Beträffande svensk språkhantering kan olika bilder målas upp

Ibland tävlar man i tjatighet med fotbolls- och regeringskrisanalyser. Men vad att göra när det tycks som om man är den enda i landet som bryr sig om att ens modersmål håller på att gå åt skogen, i putten, försvinna, kolavippa och döden dö?

 
Vad gäller de tusentals frågor som dyker upp i denna blogg (som många närstående m fl anser vara ett syndrom eller i alla fall underlag för en diagnos) hamnade jag för förtifemte gången i samma artikel.

 
Det sker bl a när man googlar en schematisk mening som ”engelska inflytande på svenska”. Artikeln, först i raden av träffar, heter ”Engelskan inget hot mot svenskan” och skrevs av en språkvetare 2010. Förutom att varna för s k domänförluster som kan uppstå genom att enbart engelska används som forskningsspråk i stora delar av världen, anser artikelskribenten, en professor i engelska, att ”svenska språket i sin helhet” inte är hotat.

Och här sitter jag, en amatörobservatör och tycker mig se raka motsatsen. Flera gånger om dagen hittar man meningar likt denna, som beskriver en hängiven akvarellmålare: ”Hon gillar att ta sin tid när hon målar”. Det låter väl inte fel, protesterar nu inte bara någon utan flera svensktalande.

Tänk på den till i morgon, ber amatörobservatören.

Den som sticker ut utmärker sig på ett positivt eller negativt sätt

Ibland pratar folk om sånt de inte behärskar. Här ska nu något i den stilen ske, en amatörmässig språkspejare tänker dra slutsatser om forna och innevarande tider.

Som bekant har det svenska språket (i likhet med de flesta andra) påverkats från andra håll under tidens lopp. Speciellt kom tyska att prägla svenskan i samband med Hansaförbundet på 1300-talet och framgent. Många ord i vår tids språk har stora likheter med sina tyska motsvarigheter. De finns numera inom den vardagliga men även administrativa sfären.

Ett andra stort inflytande stod franska för: det handlade mest om ord och termer från 1700-talets kulturvärld (och fortsatte så länge Frankrike var förebild inom området).

Sen vete fanken när engelska började ta över rejält, antagligen var det vid mitten av 1900-talet. Inte så att undertecknad vurmar särskilt för tyska, men det är trist att se månghundraåriga ord och uttryck i allt snabbare takt bytas ut mot engelska varianter.

Effekten är slående, särskilt för den som talat och skrivit svenska under flera decennier. Följande rubrik tillika citat i en lokaltidning låter märklig för många: ”Vi gläds åt där det är höga siffror och arbetar med att förbättra oss där vi sticker ut åt andra hållet.” Första delen av meningen går att förstå, men hur gör man när man förbättrar sig ”där man sticker ut åt andra hållet”? Vad som antagligen menas är ”där vi utmärker oss i fel riktning” eller ”skiljer ut oss negativt” eller något ännu bättre.

De flesta väljer i dag att beskriva något som utmärker sig med formuleringen ”står ut” eller ”sticker ut”. Det blir ofta oavsiktligt skojigt när man direktöversätter den vanliga engelska frasen ”stand out”.

”Utmärka sig” ges i SO definitionen ”märkas genom särskilda egenskaper”. Och dessa kan vara såväl positiva som negativa.

Hur i helskotta åstadkommer man reformer? Gör man dem?

Man skulle inte göra sig nåt vidare som talare. Eller skribent inom vissa områden. Det står helt klart. I morse dök en av de frågor upp som undertecknad ställer sig nästan oavbrutet.

 
I takt med svenska språkets bleknande och försvinnande blir man själv ett offer. Nu var det en ledarskribent som talade i radio (med anledning av en pågående regeringskris) och bl a yttrade frasen ”göra kraftfulla reformer”.

 
Göra-sjukan har länge varit störande eftersom den fått en så vid spridning: göra åtgärder, göra (eller – ännu värre – ”ta”) självmord och fler jag inte kommer på nu. Frågan som inställde sig var alltså: heter det göra reformer?

 
Sökte på ”skapa reformer” vilket inte är jättevanligt. Det finns betydligt fler texter där ”åstadkomma reformer” används, men eftersom jag inte befinner mig på samma plats som min handordbok i svenska språket just nu, så får frågan anstå.

Då var det enklare när samma ledarskribent sa: ”Centerpartiet får sålla sig till de röda totalt”. Vad gäller talspråk får man inte vara överkritisk, men en sak är säker – här är även jag totalsäker – man sållar bort saker* men man sällar sig till människor, idéer, kritiken etc.

 
Jag förväntar mig att de som uttalar sig i knepiga politiska frågor gör det med korrekta ord.

*Välkänt är uttrycket "sålla (skilja) agnarna från vetet"

Reda ut frågetecken är ingen konst, de är inte så farligt trassliga

Läsaren sitter antingen i det ena eller andra lägret, får man anta, och är kanske själv en åldring (liksom undertecknad) som klagar på teknikens inneboende förstörelsekonst (ibland detsamma som förströelsekonst) eller en yngre förmåga som tar sig för pannan när åldringen gnäller.

Men här finns inga gränser för gnällandet. Det tycks nämligen vara så att den hjälp tekniken ger samtidigt får människan att sluta tänka.

”De vill att det hittills största frågetecknet reds ut”, sa en röst ur radion. En sån som jag vill först tro att det är en enstaka individ som fått något bakom hälen (som en ungdom skrev i en uppsats en gång), men en Googlekoll ger vid handen att ett antal journalister också har frågetecken att reda ut.

Reagerar man inte automatiskt av en sådan konstruktion? Och korrigerar sig själv när man inser att man fattat fel? Uttrycket ”räta ut frågetecken” har väl funnits länge nog för att sätta sig i den allmänna, folkliga ordbok som vars och ens skapligt normalbegåvade huvud rymmer?

Och genast mejkar det sense, som svensken säger, rätar man ut ett frågetecken blir det ett utropstecken och saken är biff. Utredd, s a s.
Ett antal professionella skribenter missar uträtandet. De jobbar på diverse blaskor samt vid Sveriges Radio och skriver om frågetecken som reds ut.

Och här sitter en annan och förvånas dagligen och stundligen.

Till den som önskar sig en sec opinion, här finns även en first!

Att försöka förstå dagens svenska är som att gå på gungfly, finna rätt väg i en knepigt konstruerad labyrint eller forcera ett okänt stycke djungel. Man måste behärska 1) någon slags grundsvenska, kan vi kalla den, 2) engelska på bredden och tvären, 3) alla de individuella tolkningar som kan komma ut ur människors punkt 1 eller 2. Hör bara:

”Jag ville ha en sec opinion”. Inte alla svenskar vet vad second opinion är, uttrycket kommer från engelskspråkiga länder. Det betyder att man vill ha ytterligare en läkares (som det vanligen handlar om) åsikt om man fått en tidigare diagnos satt av en annan läkare. Okänt för undertecknad var att detta utländska uttryck dessutom kortas till ”sec” opinion.

En person som arbetar inom sjukvården talade om patienter ”som lades i resp”. Visst, det tar inte lång tid att förstå att ”respirator” avses, men folks alla individuella språklösningar börjar faktiskt bli svårlösta!

En journalist med svenska som modersmål skrev om en grupp människor som gympade ”till tonerna av taktfull musik”. Det är en allt vanligare företeelse, man chansar på nåt som låter rätt men blir fel. Den som är taktfull är hänsynsfull, försynt, diskret, smidig, diplomatisk eller ett antal andra saker som inte har ett dugg med musik att göra. De gympande rörde sig antagligen, gissningen är inte vild, till taktfast musik.

Vad gäller det här landets språk: hur mycket ska en nutidssvensk behöva gissa – även vad gäller ord och uttryck som används av vad som borde vara proffs?

I dag är en dag när man förutom sill och sprit bör ha hjärtans roligt

Hoppas folk har det trevligt i dag, såväl i det svenska hjärtlandet som utanför detta. Nej, jag skojar förstås. Det vore nog svårt att på allvar använda ett sådant begrepp där kalkerpapper lagts emellan vad som kan kallas ”den svenska landsbygden” och ”The American Heartland”.

 
Informanten T tipsade om hur uttrycket, använt av en svensk KD-ledare, nagelfars av en DN-journalist. I artikeln hänvisas till den amerikanska historikern Kristin L. Hoganson, som i sin tur gör upp med ursprungsbeteckningen ”The American Heartland”.

Det är korkat av partiledaren att gå via en utländsk bild för något ”ursprungligt”, och dessutom borde kritiken av försök till sockrad och romantisk landsbygdsbeskrivning varit väntad.

DN-journalisten och – särskilt – den amerikanska historikern påminner om att den originallandsbygd som uttrycken beskriver inte existerar. Man behöver inte färdas särskilt långt bakåt i historien förrän allt såg mycket annorlunda och inte heller så himla homogent ut.

I boken The Heartland: An American History, slår Logan, enligt DN-journalisten ”hål på vad hon ser som en farlig myt om hjärtlandet: Att platser som Findlay [liten stad] och folk som lever där skulle vara mer äkta och mer essentiellt amerikanska än andra delar av USA.”

Den som googlar finner att KD-ledaren har använt uttrycket ”det svenska hjärtlandet” fler gånger och i DN jämförs det med Göran Hägglunds pikade ”verklighetens folk”. På nätet kan man även hitta en artikel i ämnet av Hoganson i Time Magizine (om man inte vill läsa boken).

Själv tänker jag i vanlig ordning mer på språket. Det är klart som fadderuttan att något av detta ovan sagda gäller för hur vi talar. Mina belackare påstår att eftersom språk ständigt förändras (liksom människor, länder, politik, tillvaron) så finns det inga fel och inga rätt. Det här tarvar allvarliga tankar: ska jag en vacker dag skita i hela skiten? Tänker leta efter någon filosof eller lärdomshistoriker som har någon tröst att ge.

Hjärntvätt är en sak, men vaccin har folk lärt sig att behärska

Det där med att brista ut i engelska from out of the blue – skrev om det i går – är en sak. Att direktöversätta är ett annat otyg. En känd affär jag inte vill ge gratisreklam skrev (jag kallar den ”Fula”) så här i en annons: ”FULA – inget kan stoppa dig nu!”

Smartskallar. Man hade använt sig av en låt som trängt sig in i folks huvuden sedan drygt fyra decennier, det är vad jag misstänker. För om man ska vara sån så är ”inget kan stoppa dig nu” en nonsensgrej om det inte vore för att uttrycket sitter inpräglat hos många av oss. En svensk hade – innan låtar (och mycket annat) på engelska försköt vårt språkmedvetande – sagt det mindre glamorösa (?) ”FULA – nu kan inget hindra dig längre!” Det hade inte varit så klatschigt, för då hade det inte kunnat gå vägen genom hjärnans okända engelska del av Brocas och Wernickes fält.

Bild: Vinzenz Lorenz M, Pixabay

Men eftersom det gnälls dagligen i denna blogg kommer lagom till midsommar en krans av blommor till de många inom diverse medier som så fint skiljer på ett vaccin och flera vaccin som i bestämd form ju blir vaccinet respektive vaccinen. Så funkar språkinlärning: repeteras ord och meningar, hör och ser man detsamma om och om igen så blir det rätt.

Eller fel, det beror på hur de som har hand om’et använder språket. 

När de kommer farande ur djurvärlden: kaniner, råttor och tättingar

Det vore önskvärt att själv vara en hundraprocentig förebild vad gäller språket, men det går inget vidare. Vad man kan lägga märke till när man nu väl börjat lägga märke till vissa vanor hos folk (inklusive en själv) är den underliga driften att plötsligt säga ord eller uttryck på engelska när svenska borde ligga närmare till hands.

För egen del har jag inte bara börjat säga ”random” utan även hävdat att ordet saknas på svenska. Så klart det inte gör. Saken är att man inte tänker efter utan går det här underliga språkbytet till mötes på ett hjärndött sätt. Som om skallen programmerats. ”Det var en random person”, t ex, kan på svenska heta ”det var en person vilken som helst” (eller andra varianter).

Nåt skumt är i görningen. Människor som säger sig vara jättedåliga på engelska och dessutom mycket irriterade på att främmande ord smyger sig in i svenskan kan mycket väl säga sådant som ”jag ska gå och köpa coffee”.

En halvtimme med radion på gav följande från en intervjuad regissör: ”Det var ett nonono”. I andra sammanhang har jag hört en liknande konstruktion: ”Det här är ett big nono”. Vill man inte uttrycka sig mer vuxet (vilket inte heller folk tycks vilja, ofta vinner barnspråket!) går det ju att säga: ”Det är ajabaja”.

Regissören berättade också om en skådespelare som är ”som en energizer rabbit”. Uttrycket kommer från den kommersiella världen, bl a reklam för batterier. På en sida som går till botten med detta på originalspråk beskrivs ”rabbit” vara det mer korrekta ordet för ”bunny” – som reklamen använde.

Bunny är åt barnspråkshållet och beskriver en gullig, fluffig liten kaninbaby, så i det här fallet valde regissören det vuxnare ordet. Men eftersom han är svensk hade ett uttryck som ”en skållad råtta” varit det adekvata. Eller nåt med ”fara runt som ett torrt skinn” eller ”en tätting”.

Det finns en vits med att de flesta i ett land är överens om språket

”Är alla lika spritt gladare som du?” Sa en journalist i radion. Jag hoppade högt. Det är en vana och en förbannelse att hålla på och reagera så här. Ni förstår själva. Eftersom det här händer dagligen och stundligen är folk i närheten o-e-r-h-ö-r-t trötta på mig. Den som läser bloggen kanske också.

Men tänk då på hur det är att vara jag (svag, gnällig, grälsjuk röst): den som sitter på andra sidan. Men! Det kan aldrig nog upprepas att jag inte bryr mig om hur gemene man (som ofta är vare sig gemen eller man) talar eller skriver. Det enda man kan begära är att de som jobbar inom medier har lärts upp i en svenska som är överenskommen mellan så många som möjligt som har haft den överenskommelsen länge.

Det finns ett uttryck som heter ”hen var spritt språngande galen”. Man kan även säga ”hen är spritt galen”. Uttrycket har av hävd (det kanske retar någon, men så ser språk ut) använts om ”galen, ny” och ”naken”. Man kan alltså vara ”spritt (språngande) galen, naken” eller ”ny”. Betydelsen hos ”spritt” (som är ett adverb) sägs vara ”alldeles, eller ”sprillans” (om man har lust att hålla sig till en liknande konstruktion).

Men att vara ”spritt gladare” funkar inte. Ja, man KAN förstås säga är du ”alldeles gladare”, som en synonym skulle låta, men då bryter man mot vad de flesta har lärt sig.
Förmodligen är det få som bryr sig.

Lite tjosanhejsan om allt möjligt som folk säger ohejohå om

Denna sommar bjuder på dagar så heta att man inte orkar klaga, bara notera. En tidigare iakttagelse av samtidskaraktär (förr kallade ”modeuttryck”, snabbt förbisvischande saker) i denna blogg har varit det käcka utropet ”tjena mittbena”.  Som i stort sett inte är något annat än ett utbroderat ”hej!” Ett liknande historia var det ensamma ”tjena” som en ingift person i släkten kunde utbrista i.

Det här var i slutet på 80-talet, då språket, tillsammans med världen, började gå bananas. När den ingifte ropade sitt ”Jo, tjena!” innebar det ett ironiskt eller tvivlande ”jo, säkert”, eller ”det ska fanken tro”, eller nåt åt hållet. Hur som helst blev jag åsyna (nej, åhöra) vittne till hur ett sådant språkbruk sprider sig. En ung person i släkten tyckte att det här lät fräsigt (tufft, kul, roligt) och började också ”jotjena” allt som lät tvivelaktigt i närvaron. Det kunde som sagt räcka med ett ”tjena” enbart, yttrat med samma tonfall.

Senaste har även ”tjosanhejsan”, fått en stor roll i vardagsspråket: ”Vi var tvungna att göra en massa tjos,anhejsan”, hörde jag en person säga och slapp därmed göromålsdetaljerna som kanske inte var så intressanta för åhöraren.

Konstigare i en äldre människas öron låter det nya ”ohejohå” som används på ungefär liknande vis: man beskriver något som är lite komplicerat, eller i alla fall smårörigt. Det yttrade en person i grannens trädgård för en halvtimme sen: ”Jag har skruvat här ohejohå”. Det handlade om någon slags reparation.

Man kommer då osökt att tänka på Snövits sju dvärgar som sjöng, med en något annan ordföljd, ”hej hå, hej hå, vi till vår gruva gå, tralalalala.”

Andemeningen är densamma: slit och släp och arbete som kanske inte är så kul.

Att vilja göra rätt alltför mycket leder alltför lätt till motsatsen

Hur mycket SVT/SR än önskar så är ”bruten svenska” långt från så entydigt som det låter. De flesta som talar ett främmande språk får en brytning som är påverkad av modersmålet. Unga människor som fått in en nordamerikansk accent i blodomloppet kan skratta ihjäl sig åt äldre svenskars skolengelska.

Den som har skaplig hörsel noterar att svenskan låter väldigt olika beroende på om den talas av en arabisk-, tysk-, mandarin- eller spanskspråkig. Brytning har att göra med talarens förmåga att lära sig ett språks lexikala och grammatiska del samt ”härma” detta språks ljud.

En del klarar det bra, andra inte. En normal människa drar inga slutsatser av en sådan förmåga, den kan jämföras med att kunna spela blockflöjt eller åka skridsko. Frågan är varför SR/SVT framhärdar i att ”återspegla” det faktum att man ska ha medarbetare som bryter bara för att en massa människor gör det.

 
Det här drabbar många lyssnare som har svårt att uppfatta vad som sägs, och det gäller inte minst dem som har ett annat modersmål och då måste tolka och förstå en massa varianter av svenska – också sådana som de kanske inte bör lära sig i främsta rummet.

I Tyskland finns en massa människor med utländsk härkomst. Många av dem jobbar inom medievärlden. Med det tycks självklart att de talar en ”obruten” tyska, enligt bloggens sagespersoner. Dessa medier vill väl nå så många som möjligt med sina sändningar. Tilläggas måste att det säkert finns fler länder där man resonerar så.

I värsta fall spär SVT/SR på en – visserligen felaktig, men dock – ovilja och den främlingsfientlighet man tror sig bekämpa. Man tillskriver förresten lyssnarna/tittarna den med sin skriv-på-näsan-kommentar (se citat i gårdagens inlägg).

Samma mål, FÖRSTÅELSE, hägrar, men vägen dit skiljer sig åt

Som en t o m halvvaken läsare lägger märke till bedriver vi ”språkintresserade” olika agendor (program, dagordning). Ändå verkar slutmålet vara detsamma! Företrädarna för ett mer tillrättalagt språk respektive såna som undertecknad (oftast äldre) pekar på olika vägar att gå. Intressant när åsikter bryts mot varandra, som man säger.

 
Vad gäller exkluderingen och den därmed uteblivna inkluderingen finns mycket att säga. Häromdagen anklagade en SVT-medarbetare sin arbetsgivare för att vara exkluderande (utestängande) gentemot journalister med (få se nu så det blir rätt) utländsk bakgrund.

 
Svårt att bedöma för utomstående, men påpekas bör den underliga språkpolicyn hos SVT/SR/UR som – i alla fall i vad gäller delar av arbetsmiljön – verkar visa en vilja till motsatsen. Fast på fel sätt, tycker jag.

 
Av denna policy (målsättning, taktik, handlingsprogram, hållning m fl) framgår att medarbetare gärna får tala dialekt. Därefter heter det:

Samma sak gäller synen på utländsk brytning. Svenska språket är i dag ett gemensamt kommunikationsmedium för alla som bor här, oberoende av ursprungsland. Det innebär att uttal som är mer eller mindre färgade av andra modersmål har blivit en normal del av verkligheten i språksamhället. I medierna ska detta självklart återspeglas vid valet av medverkande.Under den förutsättning som gäller för allt programarbete – att innehållet går fram tydligt och begripligt – ser språkvården inte heller några hinder för att även medarbetare ska få tala ”bruten svenska”. Det är viktigt att inte dra förhastade slutsatser om språklig och annan kompetens på grund av en hörbar brytning.

 
En sådan uttalad programförklaring får motsatt verkan, anser jag. Om detta kommer några ytterligare (och för all del tidigare behandlade i bloggen) åsikter framöver.

Om de med tolkningsföreträde ändå slutade prata politrukspråk!

Det händer att jag känner mig exkluderad. Pass på nu, det var en liten blinkning:ett sådant uttryck är inte mitt, ijänkligen. Och där kom ett skämt till. Men det ska fan göra sig rolig med ord i en tid när de som ljuder högst har ett annat synsätt vad gäller språket som landet bör tala.

 
Vi är inte synkade, tolkningsföreträdarna och jag. Det är faktiskt lätt att bli irriterad på inkludera, exkludera, inkludera och exkludera igen, upphöjt till femhundra. Orden är uppenbart nyligen inympade. Och så här blir det: med tanke på hur ofta de används i alla medier har de snart satt sig. Även hos dem som de ännu känns främmande för.

 
Känner inte de som skriver eller uttalar dem så ofta att det vore en välgärning för lyssnarna (som ju, enligt vad man förstår, ska inkluderas så in i h-e) att variera dem? I gårdagens inlägg nämndes ett flertal synonymer. Det går också bra med personliga omskrivningar så att man inte torftar (förlåt, det ordet var mitt påhitt) sönder språket.

 
I dag recenseras i min lokaltidning en film om den amerikanska sångerskan Billie Holiday. I den står bl a: ”Filmen handlar också om hur en svart kvinna är exkluderad från de flesta offentliga sammanhang…”

 
Om vissa människor stängs ute/utesluts från eller inte får delta i sammanhang där andra inte hindras är det diskriminering. Att variera språket i den typen av upprörande historier (som recensionen) gör att fler kan ta del av dem och känna sig talade till som läsare, tittare m m.

 
Om ändå dagens tolkningsföreträdare (de som hörs mest ur medierna vad gäller de här problemen) kunde sluta använda ett förenklat politrukspråk!

Själva inkluderingssnacket kan verka exkluderande för många

Vi måste tala om inkludering. Det där var avsett att vara ironiskt och ska därför förklaras i detalj så ingen avsikt med denna text går förlorad. Som de flesta vet går det inte en dag utan formuleringen ”vi måste prata om det här”. Den sägs och skrivs ofta – även om såna saker som det talas väldigt mycket om och den har mer fått karaktären av markör. Med markör menar jag att den signalerar ”nu ska jag lära er andra något jag förstått och inte ni”.

 
Och så ordet inkludering, i-ordet, höll jag så när på att skriva (det ska komma en förklaring även till det, fast kanske inte i dag), ett annat begrepp i tiden.

 
Ett program i P1 om språket är oftare, anser jag, mer improduktivt (översättning: ”det sabbar mer”) än motsatsen, d v s de fina saker man säger sig vilja uppnå. Senaste avsnittet handlade om ”ett inkluderande språk” (rys, alla vänner av urgamla framtidsromaner!). På frågan: ”Vad är ett inkluderande språk?” tror jag svaret blev att det är ett sådant som inte är exkluderande.

Det får räcka för i dag, för de vibbar den här typen av resonemang sänder ut går igenom märg, ben, ja, alla celler i undertecknads kropp.*

Inkludera har synonymer. Medräkna, inbegripa, inräkna, räkna in, inberäkna, innefatta, omfatta samt göra delaktig lyder några som dessutom inte är direktimporterade från engelska. Exkludera har likaså synonymer: utesluta, ta bort, utestänga, inte ta med, utelämna samt undanta. Även detta ord är en nylig import.

Utan att vara helt säker vågar jag påstå att stora delar av befolkningen nog känner sig främmande för dessa ord. Så det där med inkluderandet behöver man nog fila på.

* Det är inte schysst att rycka ett citat ur sitt sammanhang, men en forskare sa i programmet att inkludering bl a handlar om ”vilka olika typer av normer som ska få finnas i samhället”. Öh?

Den som tänker läsa denna blogg får det sannerligen inte så kul

”I som här inträden, låten hoppet fara”. Det är i Dantes Divina Commedia, närmare bestämt den del som kallas Inferno, de dystra orden står skrivna ovanför helvetets portar som en förberedelse inför vad som komma skall.

 
Vad som kommer här, däremot, är en travesti: Den som hamnar på denna blogg får det inte så himla kul heller, men ska strax få veta varför. Ibland upprepas min programförklaring som bör göra även den mest känsliga, kräsna och lättstötta mildare stämd gentemot allt som tas upp. Ofta handlar det om vad många skulle kalla petitesser – eller kanske inte ens lägga märke till.

 
Det är möjligt att ett arbetsliv som korrekturläsare får såna konsekvenser (att man måste skriva om det oupphörligt, alltså), men betänk då att de av oss som arbetade på sådana inrättningar (!) hade stenhårda språkliga regler att följa.

 
Vi fick fan, skulle man lättsamt kunna säga, om vi missade något. Att orden, och meningarna de bildar, nu nonchaleras, pekar på att det stundar tider av problem med förståelsen mellan människor. Ändå vrålas det som ur megafoner hur viktigt det är med samförstånd, inkludering och andra formuleringar som skramlar av tomhet.

 
Det sägs ju vara så viktigt med vittnesmål angående det ena och det andra, sådant mänskligheten inte bör glömma utan uppmärksamma och dokumentera. Denna blogg uppmärksammar att landet Sverige avhänder sig sitt modersmål och ger fanken i att värna om språket som ett av våra viktigaste demokratiska verktyg.

Demokrati – det ordet bör väl ändå gå hem?

Mer om OCH som dyker upp här och var i den verkliga världen

Om det nu inte är någon som är extremt fascinerad av den svenska samordnande konjunktionen ”och”, så måste en person som beundrar eller tillber anden OCH ligga bakom klottret, se gårdagens inlägg. Då citerades en text om OCH (från Wikipedia). Ett försök till översättning av citatet utlovades men jag tar mig friheten att tolka texten mer än översätta den, vilket vore att ta sig vatten över huvudet. Hur som helst, häng med ut i andevärlden:

I häxboken Arbatel de magia veterum sägs OCH vara en av de andar som bebor Olympen samt härskar över solen. OCH kan förlänga ens liv till sexhundra år – ett liv som dessutom kommer att levas vid full hälsa. Han (OCH) skänker stor vishet, ett strålande humör, skapar utmärkta mediciner och förvandlar all materia till ädlaste metall eller ädelstenar.

Han skänker också guld, och en börs ur vilken (som Arbatels engelske översättare på ett sällsamt vis beskriver) guld flödar. OCH ser även till att den som äger hans karaktärsdrag dyrkas som en gud av världens alla kungar.

Kolla gärna den engelska texten i Wikipedia – det är lätt att missa något i detta esoteriska textstycke ur nämnda bok, publicerad i Schweiz 1575 och som beskrivits/tolkats av den amerikanskbrittiske poeten och mystikern Arthur Edward Waite (1857-1942) i hans The Book of Black Magic.

Få ett sexhundraårigt liv och därtill perfekta mediciner? Tjavars!

I ett blogginlägg 21 april diskuterades något som såg ut som ett vanligt klotter, men ändå inte. På ett elskåp stod ”OUI” eller ”OCH”, beroende på vilket ledd man läste ordet på. Häromdagen dök det upp igen i samma trakter, nu skrivet på ett träd och tydligare utläsbart som ”OCH”.

Som meddelande något påvert, men här går vi till botten även med det påvra, skrala, usla, miserabla. Något måste väl för guds skull klottraren velat säga? Började googla. Kanske skulle det finnas en massa organisationer av diverse slag över hela världen  – goda eller onda –och som har dessa initialer?

 
En snabbkoll gav inte mycket, utom möjligen ett intressant OCH: det är namnet på en ande ur en mycket speciell andevärld. Den engelska förklaringen var aningens dunkel och svårtydd (men, visst, andar har den egenskapen ofta). Faktiskt fanns även en text som översatts av Google Translate eller ett liknande program och den löd så här:

 
OCH tros vara en olympisk anda i grimoire Arbatel de magia veterum som reglerar solen. Solintressen administreras av OCH, som förlänger livet till sex hundra år med perfekt hälsa däri. Han tillhandahåller stor visdom, ger utmärkta (bekanta) sprit, komponerar perfekta mediciner, omvandlar alla ämnen till det renaste av metaller eller till ädelstenar; han skänker också guld och en handväska, som pittoreskt beskrivs av den engelska översättaren av Arbatel som "springing med guld." Han gör att innehavaren av sin karaktär dyrks som en gud av kungarna i hela världen.

Ur Arthur Edward Waites The Book of Black Magic. Ska fundera ut en bättre översättning – om möjligt – till morgondagen.

När självklarheter blir till rubriker hejdas blåvalen i sitt ätande

Bild: Dmitry Abramov, Pixabay

Hur mycket ska en läsare, lyssnare, tittare bry sig, egentligen? Man kan ju låta information flyta in genom ögon och öron och sen göra som de valar som simmar runt med öppen mun, fyller den med havsvatten och låter detta silas ut. Kvar blir krill och plankton och den näring som behövs.

Alla tycker inte att det är nödvändigt att försöka förstå ALLT vad man läser, hör eller ser. Bland dem som är kassa på att sila ut det hav som flyter in finns undertecknad. Det behöver inte handla om felskrivningar eller den stora mängden mer eller mindre bearbetad engelska: Vissa dagar kan en helt vanlig (tycker kanske någon) rubrik bli något att gurgla runt med (är kvar i valjämförelsen).

Den här rubriken läste jag och blev stannandes:

 
Att träffa Biden är bara som en dag på jobbet för drottning Elizabeth

 
USA:s president har varit i London. Där träffade han bland andra Englands drottning, hon träffade Joe Biden. Det är nu det svåra börjar – eller har jag missat något som andra ser?

Det vore inte första gången.

 
Är inte såna här möten just vad som utgör drottningens arbetsdagar? Det är väl knappast ”som” en dag på jobbet, det ”är” väl jobbet?

Simmar vidare.

Det är inte långt mellan Melodifestivalsplågan och Sommarplågan

Här i bloggen övergår ibland de rent språkliga klagovisorna till sånt som de störande orden och uttrycken handlar om, innehållet*, s a s.

Så här har gick mina associationer nu senast: I en radiotrailer (reklam för kommande program) som spelats ett STORT antal gånger under våren har meddelats att det snart blir Sommar i P1. Berööörande berättelser har utlovats. Halvvägs in i det STORA antalet önskade man att ordalydelsen kunde ha ändrats en aning någon gång. (Egenreklamen i SVT är lika störande.)

Likheten mellan Sommar med Melodifestivalen är slående: först ett tjat i månader om att det snart börjar. Sen ska kärnverksamheten blåsas upp och dras ut på tiden. Artisterna recenseras i alla medier, liksom deras låtar, kläder och dansålanden. Många sjunger om sina liv, det blir mycket berööörande där, gärna om mobbning, utanförskap och våld. Medierna hakar på och gör reportage om artisternas respektive livsberättelser (ganska nytt ord).

När eländet äntligen slutat tar nuförtiden Sommar i P1 vid. Borta är den tid då dessa pratare bara pratade sitt prat och vi lyssnare sen sinsemellan kunde diskutera programmen.

Efter tugget om att det kommer att börja åker presentationerna av alla talare ut (i fler medier än bara radion). Och så tar precis samma karusell vid som är fallet med Melodifestivalen. Var pratet bra eller dåligt? Recensenterna tar ifrån tårna och överträffar litteraturkritiken. Och så ner i de berööörande livsberättelserna och harva igenom var och en av dem i, f a, tidningar av alla modischanger. Hela alltet växer bortom det som skulle vara lättsam och allvarsam underhållning och blir en evighetsmaskin driven av ”berörande innehåll”


*Läsaren känner väl till hur P1 beskriver sig: ”talat innehåll om samhälle, kultur och vetenskap”. Talat innehåll,  man tackar, det är inte kattkiss, det.

Beskrivning av och klagomål på det nya torftiga språket går vidare

Nåväl, käpphästar är käpphästar och de måste ut och springa ibland. Bland sånt som det gått inflation i p g a en ny slags supergullig verklighet är ordet ”beröra”. Om än inte världens säkraste vittne skulle jag vilja placera dess uppåtskjuts till tidigt 90-tal. Särskilt vanligt blev det på kultursidor där böcker, filmer och konst med ens började ”beröra” och ”gripa tag” – det senare någon gång varierat med ”hugga tag”.

Efter att ha läst de där köttsliga begreppen massvis av gånger ställde man sig frågan: ”Vad sa kritiker innan ’beröra’ blev en standardformulering?” Att söka svaret på det kräver lite för mycket av en enkel gnällspik, men jag gissar på att det användes en mängd olika, mer personliga sätt att uttrycka sig. Ur minnet kommer sådant som ”en fängslande historia” och ”berättelsen fångar läsaren” men en känsla säger mig att dessa konstruktioner är på reträtt.

Det är svårt att beskriva förnimmelsen av att det språk som omger en – oss alla, förstås – blivit så mycket torftigare, fattigare och mer ”schematiskt”. Men liksom ordet ”avslut” (se inlägget i förrgår) finns knappast ”beröra” i den betydelse som kommit att användas på senare tid. I 2006 års SAOL fanns endast ordet med innebörder som (förutom det rent bokstavliga ”vidröra”) i exemplen ”detta berör hela personalen” och ”situationen berörde henne mycket illa”.

Citat från S-E Liedmans text (nämnd i bloggen 7 juni) får belysa den nya språkliga fattigdomen:

Politiker och byråkrater utarmar tvärtom ofta språket i sin iver att inte säga för mycket. Vilka bördor får inte ordet ”oacceptabelt” bära i dag? Det är oacceptabelt att inte ta i hand. Det är ­oacceptabelt att skjuta människor på öppen gata. Det är oacceptabelt att kapa ett flygplan och tvinga ner det i Minsk.

Och hoppsan, nu drog texten iväg igen, jämförelsen mellan radioprogrammet Sommar och Melodifestivalen får anstå.

En äldres leda vid vissa ord kan leda till programmet Sommar

Många människor har det svårt i dag. De hotas och hatas och kränks. Hur blev det så? Folk kunde vara rätt elaka förr också, men nu verkar ovanligt många fördämningar ha brustit. Vad som däremot inte har ändrats så mycket är en viss gnällighet hos äldre.

Som ung kunde man fundera över pessimism, vresighet och liknande hos, först, far- och morföräldrar, senare föräldrar. ”Det ska du nog bli varse en vacker dag”, var en av de vanliga vänta-du-bara-replikerna från min ena förälder (ALLA gamlingar var/är inte lika, det är viktigt att komma ihåg!) Men det var ju sant, man har fått bli varse en hel del.

Den som tillfälligt klarar sig skapligt undan skröplighet och sjukdomar kan råka ut för annat, såsom själsliga störningar. Som varje läsare av denna blogg vet är det vad undertecknad råkar ut för stup i kvarten. Såklart att var och en av oss kommer att utsättas för upprepningar av olika slag, och man kan inte begära att bli glatt överraskad var dag, men det känns nästan som om underraskad är ett ord att uppfinna. (En googling visar att jag inte är ensam att önska det!)

I går beskrevs karriären för begreppet ”avslut”, nu är stunden kommen till ”beröra”. Igen. För här hamnar jag till min överraskning (!) i en filosofisk grop. Klaga på att uttryckssätt blivit EXTREMT vanliga och därvid själv falla i den tjatighetens grop man grävt åt andra – hm.

Men det kan inte hjälpas, ”beröra” måste beröras, vidröras och söndermanglas. Men det får vänta till imorgon eftersom pladdret här redan blivit för långt. Ordet kommer att behandlas i samband med P1:s Sommarpratarprogram, en händelse som har oroväckande stora likheter med Melodifestivalen.

Låter inte ”ett soligt avslut på dagen” mer som en begravningslåt?

Väderpresentatören sa: ”Det väntar ett soligt avslut på dagen” och som lyssnare fylldes man av sorg. Eller/och glädje? Här ska komma en litania om det populära ordet ”avslut” som egentligen inte lär finnas i svenskan i ett sådant sammanhang som i nämnda väderrapport.

Antagligen är det ”closure” som spökar p g a att engelskan ofta använder just det ordet vid tragiska situationer, hemska händelser, katastrofer, någons död etc. Vi har inte formulerat oss på likande sätt utan kanske sagt ”komma över” eller ”komma/gå vidare” – som ett led i en sorgebearbetning, t ex.

Men nu är det ”avslut” till höger och vänster. Det kan såväl gälla en anhörigs död som hur en dag ska sluta vädermässigt. ”Avslut” låter förfärligt i dessa sammanhang och dessutom, om man slår i de tre stora svenska ordböckerna SAOL, SO och SAOB, existerar ordet endast i betydelser som handlar om affärsöverenskommelser eller ”avslutning av räkenskaper”.

En sån abrovink där ord från ett främmande språk pressas in med skohorn är arton gånger värre än att bara sno glosan oöversatt. Kalla det då för guds skull ”closure” så behöver inte ”avslut” skorra så omänskligt felaktigt.

Vad gäller väderleksrapporten: skulle det låta fel med ”det väntar ett soligt slut på dagen”? Det vore väl det mest normala, men nu ska språket uppenbarligen distortas till varje pris.

Ens egen osäkerhet angående modersmålet gör sig gällande

Rösten i en tv-reklam för en operatör av något slag: ”Nu kan du se alla program på vilken device du vill”. Det som avses är alltså på vilken ”enhet, apparat, don, manick”. Ja, man kanske inte skulle säga någon av de senare, men ”enhet” eller ”apparat” ligger väl närmare till hands än engelska ”device”, uttalat divajs?

Det här sker ofta: man tar ett utländskt ord och bara kastar in. I nästa exempel går man tillväga på ett annat sätt och översätter ett engelskt uttryck till svenska: ”han har min rygg”. Så har det hetat förr när folk beskrivit sina (stackars) barns utseende: ”Han har pappas näsa, hon har mammas ögon” etc. Men ”han har min rygg” betyder ”han backar upp mig, han skyddar mig” eller nåt åt hållet. Alla svenskar kanske redan vet det, men jag tillåter mig att tvivla.

Apropå tvivel: Kan uttrycket ”någon har ens rygg” vara svenska sen länge? Vildvuxenheten i språket gör undertecknad alltmer osäker: Vad säger/skriver folk? Vad menar de? Vet jag ens vad jag själv skriver/säger/menar?

Dagens tredje exempel kommer från den plats som en gång var rikslikare för svenska mediers språkbruk, TT. I ett reportage som handlade om att hyra båt stod bland råden:

Verkar båten för bra för att vara sann – då är den förmodligen det.

Nu till något intressant. Meningen ovan stod att läsa i min lokaltidning i morse. En googling visade att texten – som vanligt – åkt in i en hel hoper andra tidningar. Nu, ca 10 timmar senare, finns bara ett enda exemplar av den skojigt felaktiga formuleringen kvar. Det betyder nog att TT (m fl) kan ändra i texter som tidigare legat på nätet. Det tarvar en noggrann undersökning.

Varnande ord från en som vet att formulera sig bättre än somliga

En av de hittills varmaste dagarna för året går det trögt att tänka och skriva. Men andra är inte lika drabbade och det känns lockande att sno stora tänkares ord, t ex Sven-Eric Liedmans. I en kulturdebattartikel i DN 2 juni avslutade han sin text med orden ”Det är ödesdigra ting som händer nu, också inom språket”. (Ungefär så löd även rubriken).

 
För den eventuella läsare som (lika eventuellt, haha) tröttnat på malandet i denna blogg, utgör Liedmans text en omväxling, betydligt kraftfullare och mycket (jättemycket) mer välformulerad. Så det är dumt att skylla på värmen (som nyss skedde), det är snarare så att man – med ett helt annat språkbruk – får käften tilltäppt när en överman slår till.

 
Men det känns inte svårt, innehållet i artikeln är det viktigaste jag läst (hört, sett, lärt) på länge:

Svenskan är en kontinent som ständigt och obevekligt förskjuts. Det är också den kontinent som jag är född på. Jag känner lukten och smaken av nästan alla ord i svenskan. Smidigt har jag anpassat mig efter de flesta förändringar som språket genomgått under min livstid. När jag började skolan 1946 stötte jag på riktigt gamla ord som jag inte hade en aning om vad de betydde. Varje morgon i småskolan sjöng vi psalmen ”Jesu, låt mig städse börja…”. ”Städse” var ett vilt främmande ord för mig. Jag såg städet i bysmedjan framför mig men fick ingen mening i det.

Språket borde vara livsviktigt. Det borde se annorlunda ut än de märkliga meddelanden som kommer till oss i dag från diverse medier. Så här tolkar Liedman språkets roll:

Orden som man behärskar avgör räckvidden på det man kan uttrycka eller föreställa sig. Med ord möblerar vi vår värld. Vi kan uttrycka både kärlek och avsky mycket exaktare om vi har ett rikt nyanserat språk. Växter som vi vet namnet på avtecknar sig tydligare än de för oss namnlösa. När jag var pojke kunde jag alla bilmodeller som dök upp på vägarna. I dag kan jag nästan inga. En trafikerad gata blir bara en massa blänkande plåt.

En värld full av förnedringar, kränkningar, hat och hot. Usch

Det går inte att vänja sig, vilket egentligen är ett friskhetstecken. Och det är undertecknad som står för denna friskhet, om någon undrar.

 
”Schweiz förnedrades”, stod att läsa i tidningen. Upprörande, kan man tänka först. Men det var ju inte alls vad som hänt. Sanningen var att Sverige vann i en hockeymatch över Schweiz (som verkar svårt att uttala förresten: schvejts). Visserligen var det en överlägsen seger, men då kunde man ju ha kallat det just så.

 
Alltid har man fått höra hur förbrödrande sport är, hur viktig den är för folkhälsan, ungdomen och annat. Men allt det där är snack, ofta är det otrevlig stämning mellan supportrar, de slåss och bråkar och super. Samt brölar. Som låter illa, t o m när brölandet är tänkt att vara jublande.

 
När lag inom diverse sporter spelar matcher brukar ena laget vinna och det andra förlora. Att förlora har knappast något med förnedring att göra, det är ju själva principen för sportens existens. Ibland kan det hända att matcher blir oavgjorda. Om man kunde bestämma att alla matcher slutade med oavgjort sluppe man det där förnedringstjatet.

 
Mer lagd åt upprepning än förnedring vill jag påminna om att menigheten bör sluta använda ord som ”hot, hat” och ”kränka” i onödan. Tillsammans med ”förnedra” ingår de i ett batteri av MYCKET starka ord som beskriver ytterst allvarliga händelser.

Ibland måste man dra sig undan världen för att inte gå bananas

Vår mediala/mentala omvärld är påträngande. Den där ”instapoesin” som bloggen i går handlade om kastade mig djupare ner i det svarta hål som består av ett fåtal ”slagord”,  upprepade intill förbannelse.

 
Tyvärr verkar mycket av det komma ur den moderna ”feminism” vars begränsade kampord lyder ”ta ingen skit, stå upp för dig själv, var dig själv” m m som i likhet med den nämnda instagrampoesistjärnans självklarheter trycks på kuddar, koppar och fan vet allt. Och som får ens mormors väggbonader att framstå som något i nobelprisklass.

 
Den grundläggande livsprincipen i dag är att vi alla ska malas ner till smulor av det där till intet förpliktigande babblet. Bygga sitt varumärke som poet och sälja sina ”poesiord” som tatueringsmönster? (Se i går) Det lilla uns man har kvar av ande, själ och allmänt allvar vrider sig i paroxysmer.

 
Tänk att det går att skapa kommers av allt! Tänk att nätet förvandlat världen till ett självspelande piano med platt-etyder som enda musik! När jag startar datorn kommer en vacker bild upp. I bildens hörn står: ”Tycker du om den här bilden?” Om man då svarar ja säger programmet vad-det-kan-heta: ”Då ska vi visa fler bilder med liknande innehåll.” 

Gör det. Dränk mig gärna i marshmallows också, för såna gillar jag

En enkelhetens intighet som kan utmanas av poesiskrivande barn

En rad ur en gammal sång: ”Det är det enklaste som är det svåraste”.

 
Man kan tycka att det låter som banal skit: själv anser jag något svårt vara enkelt uttryckt. Och sant, bra samt rätt. Men i vår tid flyger det runt annat allmänpoetiskt elände som det är svårt att hitta rätt term för. Pretentiösa banaliteter, kanske?

 
I ett pratprogram (”talkshow”, radio) diskuterades fenomenet ”instapoesi”, dikter folk skriver på Instagram. En programledare läste ett stycke skrivet av vad som kallades ”den stora stjärnan inom instapoesin”. Ungefär så här löd de översatta raderna: ”Ingen har rätt kvalifikationer för att bedöma ditt värde/…/ den enda uppfattningen om dig som räknas är din egen”.

Dessutom berättades hur denna stjärna brukar förklara sina dikter och berätta om sitt känsloläge när hon skrev dem. Hon tänkte världen är så stor och bullrande att den enda man ska tänka på att göra sig själv nöjd. Det är också viktigt ”att säga ifrån om man inte gillar nåt”.

 
Stjärnan säljer produkter med sin poesi tryckt på, hon kränger böcker och ”tatueringar” med, som programledaren uttryckte saken, ”poesiord”.

 
Hjälp oss, milde Herre! Om man skulle ta och publicera innehållet i ens poesibok från tidigt sextiotal där barn i tioårsåldern skrev bra mycket intressantare dikter än denna "stjärnpoet".

Är stunden kommen när man måste fridlysa svenska språket?

I en diskussion kring coronaviruset diskuterades det som kallas postcovid, eller långtidscovid. En läkare sa ett otal gånger vad som bör allokeras, måste allokera, ska allokeras – det var så många allokera att man hett önskade sig en synonym. Naturligtvis förstår man att läkare sinsemellan talar på ett sätt, men de flesta brukar kunna anpassa sitt fackspråk när samtalet är till för allmänheten (tv, i det här fallet).

 
För "allokera" kan följande ord också väljas: "an­visa, till­dela, fördela" (det handlade mest om resurser som skulle, borde, måste allokeras).

 
Antagligen är det ”allocate” som lägger sig till den övriga engelska ordinvasionen.

 
På samma ämne (fast i radion) talade en person som sa att det var av ”importans för sjukvårdspersonal, ja, vad det nu var som var important. ”Viktig” är ett svenskt ord för det senare, ”av vikt” för det förra.

 
Ytterligare en forskare (annat ämne dock) talade om saker man kan ”ha på sina fingertoppar”. I Cambridge dictionary finner man ”He has all the latest statistics at his fingertips”. I det land vi bebor och där vi skiter i vart språket tar vägen har vi brukat säga: ”Han kan all den senaste statistiken på sina fem fingrar”.

Tack och lov har det funnits några varnande ord om saken i gammelmedierna nyligen. Ska återkomma till det senare.

Ett dåligt ordmässigt mående är vad detta stycke kommer ur!

Gnällspik, tycker somliga att man (jag) är. Jovars, det går nog att skriva under på. Men har man sina skäl så har man. Fast ”språkpolis”är en felaktig titel (har sagts förr i denna blogg), vill jag gärna försvara mig med. Folk i allmänhet får prata och skriva hur de vill, det är som bekant gammelmedierna (och några andra samhälleliga instanser) som jag tycker borde skärpa sig.

 
Fast det kan förstås hända att någon ungdom i familjekretsen plötsligt får höra ett ”öppöppöpp” när den säger något i stil med: ”Hon sa det här framför barnen”. Ungdomen i fråga  tvingas då på en lektion i skillnaden mellan ”inför” och ”framför”, ett språkligt finlir som borde ses som värdefulla distinktioner att behålla.

 
Annars var dagens ujujujuj något som en nyhetsuppläsare i morse fick till. Nja, fick till och fick till, det är inte första (eller sista, tyvärr) gången frasen yttras. Hör och rys: ”… hans dåliga psykiska mående…”

 
Handordboken Svenskt språkbruk (visserligen från 2003, men…) har inte med ”mående” alls. Ordet har förekommit som andra delen i glosaorna ”välmående” och "illamående", men ett ensamt "mående” har tamejtusan inte funnit länge innan det plötsligt blev oerhört välanvänt.

 
En invändning till. Om man nu prompt ska använda ”mående”, bör då inte konstruktionen vara: ”hans psykiskt dåliga mående”? Men bry er för all del inte om det, huvudsaken är ju att man förstår. Det är ju ändå bara sådär en sju procent i ett samtal som är rent verbalt, resten är tonfall och kroppsspråk och det har vi väldigt lite av i denna blogg.

Hur kan människor själva vara anledningen till att de existerar?

Man har olika slags filter för det som strömmar in i ens huvud. Vissa plågas inte alls, andra känner att skallen är alltför genomsläppligt. Viss om att jag hör till dem med sämsta utrustningen är alltså ”sociala” medier inget att ägna sig åt.

 
Egentligen räcker det med andra informationskällor för att förse en med mer än nog av, exempelvis, mänsklig kääärlek (se gårdagen). I en konsertlokal eller på ett torg där något behjärtansvärt pågår, kan folk utbrista i ett: ”Det är så mycket kärlek här”.

 
Av ett sådant korthugget samt kvalmigt yttrande får undertecknad spader. Vadå ”det är så mycket kärlek”? Vad betyder det? Att det är en trevlig, positiv, angenäm, mysig, glad, sympatisk, vänlig m m stämning på stället ifråga?

 
Som för att understryka färglösheten hos en utsaga av nyss nämnda sort, kan den talande även forma ett hjärta med sina händer. Det är inte heller ovanligt, utan så in i bänken ofta förekommande att man tänker: MEN GÖR ELLER SÄG NÅGOT ANNAT FÖR GUDS SKULL!

 
Och när vi nu ändå är inne på avdelningen där-innehållet-i-orden-tackat-och-gått-för-länge-sen kan även en annan ”uppskattande” mening nämnas: "Tack för att du finns".

 
Jag ber läsaren: lyssna på den! Vem tackas? Jo, tacket riktas till ett DU. Så långt är jag med. Men ”för att du finns”? Vet inte hur det är med mänskligheten i stort, men det ligger det väl närmre till hands att tacka föräldrar för att deras barn finns? Och även om det inte var deras ursprungliga avsikt så är det väl ändå tack vare dem man finns till? Om nu rätt ska vara rätt.