När kvastfeningar möter entusiastiska och glada laxar

Alla tecken pekar på försämringar. Det där lät förstås inget vidare, men så kan det kännas ibland. Man är naturligtvis inte opåverkad av pandemiläget och just idag berättades att antalet smittade stiger utav helsicke. Ens fläckvisa svartsynthet gör det lätt att jämföra modersmålens nedgång med det otäcka virusets framfart.

Fast det här med språket plågar ju – på gott OCH ont – inte så många. Det är bara några gamla kvastfeningar som lider av förtvinandet i fråga.

”Att ha något att jobba emot, ett gott syfte, är något jätteroligt”, citeras en glad lax i en av landets lokaltidningar. Och här sitter man som en annan tjurskalle och upprepar mantra-artat: ”jag jobbar sällan emot något, inte heller mot något faktiskt, speciellt inte om jag menar att jag jobbar för vad-det-nu-gäller”.

 
P1-programmet Språket talar allt mera sällan i några normerande eller ens rekommenderande termer utan ser snarare på svenskan som en folkloristiskt smålattjo historia. Nyligen tog programmet upp just detta "mot" som egentligen betyder "för". Och konstaterades i vanlig brukaren-har-rätt-stil att så är det, ibland betyder mot mot och ibland för. Tänk så det kan bli.

Men som fossil vill man gärna påpeka att för-mot-et blivit mycket vanligare på senare tid. Och trots att denna skribent egentligen inte är någon regelryttare* kommer det aldrig att kännas finfint att höra människor säga att de ”jobbar mot barn och ungdomar”.


*Regelryttare finns inte i SAOL. Man är lite wild and crazy.