Jag skalar upp ilskan, öppnar upp lexikon och dissar upp-andet

Nej, det blir inget om prepositioner som utlovades igår. Avsikten var redan då att åter skriva om ”upp”, men som vanligt hade jag tagit fel på prepositioner och vissa adverb. Gång efter annan måste jag slå upp i grammatikor och det är väl själve hin håle! Nätsidan ”Pluggakuten” gav ett rudimentärbesked om sånt jag borde ha kunnat rabbla i sömnen sen tidigt 60-tal:

En verbpartikel är när partikeln hör till själva verbet som en fast konstruktion med en betydelse. En preposition anger ett förhållande hur någonting är i relation till något annat.

Och bloggen har ofta handlat om det evinnerliga upp-andet (jag tycks ännu ensam om den vredgade beteckningen). Med det menas att mängden av nya partikelverb ökar i takt med att de kopieras från engelska. Kompisar (äldre) retar sig ännu på ”starta upp” trots att uttrycket snart är gammalt som gatan. Förr räckte det med att säga ”starta, inleda, börja”. Jag har "nötts ner" (annat partikelverb, känt för en svensk) och reagerar knappt för uppstarter.

Då är det värre med ”skala upp” som verkar betyda ”öka” i de flesta sammanhang. Vid sidan av ”increase” och säkert fler, finns på engelska ”scale up” som betyder ”öka”. Tumregel: om ett förhållandevis okänt ”upp” följer på ett verb så är det en onödig översättning från engelska.

I ett radioprogram om språk beskrev en docent i nordiska språk hur hon ”öppnade upp” ett kapitel i Svenska Akademiens Grammatik på nätet. Vad gäller anglifieringen finns sällan några väktare bland experterna.

Sparade till sist en variant som var ny för undertecknad. En person sa att han skulle ”tanka upp” sin bil. Jag kommer från en tid när folk åkte för att endast ”tanka” bilen. Själv verkar man hitrest från en svunnen tid: man är en rest från svunnen tid.

Moralcykliskt utbrott: Både stora och små ska lära sig att veta hut!

Man kan bli så fruktansvärt trött på språkeländet att det känns nödvändigt att utvidga verksamheten en smula. Ett annat av undertecknads favoritområden är etik, så moralfilosofi kanske vore nåt? Det låter alldeles rätt för de åsikter jag brukar hysa. Högtstående.

(Läsaren ombeds att inte ta reda på vad ”moralfilosofi” egentligen innebär. Jag slutar läsa Wikipediatexten när begrepp som ”vetenskapliga discipliner” blandas in. Det hööörs ju vad som menas med ”moralfilosofi”.)

Allra först ska jag ta mig själv i örat för gårdagens inlägg. Man ska inte hålla på och spekulera kring vad döda personer (Nils Ferlin i detta fall) skulle ha tyckt och tänkt om de levat. Vet hut! Det sista var alltså riktat till mig och jag önskar att alla, stora som små, inte ska tänka/tala för andra än sig själva.

Det bör finnas ett kretsförlopp för allt: språk, vett, anständighet etc ska läras ut till barnen av de vuxna. Det gäller även vår tids prepositionsanvändning. Läste i en blaska om en person som ”berättar om den stora kärleken för katter”. Nä, det heter ”kärlek till” om det så gäller katter, människor, småstäder. Däremot hyser man ”förkärlek för” hundar, skojproppar och storstäder.

Moralen kommer imorgon att få vika för prepositioner om jag läser själens vibbar rätt.

Kommer framtiden att lyfta oss i anden eller bara blurra oss?

En gång skall det varda sommar
har visorna tänkt
en dag skall det tornas rymd över landen.
Rätt mycket skall varda krossat som vida har blänkt,
men mänskorna skola lyftas i anden.

Skrev Nils Ferlin i slutet av 1930-talet. Han visste inget om hur världen skulle låta binda sig samman med underbara kommunikationsverktyg. Möjligen hade han först gillat idén. I alla fall tills han fått se allehanda tv-inslag – såväl i nyhets- som s k kulturprogram –  om att en man på andra sidan Atlanten klippt till en annan man på en filmgala.

Ferlin kan då ha suckat och gett sin efterkommande författarkollega McLuchan rätt – han som sägs ha myntat uttrycket ”the global village”. Visst är det en liten skvallrig by vi bebor när sådant som det nyssnämnda är en av nyheterna och kriget i Ukraina en annan?

Så väldigt lyft i anden känner man sig inte heller av ett radioprogram som handlar om hur lätt det är att tillverka s k deepfakes, filmade avsnitt där det ser ut som om vem som helst sagt vad som helst. Följdriktigt använde också en av dem som behärskar tekniken (men INTE var ute i onda avsikter, ska tilläggas) ”ansikte” som ett kollektivt substantiv, till formen entalsord men som betecknar ett flertal: boskap, mygg, sill.

I en beskrivning av hur man arbetar med mängder av bilder på ansikten (vanligen kända personer) och sedan animerar dem – gör falska filmsnuttar av dem – uttryckte sig personen så här: ”det finns gott om ansikte på nätet”. Ordet förekom flera gånger på samma sätt, ”mycket ansikte”, så det var ingen felsägning.

Det lät precis som ”gott om boskap/ mygg”. Och sedan lades även till att man blurrade dessa använda bilder lite. Blurra är engelska och betyder göra suddig.

Fula meningar gås igenom, granskas nitiskt och – kasseras!

Lättja fortsätter att hemsöka sbråkbloggaren som i dag enbart citerar ur sina samlingar, citat som fler människor bör få ta del av. Vad sägs om detta (yttrat av någon myndighetsperson okänt vem): ”Kärnverksamheten är att säkerställa säkerheten”. Sånt känns betryggande.

Andra inverterade favoriter (jag vet inte vad jag menar) är babbelibabbelmeningar uttalade av folk som liksom mer tuggar luft än talar: ”Om vi specifikt tittar på detta.” Sådana yttranden är något som – häng med nu – ger intigheten både ansikte och kropp.

Det var många år sedan man första gången fick spader av "episkt" och "magiskt" samt liknande smittsamma modeuttryck. Beskrivande ord – adjektiv – som hört till helt andra genrer började plötsligt spatsera runt i vardagssamtalen (och jag som kallar mig trött på blommigt bildspråk).

Efter episkt/magiskt följde en massa saker som var "historiskt" nånting. Lägger man in den innebörd man trodde sig fatta av grundordet så blev det väldigt underligt med de nutida formuleringarna: ”Smittspridningen i Sverige befinner sig på historiskt höga nivåer”.

Det gällde förstås coronaviruset men så historiskt är väl inte detta? Slår i det prima verket svenska.se/tre och ser att begreppet, förutom den gamla innebörden som i ”en historisk person”, också kan ha betydelsen ”minnesvärd”. Där ges exemplet ”det historiska fredsavtalet”.

”Minnesvärt höga nivåer”. Ja, det kanske funkar, men själv skulle jag nog välja en annan formulering än "historiska" höjder på en smittspridning som bara existerat ett par år.

Här sitter en tråkmåns som inte vill gissa vad rubriker vill säga en

Nej, nu ska vi ta igen för gammal ost, sa en författare. Den yrkesgruppen hör givetvis också till dem som man bör kunna förvänta sig ett riktigt bra språk från. Man TAR inte igen för gammal ost, man GER igen. Och när den typen av urgamla uttryck används fel blir man osäker på vad som egentligen menas.

Även de gånger jag anar vad personen vill säga så smyger sig ändå ett litet stycke förtvivlan eller ilska in i mina tankar: läsare/tittare ska inte behöva ana! Det här har jag säkert tagit upp fler gånger än tre, men det är så tråkigt att höra hur översatta engelska uttryck blivit befästa. De sitter där och kommer att kallas svenska medan de inhemska fraserna far all världens väg. Fast de inte kan anses föråldrade.

Rubrik i dagstidning: ”Polisen såg kaoset komma”. Innan man norpade åt sig denna anglicism sa svensken ”vara beredd på”. Rubriken hade kunnat lyda: ”Polisen var beredd på kaoset”. Man kan ibland använda ”vara förberedd på” eller förvänta sig” istället för ”se något komma”.

Tips på annat uttryck att avsky: ”I närtid”. Va? Det verkar ha slängt ut ”snart, i en snar framtid, närmsta tiden” m fl. Och när vi ändå har "nära" nära, vad sägs om ”i vårt nära närområde”?Slutligen ännu en rubrik att grubbla över. Man tvingas varenda dag grubbla över vad som hände med den gamla fina och viktiga sysslan rubriksättning. Den tycks liksom mycket annat ha tackat för sig och gått. Så här skrev en tidning:

Oligarken: Kanske borde städa huset själv

Tog faktiskt inte reda på vad artikeln handlade om. En så slött formulerad rubrik är inte något som ”lockar till läsning”, som det heter inom tidningsvärlden. Den branschen verkar inte direkt slåss för sin överlevnad.

Man bör sälla sig till dem som kan sålla bort felaktiga uttryck!

I går skrev jag att det är fult att hänga privatpersoner som pratar lite kymigt. Men jag kan väl ändå få citera dem, anonyma som de är? Minns inte ens vad damen talade om (i radio), men hon sa: ”Jag ställer mig inte till den lovkören”. Själv säger jag (då och då) som Hamlet: ”Ur led är tiden. Ve! Att jag är den som föddes att vrida den rätt igen."

Kvinnan ville kanske säga ”jag sällar mig inte till…”, även om jag är osäker på att man kan sälla sig till en kör. ”Jag sällar mig inte till dem som sjunger lovsånger” är kanske rättare, men nu pillas det med detaljer, det håller jag med om!   

 

Foto: Roger Nylund/Skellefteå museum

Värre är det när det blir rejält fel: ”jag sållar mig inte till…” Den innebörden blir nästan den tvärtoma (det senaste ordet är en bra felsägning, anser jag): sålla är ju att rensa bort grejer, inte lägga till som ”sälla sig till” i nån mening kan sägas betyda.

Googla ”sållar sig till” och skåda antalet träffar! Det är många som har problem med sålla och sälla, så ser det ut. Även på Wikipedia är det ute och cyklas. Vad jag tror. I min säll- och sållforskning letade jag efter substantivet ”såll”. På W illustreras ordet med något som jag kallar ”sil”.

Det är klart att deras grundfunktion är likartad, men nog är ”såll” i min värld en lite grövre grej med större hål för sållningen. Men vad vet väl jag?

Ambitionen att korrekturläsa hela verkligheten är möjligen aningens överspänd.

Varningsklockor som både hörs och syns, men hjälper de?

Rädd att bli missförstådd klargör jag här för femtielfte gången att denna blogg inte är ute efter att hänga privatpersoner som använder fel ordoch uttryck och inte kan stava. Med en hård mall skulle man själv vara hängd många gånger. Nej, här gås hårt åt dem som meddelar sig professionellt med allmänheten. Fast de måste i ärlighetens namn också ursäktas då och då.

Så är fallet med den reporter som sa nåt kul, ironiskt nog i programmet Medierna som håller efter – medierna: ”Såg de inga varningsklockor när de gjorde sitt reportage?” Bloggen tog häromsistens upp ”en optisk fråga”. Vi går från optik till audio – eller båda.

Man ser sällan klockor ringa, man hör dem. Men i denna värld är allt möjligt och eftersom reportern sa ”varningsklockor” så kan det förstås vara möjligt att man också ser såna, varningslampor, som förutom ljud kan vara kopplade till röda ljus.

Och när vi ändå vistas inom talets ljud- och ljusregioner kan man kanske passa på att ta upp andra slags varningar eller, åtminstone, påminnelser. Det engelska ordet ”wake up call” heter på svenska ”väckarklocka”.

Den som googlar varianterna inser att väckarklockan snart får skratta åt förgängelsen. Nej, det var förstås ett skämt, man skrattar verkligen inte åt förgängelsen. I vilken form den än sätter in.

Folk borde sjunga ut mer om hur konstigt deras modersmål låter

Gång efter annan ursäktar jag mig för upprepningar, men det är ju ett INTET mot de upprepningar man själv hör av saker som skär i både öron och ögon. Usch och fy.

En repetitivhorrör är ”hej för nu” och ”det var allt för nu” som tagits över från den engelska som språkmänniskorna hävdar inte påverkar svenskan, ”på djupet”. De här fraserna är djupa nog för att göra somliga av oss förbannade. Utan att det kändes fel har man brukat säga ”hej då”. Vill man antyda att det inte tar lång tid innan man åter träffas är ”hej så länge” ett prima alternativ. Eller ”hej, vi ses”, bland många andra uttryck.

Bild: Kamil Feczkko/Unsplash

”Bye for now” är engelska. Liksom ”that’s all for now”. Kan inga språkmedvetna medarbetare på SVT/SR upplysa nyhetsuppläsare m fl vad det heter? Konstigt är det, särskilt om personerna i fråga har svenska som modersmål.

Men här kan en annan sitta och skrika medan världen ser ut som den gör. Och språkskit är sannerligen inte är den värsta plågan i dag, men det är den jag ägnar mig åt.

                     
Och vad sägs om långköraren ESC, då? Nog måste många som inte kan engelska tycka att det är ett konstigt namn? Eller, förresten, de flesta säger väl Jorovischön.  Men någon måste framhärda. Det blir jag. Som kallar den svenska tävlingen Melodifestivalen och den andra Eurovisionsschlagerfestivalen. Långa ord klarar jag än så länge.

Försöker undvika några krystade lustigheter om ”syn” och ”häda”

Nu är det bäst att kravla sig upp efter att ha fallit ner i det folkloristiska träsk som språkfolk gärna dväljs i. Nu blir det räfst och rättarting! Det får vara slut med pjosk, bjäfs och pjämmel och vi går bakåt i bloggen, till 19 mars och de rejäla språkfrågorna.

Där skrev jag om någon som kallat just en fråga ”optisk”. Någonstans i internets blandning av såväl pålitligt informationsmaterial som mer rörig undervegetation fann jag slutligen ett riksdagsprotokoll från 1985. Utdrag ur detta:

1985/86:13 av Hädar Cars (fp) till utrikesministern om besök i Sverige av utländska örlogsfartyg:

Myndigheterna har avslagit en begäran om ett besök i Stockholm i mitten av oktober av två amerikanska örlogsfartyg. Detta skulle ha sammanfallit med ett besök av ett engelskt örlogsfartyg. Enligt tidningsuppgifter skulle regeringen ha meddelat försvarsstaben att det inte var lämpligt att bägge nationernas fartyg besökte Stockholm samtidigt. I en tidningskommentar till beslutet säger kabinettssekreterare Schori att "det är en optisk fråga".

Kan utrikesministern förklara regeringens syn på denna form av optik och dess betydelse för svensk neutralitetspolitik?

Det finns m a o fler personer som talat om optiska frågor och andra som inte förstår vad som menas. Men, och nu måste jag citera Predikaren 1:18 igen: ”den som förökar sin insikt, han förökar sin plåga". För nu måste man dessutom undra varför riksdagsprotokollet skriver "Hädar" Cars. Hädar Cars? Så farligt är det väl inte det han ber att få förklarat?

De gamla fina ordspråken, mer talande än annat, äts upp av tiden

Associationerna flödar hos gamla pangschisar. Man är som en kvaddad hårddisk: en del material finns kvar, lite går att återställa, mycket är borta och somt fladdrar fritt.

I går skrev jag att ”solen har sina fläckar”, ett av alla finemangpåståenden från förr i världen. Det består av en ovillig ursäkt för att man haft fel och ger samtidigt upprättelse på ett lite megalomant sätt. Lite, förresten, jämföra sig med solen – då är det inget fel på självförtroendet.

Farsan – han som (skrev jag likaså igår) är jämnårig med Tarzan – sa nåt i samma genre när man kommenterade hans tilltagande skallighet: ”Det växer inte mossa på ädelstenar”.

Ja, gott folk (och andra, här knusslar vi inte och gör skillnad på folk och folk), det fanns tidigare ett hav av talande uttryckssätt att ösa ur, men det torkar nu ut av mental klimatpåverkan.

Vi satt några åldringar häromdagen och diskuterade gamla uttryck av detta slag (en vacker dag har man hamnat i sådana beteenden). En del fraser finns ännu kvar i folkmedvetandet, men många har ramlat ner i tidens kökkenmödding.

Informanten L kom ihåg något hans mor brukat säga och vi andra inte hört. I den tappningen, alltså. Annars dräller det av moraliska påpekanden som ”skomakare, bliv vid din läst” och allmänna kortisar om att man ska vara ”nöjd med sin lott” och dylikt. Om en person mycket hett åstundade (önskade sig) något sa L:s mor: ”det du inte kan få ska du inte efterstå”!

Ha, förresten! Där var ett tips till alla moderna människor som säger ”efterfråga” i stället för ”fråga efter” eller ”be om”. Efterstå – ytterligare ett ord som låter flyta-ovanpå-byråkratiskt i avsikt att ge den talande en tyngd som oftast saknas.

Det var inte Fantomen jag skrämde häromdagen, det var Tarzan

Informanten M hör av sig och gapskrattar: ”Det är inte Fantomen som slänger sig i lianer”! En kort sekund tänker jag säga att det vet jag väl, jag bara larvar mej såklart! 

Fast det är ju inte sant. För min inre syn såg jag just Fantomen (inlägg 15 mars) kasta sig i lianer. Jag påminde mig om att han heter Mr Walker i annan gestalt, att hans tjej heter Diana, hans hund Devil. Den som slänger sig i lianer heter Tarzan. Hans tjej heter Jane. Detta är allt jag vet om de famösa gossarna.

Tarzan var ett av de första tv-programmen man såg som barn på min gata. Min far var motvalls och väntade länge med att skaffa tv. Vid 18-tiden var vi ett gäng lidande, tv-lösa barn som ringde på dörren mittemot vår och frågade om Roger och Kenneth fick komma ut och leka. Antagligen listade grabbarnas föräldrar ganska snart ut vad det handlade om och de stackarna fick ha en ungklunga hos sig när dumburken började sitt förtrollande segertåg.

Från späd till numera hög ålder har jag förvånats över att män utgår från att man är intresserad av dessa seriehjältar. Själv fascinerades jag inte alls av dem, de befann sig i miljöer och situationer som var mig väsensfrämmande. Det känns inte som en brist. Men är intressant. Kvinnor fattar att män inte ägnat tid åt Kulla-Gulla och Anne på Grönkulla. Nu är de förstås inte seriefigurer, men låt oss ta Modesty Blaise, då! Om henne vet jag ännu mindre.

Tittar man på bilder av denna ”gangsterdrottning” framgår det på direkten att hon är skapad av män och följaktligen har ett utseende, en klädsel (om ens) och framtoning som inte lockar kvinnliga läsare. I alla fall inte i min barn- och ungdom.

Bortsett från allt detta insåg jag förstås så småningom att det är Tarzan som klänger i lianerna. Även solen har sina fläckar (då menar jag mig själv). Jag googlar Tarzan och ser f ö att han är född samma år som farsan.

Att ha rätt skärpa i blickfånget – är det svaret på en optisk fråga?

Bild: Avinash Kumar på Unsplash

Det händer att jag svarar på enkäter. Nu senast var det en som ställde frågan (efter det vanliga, ålder, kön etc) om huruvida man är anställd inom privat eller offentlig verksamhet – och så tredje alternativet: ”Är inte i arbete”.

Den lattjo formuleringen man kan se i lite olika utföranden, ibland så här: "När människor kommer i arbete...” Komma i arbete, vara i arbete – går det inte att säga nåt enklare som passar: ha eller få ett jobb/arbete? Och arbeta eller jobba i stället för ”vara i arbete?

Efter såna urtrista sätt att prata kommer här några ännu svårare (autentiska) uttalanden av sådant slag som kräver sina uttolkare. Vad sägs om: ”Vi måste ha rätt skärpa i blickfånget”. Hur jag än funderar blir jag inte klar över vad den politikern ville uttrycka.

Flera gånger om dan undrar jag om andra medborgare förstår vad som sägs. Det tycks finnas en konsensus, eller i alla fall en överenskommelse om vad som meddelas (kommuniceras ut till) pöbeln. Pöbeln själv tycks inte lika förvånad som undertecknad.

Och när vi ändå är inne på skärpor i blickfång ska här ännu en, på samma sätt outgrundlig, historia återges. Den yttrades av en chef för en statlig myndighet (det gällde flyktingarna som kommit till Sverige): ”Registreringsfrågan är den optiska frågan just nu”.

Som jag letat efter ”optisk”! Det enda svar jag får av en mängd uppslagsverk är att det antingen handlar om ljuset som fenomen och dess lagar eller så har det med synen att göra.

Prepositionen "från” dyker upp på ställen där den inte funnits förr

Varifrån kommer det nya FRÅN? Fast först en passus om hur det går till när jag ”samlar in” meningar och ord som är FEL. Eller bara konstiga. Eller som jag är tveksam inför. Man behöver inte leta upp dem, de bara ramlar in i denna blogg, nej, de flyter (forsar) in.

Tillbaka till alla ”från” som just nu ligger på hög och yttrats/skrivits av nyhetsuppläsare, skribenter – ingen av dem har låtit purung. Vad är det för ”från” de lagt sig till med?

(Irriterad? Jag?) Här är meningarna:

Gängkriminella bör kunna förbjudas från att befinna sig på utsatta platser

Förbjudas från? Räcker det inte med ”bör kunna förbjudas att …”?

Nästa: …försvara sig från en angripare

(Journalist i rikstidning, grrrr.) Någon som känner igen ”försvara sig mot”?

Tredje exemplet: …krossar Rysslands möjligheter från att utvecklas

Det är väl jag som är petig som vanligt, men personligen känns ”förstör” bättre än ”krossar”. Fast i det fallet vet jag inte varför.

Och så från-et i samma mening: ”från att utvecklas”? Ett förslag till alternativmening vore

”… förstör Rysslands möjligheter att utvecklas”.

Vad tusan är det som händer?

Det är nödvändigt att skilja på sanktionera och utfärda sanktioner

Det finns många som inte ser på språk på samma romantiska vis som undertecknad. Med det adjektivet beskrev en annan språkbloggare en sådan som mig (jag, beroende på vilken falang man tillhör). Att vilja hejda – eller åtminstone minska farten på – den oerhört snabba förändring som svenska (och andra språk) utsätts för just nu beskrivs av många även med ord som nostalgiskt och konservativt.

Enligt min åsikt är det just dessa mina antagonister som är romantiska – kanske naiva! Den tilltro de sätter till individens kompetens och möjligheter är oerhörd! Vi ska alltså kunna förstå varandra och enas om vad vi säger även om våra ord kan innebära mer eller mindre motsatsen för andra? Det krävs varelser byggda av ettor och nollor för sånt. Om de nu kan framställas.

”När man sanktionerar Ryssland på det här viset…”, sa en förståsigpåare. Denne var politiker eller journalist: som bekant noteras inga namn i denna blogg. Och här undviks nästan alltid sånt som ”vanligt” folk sagt. Jag hinner oftast bara skriva ner det sagda och är f ö mest intresserad av tendenser och vad som pågår inom språket. Med egna tillkortakommanden kan man inte tillåta sig att vara någon Caligula (Stig Järrel).

Ändå tror jag inte att det går att säga ”när man sanktionerar Ryssland…”. Verbet ”sanktionera” betyder ”godkänna” eller ”stadfästa”, enligt Svenska Akademiens tre ordböcker, SAOL, SO och SAOB. Vad gäller substantivet ”sanktion”, och som det används f a i dessa dagar – sanktioner (genomförs/sätts in/tillgrips) mot Ryssland – betyder det ”straffåtgärd”.

Naturligtvis kan någon som vanligt säga att sammanhanget avgör om man förstår. Men den typen av överslätande föser ut oss på rätt så tunn is.

När världen väsnas värre och värre – vilken våffla väljer man då?

I dag blir det inte det vanliga tjatet (de fem läsarna andas ut) utan bara Weltschmerz. Hoppsan, det ramlar visst ändå in ord från andra tungomål. Just detta begrepp kan inte lätt översättas till andra språk, men är i sig, ett uppslagsord på Wikipedia. Googlar man det direktöversatta ”världssmärta” kommer man till "Weltschmerz". Detsamma om man skriver ”world pain”.

Det tyska begreppet innebär, eller innebar, en privat känsla hos finstämda, känsliga själar men är näppeligen gångbart för att beskriva det man kan känna just nu i vår del av världen (andra delar givetvis likaså, och av liknande skäl: krig, sjukdom, svält).

Ibland förknippas Weltschmerz med Den unge Werthers lidanden (av Goethe). Romanens blottläggande av djupa känslor visar på en ”fixering vid jaget som knappast är kontroversiell i dag”, skriver SvD-recensenten Martin Lagerholm 2011 när verket gavs ut i svensk nyöversättning. Kul skrivet, under det decennium som gått sedan recensionen har inte jag-fixeringen minskat, precis.

Ursprungsbegreppet sägs ha myntats i den tyske författaren Jean Pauls (1763-1825) roman Selina. Förmodligen visste inte Werther att det var just Weltschmerz han kände eftersom boken om honom kom ut 1774 – mitt i den s k Sturm und Drang-perioden inom tysk kulturhistoria.

När en vanlig människa av i dag bara känner en mer konkret världssmärta, kan det i hennes mejlkorg med reklamerbjudanden dimpa ner frågor som ”Vilken våffla väljer du?” Det kan nog inte kallas Weltschmerz, men nog går då ett drag av existentiell smärta genom själen.

En språkdåres försvarstal skrämmer Den vandrande vålnaden

Ja, det där med språk och generationer som nämndes i går är svårt att komma runt. Det enda man själv, som äldre, kan förtälja, är att väldigt många ord samt meningskonstruktioner man lärde sig som barn äro borta. ”Förtälja”, t ex, använder väl inte ens de gamla. Ej heller ”ej” eller en pluralform av verb som i ”äro”.

 

Bild: Wikipedia

Och den som försöker vara lite ball och skriver "ball" samt ”pantad i pallet”, som jag i går, hamnar naturligtvis också fel. Det är gammal slang. Och slangen går lika fort som allt annat och man kan redan notera hur de som bara är halvgamla, och kallar barn och unga för ”kidsen”, också är på väg att falla offer för generationsmarkörsvarningarna.

Det är anledningen till att jag håller fast vid min gamla ungdomsslang: pjuck (skor) plånka (plånbok), knäppgök (det behöver väl ingen översättning?), pröjsa (betala) strila barret (tvätta håret). Men. Men, men, men. Och det är ett gigantiskt MEN: utanför denna blogg och om jag vänder mig till en stor skara av unga och gamla, högt utbildade eller inte, skulle jag välja det språk som för 20-30-40 år sedan ansågs korrekt, vårdat och neutralt. Det ni, "språkvårdare"!

Det är när man ser fullt gångbara, icke-omoderna ord och uttryck, bytas ut mot sånt med anglosaxisk härkomst och/eller används som "skrytfenor" (dekorationselement) av politiker, byråkrater, ungdomar, journalister m fl som är angelägna om att profilera sig med utanverk –  det är då som sbråkmakaren mullrar så Fantomen flyr i lianerna. Och dyker ner i floden.

Sbråkmakaren lever sin dröm och tar bloggen till nästa nivå

Som läsaren (d v s alla fem som besöker denna blogg regelbundet) vet är min aversion mot engelska egentligen det tvärtoma (se, där var man allt lite wild and crazy). Det är ett mycket vackert språk, egentligen. Och det går att misstänka att all världens språk har sina tillskyndare som sörjer när fina och bra ord försvinner och fula kommer till, när ursprungliga fraser och uttryck inte säger sina yngre talare/åhörare något längre. Och puttas ut.

Men man är inte helt pantad i pallet, det är givetvis så att nya generationer säger samma sak om sina (hemska, tycker jag) ordvändningar, våra språkpilar går bara åt motsatt håll.

Och vad ska det då gnällas om i dag? Jo, det ska handla om de färdiga byggfraser som gör ett ful-Lego av språket. Oftast är de engelsk (rättare: amerikansk) import, men skit samma varifrån de kommer. Hur som helst är de fixa och färdiga, massproducerade uttrycken fruktansvärda, de drar allt personligt ur språket och får människor att tala som i Orwells 1984 (se sista kapitlet).

I dag läste jag i tidningen om en människa med en hobby hon nu ”tagit till nästa nivå”. Det är svårt att ringa in vad som är så störande i uttrycket – det känns som en förolämpning att använda ett sådant ”automatiskt” snack för något en person är mycket glad åt.

Man kan säga att min avsky inför denna nya kliché också tas till nästa nivå. Svärord! Apropå automatuttryck, eller, får man väl kalla dem, internetgenererade fraser, skrattar jag inte heller ihjäl mig när folk ”lever sin dröm”. Den massmediala påverkan (här avses främst sociala medier) har gjort att människors intressen och drömmar beskrivs med ord som verkar tagna ur en torr manual (hand- eller instruktionsbok kan man också kalla det).

Rent språkligt vore det en fördel om skribenter höll sig på mattan

Det här blir svårt att reda ut, men äsch! I melodifestivaltider (d v s en alltför stor del av året) kan man hitta meningar som ”NN (artistnamn) svepte undan mattan på hela startfältet”. Få se nu, tänker jag, och tar hjälp av gammal egen erfarenhet av uttryck med ”sopa” och ”matta”. Och så fram med ordböcker samt sådana som beskriver hur svenska meningar konstrueras.

Vanliga hopblandningar av uttryck är en sak. Under uppslagsordet ”katakres”, som fenomenet heter, exemplifierar Wikipedia med ”Det var pricken som fick i-et att rinna över”. Såna missförstånd blir kul men fel. Sen har vi dem som bara blir fel, artisten och mattan, t ex.

I modern tid används tydligen ”sopa mattan med” när det gäller att utklassa motståndare i sport, exempelvis. I ordböcker ges endast ”sopa banan/golvet med”. Men för all del, ”mattan” får man gå med på. Men så har vi det närbesläktade ”sopa under mattan” med annan innebörd. Det är sånt vi gör när vi inte orkar ta fram dammsugaren, men vanligen används frasen bildligt och betyder att man nonchalerar något som borde åtgärdas: ”sopa problemet under mattan”.

Men artisten i citatet svepte undan mattan, hm, hm. Ett ytterligare matt-uttryck är ”dra/rycka undan mattan” för någon/något. En affärsman sa om finanskrisen 2008: ”den ryckte undan mattan för oss”.

Vad folk säger på engelska när de ”sopar mattan/banan/golvet” med någon är inte helt klart, möjligen ”blow away someone/something”. Däremot tycks översättningen av ”sopa under mattan” vara ”sweep something under the carpet”.

I fallet med artisten har alltså svenska och engelska uttryck – samt enstaka ord – blandats huller om buller. Just nu är buller inget någon önskar. Men utan jämförelser i övrigt, som det heter, bådar det inte gott när människor inte kan enas om hur det egna språket talas och skrivs.

I köket blir allt enklare och enklare: sprinkla på lite strössel, vetja!

Strössel plåtat av Sharon McCutcheon, Unsplash

Man toppade inga pizzor på Gunnar Nordahls tid. Å andra sidan fanns det knappast pizzor heller. "Topp(n)ing" håller på att utklassa det svenska ”fyllning”. Detta inlägg är en komplettering till gårdagens receptord. Det ”toppas” till vansinne i köken. Vill man vara rolig kan man säga att ”toppa” toppar listan på det man lägger i eller ovanpå maträtter. Detta andra ”toppa” betyder ”maximera, överträffa, ligga överst”.

I ordböckerna Tre – svenska.se samt äldre upplagor av SAOL, ser man att betydelserna för verbet ”toppa” ökar markant, vilket beror på alla de innebörder engelska verbet ”top” har. 

Jag anser att engelska griper djupt in i svenska språket. Tvärtemot vad språkproffsen hävdar.

Ännu finns inte matverbet ”toppa” eller dess substantivform ”topp(n)ing” i SAOL eller SAOB. Dock är SO snabb på bollen (!) och ger som sjätte betydelsevariant (för verbet): placera överst på något (vanligen mat­rätt eller dylikt).

I äldre svenska recept toppades inget, även om den handling som avses utfördes. Då kunde det låta så här: ”lägg på fyllningen”. Eller ”strö över de hackade grönsakerna”. Det gick även att ”lägga olivblandningen/ostskivorna ovanpå”. Eller ”garnera med tomatklyftor och persilja”.

Nu börjar man så sakteliga ”sprinkla” saker över maten. Då strör, sprutar eller stänker man vad-det-nu-är. Det finns även de som ”strör strössel” eller ”sprinklar strössel”. Vilket betyder ungefär ”strössla strössel”. Eller ”gå över ån efter vatten”. det räcker med "strössla" eftersom ordet är bildat efter ”strö” som kan vara såväl substantiv som verb. Det var då själve faen.

Här ska raspas, här ska drizzlas, här ska ripplas, tral-la-la-la

Recepten i matbutikernas annonsblad läser jag gärna. I övrigt varken ser (tv) eller lyssnar (radio) jag på matprogram. Lika förtjust som man kan bli i maträtterna kan språket i recepten reta gallfeber på en.

Det franska köket verkar inte längre ge ifrån sig matglosor även om de gamla lever kvar: flambera, pochera, sautera. Och många, många flera. Men nu är det mesta (hör och häpna) hämtat från engelska. I ett och samma lilla annonsblad uppmanas man att ”toppa” med något och ”drizzla” annat. Ytterligare en ingrediens ska man "rippla" samt, en fjärde, "raspa".

Kör i vind för ”raspa”, det känner man igen. Däremot finns inte ”drizzla” (ens stavat med ss)

i någon av de tre stora ordböckerna. Ej heller ”rippla", men hör här: I SAOL finns adjektivet ”ripplad” med förklaringen strimmad, strimformigt upp­blandad; ​ripplad glass glass med strimmor av sylt el. choklad. Detta innebär, och tro nu på mig för en gångs skull, att verbet ”rippla” ligger runt hörnet och klapprar. I nästa SAOL finns det säkert med.

Alla de här orden är mer eller mindre onomatopoetiska, d v s ljudhärmande. En något äldre engelsk-svensk ordbok ger för ”drizzle” de svenska ”dugga, småregna”. Det som skulle ”drizzlas” i receptet var en krämig balsamvinäger och förmodligen är ”stänker” vad en svensk gör. Eller man kanske kan spreja (spraya) den? I så fall har det från engelska tidigt inlånade ”spray” ersatts av det mer nyligt inlånade ”drizzle”.

Ett liknande ord är det som numera används för risigt hår: frissigt. I original stavades det ”frizzy” så det är väl lika bra att försvenska stavningen på matordet på samma sätt för konsekvensens skull. Och så kan folk stå där och drissla allt möjligt över sin mat.

Talspråket letar sig käckt ut och blandas med alla nya skrytfenor

Inte för att jag är någon vältalare och dessutom hör min dialekt till de mindre tilltalande i landet. Det kan tyckas övermaga att då ha åsikter om andras tal, men nöden har ingen lag: här ska klagas på i vanlig ordning!

Mitt i den språkliga röran med svulstigt och överdekorerat babbel (en docent i svenska lärde mig nyligen att fenomenet heter ”skrytfenigt”) finns motsatta tendenser där ett talspråk slår igenom och får det sagda att låta bonnigt. Det sista ordet i föregående mening lät fördomsfullt, men det bra. Dock finns här ingen avsikt att chikanera bönder.

Vilka ord tänker jag på då? Jo, bl a den nutida ökningen av formerna vårat/våran i stället för vårt/vår, erat/eran i stället för ert/er. De första varianterna har alltid hört till talspråket, men nu ser man dem i mejl/brev från banker, försäkringsbolag, elleverantörer m m. Och även i tidningstext där de garanterat ändrades av korrekturläsare på den tid såna ännu fanns.

Till talspråksbonnigheten (förlåt igen, alla bönder) går nog att räkna in den feministiska markeringen att säga ”en” i stället för ”man”. Åtgärden grundas troligen på en grammatisk missuppfattning. Hur som helst är ”en” objektsform av ”man” men har även använts i subjektsform i diverse dialekter. Förmodligen har de som tror sig använda ett könsobestämt pronomen aldrig hört dialektvarianten, men äldre personer ler åt meningar som ”en måste göra sitt bästa”. De låter som hämtade ur buskisteater från första halvan av 1900-talet.

Går saker och ting enligt plan, planer, planen eller planerna?

Det finns ingen hejd på hur pyttesmå språkgrejer man kan börja fundera över när världen håller på med annat. Värre. En sådan futtig fundering dök upp när en expert på krigföring sa att något – vad det nu var – ”går enligt plan”. Jag har såväl noterat som accepterat att folk säger så, det finns många alternativ, även om man sitter fastvuxen i sin egen språkmylla.

Jag skulle säga att det ”går enligt planerna”. Men en tredje vill säkert påstå att saker ”går enligt planen”, en fjärde ”enligt planer”. Fast den sista låter underligast om man nu kan ha en åsikt om dessa planeringsglosor.

Här finns inget att hämta från engelska som, likt svenska, kan hålla på med en eller flera planer och, på samma sätt som vi, även ha bestämd form på planerna. Äh, jag skiter i detta, själva saken är för liten och vattnet jag är ute på för djupt.

Får ägna mig åt det inhemska ”sticka under stol med”, resp ”sticka under stolen med”. Det senare hör man oftare i dag, den obestämda formen av objektet i fråga, ”stol”, var vanligare förr. ”Trilla av pinn”, sa man, inte ”trilla av pinnen”. Det senare tycktes lite för konkret för språkkänslan – som om det handlade om en verklig pinne man satt på. Det hette även ”mota Olle i grind” och inte ”mota Olle i grinden” som betyder att en viss grind avses.

Och så hamnade sbråkmakaren i den anekdotiska språksyn som ironiserades över på denna plats i går. Ack.

Är rättstavning något föråldrat och hur många s finns i ordet?

Man är inte ensam om att ha käpphästar. En kompis som visat sig ha svårt med ett ord som tyvärr förekommer ofta nu, hörs då och då muttra: det heter krigföring INTE krigsföring!

Foge-s är en gammal historia man kan säga mycket om. Men som vanligt med språkfrågor är inget enkelt, entydigt eller regelbundet. Wikipedia förklarar det så här: Foge-s är de s som utgör interfix, det vill säga läggs in i fogarna mellan sammansatta ord i svenskan. Till exempel är dagskassa ett ord med foge-s. Det finns några grammatiska regler, men det finns också gott om undantag.

Äldre har antagligen samma språkkänsla i sig – den har satts dit av skola, att ha levt i en annan tid – och skulle inte komma på att säga lampsskärm eller bokssida. Hur det gått med den typen av ryggmärgskänslor nu vete fåglarna. Och tiden har nog ändrat detta – bäst att säga det själv innan språkfolk dyker upp som gubben i lådan och avfärdande säger detsamma!

 
Vare hur det vill med ens egna fördomar, kunskaper, icke-kunskaper och smaksaker: det finns en bra text för foge-s-intresserade i Språktidningen. Artikeln heter ”Visst gör ett s skillnad” och skrevs för drygt ett decennium sedan (sept, 2011) av Viggo Kann, professor i datalogi.

Kanske behöver vi inte bry oss om huruvida det heter vagnsskada eller vagnskada: ”...för rättstavning är en föråldrad konstart. Nu kollar ju datorn att man stavar rätt! Efter att ha sysslat med stavningsprogram i femton år kan jag med en suck slå fast att det inte är så enkelt.”

 
Om det blivit enklare nu, ytterligare tio år senare, förtäljer inte detta dagens inlägg i bloggen. Däremot sitter jag här med en bestämd känsla av att intresset för språkfrågor antagit mer och mer anekdotiska former.

Är det man under lång tid samlat på sig i ladorna värdelöst?

För några dar sen hördes i radions P1 en inspelad snutt där en hjälporganisation bad om allmänhetens stöd till förmån för de drabbade i krigets Ukraina. Detta läste rösten: ”Stöd Radiohjälpens insamling till föremål för Ukraina”. Det rättas väl till, tänkte jag, med vanlig fåfänga tilltro till riksmedier. Meddelandet spelades dagen därpå med samma ordalydelse.

Ens vaksamhet måste öka vad gäller det som sägs och skrivs även om skälen inte är desamma som i länder där politiskt rävspel lurar i bakgrunden. Jämnåriga (till mig, alltså) och även yngre än så för all del, säger sig allt osäkrare på hur de ska formulera sig. Framför allt brukar det gälla text som kräver både tydlighet och entydighet jämfört med det talade språket.           

Det här kan man diskutera anledningen till. Är det så att ens skapliga, gamla, erfarenhet utmanas av det skruttigare, nya, åldrandet? Är så mycket av det man samlat på sig i språkliga lador värdelöst? Jag rannsakar mig ofta och kommer fram till att mycken osäkerhet säkert kan stavas gaggighet. Men också att vi omges av språkbrukare (”proffsens beteckning på dig och mig) som uppenbart fått mycket språkligt om bakfoten de senaste decennierna. Eller ”bakom hälen” som en kompis gymnasie-elev skrev i en uppsats.

  

De med hyfsad utbildning borde kunna skilja på främja och fjärma

”Man måste helt främja sig från diskussionen”. Det finns för många träffar på nätet med det felaktiga ”främja sig från”. Jag letade efter det när jag hört en expert (minns inte vilken) använda uttrycket i en diskussion om det pågående kriget. Ibland glömmer jag skriva upp hela meningen, men experten sa att några "främjade sig från" något.

I all evighet tänker jag hävda att det inte är bra när expertisen får fel på sina meddelanden i allvarliga sammanhang. ”Fjärma”, (d v s ordet som skulle ha valts), skriver SAOL, betyder "föra bort, skilja, avlägsna” och får väl sägas höra till den del av ordförrådet som ”experter” inom alla områden bör besitta.

”Främja”, i sin tur, betyder ”understödja, hjälpa fram”. I en vidare mening kan man säga att orden är något av varandras motsatser.

I den dagliga krigsrapporteringen sa också en reporter något i stil med ”de förstår inte att någon kan förstöra sitt land”. Det var en person utan brytning och med svenska som modersmål, vad det lät. Jag vet att de possessiva pronomina sin/sitt/sina är en stötesten, men en vuxen svensk bör ha dem i ryggmärgen – trots att de i enstaka fall kan vara knepiga.

Men här avsågs Putin, alltså: ”de förstår inte att Putin kan förstöra sitt land”. Det sker också, i och för sig – att Putin förstör sitt land – men här skulle personen ha sagt ”deras land”.

Kom igen, låt oss inte förstöra sitt språk!

Många sköter hand om’et när det ska gå undan utav bara den

Livet för yrkesskadade gamla korrekturläsare är om än inte rajtantajtan, så intressant. En sådan kan roa sig med att undra: ”Hur mycket ska jag förstå av det jag läser eller hör i dag?” Förresten: "roa" är knappast är ordet för dagen.

Även om inte verbaliteter borde ligga överst dessa dagar kan man ändå fundera över vad som händer i en krisande värld när förståelsen av information fallerar. Undertecknad blev rätt chockad (se bloggen 27 februari) över den höga militär som sa att de ryska planerna i Ukraina verkade ”ha gått i lås”. Han menade ”låst sig” eller ”gått i baklås”. Såna exempel skickar folk till tidningar som publicerar språkgrodor, men nu är knappast rätt tid för skoj.

Vad gäller alla slags redaktioner är det givetvis lätt att somt går fel när det ska gå undan, när nyheter helst ska publiceras samtidigt med händelserna själva. Men detta är man inte den första att notera. Fast hur mycket man än förstår att mediefolk inte pallar för trycket så är det oroande när mängden felaktigheter av alla slag ökar. Nyss hörde jag en typisk blandmiss som vi alla gör då och då. En journalist skulle beskriva sitt arbete och sa: ”Vi sköter hand om sajten”.

 
Ibland leder missarna till intrikata funderingar kring språkets möjligheter, hör här: ”De ska göra av sig med grejerna”, sa en reporter. Ålrajt, tänkte jag, hon/han menade ”göra sig av med...” Men i minnet dök ett uttryck från förr upp – med exakt samma fyra ord, fast i ytterligare annan ordning. Kanske säger man så här än, fast jag inte hört det på länge. En släkting som var orolig för en kompis med stora problem sa: ”Bara han inte går och gör av med sig!”

Det finns många ord. Det finns många sätt att kombinera dem på. Man kan inte annat än önska att det så ska förbli. Samt att folk varken gör av med sig själva eller andra.

Även den nya prepositionen ”givet” är given människan som lån

Man får inte ta något för givet. Inte heller givet kan man ta för givet, vilket är den enda innebörd jag känt till eller använt. Nej, det finns även ett som mer tydligt är en form av ”ge/giva”. Ett exempel kan vara en del av en Pär Lagerkvist-dikt: Allt är nära, allt är långt ifrån/ Allt är givet/ människan som lån. Om jag nu har rätt är det senare ”givet” en participfrom – att skilja från ”givit”, supinum av ge/giva, vanligen skrivet och uttalat ”gett”.

Men politikers och byråkraters ”givet” kan man bli galen av. Det fanns inte i SAOL före 1998 när det plötsligt sägs betyda ”under förutsättning av”. (Antagligen är förebilden engelska ”given”) På nåt annat ställe ges exemplet: ”givet den svaga kronkursen, så ...”

Själv har jag ibland förstått det som ”om” eller ”ifall” – det används inte särskilt konsekvent. Nyligen sa en svensk politiker: ”Givet att vi gjorde så förra gången bör vi förhålla oss på annat sätt nu”. Va? Här bör det väl betyda ”eftersom”? Det går inte att använda uttrycket som SAOL numera föreslår, för då skulle meningen lyda: ”under förutsättning av att vi gjorde så förra gången bör vi förhålla oss på annat sätt nu”. Omöjlig sak att säga enligt mig, även om jag inte förmår använda grammatisk bevisföring för den uppenbara knaslogiken.

Av tusentals språkstigar man hamnat på under ens spaningar leder en till den roliga texten med rubriken ”Språkekvilibristen Reinfeldt”, publicerad i Dagens Arena för tio år sedan. Den innehåller bl a en ordlista med ”reinfeldtska” och där ingår exempelvis ”givet att” = om. 

Man måste fråga sig hur skrytfeniga skrytfenorna egentligen är

Denna prickfisk (från Wikipedia) har många fenor att skryta med

Häromsistens skrev jag av mig lite irritation angående en språkdiskussion i P1. Men inget ont som inte, o s v – i just det programmet lärde jag mig ett nytt ord: skrytfenor. Eller mja, personen som använde det hade gjort ett adjektiv av det och kallade något ”skrytfenigt”.

Och här är det dags för lite självrannsakan. Visst händer det en lite till mans att man påstår att folk gör ditt och datt för att de anser det vara ”finare” Men egentligen är det ett j-a beteende: det går ju faktiskt inte att känna till andras avsikter med nånting.

I alla fall verkar det ligga nära till hands för dem som arbetar med språkfrågor att bedöma vad människor i allmänhet mallar sig och gör sig märkvärdiga med (föll jag i egengrävd grop nu?).

”Skrytfena” är ett sedan länge omtalat ord – och jag, som knallat runt i språkträsk i ett halvsekel, hade aldrig hört det. På Mediespråk.fi – språkråd för de finlandssvenska medierna – ligger en finfin förklaring till ordet:

Efterled som -process, -åtgärd, -insats och -verksamhet ska tända varningslampor; behövs de verkligen just i den här satsen? Ibland kanske de är nödvändiga, men inte alltid.
Förled som för-, av- och till- kan också vara förrädiska.
En bra grundregel: av två möjliga uttryck, välj det kortare.

Men lustigt nog kan hitta de bästa redogörelserna på ställen som inte är självklara att söka efter i första hand. Ett tretton år gammalt inlägg (på ComputerSweden) av Anders Lotsson visar en klargörande och balanserad redogörelse för skrytfenor och deras eventuella användning. Rubriken lyder "Kärleken till långa ord". 

Pressa folk i tragiska omständigheter på känslodetaljer känns fel

Det är inte bra att vara svartvit i ens tänkande. Efter att häromdagen ha klagat på yrkesgruppen journalister (nej, inte alla, inte Sven, Kristina, Göran, Mona…) skrev jag (för balansens skull) om den till stor del ypperliga informationen om det pågående kriget.

Men nu måste det bli lite klag igen (för balansens skull). Nej, ”klag” finns inte som substantiv, men medge att ordet har sina fördelar. Det kommer inte att bli det vanliga språkgnölet, eller, jo, men nu ska här gås in på innehållet i det talade.

Utgångspunkten är visserligen krigsrapporteringen, men kritiken ska gälla mången journalistisk redogörelse för människor med problem, i nöd, i tragiska omständigheter o s v.

Påfallande ofta försöker reportrar pressa sina intervjuoffer på mer känslor, mer tragik, gärna detaljerad sådan. Det är fruktansvärt. Frågorna är i stil med: ”Hur känner du dig nu när du får lämna ditt hem?” Personerna svarar, och vem som helst med huvudet i behåll kan föreställa sig vad man själv skulle svara. Reportern kan då omformulera samma fråga fler gånger, lite mer uppfordrande för var gång: ”Jamen hur känns det INNE i dig?”

Den intervjustilen har börjat bli för vanlig. Jag önskar att någon av dessa citronpressar skulle fråga mig hur något allvarligt känns PÅ RIKTIGT. Men i ett hemskt läge är man desarmerad och blir ett dubbelt offer.
 
På listan över sådant som försvinner p g a all slags miljöförstöring kan man sätta upp ANSTÄNDIGHET och RESPEKT samt säkert många fler begrepp. Varför inte det ihjälkramade ordet EMPATI som också måste upp till bevis i tider som dessa.

Vissa ord är, liksom annat, korta, men det säger inget om tyngden

Det är trist med dessa ständiga bakåthänvisningar, men ändå: 26 februari handlade bloggen om ett par språkmänniskor som diskuterade prepositionen ”om” (som även kan vara konjunktion, men det får bli en annan dag). De hade utgått från vad de kallade ”mäklarspråk” och att man i sådant skriver ”lägenheten har en yta om…” eller ”en villa om fyra rum”. Båda ansåg ”om” vara ”finare” och märkvärdigare än det ”på” som de förespråkade. (Jag lärde mig ordet ”skrytfena” från detta radioprogram förresten.)

I ”mäklarspråket” kan man se mycket. Det är vanligen inte skrivet av dem som är ute efter stilrena beskrivningar. Här handlar det om att sälja. Men min invändning är att jag själv ofta hört det här om-et användas på precis som sätt som mäklarna gör. Man har väl umgåtts i ”skrytfeniga” grupper, helt enkelt.

Den som googlar får sig själv bekräftad, som bekant. Nu kom bekräftelse från såväl riksdagen (”en summa om ytterligare 100 miljoner kronor”) som ett naturreservat i Knäred (”sjön har en yta om …”). Men ännu viktigare är nog det man hittar i (på?) Wiktionary (fri ordbok skapad av volontärer på samma sätt som Wikipedia) när man söker på ”om”. Där står som punkt 7 under rubriken ”preposition” förklaringen av/till en mängd som uppgår till... Exemplet som ges lyder: Vi tyckte det bästa var att dela in oss i lag om tre.

Jag har alltså använt skrytfenespråk samt hört andra göra det. En sak till: I går inledde jag inlägget med ”det lilla ordet om”. Ja, det är litet – om man ser till antalet bokstäver. Ännu mindre är ”i”. Det säger dock inget om deras vikt i olika sammanhang.