Det här är en text som inte borde skrivas. Den spär nämligen på och ökar den skit den (texten, alltså) anser att det finns för mycket av. Det kan inte hjälpas, jag måste bli av med tankarna.
En influerare (varifrån kom de plötsligt? I massor?) gjorde häromdagen något dumt. D v s många tyckte att det var dumt, skrek och vrålade i sociala medier, andra tyckte att influeraren behandlades illa och även de skrek och vrålade i sociala medier.
Tidningar, radio och tv hakade på och har rapporterat om saken i fler dar. Olika slags journalister har harvat igenom en klumpig influerares övertramp. Om än förklarlig känns en sådan gigantisk bevakning konstig när den s a s konkurrerar med nyheter av annan dignitet.
För några år sedan kallades det här klickjournalistik och avsåg ämnen som folk kastar sig hyenemässigt över: det ökar antalet läsare. Nu har folk vant sig, namnet "klickjournalistik" är glömt och man sätter lydigt i sig materialet på det vis som beskrevs i äldre tiders ”framtidsromaner”: presentera skvaller, våld och snusk för människorna och se: de vill ha det!
På SVT Nyheter skrev Ulrika Knutsson om fenomenet (2019):
– Risken finns att om man tittar alltför mycket på var det brinner det på sociala medier, och tar upp det på sina egna sidor och sajter, så blir det en sorts cirkelgång och returinformation istället för att man hittar på egna frågor. Så här finns en risk att kulturjournalistiken, ledarjournalistiken, utarmas.
Efter allt ståhej säger influeraren att hon ska ”vara mer uppmärksam på content”. ”Content” är engelska för ”innehåll”, det innebär att hon tänker bli mer uppmärksam på vad hon skriver. Det borde jag själv bli eftersom jag just ökat på mängden av returinformation i en värld där det händer lite annat på dagarna.
