Vi är inte synkade, tolkningsföreträdarna och jag. Det är faktiskt lätt att bli irriterad på inkludera, exkludera, inkludera och exkludera igen, upphöjt till femhundra. Orden är uppenbart nyligen inympade. Och så här blir det: med tanke på hur ofta de används i alla medier har de snart satt sig. Även hos dem som de ännu känns främmande för.
Känner inte de som skriver eller uttalar dem så ofta att det vore en välgärning för lyssnarna (som ju, enligt vad man förstår, ska inkluderas så in i h-e) att variera dem? I gårdagens inlägg nämndes ett flertal synonymer. Det går också bra med personliga omskrivningar så att man inte torftar (förlåt, det ordet var mitt påhitt) sönder språket.
I dag recenseras i min lokaltidning en film om den amerikanska sångerskan Billie Holiday. I den står bl a: ”Filmen handlar också om hur en svart kvinna är exkluderad från de flesta offentliga sammanhang…”
Om vissa människor stängs ute/utesluts från eller inte får delta i sammanhang där andra inte hindras är det diskriminering. Att variera språket i den typen av upprörande historier (som recensionen) gör att fler kan ta del av dem och känna sig talade till som läsare, tittare m m.
Om ändå dagens tolkningsföreträdare (de som hörs mest ur medierna vad gäller de här problemen) kunde sluta använda ett förenklat politrukspråk!
