Hörde något lustigt med det uttrycket häromdagen. En person som var konstnär kanske, eller vad som helst, sa i en radiointervju att hon var angelägen om ”att tillvara” ett material hon använde i sitt arbete. Reportern kommenterade detta genom att påbörja en mening med ”det här med att du vill ta tillvara på /…/”
Visst tusan! Skulle ju redovisa varifrån gårdagens citat från SAOB och 1700-talets början kom. Varför känner man behov av att meddela en sådan uppgift? Jo, det beror på att det var svårt att inte förtjusas av titeln, hör bara: Boken av Andreas Rydelius heter Nödiga förnufftz öfningar (1718–22 m. fl. upplagor). Det är bara att tänka sig en sådan titel i dag, ”Nödvändiga förnuftsövningar”, för att förstå hur civilisationen rört sig. Framåt?
En annan inpiskad kunskap är skillnaden på ”bredd” och ”brädd”. Använder man sig av förnufftz öfningar borde det uppstå funderingar kring hur något ser ut som är fyllt till bredden. Ett ”senioruniversitet” skrev att ett konserthus var ”fyllt till bredden” (exemplen har i alla tider varit många), och man frågar sig om det inte var fyllt även på längden. Om något rektangulärt är fyllt till bredden dyker många undringar upp.
Brädd har en annan innebörd. SAOB förklarar det som yttre och övre kanten eller randen av något. Ett kärl är vanligen vad som fylls till brädden. Den som försöker fylla allt möjligt till brädden vet att man snart spiller. Ett fint exempel på annat som kan hända ges i SAOB (från 1642): ”Man (skall) .. icke .. dricka sigh bredde full”. Detta är också ett av få exempel på hur e och ä bytts mot varandra hit och dit under årens lopp. Men likafullt (!) är det ”brädd” som avses här. Å andra sidan kan den som dricker sig ”bredde full” öka på ”bredden”, men det är snarare omfånget på personen som brukar svälla. Vad gäller e- och ä-bytet kan man i äldre svenska se ”värka” istället för ”verka”. Bland andra.
De ändrade skrivreglerna (t ex för e och ä, samt å och o, m fl) får man söka efter i språkhistoriska skrifter. Om man gitter.
