Som ung kunde man fundera över pessimism, vresighet och liknande hos, först, far- och morföräldrar, senare föräldrar. ”Det ska du nog bli varse en vacker dag”, var en av de vanliga vänta-du-bara-replikerna från min ena förälder (ALLA gamlingar var/är inte lika, det är viktigt att komma ihåg!) Men det var ju sant, man har fått bli varse en hel del.
Den som tillfälligt klarar sig skapligt undan skröplighet och sjukdomar kan råka ut för annat, såsom själsliga störningar. Som varje läsare av denna blogg vet är det vad undertecknad råkar ut för stup i kvarten. Såklart att var och en av oss kommer att utsättas för upprepningar av olika slag, och man kan inte begära att bli glatt överraskad var dag, men det känns nästan som om underraskad är ett ord att uppfinna. (En googling visar att jag inte är ensam att önska det!)
I går beskrevs karriären för begreppet ”avslut”, nu är stunden kommen till ”beröra”. Igen. För här hamnar jag till min överraskning (!) i en filosofisk grop. Klaga på att uttryckssätt blivit EXTREMT vanliga och därvid själv falla i den tjatighetens grop man grävt åt andra – hm.
Men det kan inte hjälpas, ”beröra” måste beröras, vidröras och söndermanglas. Men det får vänta till imorgon eftersom pladdret här redan blivit för långt. Ordet kommer att behandlas i samband med P1:s Sommarpratarprogram, en händelse som har oroväckande stora likheter med Melodifestivalen.
