Ens vaksamhet måste öka vad gäller det som sägs och skrivs även om skälen inte är desamma som i länder där politiskt rävspel lurar i bakgrunden. Jämnåriga (till mig, alltså) och även yngre än så för all del, säger sig allt osäkrare på hur de ska formulera sig. Framför allt brukar det gälla text som kräver både tydlighet och entydighet jämfört med det talade språket.
Det här kan man diskutera anledningen till. Är det så att ens skapliga, gamla, erfarenhet utmanas av det skruttigare, nya, åldrandet? Är så mycket av det man samlat på sig i språkliga lador värdelöst? Jag rannsakar mig ofta och kommer fram till att mycken osäkerhet säkert kan stavas gaggighet. Men också att vi omges av språkbrukare (”proffsens beteckning på dig och mig) som uppenbart fått mycket språkligt om bakfoten de senaste decennierna. Eller ”bakom hälen” som en kompis gymnasie-elev skrev i en uppsats.
