Kultursnobbarna är inte längre vad (eller de) de brukade vara

En sammanfattning: Svenska Akademien bestod av en grupp personer som – vad de än gjort och sagt – var rejält inlästa på världslitteraturen. Men ändå, jojojo, jag upprepar från gårdagen: hela alltet utgör ett delikat och delvis otäckt problem.

 
Det får vara som det vill med akademin, man orkar inte hålla på och tänka än hit, än dit. Men faktum är att den (VARNING!) seriöst behandlade konsten nästan gått och gömt sig.

 
Det som får stämpeln ”kulturellt” ses idag och ofta som vilken kommersiell produkt som helst. Det är lätt att bli allt kallsinnigare av de senaste decenniernas kleggiga ”kulturprogram” på tv. (Obs! Åsikter som uttrycks är skribentens egna, som det står i en tidning jag läser ibland.)

 
Hur var det med hånandet av snobbiga ”kulturmänniskor”? Vem är snobb nu? Eller vill vara? De program jag tänker på beter sig kring begreppet ”kultur” på sätt man hade skämts ihjäl för förr. Man kan få se och höra människor som ansetts platsa i landets "kulturelit" nästan falla i gråt om de svarar fel på en fråga i dessa genanta program. Utan att det är på skämt!

 
En ny, konstig konsensus kring hur ”bildning” ser ut verkar ha växt fram, en bildningskanon, om man så vill. Det medför ett slags tipspromenadkomplex och drabbar i dag många (som viruset), förstår man av folks kommentarer när de känner att de "missat" något "kulturellt".

 
Nej, bästa läsare: jag trodde det här ämnet var uttömt, men det behövs en sammanfattning till! Håll ut! Eller, för all del, håll avstånd!

De omåttligt beundrades position skulle snart vara överspelad

Fortsättning från gårdagen: intresset för vem som skulle få Nobelpriset växte och det var mer och mer business kring fenomenet för varje år. Allt fler ville försäkra sig om att kunna lägga vantarna på något som skrivits av varje års utvalda författare. Det här var lite komiskt att se. Innan dess hade inte detta pris rönt ett så ohämmat intresse.

 
T o m om det var en ”jättesvår” poet tävlade folk om att ”ha läst henne/honom”. Fenomenet var inte helt olikt den mani som tidigare funnits kring popgruppers exklusiva turnéer i vårt land och liknande beteenden. Det verkade ha mer att göra med nån slags status än stort intresse för en särskild författare.

 
Sen inträffade akademikraschen. Det blev till att avvisa alla och allt som haft med denna tidigare uppburna (märk väl: de senare åren av folket uppburna!) institution att göra och vända åter till föraktet. Man kan till nöds förstå en del av sådan hållning, men det blev ett fasligt vändande av kappor.

                                         Bild: Gerhard G, Pixabay               

I dagarna har vi ett nytt fall som plågar de rättänkande. Förtecknen är lite annorlunda, men ändå: vi hamnar i den eviga frågan om verket – konsten – och konstnären. För Svenska Akademiens del blev det än lurigare: det handlade inte om ledamöternas egna  konstverk utan rätten att ens få dela ut priset.

Nej, undertecknad har ingen tydlig åsikt, men det är kul och hemskt att blicka bakåt.

Svenska folkets hållning inför kulturen – ett referat från publikplats

Vad menar jag, undrade jag i går. Nu har jag tänkt lite grann. Jo, som resultat av undertecknads marginella kulturarbetarroll, också nämnd igår, formades en del erfarenheter vad gäller folks sätt att se på konst, litteratur, musik etc. Tiden var sent 80-tal och framåt.

 
Dessförinnan var mina egna åsikter om olika kulturyttringar rätt stabila, jag var inte överdrivet intresserad eller ointresserad. Tidsandan då är i vilket fall som helst knepig att ringa in. Men nog var det så att rätt många hyste viss fientlighet inför begreppet ”kultur” .

 
Oviljan hade nog funnits länge, men blev tydligt märkbar när Nobelpristagaren i litteratur tillkännagavs. Vissa följde händelsen spänt, men av dem hördes inte mycket. Belackarna blev fler och fler: ”Jahaja, priset går väl som vanligt till nån poet man aldrig hört talas om och som kommer från nån gudsförgäten håla man inte heller hört talas om?”

 
Kommentarerna snuddade vid hätskhet och Gert Fylking som skrek sitt ”Äntligen!” varje år, hyllades för sin insats. Akademifolket sågs som ena snobbar oavsett hur de agerade.

 
Men så började en hovsammare, nästan fjäskande, hållning smyga sig in. Man är frestad att kalla den Horace-effekten. Ledamoten med det namnet spelade dragspel i ett tv-program och där trycktes det på folklighetsknappen. Folk använde bara hans förnamn (som i och för sig knappast behöver ett efternamn, ovanligt som det är). Snart blev denne man halvt ihjälkramad.

 
Kulturen hade erövrat större delen av medelklassen. Men skulle det fortsätta?

Kultur är bara ett tunt äppelskal över ett glödande kaos*

De funderingar och tankar man kan ha kring ett begrepp som ”kultur” är många. I just den här bloggen blir det gärna såna som är av högst privatpersonlig natur. Och se på attan, ordet ”privatpersonlig” finns inte i svenska språket, men här finns stöd att få av NAOB, Det norske akademis ordbok. Den ger t o m några belägg, från början resp slutet av 1900-talet.

 
Privatpersonlig, var det. Under ett antal år befann jag mig i en slags marginell, men ändå, kulturarbetarroll. Inte som utövare utan som ”hanterare” av andras konstnärliga arbete. I en sådan miljö kommer man i kontakt med det ena och det andra.

Kulturyttringar kan se ut på miljoner vis och är ofta inte något att hänga i ens egen gran, men RIKTIGT intressant är att iaktta människors förhållningssätt. Till begreppet kultur, alltså.

Påfallande ofta nämns orden fin- och fulkultur – båda lika konstiga. Inte sällan träder olika slags komplex fram bakom dem. Folks (ibland mina) inställningar och yttranden inom detta jätteområde är gärna kategoriska, dömande och bedömande. Från och mot alla håll.

Synen på ”kultur” har skiftat så långt tillbaka jag minns (och säkert även dessförinnan, haha). Men det tydligaste och kanske mest märkvärdiga som hänt under senare decennier är massans appropriering av finkultur. Och fulkultur, Nej, men så jag säger. Vad menar jag?


*Citat av F W Nietzsche (1844-1900)

Början på en följetång som ska knipa åt om begreppet kultur

När nu luften ändå är full av tvärsäkra och svartvita (ja, förlåt detta djärva ord, det som avses är ”nyanslösa”) åsikter kan väl även en annan få träda fram. Eller ”komma ut”, som du läsare hellre vill säga på ditt moderna språk. Redan där blir det svårt för den som i och för sig kommer ut rätt mycket i en betydelse men mera sällan i den andra.

 
Förmodligen kommer det här att bli en följetong, eller ”följetång”, som en del stavar det. Som om det inte var  nog publiceras ordet även i publikationer som förr hyste korrekturläsare. Pluralen blir förstås ”följetänger”, vilket också går att finna ett antal av.

 
Men så skriver inte jag – en riktig kultursnobb. Förtydligande: Inte som såna där tramsgökar i huvudstadens kotterier och salonger – nej, här ska bilden tona fram av den rigidaste person man kan finna vad gäller kultursyn. Ta ordet i sig: ”kultur”. Provocerande för somliga, ihjälkramat av andra. Man kanske inte går så långt att man osäkrar sin halvautomatiska pistol* när man hör det, men det har sprängkraft så det räcker för en del av oss.

 
Här ska begreppet tröskas igenom. Eller åtminstone häcklas, bråkas och skäktas. Slå nu upp de orden så vi kommer nån vart.

*Läs på Peter Olaussons blogg Faktoider om detta uttryck som, likt mycket annat, blivit fel

Få bort floskler ur politikersnack är som att hälla vatten på en gås

Förutom att lyssna på talande journalister samt läsa skrivande dito – och skärskåda – kan man också använda sig själv som material att forska på. De egna irritationsmomenten vad gäller språk är likaså intressanta. Jo, haha, det existerar även andra irritationer, men det här är (vanligen) en blogg om våra ord och byggen med desamma.

 
I en radiopodd diskuterade några journalister sina favorithatobjekt i genren ”politikerfloskler”. Det var underhållande, men ssäkert kan man finna en massa klyschor och floskler i vilka yrkes- eller andra grupper som helst. Man bör försöka göra sitt till och inte bara hålla Sverige rent utan även svenskan.

”Jag gjorde en helhetsbedömning”, var en av journalisternas främsta hatobjekt och "betyder", sa han, "vanligen ingenting". Dessutom räknade han upp ytterligare floskler med samma intiga betydelse: ”Vi följer utvecklingen, Vi ska titta på det” och ”Jag tar med mig den frågan”.

Något överraskande visar det sig, när jag nu använder mig själv som studieobjekt, att jag har svårast med de små uttryck som ser ofarliga ut: det är de där korta fraserna som tagits ur en konkret verklighet och omvandlats till ett bildligt uttryck. Och låter larvigt.

Uppkäftigheten lär rinna av             Bild: Capri23auto, Pixabay

Som ”Vi ska titta på det”. Tänk att några små ord kan vara så provocerande. Man har lust att svara: ”Ja, gör det. Ta och titta på det”, för att få den som yttrat saken att inse hur det låter. Men det skulle inte funka, för såna floskelpratare är impregnerade och ens uppkäftighet tillbaka får inget fäste.

Vi är en liten skara, verkar det, som utgör de sista entusiasterna

Partikelverb, man somnar av blotta ordet! Liksom av en del liknande ordgrupper. Nu klarar jag inte av (klara av, se där ett sådant verb!) all grammatik som omger de uttryck som ”kan jaga upp språkkänslan”, som språkprofessorn Lars-Gunnar Andersson skrev i GP 9 maj förra året.

Hans krönika handlade om dylika små fraser men likt alla andra med gedigen grammatisk bakgrundskunskap är han lite mer nyanserad än undertecknad. Men man vandrar ej allena. Härom morgonen ringde en herre med samma åsikter om modern skit till det publika radioprogrammet Ring P1. (Vi är förmodligen de sista entusiasterna!)

”Varför”, undrade han, ”tackar programledaren på slutet dem som ringde in, när det räcker att säga ringde?” Äntligen någon med känsla för feeling.

Ringa in? Det är ju sånt man gör på tipspromenader och hälsodeklarationer: ringar in rätt alternativ. Man kan även ringa in problem om man har några. Ringa in med hjälp av en telefon, det är ett in för mycket. Det märks däremot i folksjälen att den liksom trängtar efter den typen av partiklar, den ena bengare än den andra.

En journalist i trångmål sa i en intervju (där han var den utfrågade!) att han inte hade för avsikt att ”prata upp sig”. Det betyder inte vad man skulle kunna tro: att han skulle värma upp rösten, eller nåt sånt. Nej, det betyder ”tala till sin egen fördel” eller kanske helt enkelt det banala svenska verbet ”skryta”.

Ja, vad vet en annan, enkla människa? Kanske förstår alla radiolyssnare, tv-tittare och läsare i Sverige det där språket? Själv måste jag googla, slå upp, gissa, fråga andra.

De som angående såna här språknedbrytningstendenser säger ”huvudsaken är att man förstår” vore kul att möta upp, ringa in och klippa till.

En del lever i språkliga helveten, andra har mindre problem

Det finns språkfrågor av annan dignitet än dem bloggen vanligen handlar om: de riktigt stora och svåra. Det gäller gigantiska orättvisor, ofta med politiskt-kulturella grunder, där en överhet bestämmer att grupper inom ett visst område inte får använda det egna språket när majoritetens är ett annat.

Många är också de individer som gör sina barn en björntjänst genom att inte längre prata sitt modersmål när familjen flyttat till ett annat land. Kapaciteten hos barn för att lära sig fler språk än ett är större än vad många vuxna verkar kunna fatta.

Det går inte att föreställa sig alla de förtryck som kan utövas kring språk. En återkommande och påträngande variant (dock av det lite mindre allvarliga slaget) är den lusta många hyser att korrigera och förbättra andras ordval som upplevs stötande. Sånt larv kommer i vågor och de gånger man själv känner sig föranledd att sluta använda ett ”misshagligt” ord är lätt räknade.

Man bör förstås rannsaka sig själv när omgivningen börjar hojta om att begrepp man använder är kränkande eller vad de nu skylls för. Själv brukar jag långt från alltid vara med på noterna. Just i vår tid pågår räfst och rättarting och det gäller att passa sig om man har vissa åldersgrupper, bättre vetande sådana, omkring sig.

Mitt senast egetupplevda, lite skrattretande, exempel var en förälder som fick veta av barnets förskola (säg för guds skull aldrig ”dagis”!) att den i sin policy hade ”här säger vi inte snögubbe”. Det var nån klantskalle som begick fadäsen att yttra ett sådant olämpligt ord!! Snögubbe skulle kallas ”snöfigur” eller ”snöperson”.

Normalt är jag språkligt sträng men konfronterad med snöpersoner känner jag mig språkligt lättsinnig. Eller som en äldre kvinna (radion, en privatperson) fick till det när hon berättade om sin och makens tillvaro under pandemin: ”Min man är lite handikappad, men jag”, sa damen, ”jag är riktigt lättfotad”.

När kvastfeningar möter entusiastiska och glada laxar

Alla tecken pekar på försämringar. Det där lät förstås inget vidare, men så kan det kännas ibland. Man är naturligtvis inte opåverkad av pandemiläget och just idag berättades att antalet smittade stiger utav helsicke. Ens fläckvisa svartsynthet gör det lätt att jämföra modersmålens nedgång med det otäcka virusets framfart.

Fast det här med språket plågar ju – på gott OCH ont – inte så många. Det är bara några gamla kvastfeningar som lider av förtvinandet i fråga.

”Att ha något att jobba emot, ett gott syfte, är något jätteroligt”, citeras en glad lax i en av landets lokaltidningar. Och här sitter man som en annan tjurskalle och upprepar mantra-artat: ”jag jobbar sällan emot något, inte heller mot något faktiskt, speciellt inte om jag menar att jag jobbar för vad-det-nu-gäller”.

 
P1-programmet Språket talar allt mera sällan i några normerande eller ens rekommenderande termer utan ser snarare på svenskan som en folkloristiskt smålattjo historia. Nyligen tog programmet upp just detta "mot" som egentligen betyder "för". Och konstaterades i vanlig brukaren-har-rätt-stil att så är det, ibland betyder mot mot och ibland för. Tänk så det kan bli.

Men som fossil vill man gärna påpeka att för-mot-et blivit mycket vanligare på senare tid. Och trots att denna skribent egentligen inte är någon regelryttare* kommer det aldrig att kännas finfint att höra människor säga att de ”jobbar mot barn och ungdomar”.


*Regelryttare finns inte i SAOL. Man är lite wild and crazy.

Den språkliga paletten kan i värsta fall vara detsamma som ogräs

”Hela baletten” var det. ja. Det betyder ungefär detsamma som ”hela viddevitten” som en del av oss säger, eller ”hela konkarongen”. Eller ”hela rasket, klabbet” eller ”bunten”. Ordet ”konkarong” betyder ”ett slags fruntimmersmössa”, skriver SAOB (i en text från 1937). Ordens vägar bakåt är ofta svåra att följa!

Men nu sägs i alla fall (här och där) att ”hela baletten” från början var en felöversättning av ett tyskt uttryck: ”die ganze Palette”, alltså ”hela paletten”. En snabbsökning ger vid handen att tyskarnas balett har ett annat genus, det heter das Ballett (med två l och ett eller två t) och verkar inte kunna användas ihop med något så att det betyder ”hela rasket”.

Men inte heller är hela paletten okänd för svenskar, även om man kanske inte alltid formulerar sig just så. Bl a kan man hitta meningar som: ”måltiden bjuder på en hel palett av nyttiga fetter och vackra färger”.

 
Paletten är inte ensam om att ha blivit felöversatt från tyska. ”Karl för sin hatt”, t ex, kom från ”Kerl für seine Hut”.

Förr i världen (kanske än) var ”Hut” en vaktkur (som de utanför kungliga slottet, kan man anta). SAOB, som brukar ge mer av historia kring sina uppslagsord, säger inget om den saken i uppslagstexten om ”hatt” från 1930. Man inser att många språkkrumbukter är osäkra.

 
Likande historia finns kring uttrycket ”ont krut förgås inte” som lär vara ett felaktigt översatt ”Unkraut vergeht nicht”, d v s ”ogräs förgås inte”. Och sånt blir man inte av med i första taget.

Tror man att restauranger endast levererar hämtmat tar man fel

Boxen, skämtade jag hejdlöst igår, kanske kommer att leva ett eget liv utanför det den heter. Boxar och boxar och åter boxar kommer att vara språkliga bilder för det ena och det andra. Verkliga boxar, som postboxen, kommer nog att få andra namn.

Detsamma gäller ”leverera”, ett verb som används till det mesta* utom kanske just "distribuera varor". Det här behöver man knappt skriva ner, var och en vet att popartister levererar (eller inte) och detsamma gäller sportfolk, filmproducenter, politiker och restauranger. Alla levererar (eller inte).

Stopp, skriker läsaren, det vet vi väl att restauranger levererar! Hämtmat! (Eller som det heter på svenska: ”takeaway”). Nej, just en restaurang söker i en jobbannons den person som kan

 

Säkerställa att restaurangen levererar på uppsatta mål i styrkort och affärsplan genom att omvandla dessa till lokala mål och handlingsplaner

Det är annat det än att cykla hem till folk med mat i en box!

 
Men vi måste ta upp en sak från i går. Det gällde ”hela balunsen” som nog ska vara ”hela baletten”. Men nu är det så att precis som boxen fjärmar sig från att vara box så är inte baletten en riktig balett heller. Du vill inte missa morgondagens upplösning!

*Lyssna även på Sissela Kyle i P1:s Spanarna 19/3, -21

En del vågar sig ut ur boxen. Kanske vinner de hela balunsen

Fasta uttryck är inte längre vad de var. Man undrar om de alls kommer att finnas eftersom det idag inte verkar gå att hävda ”så här heter det” eller ”det här är ett idiom, ett fast uttryck, ett ordspråk eller talesätt”. Svaret kan bli ”jamen, nu säger jag på det här sättet” och det är en hållning som vinner. Fasta uttryck är kanske kränkande för individens skapande av sig själv.

 
Naturligtvis kan man (ibland bör man) vara hur språkligt skapande som helst, men det är problematiskt att blanda och ge när det gäller ord och uttryck man inte vet ursprunget till.

 
En kritiker (och journalist) i radions kulturprogram sa apropå en nylig filmgala: ”Den här filmen kan vinna hela balunsen”.

 
Jodå, man förstår. Men det finns ett gammalt uttryck som lyder ”hela baletten” och som betyder ”alltihop”, kort sagt. ”Hela skiten”, säger kanske någon.

 
”Baluns” (som kommer från ordet ”bal”) betyder dansparty, tillställning, bal, fest m fl liknande. Så ”hela balunsen” blir inte riktigt rätt – om nu kritikern inte menade att filmen var bra så till den grad att galan i fråga enbart kom att handla om den. Men gällde det massa olika priser så var det nog ”hela baletten” som avsågs. På nätet finns många ”hela balunsen”-träffar. Och visst har ordet balett också med bal att göra. Men mer om just detta i morgon.

Även förhållandevis nya uttryck rör på sig. Knappt har ”tänka utanför boxen” slunkit in i svenska via engelska förrän folks egen skaparglädje omvandlar frasen. Den som talade (radion, igen) var någon vars yrke eller sysselsättning jag glömt, men personen sa i alla fall: ”det här är ett sätt att våga sig ur sin box”.

 
Det blir kanske bara boxen själv kvar: man tänker utanför den, kryper ur den – kanske även in i den – slänger bort den, sparkar sönder den. Här sätter endast ens fantasi gränser. Nja, det var ett till av alla nya uttryck jag aldrig skulle använda på allvar.

 
Rigiditet, där har ni mitt förnamn (fan, nu halkade jag åter in i boxen)

Han trivdes inte i fackskolan, befruktar jag (VRÅL AV SKRATT)

Och apropå det där plötsliga övertagandet av ord som beskrevs igår: ”Titta, norrmännen säger ”tiltag”, det måste vara vårt ”tilltag”. Japp, det kan hända mellan vilka språk som helst. T ex kan tyskar säga ”Nein, das geht nicht, befürchte ich”. Översatt: ”Nej, det går inte, är jag rädd”. Men de av oss som är lagda åt det lite äldre språket kan även säga ”...det går inte, fruktar jag”.

 
Tyska "befürchten" betyder alltså ”frukta” och inte det man fruktar, nämligen ”befrukta”. Det är roligt de första tio gångerna man hör/tänker på det. Den här typen av felsägningar tillhör höhöhö-kategorin och verkar leva ett evigt liv.

Barn kan skoja om kiss och bajs tills omgivningen faller ihop av utmattning, men tyvärr händer detsamma vuxna om ämnet är SEX. ”Tar detta fjantande aldrig slut”, tänker man ibland. För det var nog ett halvsekel sen som svenskar drog mer eller mindre sanna historier om hur de berättat för någon engelskspråkig om den svenska skolformen ”fackskola”. Vansinnigt roligt för många ännu – ett (jag upprepar) halvsekel senare. Så inget har rört sej direkt utom för fackskolan själv som försvann efter en förhållandevis kort levnad (1963-72).

 
Märkligt nog kvarstår höhöhö-skämten, särskilt inom området med glosor som på engelska kallas ”four-letter words” medan språkets seriösare delar, skiftar gestalt fort som attan.

 
Varför händer det allt oftare att man tror att människan gjort en u-sväng? Fast det är att vara taskig mot de första mänskliga varelserna, vid närmare eftertanke.

Är det för mycket begärt att låta Norge få ha sina tiltak i fred?

”Åtgärderna är utöver redan befintliga restriktioner och kommer vara de mest påträngande tilltagen i Oslo hittills under pandemin.”

 
Meningen, uttalad på originalspråk av en norsk politiker, gled först in i en tidning i exakt det skicket. Den korrigerades något efter ett par dar, men kommer inte att vara sista exemplet på okunniga journalister som ”översätter” ordet ”tiltak” från norska till svenska ”tilltag”. Vi säger ”åtgärd”. Den citerade meningen är förresten konstig i övrigt. Men så ser det ut i svenska tidningar. Värre i kvällspress, men det är på väg åt samma håll överallt.

(Sbråkbloggen var f ö djupt engagerad i Norges diverse ”tilltag” och inläggen från 15 t o m 18 januari handlade om dessa!)

 

Ord från andra språk (med latinska bokstäver, det är väl enda begränsningen) som sammanfaller någorlunda med ord i vårt kommer alltså att sugas upp i sin ursprungsform som ofta har en helt annan innebörd på svenska. Ett sådant tilltag skapar förvirring.

 
Det har hållit på länge, särskilt från engelska. ”Tag” skrivs på svenska ofta ”tagg” med en annan (gammal) betydelse, som bekant. Ett ytterligare vasst exempel är ”pik”, d v s med innebörden från engelskans ”peak”. För att inte tala om ”muta”, som betyder tystas (från engelska ”mute”). Av en händelse blir konsekvensen detsamma – den som mutas håller tyst och den som någon trycker på mute-knappen för (i bokstavlig eller bildlig betydelse) blir likaså tyst.

 
Att lättfärdigt kasta in likalydande ord från andra språk i sitt eget är inte någon bra idé utom för dem som betraktar sitt modersmål som ett Blandarenspråk. Därmed inget ont sagt om humoristiska texter. Men ska man skämta ovanpå en grund som språket så måste denna grund vara skapligt överenskommen av dess användare.

Annars blir det skit.

Allt du tänkt och dessutom kunnat stava till kan tiden sabba

Häromdagen stod "Kulturnytt" som underrubrik på ett av bloggens aktstycken. Det är som den initierade vet titeln på ett P1-program. Detsamma gäller dagens tema: Filosofiska rummet. 

Det är svårt att inte bli förtjust (alt förskräckt) när man ser hur det stora och det lilla hänger ihop: hur allt, vid närmare eftertanke, hamnar i ett stort HOPPSAN!

 
Viruset som drabbar världen är inget nytt. Pester och digerdödar har alltid hotat både mänskligt och annat liv. Men den som begåvats med ett böjligt sinne kan urskilja fler pandemier, om än av andra slag. T ex undergår världens språk diverse angrepp som kan se olika ut, i grunden är bevis på att det mesta, som Tyko brukade säga, ”är samma skit i krukan som i locket”.

 
Kortfattat kan språkliga sjukdomar beskrivas så att tidigare mångfacetterade och klara sätt att uttrycka sig på ersätts av primitiva läten och torftiga ordförråd. Människors kommunikation blir ointressantare och fattigare för var dag – även om de utförs med hjälp av s k högteknologisk apparatur.

 
Man kan också jämföra koncentration och nytta hos vår samtids språk och sånt folk stoppar i sig. T o m det som var mindre nyttigt redan förr är flera gånger mindre nyttigt nu. Usch och fy.

Bullen t h är bakad av en 80-årig person, den t v är köpt hos ett konditori 2021

Det är inte givet att ”givet att” är det bästa uttrycket att använda

Det kan ha hänt att det på denna plats klagats över människornas förkärlek för vissa ord. Ibland leder den till att vedertagna innebörder eller synonymer bleknar och glider bort, in i skuggorna. Ett sånt jävla (förlåt stilbrottet) uttryck som kan få en ur balans är ”givet att”.

 
En minister sa: ”Givet att pandemin utvecklats som den gjort, så blablabla…” Här sitter en annan och tror att man inte kan säga så. Men det är klart, det kan man ju: Givet att jag sitter här och skriver precis det och det gick bra så är det väl inget att bråka om då!

 
Annars kunde man tro att just det här ”givet att” betyder ”under förutsättning av” som ordböckerna ännu förklarar det. OK. Nu tror någon (många) att ministern menade: ”Under förutsättning av att pandemin utvecklats som den gjort, så blablabla…” Nä. Går inte att säga så. Vad ministern menade var nog: ”Eftersom pandemin utvecklats som den gjort, så..”

 
Stal en exempelmening från språkprofessor Lars-Erik Andersson (som skrev i givet-ämnet 2005): ”Givet att Riksbankens inflationsmål på två procent hålls blir löneutvecklingen.....” Själv skulle jag, en enkel människa, kunna säga ”om Riksbankens inflationsmål på två procent…” Men vaddå och äsch, det spelar väl ingen roll vad man säger. Eller som många uttrycker saken: ”Huvudsaken är att man förstår”.

 
”Givet att” heter på engelska ”given that”. Det är väl därför det blivit en farsot. Men nu tar vi detta ett steg till, som svensken säger på sin direktöversatta engelska. Och den som googlar han (hon, den, det, hen) finner. Nämligen en uppsats i givet-att-analys. Lånar lite ur den (skriven av Jörgen Johansson 2016 med titeln ”Samhällskunskap i den nya ämneslärarutbildningen”):

Normativ givet att-analys - är inte heller syftet att göra egna värderingar. Nu handlar det om att utifrån olika normativa principer ”givet att” - försöka dra rimliga slutsatser av olika handlingar eller utvecklingsförlopp i samhället

Jag menar inte att skoja med en text jag inte skulle fatta något av, men så mycket kan sägas, att de slutsatser som dras här och nu vill nog ingen höra. Igen och igen. Och igen.

Vi måste räkna med att den dag kommer när vi alla skämtat färdigt

P g a försänkningar i Tyskland ramlar jag emellanåt över ett och annat därifrån. Som exempelvis påminnelsen om att ordet besserwisser inte är lika använt just där, vilket kan förvåna en. Däremot finns det i SAOL.

 
I en snart tio år gammal krönika av Johan Hakelius berättar han om den glädje han kände (och delades av de ”insatta”) när man, för att s a s höja skämtet, sa "du din messerschmitt" i stället för "du din besserwisser". Det roliga (man hade så enkel humor på den tiden) var, enligt Hakelius, när någon korrigerade en och sa: ”Det heter inte messerschmitt utan besserwisser”!

I bästa fall berättade besserwissern också vad en messerschmitt egentligen är.

Varken besserwisser eller klugscheisser     Wikipedia, bilden färgad av mig

Hakelius avslöjar den hemska sanningen om dylika skämts utveckling: ”Plötsligt heter Besserwisser helt enkelt Messerschmitt. Det är tidens gång.” Han jämför med när tonåringar plötsligt utgjorde publiken till tidigare ”tantshowen Allsång på Skansen” samt dessutom ”tackade nej till sprit och hångel, för att sitta hemma och titta på På­­ spåret”.

Hakelius slutsats är att vi alla till slut blir våra skämt och i detta finner han nån slags försoning.

Undertecknad blir skräckslagen. Och tyskarna, för att nu återkomma till dem, säger vanligen ”Klugscheisser” för besserwissern. Svenskar brukar (nå, brukade) inte blanda in bakdelar och fekalier i sina ord, men engelska Slangopedia tar som sin synonym upp ”smart ass”. Själva har vi ”viktigpetter”, och ”bror duktig” samt säkert många fler.

 

I denna blogg inte bara öses och klistras det. Utan svärs också

Kulturnytt: Gårdagens inlägg slutade med en kulturell referens. Eller markör. Vad den korrekta termen än är så har en av rollfigurerna i August Strindbergs ”Ett drömspel” liksom undertecknad gått bananas. ”Jag klistrar, jag klistrar”, upprepar hon i en scen som beskrivits föreställa något kvävande. Det finns en massa dårar inom litteraturen och andra konstarter, varför inte sälla sig till dem? Jag öser på!

En av alla frågor man kan ställa sig är varför skapligt uppburna medier (eller myndigheter/institutioner) inte bemödar sig om ett tydligare språk. Vill gärna poängtera att det inte behöver vara stilistiskt högtstående, men hör på det här: "Hur förlängningen kommer att se ut och hur avvecklingen kommer fungera i praktiken kommer man återkomma till."

Om en sån mening säger jag ”oerhört slappt språk”. Det gör jag också om nästa, (där jag även kommer lägga till en kommentar om uteblivet ”att”).

Spridning i Sälen kommer spridas i hela landet

Kanske finns det någon epidemiolog som fattar det här, men ursäkta: Är det inte det här pandemins kärna? Att viruset sprids genom dem som sprider det?  Även om man accepterar innehållet är formuleringen kass. (Och f ö saknar jag infinitivmärket på vissa ställen)

Dagens sista exempel visar ett lika slappt eller, snarare, okoncist språk. Eller på renare svenska ”vaffan, kan man skriva så här”?

Städerna slåss om att få nästa väg till Danmark

Om någon kan förklara ”nästa väg till Danmark” vore det bra. Här finns den vanliga känslan av engelsk påverkan, även om det är svårt att lista ut exakt hur. Sammanfattningen av dagens inlägg är SVÄRORD!

Här sitter en annan och öser med sin lilla sil utan framgång

Det händer att undertecknad diskuterar språket med andra rabiater (varning, ordet just påhittat). En del av dem är översättare och sitter likaså och sliter sitt hår dagligen.

 
Övriga säger sitt vanliga: ”äsch, bry dig inte så förbannat, du kan ändå inget göra”. Nej, det är sant. Jag återkommer då och då till pojken i sagan som skulle få prinsessan om han uppfyllde ett villkor hennes pappa kungen satt upp: tömma den närbelägna sjön med hjälp av en sil.

 
Men man kan åtminstone vara ett vittne som beskriver en värld där ett kooperativt försäkringsbolag inte skulle kunna skriva en rubrik som:

Spargap mellan män och kvinnor sätts tidigt

Låt oss ”titta på det”, som man säger (med en nutidsklyscha). Först studsar man av ”spargap”, en ovanlig sammansättning (läs gärna gårdagens utfall om dylika). Pojken öser med sin sil och så gör även jag: ”gap” finns visserligen på svenska, men det brukar vanligen betyda ”käften” på människor eller djur. Det senare heter ”mouth” på engelska.

Vad gäller spargapet har man i Sverige använt ”klyfta”, som i ”klyftan mellan fattiga och rika”. Där använder engelskan sitt ”gap” och därför säger vi numera ”gap” i alla lägen. I och för sig skulle ”sparklyfta” låta knäppt också, men spargapet vinner nog i konstighet.

 
Det är inte färdigt än. Vadå ”sätts”, för övrigt? ”Gapet sätts”? Är det svenska? Man måste nog formulera om till något i stil med ”Klyftan mellan mäns och kvinnors sparande uppstår tidigt”. Eller något annat svenskt eftersom det försäkringsbolaget skriver om gäller Sverige.

Jag öser, jag öser.

Att fånga skeenden i ett enda ord: totalomöjlighetsuppgift

I en av alla myndighetsgemensamma (tjusig ny ordbildning under coronas stjärna) pressträffar använde en medicinansvarig ordet ”batch” många gånger: ”Några länder stoppade vaccineringen med en specifik batch/…/… den aktuella batchen...”

Man kan använda ”sats, parti, omgång” eller andra möjliga synonymer för ordet som nog kan låta märkligt i ett svenskt sammanhang. Särskilt när man vill informera den stora allmänheten.

 
Nybildningen ”myndighetsgemensam” nämnde bloggen i inlägget om språket pandemiska (23 februari). Här ska vi fortsätta med fler tillfällighetssammansättningar (det där kanske också var en). Citat ur kvällstidning: ”Region Värmland toalettlarmar: Tvingas låsa butiksdörrar.”

 
Ett verb som ”toalettlarma” – det är nästan så att man jubellarmar! Inte lika roligt blev det för den stackare som efter en festkväll och dåligt omdöme fick ”tequilaböter”. Än mindre kul är innehållet i ”coviddöda”, men håll med om att ordet lyser av sammansättningsglädje!

 
En morgontidning fick till rubriken ”Saucedos nummeroro: Tung”. För undertecknad tog det en bra stund att dechiffrera ”nummeroro”. Det visade sig handla om artistens sångnummer som han ansåg vara jobbigt, tungt, och kände oro inför.

 
Sökandet efter ett annat av dessa knasord ledde till en Facebook-grupp med namnet ”Kvällstidningsord”. Där finner man ”klaffkaos, schlagerskada, fjällskam” och många andra knickedickkonstruktioner.

Nu har vi funderat på att profilera oss och gör då som alla andra

Nä, vi får strama upp oss. Det kom lite mänskliga varumärken (i form av artister) i vägen för en tidigare, minst lika intressant, utredning om platsvarumärken. Gislaved togs upp, men är inte på långa vägar ensamt i vad som tycks vara en platsvarumärkespandemi för kommuner.

För Sundsvall finns liknande planer:

 
Platsvarumärket Sundsvall ägs gemensamt av alla som bor och verkar i Sundsvall. För att säkra välfärden och säkerställa att invånarna kan leva ett gott och hållbart liv i Sundsvall över tid, behövs en stark tillväxt.

De flesta av Sveriges kommuner verkar, sedan förhållandevis kort tid, ha ett ”platsvarumärke”. Det kan säkert vara kul, men en snabbkoll visar att dessa märken består av oroväckande lika formuleringar. Ens tankar åker snabbt ut i större geografiska områden: Jorden krymper och detsamma verkar ske med allt mänskligt liv, all mänsklig verksamhet. Folk strävar efter att se likadana ut, tänka samma saker, använda samma språk, t o m samma jädrans ord.

 
Allt detta som utvecklats till strömlinjeformer i kubik färdas lustigt nog parallellt med en strävan efter att vara unik och utmärka sig som individ. Vore det inte så sorgligt skulle man skratta sig fördärvad.

Den som skriver en blogg åt andra faller lätt i egna gropar

Sådär som jag skämtade igår bör man inte göra. Rubriken ”Navigare necesse est – liksom sexualare, vad det verkar” är ju obegriplig för vem som helst som inte är jag. Vi tar itu med den.

 
Latin är inget jag kan, endast några få sentenser. Av dem lyder en: ”Navigare necesse est” som betyder ”det är nödvändigt att segla”. Den latinska ordföljden är en annan och ordagrant står: ”segla nödvändigt är”. Infinitiven ”navigare” har ändelsen ”-are” som är ganska eller mycket ovanlig, längre än hit går inte mina latinkunskaper. Här ett till exempel: ”Laborare est orare”. Det betyder ”att arbeta är att be” (vad 17 som nu menas med det).

I alla fall försökte jag vara rolig genom att sätta en latinsk ändelse på ett svenskt verb som inte ens finns! Man får tänka sig att det existerade och infinitiven var ”att sexuala”. Då kunde man säga saker som ”sexualar inte en del artister lite väl mycket?” och mena det jag skrev i förrförra (och förra) inlägget. Där avsågs att de beter sig lite konstigt eftersom de under sången också ser ut som om de deltar i annan slags, intimare, verksamhet.

 
Jahapp. Och då skulle den nämnda rubriken ”Navigare necesse est – liksom sexualare, vad det verkar” betyda något i stil med: Det är nödvändigt att segla, liksom även bete sig överdrivet fjompigt när man sjunger, som det verkar”.

 
Just det – en sån sak går inte att förstå. Man ska anstränga sig för att vara mycket tydlig om man nu skriver för sådana massor av läsare som denna blogg har. Och den (Sbråk) har ju egentligen som syfte att uppmuntra människor till att använda ett så gemensamt och så korrekt språk som möjligt. Men är det någon som hör ens bön? ”Laborare est orare”, s a s.

PS Jäklar! Igår utlovades en förklaring för Gislaved. Den får anstå. Till morgondagen

Navigare necesse est – liksom även sexualare, verkar det som

Denna blogg ger (medvetet) inga kommentarsmöjligheter. Och bloggaren själv kan inget annat utröna om sina läsare än det antal som läst något inlägg (eller hamnat där av misstag). I går var antalet större än när det harvas och mals om språkgrejer. Orsaken är lätt att lista ut, texten skrevs av en förvirrad äldre feminist som tappat kompassen.

 
Men eftersom denna tant går till botten med allt kommer här något som ska kasta ljus över hur de olika världsbilder folk kan ha. Undertecknad tror alltså inte att det är smart av unga feminister att klä (av) sig samt agera på så vis som (förr, måste man väl tillägga) mest brukade glädja och göda det som på vår tids språk kallas ”den manliga blicken”.

 
Nu pågår uppenbarligen ett försök att vända på detta faktum. För oss äldre kan det vara svårbegripligt, men här är några rader från den unga generation som alltså verkar se saken från ett helt annat håll. Raderna är hämtade ur en nätpublikation vid namn Fågelfenix.se:

Hela poängen med feminismen är att kvinnor ska få en chans att vara sexuella och uttrycka sin sexualitet (precis som män) utan att bli sexualiserade. Det är en avgörande skillnad som handlar om fritt uttryck och objektifiering.

För den som önskar mer upplysning är adressen http://www.fagelfenix.se/kvinnliga-artister-som-ocksa-ar-feministiska-forebilder/

 
Nå. Detta var ett av femhundrafjorton exempel på att ens sätt att tänka inte längre har någon bäring, som det så vackert heter med ett ord från konsten att navigera.

 
Åter alltså till platsvarumärkena, lika tydliga i framtoning som nutida feminister. Ta bara Gislaved, t ex, här lite ur ”identitetsmanualen” för kommunen:

För att vi ska uppfattas som trovärdiga och seriösa är det viktigt att alla följer den grafiska profilen. Det stärker Gislaveds kommun som avsändare och ger en enhetlig identitet utåt samtidigt som det visar en tillhörighet. Alla verksamheter i organisationen, även de som har särprofileringar, ska använda sig av kommunlogotypen.

Nu är inte Gislaved här och kan förklara sig, men det ska ske på denna plats i morgon.

Kvidsjungande, ålande objekt med stark känsla för feminism

Nej. Platsvarumärkena (se i går) får vänta en dag som denna, 8 mars, kring vilken numera ett himla hallå utbryter. Ibland på sätt som den som varit med ett tag anser kontraproduktiva.

Först måste tillstås att tusentals, kanske miljoner, människor har arbetat/arbetar för att ge kvinnor bättre villkor på diverse områden. I sökande efter olika slags feminism hamnade jag på sajten ”Maktsalongen”, som räknade till (minst) åtta. Bland särartsfeminism, liberal feminism m fl, fanns även den som passar sbråkmakaren bäst: ”radikalfeminism”. Fast fan vet.

 
En företeelse som under lång tid varit förbryllande är mängden kvinnliga artister, framför allt sångerskor, som hävdar en stark feministisk övertygelse. Verbalt brukar de inte komma så mycket längre än till klatschiga slagord som ”girlpower” eller (den jag just ramlade över) ”I’m not here to please” (”jag är inte här för att behaga”). De har rejält ”påbättrade” utseenden (operationer, smink) och kvider fram låtar om sin feministiska styrka samtidigt som de ålar minimalt klädda runt på scenen. Rörelsernas formspråk är förbluffande likt dem från strippklubbar och porrfilmer.

 
Hur dessa apparitioner hänger ihop med ”starka feministiska budskap” är något som kommer att förbli höljt i dunkel för undertecknad om inte någon med annan insikt lyfter på förlåten.

Svenska platsvarumärken ersätter orter med särpräglade drag

Den som är sprungen ur ett annat sekel i ett annat millenium kan häpna över nya företeelser. En av dessa är ordet ”platsvarumärke”, som bara tycks ha något år på nacken, men gripit omkring sig desto effektivare.

 
Informanten B hörde av sig med en fras från en jätteaffisch i hemstaden som tycktes vilja göra reklam (som man sa förr) för sig själv. Där stod: ”Linköping – platsen där du möter framtiden”. Det lät korkat, tyckte B. Man frestas hålla med, för hur möter man framtiden? Har man väl gjort det är den ju väck och mötet fullbordat. Man kan väl inte sitta och möta framtiden hela tiden, då blir den ju till ett nu.

Bäst att starta efterforskningar. Googlade den korkade meningen och fann fler liknande, t ex: ”Linköpings varumärke är alla de tankar, känslor, associationer, berättelser och historier som platsen förknippas med. ” Va? Jag kom snart till en sida där s k platsvarumärken beskrevs:

Alla platser har ett varumärke, oavsett om det finns på pränt eller ej. Ett platsvarumärke är summan av de associationer som finns kring platsen, hos invånare och omvärlden. Låt oss bara en gång för alla göra klart att arbete med platsvarumärken inte handlar om att skapa en logotyp och en slogan. Ett platsvarumärke är så mycket mer än så.

En värld av platsvarumärken öppnade sig nu, d v s svenska kommuner. Så här kunde det stå: ”Om du trivs och mår bra i Falkenberg så är vårt varumärke starkt, vilket bidrar till vår attraktionskraft. På riktigt.”

 
Hjälp! Vad är det man läser? Det som förr var orter och städer är nu Sveriges platsvarumärken. Sundsvall är ett, Vilhelmina likaså, Skara ett tredje. Och allt på samtidens porösa icke-språk. Hela landet visar sig fullt av vad som snarare bör heta plastvarumärken. Konstruerat och konstgjort så det förslår. Mer om eländet i morgon.

Vi bör såväl aktivera som adressera ytterligare språkligt gnäll

Det är ett väldigt hoppande mellan velande och tvärsäkerhet! Men det säger sig självt att man inte alltid kan anse sig veta bäst, t ex i språkfrågor. Men därifrån till att ge blanka fan i hur tal och skrift behandlas – njet, det kommer icke att ske.

 
Vad gäller tvärsäkerhet kan en liten historia från en intervju med statsvetaren Bo Rothstein passa. Hans pappa sa till sonen att inte ge sig så lätt när denne hade en avvikande åsikt, för det kunde vara så "att alla andra hade fel”.

 
En språkkritiker som påpekar underligheter blir ofta beskylld för överdrift: ”det där är väl inte så farligt”. Jag tar nu med Rothsteins far som stöd i följande exempel som släppts ut i verkliga livet: ”Han sällar sig till en lam EU-politik”. Min antika språkkänsla vrider sig i paroxysmer.

 
Det finns inte en chans att ta reda på vad som är ”fel”, men det låter jätteknäppt. Å andra sidan har någon med en lika fri vilja som jag formulerat en mening på så vis så hur ska vi lösa saken? Men inte nog med det, man får en hel del träffar på hon/han/de etc ”sållade sig till”. Det kan vara skrivfel, men de är i så fall många. De sällar sig till dem som måste sållas bort, haha.

 
Beträffande det mer triviala fulspråket (det tvångsmässigt och vanartigt komplicerade språk många tar till när de ska försöka skyla över tillkortakommanden) vill jag nämna en mening som ”Vi aktiverar ytterligare åtgärder som snabbtest” (det gäller som alla förstår viruset). Nog är det underliga ord för något mycket enkelt: ”Vi ska även försöka med snabbtest”. Det sista hittade jag på själv med hjälp av banal ordkunskap.

 
”Svårigheterna att enas adresserades av den socialdemokratiska statsministern” – den utsagan ur nyhetsflödet kräver likaså en tanke. Samt ytterligare en, en om-tanke rentav. Jag tror (har jag rätt och andra fel, Rothstein?) att det skulle kunna stå ”Den socialdemokratiska ministern diskuterade svårigheterna att enas”. Det går nog att säga på ett flertal sätt som utelämnar ”adressera”, ett ord med annan innebörd på svenska. Än så länge.

Vet varken svensk- eller engelsktalande vad ”rulla ut/roll out” är?

Det går bara några timmar innan man hör en ny variant av ”rulla ut” (togs upp i bloggen igår). I amerikanska ordboken Merriam- Webster beskrivs transitiva verbet ”roll out” så här: ”to introduce (something, such as a new product) especially for widespread sale to the public”. Det tycks motsvara ”lansera”, ett ord använt på svenska för det som den engelska texten beskriver.

Oreflekterade övertaganden av utländska ord gör mig rasande. Och hör nu här: Om det vore så att ”rulla ut”, d v s en svensk direktöversättning, användes i det rätt sammanhang, skulle jag bara morra svagt. Men nu används ”rulla ut” för verb som ”inleda, starta, börja”.

Det går att hitta en mängd exempel som ”vaccineringen rullas ut”. Märkligt nog dräller det av identiska uttryck på engelska: ”the vaccination rolls out”. Men det stämmer ju inte med ordbokens innebörd: att något lanseras innebär att det introduceras för allmänheten (”to introduce /something/…/especially for widespread sale to the public”). Här måste man ju korrigera såväl svensk- som engelsktalande: ett vaccin kan lanseras/introduceras, medan en vaccinering inleds.

Men i dag hörde jag något så konstigt som att en rättegång ”rullades ut” (enligt en nyhetsuppläsare i radio). Det är extra anmärkningsvärt eftersom den förmodligen bara ”började, startade, inleddes”.

I dag är det fredag så jag rullar ut helgen. Kom ihåg var ni såg en så dum mening första gången.

Det är betydligt fler saker som lyfter och landar nuförtiden

Befinna sig i ständig språkfajt – det är inget för sillmjölkar. Vissa dagar kan man vara fajn med slappheter (och skriva ”fajn”, t ex) andra dagar kan man bli riktigt förb-d. Som den senaste tiden då omständigheter har gjort att jag lyssnat lite mer än vanligt på radio, kanske också sett lite mer än vanligt på tv.

Gör man det blir man varse den språkdemolering som går i 180 knyck. Det som propsat på mest uppmärksamhet (nu kommer en del repriser: man blir rätt tjatig själv, egentligen) är det allestädes närvarande ”säkerställa”. Det kan förmodligen ersättas av något mindre byråkratliknande. 

Sen har vi ”initialt”, eller som vi uttryckte saken lite mer bonnigt förr: ”till att börja med”. En partiledare sa i en utfrågning ”visavi” så många gånger att man undrade om det gamla ordet ”gentemot” var bekant för denna person som f ö ”lyfte” så många frågor och debatter att det stod härliga till.

Det är ö h t ett jädrans flaxande i den tillvaro som nutidsmänniskan beskriver: det lyfts, det landas, det rullas ut och det rundas. Ofta är det vaccin som flyger runt på dessa ovanliga vis: att de ”rullas ut” låter inget vidare, det är väl bättre att injicera dem?

Och på tal om vaccin hör man många som vill ”runda” EU. Det känns knepigt. Förr brukade folk runda Godahoppsudden, exempelvis. Det går att se på en karta hur den udden ligger och hur det kan ha gått till. Men den som ska runda EU får det krångligt.

Tala om mörker och jobbiga förälskelser med stil – använd ”ned-”

Trots dagliga påminnelser om ett allt svagare komihåg kan ändå ljudminnen komma farandes: Ett speciellt ord man råkar se eller höra anländer liksom ur förgången tid. Så var det med ”nermörkt” (bloggen i går, inledningsraderna i Divina Commedia), ett ord, törs jag lova utan att kunna kolla, på väg bort. ”Det är ju alldeles nermörkt” – något sådant har jag inte hört yttras på länge. Tråkigt, för visst är det ett bra ord? Kolmörkt är en synonym, becksvart en annan. Vore det möjligt att dunka liv i ”nermörkt”? Varför inte, folk är ju så förtjusta i ”stänga ner” – där "ner" snotts från engelska. Svenska ”stänga” hette bara så före språkimperialismens tid.

Det senare ”ner-et” är ett adverb som placerats efter verbet medan samma ord i "nermörkt" är ett annat, känns det som. Ber man SAOB om hjälp får man lite språkhistoria på köpet: vid sidan av ”nermörk” står även ”nedmörk”. ”Ned-et” kommer enligt ordboken från ”nedan”, en av månens faser. Slår man då på ”nedan” får man följande vackra förklaring:

”månfas (mellan fullmåne o. nymåne) som utmärkes därav att den belysta delen av månens yta förminskas (ofta med särskild tanke på faserna före nytändningen, då månen är mörkast); äv. dels om den tidsperiod då månen befinner sig i denna utvecklingsfas, dels (mera tillf.) konkret, om månens sken l. (den figur som bildas av den belysta) månen under denna tidsperiod; i almanackan äv. ss. beteckning för: fullmåne; motsatt: ny.”

Från förr-i-världen dök också ett annat ord upp, följande samma associationsbanor: ”nedkärad” (eller ”nerkärad”). Det har den speciella egenheten att endast finnas på nätet på ett par ställen – inte i någon av de vanliga ordböckerna. Ordet ges synonymen ”pinkär” och man hittar exempel ur verkliga livet som ”…jag blir totalt nerkärad i en tjej efter första träffen”.

Till den och andra nerkärade personer vill man gärna förmedla allvarsorden ur SAOL angående huruvida man ska använda ”ned” eller ”ner” i sammansättningar (förkortat sms i ordboken): ”i sms har ned generellt högre stilvärde” än ner. Alltså: Var pinkär med stil, d v s ”nedkärad”.

En sorts osammanhängande drapa om högt och lågt

Rubriken i förförrgår löd: ”Dagens bildspråk är en särskild sorts bildspråk, ett onödigt ett” vilket får en att tänka på vilket genus man använder vid uttrycken ”en/ett sorts” nånting eller ”en/ett slags” nånting. Det enda som dyker upp i den allt magrare minnesbanken är att jag då och då korrigeras av någon bättre vetande som påstår att jag använt fel genus vid dessa uttryck.

 
Alltså: jag skulle kunna säga ”ett slags paj” och ”en sorts” paj, liksom ”en slags” paj, men däremot inte ”ett sorts” paj.

 
I en text hörande till programmet Språket i P tas frågan från en lyssnare upp: Borde det inte heta "en slags kniv" och inte "ett slags kniv"? I svaret sägs att ”det enda rätta förr var att säga ’ett slags kniv’ - det heter ju ’ett slag’. Numera är båda uttrycken ok, enligt ett resonemang som Språkrådet sammanfattar så här:

Fråga
Kan man säga en slags sedvänja och ett sorts klädesplagg? Det heter ju ett slag och en sort. Borde det inte heta ett slags sedvänja och en sorts klädesplagg?

Svar
Det har blivit allt vanligare att det efterföljande ordet styr valet mellan en eller ett framför sorts och slags. Om man låter det styra skriver man alltså en slags sedvänja och ett sorts klädesplagg. Det är helt acceptabelt. Men naturligtvis går det lika bra att säga ett slags sedvänja och en sorts klädesplagg.

Nu har jag upprepat alla varianter som går att välja på och plötsligt låter rubbet rätt och fel på samma gång. Åter är man kommen till den slutsats som ibland lyser i eldskrift framför ögonen: Det här kommer du aldrig att kunna vara konsekvent med!

Men man är inte ensam om att stå och tveka, litteraturen har kända velputtar som Stiernhielms Herkules och Dante som i sin gudomliga komedi inledningsvis befinner sig i en ”nermörk” skog, ”där ej mer väg och stig jag kunde ana”.

 
Så hamnar man via Dante i något lättare: glosan ”nermörk” som får bli morgondagens melodi.

Hur stor kan en enkel sångtävling bli i vår i övrigt upplysta värld?

Fortsätter här ett litet stycke till utanför de rent språkliga markerna och tar upp fler exempel på slavisk följsamhet (beskrivet i gårdagens inlägg). Så här års inträffar en gigantisk explosion av upphaussad ”underhållning”, Melodifestivalen.

Från att förr i världen ha varit ett bland andra ”normala” evenemang har den nått elefantiasisstorlek. Personligen hyser jag inget intresse för denna s k tävling. Däremot kan man undra hur det kommer sig att den här typen av sega och utdragna program får så många tittare. Och att många andra medier hakar på och gör allt ännu större.

Det är ytterligare ett exempel på (se gårdagens undringar) att massorna drivs åt ett håll, nej, de går självmant. Det tvångsmässiga och otäcka är svårt att ringa in. T ex har följande upprepat sig genom åren: Någon frågar vad jag tycker om låtarna, jag svarar att jag inte tittar. I de flesta fall kommer en rekylreplik: Åjo, det är klart att du tittar, erkänn!

Vad säger en sån kommentar? Antagligen att man är så avvikande att man måste pulvriseras. Man önskar att det krävdes mer för att reta folk.