Kultur är bara ett tunt äppelskal över ett glödande kaos*

De funderingar och tankar man kan ha kring ett begrepp som ”kultur” är många. I just den här bloggen blir det gärna såna som är av högst privatpersonlig natur. Och se på attan, ordet ”privatpersonlig” finns inte i svenska språket, men här finns stöd att få av NAOB, Det norske akademis ordbok. Den ger t o m några belägg, från början resp slutet av 1900-talet.

 
Privatpersonlig, var det. Under ett antal år befann jag mig i en slags marginell, men ändå, kulturarbetarroll. Inte som utövare utan som ”hanterare” av andras konstnärliga arbete. I en sådan miljö kommer man i kontakt med det ena och det andra.

Kulturyttringar kan se ut på miljoner vis och är ofta inte något att hänga i ens egen gran, men RIKTIGT intressant är att iaktta människors förhållningssätt. Till begreppet kultur, alltså.

Påfallande ofta nämns orden fin- och fulkultur – båda lika konstiga. Inte sällan träder olika slags komplex fram bakom dem. Folks (ibland mina) inställningar och yttranden inom detta jätteområde är gärna kategoriska, dömande och bedömande. Från och mot alla håll.

Synen på ”kultur” har skiftat så långt tillbaka jag minns (och säkert även dessförinnan, haha). Men det tydligaste och kanske mest märkvärdiga som hänt under senare decennier är massans appropriering av finkultur. Och fulkultur, Nej, men så jag säger. Vad menar jag?


*Citat av F W Nietzsche (1844-1900)