fredag 17 oktober 2025

Persona, kära generationskamrater, är mer än en Bergmanfilm

Man måste – ibland t o m vill man – förstå vad som berättas för en i radio, tv och tidningar. Eller ”vad som kommuniceras”, som det heter på dagens mer utbroderade svenska. I det program som skärskådades i gårdagens Sbråk sas om en modepersonlighet att något var ”en juxtaposition till hennes persona”.

Sådana utsagor känns utmanande för dem av oss som undrar vad som menas. ”Persona” tillhör vår tids många favoritbegrepp inom den s k kultursfären och passerar väl oftast den kända vägen, in genom ena örat och ut genom andra. Denna gång tänkte jag ”nu jäklar ska här tas itu med personan”. De tre svenska stora ordböckerna gjorde det enkelt: Persona betyder ”personlighet” (SAOL). Den aktuellare SO gav mer (?) kött på benen: ”personlighet som någon väljer att visa upp för om­världen”. Jahapp, så träder vi längre in i vår ultraindividualiserade värld, där "visa upp" hör till de största konsterna.

I SAOB fanns ordet endast med i exempel (från latinet, gissar jag) från 15- och 1600-talen, känt i vår tid genom uttrycket ”persona non grata”. SO, däremot, säger att det är belagt sedan 1973. Svära på något är vanskligt, men en ytlig koll antyder att schweiziske psykologen Carl Gustav Jung ligger bakom det moderna begreppet ”persona”. Wikipedia säger att han beskrev det

som den "roll" individer spelar i sociala sammanhang, alltså det beteende som de visar upp för omvärlden – "en sorts mask som är konstruerad dels för att göra ett intryck på andra, och dels för att dölja individens sanna natur"

Nu blir det så knepigt att ens egen persona måste söka andlig frid i naturen för att se efter om den har några trattkantareller att erbjuda. Juxtapositionen jäser och marineras en stund till.