Här satt jag och funderade över vid vilken tidpunkt språket började gå bananas (jag anpassar mig bara). 80-talet, kanske? Wikipedia bekräftar: ”Glada 1980-talet, eller glada 80-talet, kallas den högkonjunktur som pågick under mitten och slutet av 1980-talet.” Det rådde högkonjunktur för allt möjligt. Under rubriken ”Trender” står:
En yuppiekultur utvecklades på Stockholms fondbörs. Mobiltelefoner blev kända som "yuppienallar". Även begreppet finansvalp var vanligt om unga affärsmän. Den samtida yuppiekulturen kritiserades bland annat av Stig Malm i hans förstamajtal 1987.
Att köpa och sälja konst blev också populärt inom affärsvärlden.
Yuppienallarna har nu blivit allas nallar, även för dem som kanske borde förlänga sin tid med vanliga nallar. Yuppiekulturen och finansvalparna har svällt till karaktär och antal, men de kallas inte längre så. När begreppen "satt sig" försvinner benämningen!
Under årens lopp har jag tyckt mig märka fler såna transformeringar. En gång talade många om – samt kritiserade – fenomenet ”snuttifiering”. Nu, när vi lever i en hög av konfetti där det mesta har fått samma pyttevärde, pyttestorlek och dito dignitet, har ordet försvunnit.
Själv kan jag minnas att allt inte blåste förbi på en kvart, och att människornas tålamod var större. (Gäller även undertecknad. Sorgligt som fan.)
Språket har krympt, färdiga byggstenar ersätter meningar som tidigare formulerades i mänskliga hjärnor. Sammantaget blir det nu enklare för algoritmerna att exekvera. Typ.
