sidor oftare än svenska motsvarigheters.

Svaret kan finnas i det Minna Levälahti skrev (2019) på Svenska Yles hemsida: ”de flesta förändringar i svenskan i Sverige dyker med tiden upp i svenskan i Finland”. Jag och finlandssvenskan är lika tröga. ML:s krönika handlade om det ”att” som nu far all världens väg. Hon sade sig, i motsats till undertecknad (antagligen styr åldersskillnaden beredvilligheten), själv vara beredd /att/ skippa att-en.

Minna L skrev också (2006, i Språkbruk, Institutet för de inhemska språken) en artikel med rubriken ”Kompetenshöjande ord”. Den ramlade jag över när jag satt i min lilla vrå och undrade varför ”kompetensutveckling” och fler, säkert ballare, begrepp alltid används och mera sällan ”vidareutbildning”. Eller ”fortbildning”.

”Den dynamiska utbildningsvärlden och de utbildningsord som pedagogerna bollar med kan vara svåra att greppa”, skriver M L, vilket är lätt att hålla med om. Hon talar också om att det finns oändligt många ”alternativ för den kunskapstörstiga” och att det hela tiden skapas nya utbildningar: ”Om inte förr så märks det stora utbudet när man ska ge namn åt alternativen…”

Just det. Att namnge grejer: tankar, rörelser, institutioner – vad som helst, egentligen – är väl nu en angelägnare historia än nånsin? Liksom att de omänskligt långa och utländska beteckningarna är mer genomarbetade än innehållet i kurserna och utbildningarna?

Hög ålder samt envis och tjurskallig hållning inför språkets ”vidareutveckling” gör att jag lätt faller ner bland gamla ordspråk. Många av dem överlever människans kompetenshöjda generationer. T ex den om tomma tunnor som skramlar mest.

Mer drömmar, hjärta och smärta sen Hollywood tog över scenen

För en som gillar talesätt, ordspråk och allt i den stilen, är det förvånande att de moderna varianterna inte fastnar i skallen. De kan låta klatschiga för andra, för undertecknad är de platta och glatta, utan finess och den ”personlighet” sådana uttryck kan ha.

Ofta beror det nog på att de är tagna ur en annan kultur, ett annat språk. Det behöver inte vara dåligt, men har fraserna hämtats från den anglosaxiska världen brukar de vara insmickrande Hollywoodbemängda, är det lätt att tycka. Därför skär uttrycket ”leva sin dröm” i mig. Jodå, visst, första tio gångerna låter det finfint, men när det slentrianmässigt fläskas in i historier om folk som bara gillar vad de gör så blir det inte bra.

Apropå drömmar, förresten. Sbråkbloggen bråkar mest med dem som har språket som främsta arbetsverktyg men inte bryr sig om resultatet för fem öre. Vad ska man då förvänta av dem som är ovana att tänka mycket på saken? Jag hörde ett nästan rörande (och därmed förfärligt ) exempel på hur det kan gå till.

I ett tv-program ville en kvinna uttrycka något fantastiskt som hänt henne. Hon famlade efter orden och sa sen med viss tvekan: ”Det är en dröm som kommer till verklighet”. Hon var inte purung och hade säkert något annat i bakhuvudet, som t ex ”det är som en dröm, som en sanndröm, som om en dröm blivit sann” (eller andra varianter). Hon är alltså, och säkert utan att känna till det, så påverkad av engelska att det som ligger först i hjärnan är ”it’s like a dream come true”. Som hon sen en aning tvekande översätter.

Det är mer like a dream comes through, om man törs skämta på ett annat språk: En mardröm.

Vad är ”modern svenska” om bara fem år? Man undrar verkligen

Resultatet av det arbete man så intensivt bedriver ända ner till minsta morfem kan bli hur som helst. Som när jag hörde en intervjuad i ett radioinslag säga att något var ”intenst”. Inte bara en gång utan flera. Intenst, kantänka. Sökte förstås efter om nätet kunde uppvisa några ”intenst” även om Google inte skänker en hela sanningen, men en liten vink, kanske. Jag var förberedd på att få sucka: "ta bort en stavelse, tänk att inte orka säga ut hela ordet intensivt?"

Och nog för att det fanns träffar alltid, men alla var på norska. Jaha. Hade jag, vid närmare eftertanke, inte hört en liten glidning åt norsk i personens sätt att prata?

Men det tar sällan lång tid innan annat som är värt att bli förb-d på dyker upp (den som väntar på något gott o s v). Det var en sportutövare (tror jag) som sa: ”Generellt så har vi fokat på idrotten”. Hör jag sånt i radion spolar jag tillbaka. Jodå, han sa fortfarande ”fokat”. Det var inte svårt att gissa vad som avsågs, men det är en knasig förkortning. Fast för all del, analog med ”repa” för repetera, men ändå!

Konsulterade https://svenska.se/tre/. I SO, den mest snabbfotade av Svenska Akademiens ordböcker, står att ”foka” är "vardagligt för fokusera”. Och några kompisar jag kollade med (hm, ”kolla” från ”kontrollera”) har hört ”foka” användas en längre tid. Ack. 

SO kommer att vara räddningen i det där översättningsarbetet jag talat om på sistone – från svenska till svenska. En sak till: om varje slangord och tillfällighetskombo (hihi) ska in i SO är det tur att den inte kommer ut i bokform. Akademien säger att den är ”en beskrivning av modern svenska”. Jo det vill jag lova. Den kommer att svälla. Förlåt, den kommer svälla.

Visst visar vågen att man "gått ner" i vikt, "tappa" är väl nåt annat?

Bild: i yunmai, Unsplash 

  
I går tog bloggen upp det språkvidriga* ”droppa”, samma sak är det med ”tappa” vikt. Är jag den enda i landet som inte säger så? Inte nog med att folk "tappar" vikten, de ”förlorar” den också (om de inte äter skräpmat). Jag går, i bästa fall, enbart ner i vikt. Det engelska ”lose”, var översättning folk föredrar, betyder såväl ”tappa” som ”förlora”. Dessa båda har satt sig så pass att loppet är kört. "Gå ner" eller "minska i vikt" – hej då med dem!

De relativt nya problemen med att förstå sitt eget modersmål beror inte alltid på att engelska ligger i bakgrunden (tja, förgrund, numera). Det finns meningar som ser enkla ut i förstone, men är svårtolkade. En av våra större drakar hade rubriken: ”SD är inte emot klimatet – utan MP”. Det här kanske är självklart för andra. Själv ser jag två tolkningar: SD är inte emot klimatet (hur man nu är det, se igår), de är emot MP. Eller: Det är inte SD som är emot klimatet, det är MP som är det.

Men jag har kanske språkproblem eller har råkat hjärntvätta mig själv.


* Ordet är inte så genomsyrat av känslor som det låter. Vidrig tycks (enl SAOB) i sin äldsta betydelse innebära något som är ”motsatt” eller ”emot”. Jämför ord som ”naturvidrig, avtalsvidrig, rättsvidrig”. Först i sin andrabetydelse beskrivs vidrig ”(numera nästan blott) med starkare innebörd: vedervärdig, avskyvärd, vämjelig; fasansfull eller fruktansvärd; ibland med inbegrepp av (moraliskt) fördömande”.

Ja, så fick man plötsligt ett nytt område – klimatet – att snöa in på!

Uppenbarligen är begreppet ”klimatförnekare” etablerat ända in i samhällets alla skrymslen. Men går det att säga så? Gudsförnekare är en annan sak, åtminstone för gudsförnekarna eftersom de avvisar tanken på en gud. ”Klimatförnekare” – då kan man väl även vara väder-, storm- och regnförnekare?

Men kör i vind då, "klimatkrisförnekare" är väl för långt. Hur som helst gick jag till botten med ”väder” och ”klimat” och hittade följande angående skillnaden på de båda:

Väder syftar på atmosfärens aktuella tillstånd, det vi påverkas av just nu, temperatur, molnighet, nederbörd, vindstyrka m m. Klimat är däremot ett långsiktigt genomsnitt av vårt väder och av förekomsten av extremt väder, till exempel värmeböljor eller sommartorka.

Med väder och vind samt klimat som bakgrund kommer här ett par citat. Först ut är en forskare: ”Alla är överraskade över att det gått att skala upp sol och vind”. Jag översätter: ”att man lyckats öka utbyggnaden av sol- och vindkraft”. 

Och så ett stycke ur en väderrapport som förmedlats via TT till dagstidningar där texter tas in utan att någon blinkar:

Under fredagen väntas temperaturen droppa till strax under det normala för årstiden i södra Sverige med minusgrader.

Det är konstigt formulerat och dessutom "sjunker" eller "faller" svenska temperaturer. De kan även "gå ner”. I engelskspråkiga länder används ”drop”. Eller ”fall”. Och därmed är vi inne på det riktigt luriga: om svenska temperaturen tidigare kunnat ”falla”, vad får den då att numera ”droppa”, när även språkliga förebilden nr 1 har "fall"?

Droppar gör det från taken när snön smälter.

Håll i hatten eller för all del, om det nu känns bättre, håll i kragen!

Det finns, som folk säger, olika grader i helvetet. Detsamma gäller språkinfernot. Somt blir fel på sätt som mest är skojiga, annat får en att blekna. Nedan följer några komiska yttranden från journalister på klimatmötet:

”Du är ju här för att kolla att de håller sig i kragen”. Ett lite generat skratt följde, sagespersonen var antagligen medveten om att det inte blev helt rätt. På det ålderdomliga språk undertecknad talar borde frasen ha lytt: ”...håller sig i skinnet”, som betyder "sköta/uppföra sig”.

”Att ta sig (själv) i kragen”, betyder att man skärper sig, och förbättrar sådant i ens vandel (för att tala sverigedemokratiska) som inte varit nåt att hänga i granen. Om man tar sig i kragen blir det inte så svårt att hålla sig i skinnet.

Nästa exempel: ”De unga som är här trycker ju på ett antal röda linjer”. Antagligen ville den journalisten säga att de unga som närvarade vid COP27 (eller ”koppen” som vår klimatminister säger) poängterar det som inte borde överträdas eller tummas på vad gäller klimatarbete.

För egen del har jag kunnat räkna ut vad dessa båda reportrar velat säga. Frågan är som vanligt hur länge översättandet mellan svenska och svenska kommer att funka. Generationskamrater (till mig) säger sig få allt svårare att förstå vad som sägs i ”nyheterna” (för att inte tala om annat som kommer ur medierna).

Julklapp som värmande kram i produktform? Eller produktformat?

När började det gå utför i det här landet? Jag, en analytiker, skrev häromdan på denna plats att det skedde på 80-talet. Tecknen stämmer. HUI, ett annat analysföretag än undertecknads, nämligen handelns, står för fenomenet ”årets julklapp” (med början 1988). HUI, Handelns utredningsinstitut, la 2011 till ett ord i sitt namn och heter sen dess HUI Research.

Första julklappen var den bakmaskin som kom att stå och samla damm i hemmen för att tas fram i nya dyrtider. De första maskinerna (kanske har de utvecklats?) gjorde fula, kvadratiska limpor. Inget korgjäst bröd man tar fram i sin hipsterlya och skryter med.

                     

Det kan man däremot göra med årets julklapp, ett hemstickat plagg eller ting som HUI kallar ”en varm kram i produktform”. Här ska väl tas igen alla covidbortblåsta kramar (som i sig är en känsloyttring som länge varit lika smittsam som sjukdomen som tog bort den). Men just i dag gäller min undran ordet ”produktform”. Precis så låter det språk som häcklas i denna blogg. Om man nu är så kramgo’ som HUI, varför då inte hitta ett bättre ord för julklappen än ”produktform”.

Som vanligt har nästan alla tidningar sänt vidare detta meddelande som kommit till dem via TT. De flesta följer texten om den varma kramen ordagrant, men det finns en ytterligare variant: ”som en värmande kram i produktformat”. 

Själv önskar jag mig en riktigt kylig språkpolis som bötfäller dem som stoppar in skitord i språket.

Tro inte att de ofattbara dickpicsen är de enda pics som existerar

För tjugo–trettio år sen kunde äldre (än 65) förstå större delen av vad tidningar skrev samt radio och tv rapporterade om. De som är medelålders och yngre nu sätter upp oengagerat medlidsamma miner av sådana yttranden, men bör ta dem på allvar.

Utan belägg från någon som helst forskning vågar jag påstå att dessa ”medlidare” kommer att drabbas hårdare och snabbare än vi samtida äldre. Hastigheten hos språkets förändring – hur omhuldad denna ”utveckling” än är av vissa grupper – ökar exponentiellt. Det sista ordet i föregående mening kan förenklat förklaras så här (DN): ”När något växer exponentiellt ser det ut att gå lugnt i början, men sedan ökar hastigheten mycket snabbt”.

Det är svårt att inte märka mängderna av f a digitalteknikrelaterade glosor. På den här fastnade jag nyss (ur en filmrecension): ”Filmen har svårt att röra sig bortom biopicens mer traditionella marker”. Biopicen? Jag som just lärt mig ”antropocen”.

Nej, det var tydligen bara bestämd form av ”biopic”! Vad nu det är. Går till Wikipedia, där nutidens modersmål tolkas för modersmålstalarna. W säger: ”Biografisk film, eller biopic (förkortning av biographical picture), är filmer som gestaltar och dramatiserar historiska eller levande personers liv.”

Jaha. Såna har jag sett utan att veta deras namn. Nu är problemet att ”biograf” brukar förkortas till ”bio” på svenska. Det här blir väldigt förvirrande och jag har två frågor. Varför använda ett utländskt begrepp för ”biografisk film”, lyder den första. Varför använda det utländska ordets förkortning, är den andra.

Märkligt: Före individcentreringens era var alla mer individuella

Wikipedia skriver vi själva med allt det innebär: jättebra grejer och mindre bra grejer. Det går att slå upp ALLT *.

Här satt jag och funderade över vid vilken tidpunkt språket började gå bananas (jag anpassar mig bara). 80-talet, kanske? Wikipedia bekräftar: ”Glada 1980-talet, eller glada 80-talet, kallas den högkonjunktur som pågick under mitten och slutet av 1980-talet.” Det rådde högkonjunktur för allt möjligt. Under rubriken ”Trender” står:

En yuppiekultur utvecklades på Stockholms fondbörs. Mobiltelefoner blev kända som "yuppienallar". Även begreppet finansvalp var vanligt om unga affärsmän. Den samtida yuppiekulturen kritiserades bland annat av Stig Malm i hans förstamajtal 1987.
Att köpa och sälja konst blev också populärt inom affärsvärlden.

Yuppienallarna har nu blivit allas nallar, även för dem som kanske borde förlänga sin tid med vanliga nallar. Yuppiekulturen och finansvalparna har svällt till karaktär och antal, men de kallas inte längre så. När begreppen "satt sig" försvinner benämningen!

Under årens lopp har jag tyckt mig märka fler såna transformeringar. En gång talade många om – samt kritiserade – fenomenet ”snuttifiering”. Nu, när vi lever i en hög av konfetti där det mesta har fått samma pyttevärde, pyttestorlek och dito dignitet, har ordet försvunnit.

Själv kan jag minnas att allt inte blåste förbi på en kvart, och att människornas tålamod var större. (Gäller även undertecknad. Sorgligt som fan.)

Språket har krympt, färdiga byggstenar ersätter meningar som tidigare formulerades i mänskliga hjärnor. Sammantaget blir det nu enklare för algoritmerna att exekvera. Typ.

 *Utom ett par låtar min mamma brukade sjunga

Det är som i talesättet: ”För mycket och för lite skämmer allt”

Intressant att man kan bli så provocerad av enskilda ord. Det händer inte alla, förstås. Men mig. Inte så att ordets utseende – bokstäverna och kombinationen av dem – skapar en elektrisk stöt i ens känsliga själ: problemet är innehållet, eller brist på detsamma, sammanhanget det utsägs i. Eller det faktum att det bara är modebetonat tugg.

Här kommer ett av dessa skumma och alltför ofta förekommande ord : narrativ.

Föst användes det i Sverige som adjektiv, sedan alltmer som substantiv. Anna-Malin Karlsson, professor i svenska, skriver utförligt om dess ”utveckling” i en språkspalt (Sv D, 2017) betitlad: ”Varför kan man inte berätta utan konstiga ord”.

Vitsen med den rubriken är att narrativ på svenska kan översättas med ”berättande” respektive ”berättelse”. Hon avrundar med att beskriva sin egen text på ett lika fyndigt vis: ”Se där, ett narrativ om ett ords karriär från fackterm till debattjargong.”

Det dräller av ”narrativ” i dagens svenska. Men som i flera andra fall ligger inte först och främst engelska bakom den nutida upphöjdheten. Det är förresten inte bara svenskar som suktar efter speciella ord att dekorera tal och skrift med: I en brittisk tv-serie (The Split) framgick (när en av huvudpersonerna uttalade sig spydigt om en självhjälpsförfattares språk), att ”narrativ” även i engelskan rört sig från fackterm till ”debattjargong”. Som A-M K skriver. 

Den franska glacen slog en annan glass – som heter gräddis

Någon läsare kan ha märkt att ett och annat annat (ja, det ska vara så) smyger sig in i blogginläggen, t ex hänvisningar till det klimat vi redan kvaddat. Bland andra pågående katastrofer finns smältningen av glaciärer. Men även dessa omformas till språkjox på denna ensidiga plats. Hm, glaciärer.

Det slog mig när en av bloggens informanter, A, skulle bjuda sina gäster på glace au four (glass i ugn) att glace och glaciär måste vara släkt (man är något av ett geni). Snabbkoll på Google Translate visar vad de flesta svenskar redan vet: ”glass” heter i vår geografiska omgivning vanligen något med ”is”, ofta i kombination med ”grädde”. Engelska ”ice cream”, tyska Eis, danska ”flødeis”.

Bild: Dana deVolk, Unsplash

Orden för ”glass” på så skilda språk som isländska, afrikaans och ungerska ser vid en första anblick konstiga ut (för en utlänning), men  består också av de respektive språkens benämningar på ”grädde” och ”is”. I många romanska språk heter glassen något i stil med ”gelato” (italienska). Även där har ordet med ”kall” att göra.

Etymologiskt härleder SAOB ”glass” till franska glace av ”glacia, vulgärlatin, sidoform till latinska glacies, is, som är rotbesläktat med KALL. Jfr GLACÉ, GLACIÄR".

Allt detta är ickekonstigt, det underliga är att den franska glassen bitit sig fast i svenskan som annars sträääävar mot allt anglosaxiskt. Det blir kanske snart till att lära sig säga ”isgrädde, gräddis” eller ”kallgrädde” i stället!

Bloggdrapa där framtidstron än en gång lyser med sin frånvaro

Den värsta konsekvensen av det som händer med språket nu (förtvinande) är ens egen skyddslöshet och alltför goda förmåga att anpassa sig. Kanske många fungerar på annat sätt, men själv känner jag starkt av hur det tidigare stadiga modersmålet blivit till ett rö i vinden.

Alla nya främmande uttryck, alla lånord – men framför allt de direkta översättningarna från engelska – och mängden hopblandade idiomatiska fraser, felanvända eller monstruösa formuleringar: alla har de gjort mig oerhört osäker på ”vad det heter på svenska”.

En av alla tusentals nya, direktöversatta, eländen är ”spela ner”. Det har Sbråk haft med förr, och minns jag rätt var det möjligen dessa synonymer som då kom för mig: ”förringa, underskatta, bagatellisera”. Och så ser jag en textrad (om det var ur en serie, dokumentär eller ett nyhetsinslag minns jag inte) där det på engelska ofta förekommande ”play down” översatts med  ”tona ner”. Det är förstås en av fler möjliga översättningar, men varför var den inte det första jag tänkte på?

Det här händer gång på gång: uttryck som slött översatts tycks livskraftiga. Förhoppningsvis har en tillräckligt stor del av befolkningen inte hjärnor som lika lätt suddar ut vad ”det hette förr”. Det kommer annars att bli svårt att läsa texter som bara är några decennier gamla. Det är ett torftigt och plastigt språk på ingång. Fast vad tusan, det är så mycket plast överallt ändå.

Att bara glo på de krånglande termosarna löser inte problemet

En av de saker som inte kom med i gårdagens inlägg är en mening så sliten att en vanlig människa som hör den blir alldeles ifrån sig. Det värsta med sånt här, ja, jag vill nog kalla det politrukspråk, är att det letar sig in i och bedövar ALLLAS skallar.

Hur många gånger per dag säger någon (i värsta fall man själv) ”vi ska titta/kika på det här”.

 

Jag skrev en gång om en tv-chef som nästan inte sa nåt annat än att hon skulle ”titta på” vad-det-nu-var (inte tv!). Låter slappt av en chef. Menar inte folk egentligen sådant som: vi ska försöka åtgärda, alternativt sätta oss in i problemet, med flera personliga sätt att formulera sig på. Men för att använda chefs- och politrukspråket kan följande meddelas:

Härromdan tittade jag på en termos som filterhållaren inte passade i. Jag tittade så bra att arrangemanget funkar. Vidare har jag tittat på diverse fakturor samt en krage som släppt lite från resten av skjortan. 

Och så tittade jag på Skype (som jag annars bara lyssnar med) eftersom det kajkat p g a en utebliven uppdatering (tror jag). 

Ibland enbart tittar jag. Som tidigare i dag ut genom ett tågfönster i en kanske alldeles för varm höst.

Själens OB ger order, sbråkmakaren lyder, så funkar denna blogg

Mina mest upptagna – eller lata – dagar, kan jag inte sitta här och babbla rätt ut i rymden. Men det känns som ett arbete, det måste göras, en ordens beskyddare har tagit plats i ens inre och befaller en att jobba, så enkelt är det.

Den enklaste av utvägar är att citera prominenta människors prat. Här nedan följer brottstycken av en intervju med en viktig politiker. Brasklapp: citaten är inte hundraprocentigt korrekta, men deras andemening (i den mån sådan finns) är tillräckligt bra återgiven.

Här är de:

Vi går från en mer reaktiv roll till en…

Jag vill ta min utgångspunkt och avstamp i där det fungerar så att vi sprider de goda exemplen

Det är viktigt att bolla med professionen

Sverige har svårt att använda good practice där det fungerar väl

Vi ser att det finns fungerande funktioner

Det är viktigt att lyssna in barnen

Den sista meningen antyder att barn är inblandade i politikerns arbetsområde. Annars skulle väl detta kunna handla om vilken verksamhet som helst? Några läsare förstår säkert ingenting av vad jag menar om jag säger att detta är ett språk som låter vederstyggligt.

Det beror bara på att undertecknad vants vid att ord har en innebörd.

 

Och i dag tar vi och betraktar motsatsernas motsats extra noga

”Vi har hört två ganska radikalt motsatta åsikter”, sa programledaren i ett radioprogram där två personer ur allmänheten yppat olika ståndpunkter i en fråga. Bara en av de två var kvar i luren och protesterade våldsamt: ”Radikalt!?”

Reportern fick ändra frasen till det man vanligen hör: ”diametralt motsatta åsikter”. Det här är knepigt och jag har slagit och slagit. ”Diametralt” kommer, inte oväntat, från ”diameter” och meningen är väl att åsikterna (eller vad det nu är) befinner sig i vardera änden av diametern.

Förstår jag rätt betyder diametral redan i sig ”motsatt” så ”diametralt motsatt” blir väl en tautologi: ”motsatt motsatt”, som egentligen borde upphäva sig själv? Möjligen är den lika vanliga frasen ”rakt motsatt” sannare.

Å andra sidan, googlar man ”radikalt motsatt” har även det många ”brukare”, som språkvetarna säger. Men tillbaka till det lilla kammarspelet i radion. Personen som reagerade på felsägningen ”radikal” utropade vredgat: ”Kallar du mig radikal?”

För lyssnaren blev det än mer intressant. En ”radikal” uppfattas i de flesta fall som någon med stark vänsterlutning, men slår man upp ordet står i SAOL: ”grundlig, genom­gripande; politiskt långt­gående”​ och i SO: ”som i grunden vill förändra sam­hället vanligen (men inte nöd­vändigtvis) i socialistisk riktning”.

SAOB förklarar ordets grundbetydelse som ”hörande till eller utgörande någots ursprung eller rot” och eftersom ordet radikals rot är latinska ”radix” med innebörden ”rot” så kommer vi knappast djupare. Radikal kan man alltså vara åt alla håll som finns. Däremot blir väl programledarens kombination av ”ganska radikalt” aningens rotlös (jamen, förlåt, då!).

Den röda tråden borde få bli ersättare till politikers röda linje

Avståndet mellan de gånger jag upprepar mig i bloggen blir kortare och kortare. Det kan bero på allt möjligt: t ex egna tillkortakommanden. Men säg den som inte vill lägga skulden på något utanför sig själv: jag tar och klandrar omvärlden, en uppdriven tidsanda och diverse "framsteg".

Det som kommer att repriseras är resonemanget om ”röda linjer” (bloggen 14 och 15 augusti). Nyligen intervjuades några kandidater som vill ta över som partiledare för Centerpartiet. De tillfrågades dels vad de ville göra för att ”sticka ut”, dels om huruvida de hade några röda linjer.

För ”sticka ut” föreslår jag det svenska ”utmärka sig”. För röda linjer upprepar jag gärna de synonyma uttryck Urban Lundberg, chefredaktör för Respons, gav i tidskriften (nr 4/21): gränser som inte får överträdas, principer som inte får tummas på (och sedan följer Lundbergs mer tolkande beskrivningar), samtal som inte får föras, och värre, argument som inte behöver bemötas och idéer som inte får utvecklas.

Det är väl ändå själve hin håle att folk ska hitta på nya namn och termer för eviga självklarheter. Alla har vi väl haft ”röda linjer” sen hedenhös och även dessförinnan?

Kanske ska dagens politiker skippa linjerna till förmån för röda trådar: sådana saknas ofta. Men vi kan befinna oss nära en tid där de båda smälter samman och ingen egentligen fattar vad som menas med något av dem. På Wikipedia förklaras den röda tråden som ”ett begrepp inom retoriken som syftar på att man i en längre redogörelse ska kunna följa ett sammanhang”.

I den simpla värld där undertecknads vagga stod var folket inte i huvudsak retoriker, men röda trådar var bekanta. Linjerna hörde nog hemma i kollektivtrafiken då som nu.

Hur stora mängder av ingenting kan rymmas i våra hjärnor? 2)

Det här är en text som inte borde skrivas. Den spär nämligen på och ökar den skit den (texten, alltså) anser att det finns för mycket av. Det kan inte hjälpas, jag måste bli av med tankarna.

En influerare (varifrån kom de plötsligt? I massor?) gjorde häromdagen något dumt. D v s många tyckte att det var dumt, skrek och vrålade i sociala medier, andra tyckte att influeraren behandlades illa och även de skrek och vrålade i sociala medier.

Tidningar, radio och tv hakade på och har rapporterat om saken i fler dar. Olika slags journalister har harvat igenom en klumpig influerares övertramp. Om än förklarlig känns en sådan gigantisk bevakning konstig när den s a s konkurrerar med nyheter av annan dignitet. 

För några år sedan kallades det här klickjournalistik och avsåg ämnen som folk kastar sig hyenemässigt över: det ökar antalet läsare. Nu har folk vant sig, namnet "klickjournalistik" är glömt och man sätter lydigt i sig materialet på det vis som beskrevs i äldre tiders ”framtidsromaner”: presentera skvaller, våld och snusk för människorna och se: de vill ha det!

På SVT Nyheter skrev Ulrika Knutsson om fenomenet (2019):

– Risken finns att om man tittar alltför mycket på var det brinner det på sociala medier, och tar upp det på sina egna sidor och sajter, så blir det en sorts cirkelgång och returinformation istället för att man hittar på egna frågor. Så här finns en risk att kulturjournalistiken, ledarjournalistiken, utarmas.

Efter allt ståhej säger influeraren att hon ska ”vara mer uppmärksam på content”. ”Content” är engelska för ”innehåll”, det innebär att hon tänker bli mer uppmärksam på vad hon skriver.  Det borde jag själv bli eftersom jag just ökat på mängden av returinformation i en värld där det händer lite annat på dagarna. 

Hur stora mängder av ingenting kan rymmas i våra hjärnor? 1)

”Tänk”, tänkte jag, ”tänk om mitt evinnerliga tjat om språkliga saker (som många skiter i) egentligen är ett sätt att kanalisera insikten om mänsklighetens kollektiva sammanbrott?”

Det började med det vanliga: ”Sätta på vänt”, muttrade en kompis som lyssnade på radion, ”det är fanken vad ofta folk säger att något sätts på vänt”. Reagerar man på så vis för en icke-idiomatisk fras beror det ofta på att den är en översättning. Det är inte alltför djärvt att gissa att ”put on hold” ligger bakom. På svenska kan det heta bl a ”pausa, skjuta upp, lägga på is”.

Hur kommer det mänskligt-mentala sammanbrottet in i detta? Tja, det tarvas ytterligare ett par tankar, även om de tecken som omger oss blir tydligare och tydligare för var dag. Så det fortsatta resonemanget sätts på vänt, annars riskerar man att låta som bärare av ett svårartat syndrom. Som skulle kunna heta digital bulimi, det som gör en del av oss halvt vansinniga.

Kanske det här även drabbat den lokaltidningskrönikör som, apropå ett tv-program med och om några upphöjda artister, skrev: ”De är spegelbilder och kalkerpapper av de bilder vi redan har av dem tusen gånger om”.

För en samhällskritiker av undertecknads rang är det en lisa att läsa någon mer som är lika uppgiven inför mångfaldigandet av det välkända – eller ingenting!

Inget är för stort, litet, enkelt eller för knöligt för att undra över

Alla träden i den här skogen har knotiga stammar

Några exempel ur min fatabur – de är så vanligt förekommande att de varit med i denna blogg förr – lyder: ”Båda grupper i sin klass kämpar bra”, samt "Alla lärare på skolan är oroliga”.

De hör till kategorin ”Inget stort problem” men likafullt även kategorin ”Öh?”. Själv använder jag bestämd form efter ”båda” och ”alla” som är totalitetsbetecknande adjektiviska pronomen (lärde jag mig nyss av Wikipedia och glömmer jag snart igen).

Här kan man misstänka att dialekter påverkar och inte för att jag har en aning om varför så tror jag att skåningar föredrar obestämd form. Men hur långt kan man gå i språkliga petitessers fotspår? Jo, rätt långt. Jag finner en undran om detta i Frågelådan (där folk från Språkrådet svarar): ”Kan man använda både bestämd och obestämd form efter båda, heter det båda sidor eller båda sidorna?”

Svaret är att det oftast används med ett substantiv i bestämd form, ”båda böckerna, båda sidorna”, men att ”vissa substantiv kan stå i obestämd form efter båda. Särskilt gäller det orden sidor och håll: Vi tittade noga åt båda håll/båda hållen.”

Egentligen ville jag bara meddela att fler än jag håller på med ”Bestämd eller obestämd form?” Jag hittade en kandidatuppsats från 2009 med just den frågan som titel, underrubriken löd: ”Om substantivets speciesform efter alla”