Man kan tycka att det låter som banal skit: själv anser jag något svårt vara enkelt uttryckt. Och sant, bra samt rätt. Men i vår tid flyger det runt annat allmänpoetiskt elände som det är svårt att hitta rätt term för. Pretentiösa banaliteter, kanske?
I ett pratprogram (”talkshow”, radio) diskuterades fenomenet ”instapoesi”, dikter folk skriver på Instagram. En programledare läste ett stycke skrivet av vad som kallades ”den stora stjärnan inom instapoesin”. Ungefär så här löd de översatta raderna: ”Ingen har rätt kvalifikationer för att bedöma ditt värde/…/ den enda uppfattningen om dig som räknas är din egen”.
Dessutom berättades hur denna stjärna brukar förklara sina dikter och berätta om sitt känsloläge när hon skrev dem. Hon tänkte världen är så stor och bullrande att den enda man ska tänka på att göra sig själv nöjd. Det är också viktigt ”att säga ifrån om man inte gillar nåt”.
Stjärnan säljer produkter med sin poesi tryckt på, hon kränger böcker och ”tatueringar” med, som programledaren uttryckte saken, ”poesiord”.
Hjälp oss, milde Herre! Om man skulle ta och publicera innehållet i ens poesibok från tidigt sextiotal där barn i tioårsåldern skrev bra mycket intressantare dikter än denna "stjärnpoet".
