 |
| Självporträtt |
Här följer min egen språkhistoria!
Det är vanligt att man uppfattar det språk man växte upp med som det ”rätta”. Det gör även jag och jag värnar främst om 50-, 60- och 70-talens svenska. Den talades i familjen, lärdes ut av skolan, användes av radio, tidningar och så småningom tv. Inte minst ingick den i mitt arbete som i hög grad hade med språk att göra – korrekturläsning av tidningssvenska.
Folk i allmänhet får väl skriva och prata hur som helst, det kan inte jag göra något åt, men om man kommunicerar med mig i tal eller skrift så föredrar jag är vi är så överens om ordens och meningarnas innebörd som bara möjligt.
Alltså ryker för mitt vidkommande rätt mycket av vår samtids språk – som för övrigt allt oftare är en direktöversättning av engelska – och sådan svenska som användes för länge sedan och skiljer sig mycket från dagens.
Jag använder alltså inte pluralformer på verben (vi stodo), inte ens i ett försök att vara rolig. För att vara det måste man nämligen veta hur man ska skämta. Ett klassiskt exempel är när Ikea satte upp gigantiska skyltar med meddelandet ”Tomten äro smålänning”.
Det kommer inte att finnas mycket vetenskap inblandad i det här bloggbabblet, det är en helt subjektiv berättelse (ett "narrativ", säger samtiden) om användning och uppfattning av ett modersmål, ett litet språk man kanske borde slåss för.
Jag vet att språk förändras – rabiat är jag inte – men det språk jag lärde mig som ung är till största delen ännu gångbart i dagens samhälle, vill jag tro.
Det här är min språkhistoria, mina språkhistorier.
Mitt sbråk, tamejfanken.
PS Mitt Word strök som vanligt under ord i den ovanstående texten, kommenterade ordval och gav förslag till förbättringar. Helt korrekt ville W byta ”stodo” mot ”stod”. Bra. Ordet ”språkhistorier” föreslogs bli ”språkhistoriker”. Mja. För det egna påhittet ”sbråk” (en inte alltför komplicerad skämtsamhet) blev första förslaget inte det man tror, utan ”stråk”. Ännu mer frivolt var W angående ”tamejfanken” som föreslogs bli ”tamejfan Ken”. Ändå kommenterades även ”tamejfan” som ”talspråkligt” samt något som kan ge ett ”vardagligt intryck”.
Men jag gillar vardag, så nu, tamejfan Ken, kör vi!
