Med hänvisning till tidigare fingerinlägg: man får ändå vara glad att de här nya människorna som pratar översatt engelska åtminstone säger mittenfinger. Det hade ju legat ljudmässigt nära till hands att säga medelfinger och det hade låtit ännu konstigare.
Tillbaka till en sbråktext före fingerditona. Hjälp, förresten! SAOL säger att det inte går att böja ”dito”. Och jag som VILL skriva ”fingerditona” eftersom de var två. Vad gör jag nu?
Tja, jag fortsätter oförväget. Det ordet – oförvägen – finns ännu kvar i ordlistan förresten. Och så gör även veklagan som användes tre inlägg bakåt (eller fyra eller fem beroende på hur man räknar). Liksom echaufferad.
I tonåren försökte vi oss på det där folk kan få för sig: de ska läsa hela bibeln, Maos lilla röda eller Marcel Prousts ”På spaning efter den tid som flytt” på originalspråk (Själv kommer jag bara till titeln: ”À la recherche du temps perdu”.)
Vi ungdomar läste SAOL (1950 års upplaga torde det ha varit) från första sidan på spaning efter ord vi inte kunde. Sen skulle vi använda dem i vårt dagliga liv. En tidig kulturgärning, alltså, daterad 1966-67.
Vi kom en bit in i bokstaven B och gav varandra tillmälen som var så vackra att vi knappt blev förnärmade: ”Ska du säga, din bedagade belackare!”
De är också kvar i senaste SAOL: bedagad och belackare.
Och nu på 2010-talet passar denna beskrivning av oss ännu bättre.
onsdag 31 januari 2018
tisdag 30 januari 2018
En sång en gång för länge sen
På min spaning efter de ord som bytts ut (nu får jag sluta med detta Proust-skämt, det kan räcka lika lång tid som det tar att läsa verket) dök häromdagen ordet ”låt” upp.Visst är det konstigt att man ännu kan säga ”låt” utan att låta (!) som 150 år gammal? Allt annat från engelskan tar sig ju in, varför inte det mest uppenbara? Tänker på ”song”.
Eller är det så att ”hit” tagit över? Men nej, alla låtar blir inte hittar (eller hitlåtar).
Utan att ha minsta belägg antar jag att engelsktalande använder ordet ”song” mycket mer än vi ”sång”. I svenska betyder det kanske ännu främst vokalmusik (jfr instrumentaldito). Däremot misstänker jag, även det på lösa grunder, att svenska ”sång” oftare användes om sång/visa förr, även om jag också är osäker på vilket förr jag menar.
Mina föräldrar sa ”bit”: Det här var en klämmig bit med Calle Jularbo! Han levde förresten 1893-1966. Hans lika kända, något senare dragspelskollega, Andrew Walter (1914-1978), var lite för frikostig med utbroderande och ovidkommande trudeluttslingor i sina bitar, tyckte min far. Eller om det var Calle J som gjorde så...
Eller är det så att ”hit” tagit över? Men nej, alla låtar blir inte hittar (eller hitlåtar).
Utan att ha minsta belägg antar jag att engelsktalande använder ordet ”song” mycket mer än vi ”sång”. I svenska betyder det kanske ännu främst vokalmusik (jfr instrumentaldito). Däremot misstänker jag, även det på lösa grunder, att svenska ”sång” oftare användes om sång/visa förr, även om jag också är osäker på vilket förr jag menar.
Mina föräldrar sa ”bit”: Det här var en klämmig bit med Calle Jularbo! Han levde förresten 1893-1966. Hans lika kända, något senare dragspelskollega, Andrew Walter (1914-1978), var lite för frikostig med utbroderande och ovidkommande trudeluttslingor i sina bitar, tyckte min far. Eller om det var Calle J som gjorde så...
 |
| Gianna Nannini sjunger än en gång en sång hon sjöng en gång för rätt länge sen, "I maschi", en riktigt klämmig bit |
måndag 29 januari 2018
En vante ilsknar till
Om inte minnet sviker har sbråkbloggen tidigare observerat att begreppen "peka finger" och ”ge fingret” blandas.
Det finns en mängd uttryck med ”finger” i. "Sätter man fingret på något" betyder det att man uppmärksammar detta något, "lyfter fram" har man också sagt, men nu "lyfter" man bara. Frågor, exempelvis, de lyfter man stup i kvarten.
"Pekar finger" gör man när man retar eller – för att använda ett nutidspopulärt verb – hånar någon. Ge fingret är en lite halvskum snabböversättning av engelskans "give the finger".
Vi har tidigare alltså bara pekat finger i svenskan och har vi gett ett finger så har det varit åt någon som i värsta fall då tagit hela handen.
"Visa finger /göra fingret åt någon", föreslår Svenskt språkbruk (2003) som motsvarighet till "give the finger" men deras rekommendation är nog redan överspelad.
Nu "ger" folk fingret hej vilt med den gest som för inte så länge sen var främmande bland våra förolämpningar. Dess innebörd är såvitt jag vet inte heller förenlig med hur vi brukat handskas med ilska, svordomar och invektiv.
Nu kommer dock något riktigt kul: I mina sökningar efter "mittenfinger" (se gårdagens inlägg) fann jag sajten Urban dictionary som berättar att just "mitten finger" existerar på engelska. Det innebär att man visar fingret åt någon fast man har vantar på sig. ”Vante” heter på engelska ”mitten”.
 |
| Det var på en en liten dansk tågstation som denna vante låg på golvet och visade de resande ett "mitten finger" |
söndag 28 januari 2018
Mediers fingertoppskänsla
När man skriver ett ord som ”dito” (i förra inlägget, t ex) hoppar en flera decennier gammal italienskkurs upp i minnet och skriker ”Ciao! Dito betyder finger!”
Just det, ja, och då undrar man hur orden hänger ihop.
Det gör de inte. Italienska ”dito” råkar betyda finger, men det dito jag ibland använder går tillbaka på latinska dictus och betyder nåt i stil med "det (tidigare) sagda".
Så här kom vi alltså in på ordet finger. I en s k kvällstidning fanns en artikel som bl a handlade om Trumps förslag att bygga en mur mot Mexiko. Ett citat från denna text:
Redan nu har flera demokrater reagerat.
– Det skulle vara billigare att resa en 15 meter hög betongstaty av ett mittenfinger och rikta det mot Latinamerika för en mur skulle vara lika ineffektiv som statyn och båda två skulle visa den djupa misstänksamhet Trump känner för latinamerikaner.
En journalistiskt utbildad person har funnit anledning att som mellanrubrik använda just det undertecknad hoppade högt av:
"Billigare att resa en betongstaty av ett mittenfinger"
Jag googlar och ser att mittenfinger är ett ord som långsamt börjat sin resa in i det svenska språket. På engelska heter det middle finger. Långfinger, har vi kallat det, men vem vet hur länge det finns kvar.
Så småningom får kanske även långeman kalla handen. Och alla andra fina ord för fingrar, ni vet: tummetott, slickepott, långeman, gullebrand och lilla vickevire.
Just det, ja, och då undrar man hur orden hänger ihop.
Det gör de inte. Italienska ”dito” råkar betyda finger, men det dito jag ibland använder går tillbaka på latinska dictus och betyder nåt i stil med "det (tidigare) sagda".
Så här kom vi alltså in på ordet finger. I en s k kvällstidning fanns en artikel som bl a handlade om Trumps förslag att bygga en mur mot Mexiko. Ett citat från denna text:
Redan nu har flera demokrater reagerat.
– Det skulle vara billigare att resa en 15 meter hög betongstaty av ett mittenfinger och rikta det mot Latinamerika för en mur skulle vara lika ineffektiv som statyn och båda två skulle visa den djupa misstänksamhet Trump känner för latinamerikaner.
En journalistiskt utbildad person har funnit anledning att som mellanrubrik använda just det undertecknad hoppade högt av:
"Billigare att resa en betongstaty av ett mittenfinger"
Jag googlar och ser att mittenfinger är ett ord som långsamt börjat sin resa in i det svenska språket. På engelska heter det middle finger. Långfinger, har vi kallat det, men vem vet hur länge det finns kvar.
Så småningom får kanske även långeman kalla handen. Och alla andra fina ord för fingrar, ni vet: tummetott, slickepott, långeman, gullebrand och lilla vickevire.
lördag 27 januari 2018
Voluminös veklagan i antänd anda
Det kan se ut ibland som om jag larvar mig med ålderdomliga ord i texterna. Inget att säga något om, jag tycker detsamma om andra.
Men då går tankarna så här: Om man själv känner att man verkligen VILL använda ett visst ord och har fog för det (och inte bara skriver det av ofog) – ja, då ska man väl göra det.
Påminner mig varje dag: De där andra tomtarna och knäppgökarna (som inte är jag) låter korkade, effektsökande – echaufferade! – när de använder ett visst språk. Men tänk om alla dessa har en stark känsla av att vilja säga och skriva saker kraftfullt och rätt – ja, då måste man låta dem vara ifred (utom en del journalister i moderna gammelmedier, förstås).
Se där ett par klyftiga visdomsord från Mahatma Gandhis antända anda.
Nejdå, nu var det jag som felade och inte Google translate. Jag trodde faktiskt att det engelska uttrycket var kindled spirit, skrev in det i översättartjänsten (eftersom jag först tänker på engelska innan jag skriver) och då dök den ”antända andan” upp.
Det låter ändå inte helfel, så jag babblar vidare i saken som egentligen stavades, visade det sig, kindred spirit – själsfrände.
Så där roligt kan jag ha på sbråkjobbet!
Och allt kom sig av att jag använde ordet ”veklagan” i ett mejl. Nu tycker den som får mejlet att jag inte är klok, tänkte jag. Vem 👿 säger/skriver veklagan i dag? tänkte jag vidare att personen tänkte.
Men, mina vänner, är det i någon tid som "veklagan" passar så är det i vår. Nja, inte den vår som kommer före sommar, jag menar dito tid.
Och imorgon ska det förstås handla om fingrar.
Men då går tankarna så här: Om man själv känner att man verkligen VILL använda ett visst ord och har fog för det (och inte bara skriver det av ofog) – ja, då ska man väl göra det.
Påminner mig varje dag: De där andra tomtarna och knäppgökarna (som inte är jag) låter korkade, effektsökande – echaufferade! – när de använder ett visst språk. Men tänk om alla dessa har en stark känsla av att vilja säga och skriva saker kraftfullt och rätt – ja, då måste man låta dem vara ifred (utom en del journalister i moderna gammelmedier, förstås).
Se där ett par klyftiga visdomsord från Mahatma Gandhis antända anda.
Nejdå, nu var det jag som felade och inte Google translate. Jag trodde faktiskt att det engelska uttrycket var kindled spirit, skrev in det i översättartjänsten (eftersom jag först tänker på engelska innan jag skriver) och då dök den ”antända andan” upp.
Det låter ändå inte helfel, så jag babblar vidare i saken som egentligen stavades, visade det sig, kindred spirit – själsfrände.
Så där roligt kan jag ha på sbråkjobbet!
Och allt kom sig av att jag använde ordet ”veklagan” i ett mejl. Nu tycker den som får mejlet att jag inte är klok, tänkte jag. Vem 👿 säger/skriver veklagan i dag? tänkte jag vidare att personen tänkte.
Men, mina vänner, är det i någon tid som "veklagan" passar så är det i vår. Nja, inte den vår som kommer före sommar, jag menar dito tid.
Och imorgon ska det förstås handla om fingrar.
fredag 26 januari 2018
Här tas hjärnan i örat
Grannen var på väg in till sig, jag var på väg ut. ”Skönt med en promenad”, sa han. ”Jamen det blåser ju så mycket”, sa jag. ”Åt ett håll”, svarade han.
På väg ner till stan skrattade jag länge åt hans lakoniska avslutning på vårt small talk.
Nu tänker den observante boggläsaren:
”Säger människan small talk? Just like that?”
Ja, ty så ser den bistra sanningen ut. Jag har skrivit om detta 45 000 gånger och tänker fortsätta med det.
Fler och fler hela engelska fraser knaprar sig in i svenska hjärnvindlingar. Ibland är de översatta ordagrant och låter dumma. Ibland, som i det här fallet, ramlar de in på engelska.
Var tvungen att ta itu med den egna hjärnan och ställde en fråga till den: ”Varför säga small talk, när vi har småprat och kallprat?”
”Mjaaa”, slingrade sig hjärnan, ”det känns som om small talk liksom alltså i princip, om man säger, täcker begreppet bättre”.
En sån dum jädrans hjärna, vad vet den om det egentligen och på djupet? För small talk kan vara både småprat och kallprat, så hör på det här, hjärnjäkel: ”Vi har två finfina synonymer som kanske t o m har lite olika användningsområden. Ett rent finlir!”.
Grannen och jag kallpratade. Kallpratet är det där som mest brukar handla om vädret. Småpratet är lite längre och har lite mer innehåll. Så tycker jag i alla fall.
Och har sagt ifrån på skarpen till hjärnan: Det finns alltså två kanonanvändbara svenska ord för det här sociala-kitt-pratandet. Det räcker bra med dem. Och hör sen.
På väg ner till stan skrattade jag länge åt hans lakoniska avslutning på vårt small talk.
Nu tänker den observante boggläsaren:
”Säger människan small talk? Just like that?”
Ja, ty så ser den bistra sanningen ut. Jag har skrivit om detta 45 000 gånger och tänker fortsätta med det.
Fler och fler hela engelska fraser knaprar sig in i svenska hjärnvindlingar. Ibland är de översatta ordagrant och låter dumma. Ibland, som i det här fallet, ramlar de in på engelska.
Var tvungen att ta itu med den egna hjärnan och ställde en fråga till den: ”Varför säga small talk, när vi har småprat och kallprat?”
”Mjaaa”, slingrade sig hjärnan, ”det känns som om small talk liksom alltså i princip, om man säger, täcker begreppet bättre”.
En sån dum jädrans hjärna, vad vet den om det egentligen och på djupet? För small talk kan vara både småprat och kallprat, så hör på det här, hjärnjäkel: ”Vi har två finfina synonymer som kanske t o m har lite olika användningsområden. Ett rent finlir!”.
Grannen och jag kallpratade. Kallpratet är det där som mest brukar handla om vädret. Småpratet är lite längre och har lite mer innehåll. Så tycker jag i alla fall.
Och har sagt ifrån på skarpen till hjärnan: Det finns alltså två kanonanvändbara svenska ord för det här sociala-kitt-pratandet. Det räcker bra med dem. Och hör sen.
torsdag 25 januari 2018
Så skall edert tal vara, liksom även edra textkorrigeringar
Vi korrigerade texter och försökte få dem så rätt det bara gick (se inlägget från igår). Nu abdikeras det till höger och vänster med resonemanget: Tjaa, säger folk så här så gör de. Man kan inte påstå att nåt är fel!
På Lingvistbloggen från Stockholms universitet läser jag följande (skrivet 2011 av en professor i språkvetenskap):
Ibland inser man att man är hopplöst efter i språkutvecklingen. Men en fördel med att vara språkvetare i mogen ålder är att faktiskt bli varse att språket har förändrats. Här är ett nyligt exempel. I mitt språkbruk är verbet kugga transitivt och synonymt med underkänna. Alltså säger man Professorn kuggade alla studenterna eller med en passivkonstruktion Alla studenterna blev kuggade på tentan. Men på senare tid har kugga dykt upp i flera konstruktioner som känns helt främmande för mig. Till att börja med används verbet intransitivt, och subjektet syftar då på den som underkänns: Jag kuggade eller Jag kuggade på tentan. En annan konstruktion som inte är så ovanlig är liksom den ursprungliga transitiv, men man har flyttat om rollerna, så att man exempelvis säger Jag kuggade tentan. Slutligen kan man hitta en variant med reflexivt pronomen: Hon kuggade sig på uppkörningen.
Det är en kunnig person som skriver. Han hör till den grupp som fram till för tjugo år sen hade varit ett rättesnöre (!) för ett korrektur.
Nu beskriver han sig som ”hopplöst efter i språkutvecklingen”.
Jag famlar efter bibeln, 1917 års översättning, inte den från 2000 som antagligen såg sig som lite efter och följaktligen moderniserade sig.
Här är Matteus 5:37
”Sådant skall edert tal vara, att ja är ja, och nej är nej. Vad därutöver är, det är av ondo”
På Lingvistbloggen från Stockholms universitet läser jag följande (skrivet 2011 av en professor i språkvetenskap):
Ibland inser man att man är hopplöst efter i språkutvecklingen. Men en fördel med att vara språkvetare i mogen ålder är att faktiskt bli varse att språket har förändrats. Här är ett nyligt exempel. I mitt språkbruk är verbet kugga transitivt och synonymt med underkänna. Alltså säger man Professorn kuggade alla studenterna eller med en passivkonstruktion Alla studenterna blev kuggade på tentan. Men på senare tid har kugga dykt upp i flera konstruktioner som känns helt främmande för mig. Till att börja med används verbet intransitivt, och subjektet syftar då på den som underkänns: Jag kuggade eller Jag kuggade på tentan. En annan konstruktion som inte är så ovanlig är liksom den ursprungliga transitiv, men man har flyttat om rollerna, så att man exempelvis säger Jag kuggade tentan. Slutligen kan man hitta en variant med reflexivt pronomen: Hon kuggade sig på uppkörningen.
Det är en kunnig person som skriver. Han hör till den grupp som fram till för tjugo år sen hade varit ett rättesnöre (!) för ett korrektur.
Nu beskriver han sig som ”hopplöst efter i språkutvecklingen”.
Jag famlar efter bibeln, 1917 års översättning, inte den från 2000 som antagligen såg sig som lite efter och följaktligen moderniserade sig.
Här är Matteus 5:37
”Sådant skall edert tal vara, att ja är ja, och nej är nej. Vad därutöver är, det är av ondo”
onsdag 24 januari 2018
Då var det enkelt att bara vara en kugge
Inte en dag utan språkstörningar!
En ungdom skrev i en text häromdagen att den ”kuggade tentan”.
På min tid, då när vi talade rätt och riktigt, uttryckte vi fenomenet misslyckas med en tenta så här: Man "körde på" den (med betoning på körde, annars låter det roligt av misstag), man "blev kuggad" eller "kuggades".
Ungefär samtidigt som undertecknad ibland körde på tentor (70-tal) fick hon lära sig ett och annat på en tidnings korrektur. ”Så här skriver vi”, sa tidningen bestämt. ”Detta är våra egna regler och här finns TT:s skrivregler och så följer vi vanligen vad Svenska Akademiens ordlista föreslår. Här finns i övrigt mängder av ordböcker och uppslagsverk”. Vi korrekturläsare gjorde som vi blev tillsagda, ty inte lät det bara rimligt, vi fick lön för att utföra det arbetet också.
”Vem kan man lita på” sjöng ett band vid ungefär samma tid. Men det fanns inget samband mellan Hoola Bandoola och mediers skrivregler just då.
En ungdom skrev i en text häromdagen att den ”kuggade tentan”.
På min tid, då när vi talade rätt och riktigt, uttryckte vi fenomenet misslyckas med en tenta så här: Man "körde på" den (med betoning på körde, annars låter det roligt av misstag), man "blev kuggad" eller "kuggades".
Ungefär samtidigt som undertecknad ibland körde på tentor (70-tal) fick hon lära sig ett och annat på en tidnings korrektur. ”Så här skriver vi”, sa tidningen bestämt. ”Detta är våra egna regler och här finns TT:s skrivregler och så följer vi vanligen vad Svenska Akademiens ordlista föreslår. Här finns i övrigt mängder av ordböcker och uppslagsverk”. Vi korrekturläsare gjorde som vi blev tillsagda, ty inte lät det bara rimligt, vi fick lön för att utföra det arbetet också.
För vilken färg än tidningen hade så var dessa regler inte mycket att bråka om – vi kunde faktiskt lita på dem.
Men hur skulle det komma att utveckla sig? Läs den spännande preapokaplyptiska utläggningen i morgon.
Men hur skulle det komma att utveckla sig? Läs den spännande preapokaplyptiska utläggningen i morgon.
tisdag 23 januari 2018
Man måste glömma Clippy
"Det ser ut som om du skriver ett brev!"
Känner ännu och efter flera decennier ilskan välla upp vid tanken på en liten gynnare i den tidiga datoranvändningens era som hoppade upp med kommentaren så snart man skrev Hej!
Det ska du ta och skita i, väste jag varje gång, oförmögen att kunna hantera det nya i att en maskin tilltalade en. Åren gick och maskinerna blev pratsammare än moster Astrid.
I änd- samt meningslösa diskussioner förklarade bättre vetande kamrater saker som gick i stil med: Det är inget problem så länge maskinerna underlättar och jobbar FÖR oss och att det är vi som bestämmer och inte de.
Jo, pytt, pytt och pytt.
Det hade aldrig i världen och på den tiden gått att föreställa sig hur platt människorna skulle komma att lägga sig för ett icke-mänskligt väsen. "Datorn säger så här och så säger han så här", sa folk rätt snart. Datorn talades i början om som en han som sa ditt och datt. Nu är det Google och Wikipedia som säger som det är.
Mitt j’accuse som här slungas mot de vid-maskinen-fjättrade slungas även mot undertecknad.
Det ser dock ut som om jag skriver en blogg!
(Jag, för bara några år sen, som sa: ”Vad är det där för skit som folk håller på med, blogg och podd och insta och fejan och snapptjatt och allt. Ta en kopp kaffe och var som folk!”)
*Folk i min närhet som inte får raptus vid tanken på den lille lurifaxen som hoppade upp, ett gem (!), kallat Clippy, eller kontorsassistent med en finare titel, berättar att den figurerade i Microsoft Office mellan 1997 och 2003. Det var ju rätt länge sen. Ska försöka förtränga Clippy.
Känner ännu och efter flera decennier ilskan välla upp vid tanken på en liten gynnare i den tidiga datoranvändningens era som hoppade upp med kommentaren så snart man skrev Hej!
Det ska du ta och skita i, väste jag varje gång, oförmögen att kunna hantera det nya i att en maskin tilltalade en. Åren gick och maskinerna blev pratsammare än moster Astrid.
I änd- samt meningslösa diskussioner förklarade bättre vetande kamrater saker som gick i stil med: Det är inget problem så länge maskinerna underlättar och jobbar FÖR oss och att det är vi som bestämmer och inte de.
Jo, pytt, pytt och pytt.
Det hade aldrig i världen och på den tiden gått att föreställa sig hur platt människorna skulle komma att lägga sig för ett icke-mänskligt väsen. "Datorn säger så här och så säger han så här", sa folk rätt snart. Datorn talades i början om som en han som sa ditt och datt. Nu är det Google och Wikipedia som säger som det är.
Mitt j’accuse som här slungas mot de vid-maskinen-fjättrade slungas även mot undertecknad.
Det ser dock ut som om jag skriver en blogg!
(Jag, för bara några år sen, som sa: ”Vad är det där för skit som folk håller på med, blogg och podd och insta och fejan och snapptjatt och allt. Ta en kopp kaffe och var som folk!”)
*Folk i min närhet som inte får raptus vid tanken på den lille lurifaxen som hoppade upp, ett gem (!), kallat Clippy, eller kontorsassistent med en finare titel, berättar att den figurerade i Microsoft Office mellan 1997 och 2003. Det var ju rätt länge sen. Ska försöka förtränga Clippy.
måndag 22 januari 2018
Många hundra för en chokladboll
Satt och letade på Google efter det löjliga uttrycket ”det ligger i pipen” (pipelinen) och hittade Mattias blogg ”Please copy me”.
Där fanns uttrycket på hans långa nejnejnej-lista. Han var inte heller nådig gentemot ”rockar fett, haaai-faaaive (med Borat-röst), styrkekramar (till de som är lite låga)” m fl av dagens klyschor.
Det här meningslösa snacket har hållit på sen slutet av 70-talet som i min tideräkning markerar början till slutet för mänskligheten. Man blev på den tiden ibland utsatt för optimist- och medvetandegörandekonsulter som skulle motivera en. Arbetsplatser har ofta tvingat ut folk på sån skit där nån klyschputte står och radar upp den typen av meningar under entusiastiskt frustande.
 |
| Chokladboll på servett med frukt- och grönsaksmönster |
Är det nån gång man tappar livslust och motivation så är det vid såna tillfällen. Och skitdyra är de dessutom, flera hundra spänn tar de av varje deltagare. Det roligaste är den Delicatoboll man får till fikat.
söndag 21 januari 2018
Svenska Akademien och objekten
Häromdagen skrev jag om det förlorade objektet efter verbet lämnar. Nu är också frågan hur länge vi ”berörts” utan objekt?
Skulle själv tippa på ett kvartssekel. Då kunde man plötsligt i tidningar – särskilt på kultursidor – läsa att skribenter blev berörda. Det var ingen som tog i dem kroppsligt, de blev berörda av upplevelser, men skrev bara berörd.
”Jag blir berörd”, skrev de.
I min språkvärld fanns på den tiden endast uttrycket ”detta berör mig illa” och just det här nya berörandet berörde mig mycket riktigt illa. Ja, och så kände jag förstås till ordet i en annan betydelse ”det här berör enbart styrelsen”.
Vid summeringsdags nyligen (runt nyår) såg jag tidningsrubriken ”De berörde 2017”.
2017 vadå, tänkte jag, vilka berörde 2017 vadå? Eller: hur berör man ett årtal?
Berör kräver ett objekt. Det anser faktiskt även och än så länge Svenska Akademien som i 2015 års SAOL skriver: Beröra: 1) vidröra 2) behandla, kommentera: talaren berörde ett viktigt problem 3) påverka känslomässigt: filmen berörde dem djupt
Berörd: 1) påverkad känslomässigt: illa berörd 2) berörda parter: inblandade parter
Bra. Inget om att det går att vara enbart berörd rakt ut i tomma intet.
Det är sällan det sker, men ibland är vi ett, du och jag, Svenska Akademien! Nästan så man blir lite berörd.
Skulle själv tippa på ett kvartssekel. Då kunde man plötsligt i tidningar – särskilt på kultursidor – läsa att skribenter blev berörda. Det var ingen som tog i dem kroppsligt, de blev berörda av upplevelser, men skrev bara berörd.
”Jag blir berörd”, skrev de.
I min språkvärld fanns på den tiden endast uttrycket ”detta berör mig illa” och just det här nya berörandet berörde mig mycket riktigt illa. Ja, och så kände jag förstås till ordet i en annan betydelse ”det här berör enbart styrelsen”.
Vid summeringsdags nyligen (runt nyår) såg jag tidningsrubriken ”De berörde 2017”.
2017 vadå, tänkte jag, vilka berörde 2017 vadå? Eller: hur berör man ett årtal?
Berör kräver ett objekt. Det anser faktiskt även och än så länge Svenska Akademien som i 2015 års SAOL skriver: Beröra: 1) vidröra 2) behandla, kommentera: talaren berörde ett viktigt problem 3) påverka känslomässigt: filmen berörde dem djupt
Berörd: 1) påverkad känslomässigt: illa berörd 2) berörda parter: inblandade parter
Bra. Inget om att det går att vara enbart berörd rakt ut i tomma intet.
Det är sällan det sker, men ibland är vi ett, du och jag, Svenska Akademien! Nästan så man blir lite berörd.
lördag 20 januari 2018
Tildes tröja triggar* tittare
Egentligen är det fel att skriva om detta.
Det brukar ju vara irriterande att höra hur vissa tycker att andra har ett alltför starkt intresse för något (språkgnöl är min grej).
Man måste låta folk hålla på. Det går inte att säga till en skidåkare att hon överdriver skidandet och borde spela pingis istället.
Men det finns gränser (det korsas röda linjer, se inlägg 17 dennes) och denna gräns kom en tidning (en sån där med nyheter i, ni vet) mycket nära med följande inslag:
Tilde de Paula Ebys tröja i "Nyhetsmorgon" får tittarna att engagera sig och de kan absolut inte enas om vilken färg den har. Hallonröd, ceriserosa, korallröd – åsikterna går isär. "Det råder delade meningar om vilken färg det är på Tildes tröja - vad säger du?" undrar TV4-programmet på Instagram.
Man berättar även att en ”het diskussion förs på sociala medier” i frågan samt kommer tröjan att lottas ut till någon av alla engagerade tittare.
Rubriken på den här artikeln löd:
Tildes tröja delar tittarna – reagerar starkt
Det blev så att även jag reagerade starkt och den som kan lista ut varför vinner en tröja i sandkrämsfärg med inslag av guldstänk. Eller nåt, det kan råda delade meningar om färgen.
* Trigga finns i SAOL, dock inte i upplagan från 1998, när det ännu kanske lät främmande.
Det brukar ju vara irriterande att höra hur vissa tycker att andra har ett alltför starkt intresse för något (språkgnöl är min grej).
Man måste låta folk hålla på. Det går inte att säga till en skidåkare att hon överdriver skidandet och borde spela pingis istället.
Men det finns gränser (det korsas röda linjer, se inlägg 17 dennes) och denna gräns kom en tidning (en sån där med nyheter i, ni vet) mycket nära med följande inslag:
Tilde de Paula Ebys tröja i "Nyhetsmorgon" får tittarna att engagera sig och de kan absolut inte enas om vilken färg den har. Hallonröd, ceriserosa, korallröd – åsikterna går isär. "Det råder delade meningar om vilken färg det är på Tildes tröja - vad säger du?" undrar TV4-programmet på Instagram.
Man berättar även att en ”het diskussion förs på sociala medier” i frågan samt kommer tröjan att lottas ut till någon av alla engagerade tittare.
 |
| Ska färgen dela läsarna av bloggen? |
Tildes tröja delar tittarna – reagerar starkt
Det blev så att även jag reagerade starkt och den som kan lista ut varför vinner en tröja i sandkrämsfärg med inslag av guldstänk. Eller nåt, det kan råda delade meningar om färgen.
* Trigga finns i SAOL, dock inte i upplagan från 1998, när det ännu kanske lät främmande.
fredag 19 januari 2018
Anpassning pågår, liksom lutande
Här följer en typisk rad ur svensk press, jag kan åta mig att hitta hur många som helst.
NN, 13, lämnade för att döda för IS
Lämnade vad? Lämnade hemmet, heter det. Eller landet. Eller skolan.
Svenskan har ett objekt där och det berättar vad som lämnas. Hör sen.
Lite annan gammal skåpmat men ändå ständigt aktuell:
De stoppas från att protestera
"Hindras", heter det väl? Man stoppar inte från, ej heller hindrar eller förbjuder man någon från något!!!
Gissa förresten vilket språk som brukar ha ett ”from” efter dessa ord?
Så här används verben i fråga, såvitt jag vet: Hon stoppade honom när han trängdes i kön. Han hindrade henne när hon började prata. De förbjöd barnen att slå varann.
Nu slog jag själv, fast i "Svenskt språkbruk". Den beskriver hur svenska språket konstrueras. Tusiken. Man stoppar inte eller förbjuder från, men kan uppenbarligen "hindra någon från att göra något". Så exemplet med "hindra" ovan skulle kunna sägas "Han hindrade henne från att börja prata".
Men jag vädjar lika fullt till menigheten: Sluta luta er mot engelska!
NN, 13, lämnade för att döda för IS
Svenskan har ett objekt där och det berättar vad som lämnas. Hör sen.
Lite annan gammal skåpmat men ändå ständigt aktuell:
 |
| Sluta luta |
De stoppas från att protestera
"Hindras", heter det väl? Man stoppar inte från, ej heller hindrar eller förbjuder man någon från något!!!
Gissa förresten vilket språk som brukar ha ett ”from” efter dessa ord?
Så här används verben i fråga, såvitt jag vet: Hon stoppade honom när han trängdes i kön. Han hindrade henne när hon började prata. De förbjöd barnen att slå varann.
Nu slog jag själv, fast i "Svenskt språkbruk". Den beskriver hur svenska språket konstrueras. Tusiken. Man stoppar inte eller förbjuder från, men kan uppenbarligen "hindra någon från att göra något". Så exemplet med "hindra" ovan skulle kunna sägas "Han hindrade henne från att börja prata".
Men jag vädjar lika fullt till menigheten: Sluta luta er mot engelska!
torsdag 18 januari 2018
När folket självt får bestämma*
Inte lika många läsare har denna blogg som den vars unga skribent skriver initierat och betalt om ögonfransar, läppstift och botox. Men i sanningens namn: Sbråk ber inte riktigt om uppmärksamhet samt är stängd för kommentarer (självbevarelsedrift ligger bakom). Men ibland hör någon ur den innersta läsekretsen, ett gäng cyniska åldringar, av sig privat och kommenterar.
Nu senast var det en van pensionär, som läst att ”moderaterna vill se tuffare språkkrav för nyanlända som kommer till Sverige.”
Tror han angav SVT:s nyheter som källa.
Hans kommentar till detta var: ”Jag skulle vilja ha samma krav för svenska journalister”.
Det kan han glömma. Spackel för utsidan och underhållning till folket vinner över något så döträligt (osexigt, skulle av en outgrundlig anledning många säga) som språkfunderingar.
Och man måste åter konstatera att jaa, det är ju faktiskt folket som väljer alldeles självt, ty ingen tvingar det!
* Möjligen är rubriken återanvänd, jag brukar tänka att det är folket som väljer vad det vill ha. Tillgång och efterfrågan liksom. Eller åtminstone tillgång och zombieaktig konsumtion.
Nu senast var det en van pensionär, som läst att ”moderaterna vill se tuffare språkkrav för nyanlända som kommer till Sverige.”
Tror han angav SVT:s nyheter som källa.
Hans kommentar till detta var: ”Jag skulle vilja ha samma krav för svenska journalister”.
Det kan han glömma. Spackel för utsidan och underhållning till folket vinner över något så döträligt (osexigt, skulle av en outgrundlig anledning många säga) som språkfunderingar.
Och man måste åter konstatera att jaa, det är ju faktiskt folket som väljer alldeles självt, ty ingen tvingar det!
* Möjligen är rubriken återanvänd, jag brukar tänka att det är folket som väljer vad det vill ha. Tillgång och efterfrågan liksom. Eller åtminstone tillgång och zombieaktig konsumtion.
 |
| Har inte fått ett öre från det välkända läppstiftslågprismärke som här blivit produktplacerat på ett ganska listigt sätt |
onsdag 17 januari 2018
Korsade röda linjer - ett jädrans trassel
Reporter i Sveriges riksradio:
”Irans utrikesministerie säger att USA har korsat alla internationellt accepterade röda linjer med den här fientliga och illegala handlingen”
Utrikesministerium, heter det såvitt man är riktigt underrättad. I bestämd form blir det utrikesministeriet. Detta gäller även gymnasiet som i obestämd form heter gymnasium, inte gymnasie. I sammansättningar, en helt annan femma, finns detta -ie på ordänden, som i gymnasiereformer, t ex. Kriterium heter inte heller kriterie i obestämd form (svärord, svordom, svärord!). Och det gäller säkert fler ord på -ium som är svåra att få fram nu i det huvud där många röda linjer korsas på dåliga vis.
Vi brukar inte ”korsa röda linjer” i det land vi bebor, och på det språk som där talas. Däremot händer det ibland och beklagligtvis att vi kan ”passera en gräns”.
Däremot has America perhaps crossed the red lines, men det är dom det!
(Snart "krossar" man väl linjer också, "cross" har jag sett "översättas" just så.)
En fråga – demokratifråga kanske, det brukar vara ett poppis ord att säga – att diskutera är om svenska mediers läsare och åhörare med det snaraste ska ha engelska som andraspråk? Eller förstår alla att ”korsa röda linjer” betyder ”passera en gräns”?
Låt oss då byta språk på direkten. Det är väl bättre att vi alla pratar engelska för som det är nu har vi svenska, engelska och så den där korsningen av de två! Ursäkta skämtet (korsning, korsa linjer…) för egentligen är det SVÄRORD jag vill säga! SVÄRORD.
PS För tio år sedan fick en nationalekonom folk att svimma av ett debattinlägg han skrivit. Nu vete tusan om inte detta ofattbara förslag ligger om hörnet.
https://www.dn.se/arkiv/kultur/engelskan-den-nya-svenskan/
”Irans utrikesministerie säger att USA har korsat alla internationellt accepterade röda linjer med den här fientliga och illegala handlingen”
Utrikesministerium, heter det såvitt man är riktigt underrättad. I bestämd form blir det utrikesministeriet. Detta gäller även gymnasiet som i obestämd form heter gymnasium, inte gymnasie. I sammansättningar, en helt annan femma, finns detta -ie på ordänden, som i gymnasiereformer, t ex. Kriterium heter inte heller kriterie i obestämd form (svärord, svordom, svärord!). Och det gäller säkert fler ord på -ium som är svåra att få fram nu i det huvud där många röda linjer korsas på dåliga vis.
Vi brukar inte ”korsa röda linjer” i det land vi bebor, och på det språk som där talas. Däremot händer det ibland och beklagligtvis att vi kan ”passera en gräns”.
Däremot has America perhaps crossed the red lines, men det är dom det!
(Snart "krossar" man väl linjer också, "cross" har jag sett "översättas" just så.)
En fråga – demokratifråga kanske, det brukar vara ett poppis ord att säga – att diskutera är om svenska mediers läsare och åhörare med det snaraste ska ha engelska som andraspråk? Eller förstår alla att ”korsa röda linjer” betyder ”passera en gräns”?
Låt oss då byta språk på direkten. Det är väl bättre att vi alla pratar engelska för som det är nu har vi svenska, engelska och så den där korsningen av de två! Ursäkta skämtet (korsning, korsa linjer…) för egentligen är det SVÄRORD jag vill säga! SVÄRORD.
PS För tio år sedan fick en nationalekonom folk att svimma av ett debattinlägg han skrivit. Nu vete tusan om inte detta ofattbara förslag ligger om hörnet.
https://www.dn.se/arkiv/kultur/engelskan-den-nya-svenskan/
tisdag 16 januari 2018
Dra åt Heklufjall!
Tacka vet jag svenska svordomar och invektiv, blott Sverige har dem!
Andra länder använder gärna förolämpningar mot kvinnor (mamma ligger extra risigt till). Det finns över huvud taget mycket elakt att säga om kvinnovärlden. En man som är som en kärring ligger som bekant sämre till än den flicka som sköter saker som en hel karl. Etc, etc. Det där getingboet vill jag inte sticka in huvet i.
Svenska svordomar har av hävd haft med helvetet och djävulen att göra. Det känns som ett hederligare ställe att hojta om, helvetet! Men det var (är) inte heller rumsrent och folkmedvetandet finner på en massa varianter att använda i små barns närvaro. Orden brukar då börja på en stavelse som för tanken till själva platsen: helsefyr, dra ända in i Hälsingland eller åt Häcklefjäll (som i ärlighetens namn även existerar på en annan plats än helvetet, på Island, och heter Heklufjall) Och så finns dra åt fanders!
Fan själv (dock inte hans mormor) har gett upphov till en mängd mildare eder som på nämnt vis har en stavelse ihop med fan: fanken, fasingen, fasiken, farao, fåglarna. Andra är ljudlika djävulen och blir till jäklar, jäsicken, jädrans, jäklar anamma och järnspikar.
Min far var inte direkt fin i kanten men ville ändå skydda oss barn för de värsta kraftuttrycken. I efterhand har jag funderat hur något som ”förbjudna” bokstavskombinationer, d v s ord, kan uppröra så ända in i bänken. Även om pappa med tordönsstämma vrålade JÄRNVÄGARS gick inte att missa att han var jävligt förbannad.
Andra länder använder gärna förolämpningar mot kvinnor (mamma ligger extra risigt till). Det finns över huvud taget mycket elakt att säga om kvinnovärlden. En man som är som en kärring ligger som bekant sämre till än den flicka som sköter saker som en hel karl. Etc, etc. Det där getingboet vill jag inte sticka in huvet i.
Svenska svordomar har av hävd haft med helvetet och djävulen att göra. Det känns som ett hederligare ställe att hojta om, helvetet! Men det var (är) inte heller rumsrent och folkmedvetandet finner på en massa varianter att använda i små barns närvaro. Orden brukar då börja på en stavelse som för tanken till själva platsen: helsefyr, dra ända in i Hälsingland eller åt Häcklefjäll (som i ärlighetens namn även existerar på en annan plats än helvetet, på Island, och heter Heklufjall) Och så finns dra åt fanders!
Fan själv (dock inte hans mormor) har gett upphov till en mängd mildare eder som på nämnt vis har en stavelse ihop med fan: fanken, fasingen, fasiken, farao, fåglarna. Andra är ljudlika djävulen och blir till jäklar, jäsicken, jädrans, jäklar anamma och järnspikar.
Min far var inte direkt fin i kanten men ville ändå skydda oss barn för de värsta kraftuttrycken. I efterhand har jag funderat hur något som ”förbjudna” bokstavskombinationer, d v s ord, kan uppröra så ända in i bänken. Även om pappa med tordönsstämma vrålade JÄRNVÄGARS gick inte att missa att han var jävligt förbannad.
🚂🚂🚂🚂🚂🚂🚂🚂🚂🚂🚂🚂🚂🚂🚂🚂🚂🚂🚂
måndag 15 januari 2018
Öst är öst och väst är väst och båda pratar fult
Det här blir en liten fortsättning på gårdagens ämne: svordomar och förolämpningar som kommit via andra språk och inte är riktigt gångbara här.
Den 5 september förra året skrev jag om den gosse som sa sitt ilskna ”din mamma!” till mig.
Det hotet/skällsordet har ingen jordmån att falla i och torde vara ganska obegripligt för många. Även om man numera vet att det är fientligt avsett och med en ful undermening är det svårt att bli upprörd. Min mamma vaddå?
Vid 11-septemberattackerna 2001 uppmärksammades vi på en då och ännu och förhållandevis okänd retorik genom nyhetsrapporteringen. Den kom från öst och den kom från väst.
En helt annan tankevärld benämnde fienden ”otrogna hundar” vilket var rätt så exotiskt även om omständigheterna kanske inte enbart gav upphov till språkfrågor. Den amerikanske presidenten skulle uppvisa en liknande syn på omvärlden och sade sig fast besluten att jaga fatt på ("hunt them down") våldsdådarna och ”röka ut dem ur deras hålor” (”smoke them out of their holes”).
Vad är det här för medeltida snack, tänker sbråkmakaren, och tar såväl öst som väst i örat.
Och se, som man ropar får man svar, för just nu hörde såväl väst som öst av sig och lovade att sluta uttrycka sig så där larvigt i fortsättningen.
Den 5 september förra året skrev jag om den gosse som sa sitt ilskna ”din mamma!” till mig.
Det hotet/skällsordet har ingen jordmån att falla i och torde vara ganska obegripligt för många. Även om man numera vet att det är fientligt avsett och med en ful undermening är det svårt att bli upprörd. Min mamma vaddå?
Vid 11-septemberattackerna 2001 uppmärksammades vi på en då och ännu och förhållandevis okänd retorik genom nyhetsrapporteringen. Den kom från öst och den kom från väst.
En helt annan tankevärld benämnde fienden ”otrogna hundar” vilket var rätt så exotiskt även om omständigheterna kanske inte enbart gav upphov till språkfrågor. Den amerikanske presidenten skulle uppvisa en liknande syn på omvärlden och sade sig fast besluten att jaga fatt på ("hunt them down") våldsdådarna och ”röka ut dem ur deras hålor” (”smoke them out of their holes”).
Vad är det här för medeltida snack, tänker sbråkmakaren, och tar såväl öst som väst i örat.
Och se, som man ropar får man svar, för just nu hörde såväl väst som öst av sig och lovade att sluta uttrycka sig så där larvigt i fortsättningen.
lördag 13 januari 2018
Det bör vara stil även på skit!
Är man en konservativ rackare om man inte vill ändra på sånt som funkar? Det tycker ofta min förändringsbenägna omgivning. Själv anser jag att det ska vara stil och finess även på skit.💩
De svär jättekonstigt. Som exempel kan filmen ”Departed” nämnas. Dess enda replik (ja, det är en liten överdrift) löd: ”Shut fucking up you fucking motherfucker”.
Det funkar för amerikaner som tänker lika lite på det innehållet som vi gör när vi beskriver helvetet och dess berömda invånare.
Det är verkligt stötande med alla ”ass” och ”assholes” och ”shitholes”. Det senaste är tydligen snäppet värre, om man tolkar citat från amerikanska tidningar rätt.
Personligen har jag inte enbart vistats i gentila salar och vet att uttryck som ”han är ett jävla arsle" (äschel) förkommer, men det tar nog slut sedan med ord om den kroppsdel som amerikaner är vana att använda i nedsättande syfte.
I en svensk deckare fanns repliken: ”Lundkvist är ute efter våra arslen” och det är verkligen en konstig sak att säga. Ja, än på ett tag, i alla fall. Vi kan väl slå vad om hur lång tid det tar innan det viner av arslen även i Sverige. Jag satsar på kort tid - och en hög summa.
Tar man över utländska svordomar och tillmälen bör man tänka sig för. När den amerikanske presidenten nyligen uttalade sig om vissa länder, kallade han dem ”shithole countries”. En mängd svenska medier, som borde veta bättre samt hut, översatte det glatt till ”skithålsländer”. Mediefolk borde känna till att vi inte brukar nyttja samma typ av svordomar och förolämpningar som används på amerikanska (och en mängd andra språk, för den delen).
De svär jättekonstigt. Som exempel kan filmen ”Departed” nämnas. Dess enda replik (ja, det är en liten överdrift) löd: ”Shut fucking up you fucking motherfucker”.
Det funkar för amerikaner som tänker lika lite på det innehållet som vi gör när vi beskriver helvetet och dess berömda invånare.
Det är verkligt stötande med alla ”ass” och ”assholes” och ”shitholes”. Det senaste är tydligen snäppet värre, om man tolkar citat från amerikanska tidningar rätt.
Personligen har jag inte enbart vistats i gentila salar och vet att uttryck som ”han är ett jävla arsle" (äschel) förkommer, men det tar nog slut sedan med ord om den kroppsdel som amerikaner är vana att använda i nedsättande syfte.
I en svensk deckare fanns repliken: ”Lundkvist är ute efter våra arslen” och det är verkligen en konstig sak att säga. Ja, än på ett tag, i alla fall. Vi kan väl slå vad om hur lång tid det tar innan det viner av arslen även i Sverige. Jag satsar på kort tid - och en hög summa.
fredag 12 januari 2018
En engelsk och två svenska roligheter
Den direktöversatta engelska som får fäste i svenskan är irriterande, men därmed inte sagt att översättningsmissar inte kan vara underhållande.
Som när en ung dam i en tv-serie sa talade om sina ”skohälar”. Nu lever man tack och lov i ett land som inte dubbar utrikiska produktioner, så jag hörde att hon sa ”shoe heels”.
Julmös går emot emot det faktum att folk föredrar svaga verbböjningar och låter de starka att stryka på foten: "vänjde" får ersätta "vande, slådde" föredrar några framför "slog".
Och så klippte Lars till där han satt där och julmös mitt i en ovanlig verbböjning när det small.
Rubriksättaren var konsekvent och använde också "small" i stället för "smällde". Viktigast: Lars slådde eller skadade sig inte vid smällen.
Som när en ung dam i en tv-serie sa talade om sina ”skohälar”. Nu lever man tack och lov i ett land som inte dubbar utrikiska produktioner, så jag hörde att hon sa ”shoe heels”.
Förmodligen avsågs klackar, men det verkar vara konstigt att säga även på engelska. Mitt gamla lexikon har det inte och det dräller inte av träffar på nätet. Antagligen är det lika dumt att säga ”shoe heel” som ”skoklack”. Ja, eller "hälklack"! 👠👠👠👠👠👠👠👠👠👠👠👠👠
Nu två svenska ord utan engelsk påverkan. Det är inte bara en person, berättar googlandet, som lyckats få till uttrycket ”vilt skilda uppfattningar”, de är några stycken. Fast varför inte, när folk har vitt skilda uppfattningar kan det gå vilt till.
Slutligen den fina rubriken:
Lars satt och julmös, då small det till utanför
Slutligen den fina rubriken:
Lars satt och julmös, då small det till utanför
Julmös går emot emot det faktum att folk föredrar svaga verbböjningar och låter de starka att stryka på foten: "vänjde" får ersätta "vande, slådde" föredrar några framför "slog".
Och så klippte Lars till där han satt där och julmös mitt i en ovanlig verbböjning när det small.
Rubriksättaren var konsekvent och använde också "small" i stället för "smällde". Viktigast: Lars slådde eller skadade sig inte vid smällen.
torsdag 11 januari 2018
Man kan ha som devis att bli bättre på diviser
När man sitter så här och besattbloggar inser man hur det står till med konsekvensen vad gäller de små detaljerna. Här kommer lite självkritik.
I bloggen blandar jag sådant och sånt, någon och nån, staden och stan och en massa liknande.
Sen har vi dessa förgrömmade citattecken. Ska de vara före eller efter punkten om de avslutar en mening? Är satsen hel eller inte? Det är frågor som kan göra den bestämdaste vek och ödmjuk. Det enklaste med citattecken är citat inne i citaten, för då använder man enkla citattecken (skrivs med apostroftecknet på tangentbordet – inte accenttecknen, för guds skull). Om nu inte citatet slutar med ett citat inne i citatet för då blir det så här: ’”
Lägg därtill ett utrops- eller frågetecken: ’”! eller ’”? och det kan få vem som helst på fall. Om det är ens eget citat eller, bättre, eget citat inne i citatet, tja, då blir det bara till att skriva om.
Kolon, hm. Semikolon har jag inte vågat mig på sen 60-talet, de kräver sin kvinna, man eller vem det nu gäller!
Har man stor eller liten bokstav efter kolon? Personligen följer jag rättviseprincipen och låter hälften av de inledande bokstäverna vara gemena, hälften versala.
Långa eller korta streck?
Tankstreck eller pratminus eller halvfyrkantsminus (–) är ett skiljetecken. Det ska inte förväxlas med det kortare bindestrecket (avstavningstecken) eller divis (-). (Wikipedia)
Orkar inte gå in på deras dygder och användningsområden, men klarar dem själv vanligen bra. Dock blir alla streck när man skriver i bloggen korta, alltså diviser. I Word är det lätt att få till båda, men vem orkar gå mellan Sbråk och Word och joppla med sånt när ett streck blivit en millimeter kortare/längre än det ska vara?
Jahaja, det här var åter en bön om tillgift, en meaculpacanossabugning hos en som anstränger sig (utanför bloggen skriver jag förresten inte sig utan sej. Som är en fisk).
I bloggen blandar jag sådant och sånt, någon och nån, staden och stan och en massa liknande.
Sen har vi dessa förgrömmade citattecken. Ska de vara före eller efter punkten om de avslutar en mening? Är satsen hel eller inte? Det är frågor som kan göra den bestämdaste vek och ödmjuk. Det enklaste med citattecken är citat inne i citaten, för då använder man enkla citattecken (skrivs med apostroftecknet på tangentbordet – inte accenttecknen, för guds skull). Om nu inte citatet slutar med ett citat inne i citatet för då blir det så här: ’”
Lägg därtill ett utrops- eller frågetecken: ’”! eller ’”? och det kan få vem som helst på fall. Om det är ens eget citat eller, bättre, eget citat inne i citatet, tja, då blir det bara till att skriva om.
Kolon, hm. Semikolon har jag inte vågat mig på sen 60-talet, de kräver sin kvinna, man eller vem det nu gäller!
Har man stor eller liten bokstav efter kolon? Personligen följer jag rättviseprincipen och låter hälften av de inledande bokstäverna vara gemena, hälften versala.
Långa eller korta streck?
Tankstreck eller pratminus eller halvfyrkantsminus (–) är ett skiljetecken. Det ska inte förväxlas med det kortare bindestrecket (avstavningstecken) eller divis (-). (Wikipedia)
Orkar inte gå in på deras dygder och användningsområden, men klarar dem själv vanligen bra. Dock blir alla streck när man skriver i bloggen korta, alltså diviser. I Word är det lätt att få till båda, men vem orkar gå mellan Sbråk och Word och joppla med sånt när ett streck blivit en millimeter kortare/längre än det ska vara?
Jahaja, det här var åter en bön om tillgift, en meaculpacanossabugning hos en som anstränger sig (utanför bloggen skriver jag förresten inte sig utan sej. Som är en fisk).
onsdag 10 januari 2018
Hur dra linjen, hur ta in alla återkopplingar?
Kommunikation, suck.
Man minns tider med mindre babbel, både eget och andras samt känner sig föranledd att citera Heidenstam (vilket sker ytterst sällan):
Jag längtar marken, jag längtar stenarna där barn jag lekt
En historia nån berättat förtäljer att Strindberg, under den fejd som fick bära hans namn, skyllde Heidenstam för att vara pekoralist. Strindberg ska ha i en kommentar till just dessa längtansrader ha sagt: ”Vem fan längtar inte stenarna?”
Åter till vår tids byråkratsnacksaliga samtal. Och apropå tidigare blogginläggs koppling till telefoniska kopplingar: Återkoppling, återkoppling, återkoppling. Det lustiga med just återkopplingen var att den började som ”feedback”. Möjligen vanns en kamp mot engelska uttryck på ett tidigt stadium – när sådant ännu var möjligt – eftersom ett mer svenskklingande ord numera används: återkoppling.
Men lite för ofta, inte sant?
Vi har ju ett par ord till: Gensvar, reaktion, svar, respons, kommentar. Just återkoppling ger en maskinmässig air åt sådant som brukar handla om mänskliga reaktioner/beteenden. Det känns fel. Och det gäller inte bara det stackars ordet (som inte är här och kan försvara sig), utan även annan gallimatias.
Ett exempel till: ”Jag kan inte ta in det här”, säger folk alltför ofta. ”Ta in”? Nähä, försök ”fatta” då, för det är vad det betyder. Eller ”förstå”, eller ”begripa, haja, uppfatta, inse, få klart för sig”.
Tredje exemplet, ur radion: ”Nånstans måste vi dra den här linjen”.
Verdammt noch mal, skulle tysken kunna utbrista uppgivet, kommen så här långt.
Nånstans måste vi dra den här linjen betyder ”vi måste få ett slut på det här” eller "vi måste dra en gräns nånstans”.
Även detta blogginlägg måste få ett slut.
Man minns tider med mindre babbel, både eget och andras samt känner sig föranledd att citera Heidenstam (vilket sker ytterst sällan):
Jag längtar marken, jag längtar stenarna där barn jag lekt
En historia nån berättat förtäljer att Strindberg, under den fejd som fick bära hans namn, skyllde Heidenstam för att vara pekoralist. Strindberg ska ha i en kommentar till just dessa längtansrader ha sagt: ”Vem fan längtar inte stenarna?”
Åter till vår tids byråkratsnacksaliga samtal. Och apropå tidigare blogginläggs koppling till telefoniska kopplingar: Återkoppling, återkoppling, återkoppling. Det lustiga med just återkopplingen var att den började som ”feedback”. Möjligen vanns en kamp mot engelska uttryck på ett tidigt stadium – när sådant ännu var möjligt – eftersom ett mer svenskklingande ord numera används: återkoppling.
Men lite för ofta, inte sant?
Vi har ju ett par ord till: Gensvar, reaktion, svar, respons, kommentar. Just återkoppling ger en maskinmässig air åt sådant som brukar handla om mänskliga reaktioner/beteenden. Det känns fel. Och det gäller inte bara det stackars ordet (som inte är här och kan försvara sig), utan även annan gallimatias.
Ett exempel till: ”Jag kan inte ta in det här”, säger folk alltför ofta. ”Ta in”? Nähä, försök ”fatta” då, för det är vad det betyder. Eller ”förstå”, eller ”begripa, haja, uppfatta, inse, få klart för sig”.
Tredje exemplet, ur radion: ”Nånstans måste vi dra den här linjen”.
Verdammt noch mal, skulle tysken kunna utbrista uppgivet, kommen så här långt.
Nånstans måste vi dra den här linjen betyder ”vi måste få ett slut på det här” eller "vi måste dra en gräns nånstans”.
Även detta blogginlägg måste få ett slut.
THE END
tisdag 9 januari 2018
Gamla ord blir som nya, meningarna mä!
För tio år sedan skrev språkvårdaren Catharina Grünbaum om ”överhöra” som då nyligen dykt upp i svenskan. I den nyordsalerta SAOL fanns det mycket riktigt med i 2006 års upplaga. I Grünbaums text framhålls att danska och norska länge haft ”överhöra” (om än i lite andra betydelser!) liksom även tyskan, ”überhören”. Hon konstaterar att ”ordet finns belagt redan i gotiskan (ufarhausjan) och då rör det sig om 300-talet”. Avslutningsvis skriver hon: ”Ingen kan säga annat än att överhöra som ord är god nordiska. Och framtida släkten kommer inte att ana att det är engelskan som är upphovet.” (Men vänta nu, det var ju gotiskan som var???)
Ja, där har vi pudelns kärna. Grünbaum är lysande när det gäller språkfrågor, men i det här sammanhanget tycker vi olika. Mycket svårt är att stämma in i hennes m fl språkvårdares mantra ”ordet finns belagt i svenska/nordiska tidigare”.
Klart det gör. Går vi bara tillräckligt långt bakåt är vi släkt med ett oräkneligt antal språk. Och där dräller det av ett lika oräkneligt antal ord vi kan hävda är i princip ”samma” som nu uppdykande skapelser ur andra språk. Det här är en kulig (kuslig) utveckling inom nutida språkvetenskapen.
Tycker den som sitter vid det här tangentbordet.
Man kan givetvis inte vägra allt nytt bara för att det är ”utländskt” eller - nytt. Inte heller måste gammal nordiska vara mordiska, men nog ser och hör man jättemängder av konstiga ord och uttryck som ofta lämnar en tomhet eller ett jaså efter sig: Vad sa/skrev hon/han?
Den som förstår det mesta av vad den läser och hör är att gratulera. 💐
Kanske, och i den s k förlängningen, uppstår ett språk hela världen talar, tellus-lingot. Tur att det inte finns papper då: ordlistorna skulle bli så långa som härifrån till evigheten.
Ja, där har vi pudelns kärna. Grünbaum är lysande när det gäller språkfrågor, men i det här sammanhanget tycker vi olika. Mycket svårt är att stämma in i hennes m fl språkvårdares mantra ”ordet finns belagt i svenska/nordiska tidigare”.
Klart det gör. Går vi bara tillräckligt långt bakåt är vi släkt med ett oräkneligt antal språk. Och där dräller det av ett lika oräkneligt antal ord vi kan hävda är i princip ”samma” som nu uppdykande skapelser ur andra språk. Det här är en kulig (kuslig) utveckling inom nutida språkvetenskapen.
Tycker den som sitter vid det här tangentbordet.
Man kan givetvis inte vägra allt nytt bara för att det är ”utländskt” eller - nytt. Inte heller måste gammal nordiska vara mordiska, men nog ser och hör man jättemängder av konstiga ord och uttryck som ofta lämnar en tomhet eller ett jaså efter sig: Vad sa/skrev hon/han?
Den som förstår det mesta av vad den läser och hör är att gratulera. 💐
Kanske, och i den s k förlängningen, uppstår ett språk hela världen talar, tellus-lingot. Tur att det inte finns papper då: ordlistorna skulle bli så långa som härifrån till evigheten.
måndag 8 januari 2018
Man kan även tjuvlyssna
Dagligen hör man mycket snack, även sånt som inte angår en. Mobilpratarna på gator, torg och bussar struntar i att man hör. Det går inte att knäppa av dem, men låt oss säga lite välvilligt att man ”råkar höra” vad de säger. På engelska heter det ”overhear”, något som nu många (inte undertecknad) adopterat och kallar ”överhöra” på svenska. (Detta var repetition från gårdagsepisteln.)
När man verkligen anstränger sig för att lyssna på andra heter det ”tjuvlyssna”.
Engelska ordet för denna oförskämdhet är ”eavesdrop” och lär etymologiskt komma från ett gammalt uttryck med betydelsen ”lyssna under takfoten” (Wikipedia). Det går antagligen tillbaka på fornnordiska ”upsardropi”. Med dagens förtjusning inför språkhistoria – på så vis blir nästan allt användbart! – kan man förvänta sig att ”tjuvlyssna” snart kommer att ha ”eavesdroppa” (reservation för stavningen) som synonym.
Tillbaka till ”överhöra” som inte låter klokt. Däremot finns sedan länge ordet ”överhörning” beskrivet i SAOL (1950). Det har varit en teknisk term som beskriver en felaktig telefoniuppkoppling. Denna gjorde att man kunde höra ett annat samtal på samma linje.
När man verkligen anstränger sig för att lyssna på andra heter det ”tjuvlyssna”.
Engelska ordet för denna oförskämdhet är ”eavesdrop” och lär etymologiskt komma från ett gammalt uttryck med betydelsen ”lyssna under takfoten” (Wikipedia). Det går antagligen tillbaka på fornnordiska ”upsardropi”. Med dagens förtjusning inför språkhistoria – på så vis blir nästan allt användbart! – kan man förvänta sig att ”tjuvlyssna” snart kommer att ha ”eavesdroppa” (reservation för stavningen) som synonym.
Tillbaka till ”överhöra” som inte låter klokt. Däremot finns sedan länge ordet ”överhörning” beskrivet i SAOL (1950). Det har varit en teknisk term som beskriver en felaktig telefoniuppkoppling. Denna gjorde att man kunde höra ett annat samtal på samma linje.
En telefonins dubbelexponering, om man så vill. 🕿☏🕿☏🕿☏🕿☏🕿☏🕿☏🕿☏🕿☏🕿☏🕿
Och det tar inte slut där, tyvärr. När ord kommer och knackar på sbråkmakarens uppmärksamhet, äh, pockar, heter det, måste de bli färdigtröskade. Tröska, ja, det kommer i sin tur från urnordiska threskwan och är släkt med litauiska treszkù och italienska trescare. Ifall nån undrar.
Och det tar inte slut där, tyvärr. När ord kommer och knackar på sbråkmakarens uppmärksamhet, äh, pockar, heter det, måste de bli färdigtröskade. Tröska, ja, det kommer i sin tur från urnordiska threskwan och är släkt med litauiska treszkù och italienska trescare. Ifall nån undrar.
söndag 7 januari 2018
Ett rätt så överdrivet beteende
Äh, så mycket över och ut med över (ordgeggan kan tydas om man läser gårdagens inlägg…) blev det inte. Börjar man nysta i ett endaste ord så kommer det konstigt nog fram nya trådar. Överraskande nystan, m a o.
Under "över"-letande – i såväl papper som digitalt – fann jag verbet överhöra. Det markeras nu (medan jag skriver) rött av Words stavnings- och grammatikkontroll som känns vid det lika lite som jag. Å andra sidan är den kontrollen en falsk vän: man håller inte alltid med. "Överhöra" är ett exempel på det gamla vanliga: den svenskslukande engelskan. I originalspråket är nog ”overhear” betydligt mer inkört. Det finns i ett 40 år gammalt engelsk-svenskt lexikon och säkert långt dessförinnan. Däremot finns inte ”överhöra” i en tjugoårig SAOL, medan 2006 års upplaga har med ordet. Betydelsen är ”råkat (få) höra”, d v s snappa upp något som inte var avsett för ens öron. Så kan man alltså också säga.
Tjatiga förespråkare för översnodda (det hittade jag på, men här kom ingen rödmarkering) engelska varianter anser att ”de är kortare” eller bättre på andra sätt.
Vad vill man med ett språk? Effektivisera? Krympa? Ekonomisera? Varifrån kommer detta tänkande?
Man undrar ju eftersom dessa snattarglada individer ofta dånar och faller i trans av andra språks skönhet och uttrycksfullhet.
Det personliga, mina kära fiender, det unika och speciella, som ni annars talar er varma för, finns redan inom räckhåll i språket.
Och som vanligt kom jag inte särskilt långt utan måste fortsätta babbla imorgon!
Under "över"-letande – i såväl papper som digitalt – fann jag verbet överhöra. Det markeras nu (medan jag skriver) rött av Words stavnings- och grammatikkontroll som känns vid det lika lite som jag. Å andra sidan är den kontrollen en falsk vän: man håller inte alltid med. "Överhöra" är ett exempel på det gamla vanliga: den svenskslukande engelskan. I originalspråket är nog ”overhear” betydligt mer inkört. Det finns i ett 40 år gammalt engelsk-svenskt lexikon och säkert långt dessförinnan. Däremot finns inte ”överhöra” i en tjugoårig SAOL, medan 2006 års upplaga har med ordet. Betydelsen är ”råkat (få) höra”, d v s snappa upp något som inte var avsett för ens öron. Så kan man alltså också säga.
Tjatiga förespråkare för översnodda (det hittade jag på, men här kom ingen rödmarkering) engelska varianter anser att ”de är kortare” eller bättre på andra sätt.
Vad vill man med ett språk? Effektivisera? Krympa? Ekonomisera? Varifrån kommer detta tänkande?
Man undrar ju eftersom dessa snattarglada individer ofta dånar och faller i trans av andra språks skönhet och uttrycksfullhet.
Det personliga, mina kära fiender, det unika och speciella, som ni annars talar er varma för, finns redan inom räckhåll i språket.
Och som vanligt kom jag inte särskilt långt utan måste fortsätta babbla imorgon!
lördag 6 januari 2018
Och nu över till över!
Efter sådant som ”redo, färdigt” och ”klart” (gårdagsinlägget) hamnar man lätt hos ”över”.
Detta ska handla om adverbet över, inte prepositionen som i ”vi gå över daggstänkta berg”.
Över har kommit – personlig åsikt! – att överanvändas. Tävlingar är över, dödskamper är över, stress är över – ja, det är över med allt!
Utan att ha särskilt mycket på fötter (lägg märke till den obestämda formen, liksom i sticka under stol) kastar jag ur mig att engelska användningen av ”over” nog är ymnigare än svenskans "över" borde vara. Vi har nämligen även synonymen ”slut”.
Tävlingar kan väl fanken också vara slut? Liksom livet? Och annat?
Ytterligare ett engelskt over ekar i skallen efter oräkneliga filmer där en pilot eller militär sagt ”over and out”. På militäriska och liknande språk betyder det, såvitt man begriper, "klart slut".
Har ännu inte hört ”över och ut”, men skänk mig en tanke den dagen, ty den är nära!
Engelsktalande blandar även in grabben Rogga, som han skulle ha kallats i Norrköping. Ni vet ”Roger/ Roger that, over and out”. Den intresserade kan söka på ”kommunikationsprotokoll” samt ”procedure word”.
Det handlar om överenskommelser för kommunikation i marina, flyg- och militära sammanhang. Och allt vad det kan vara.
De kunskaperna kan handla om liv och död. Men det borde vara viktigt att alla i allmänhet har så likartad uppfattning som möjligt om ords och meningars innebörd. Särskilt angeläget är detta, kan man tycka, när det gäller modersmålet.
Över och ut.
Detta ska handla om adverbet över, inte prepositionen som i ”vi gå över daggstänkta berg”.
Över har kommit – personlig åsikt! – att överanvändas. Tävlingar är över, dödskamper är över, stress är över – ja, det är över med allt!
Utan att ha särskilt mycket på fötter (lägg märke till den obestämda formen, liksom i sticka under stol) kastar jag ur mig att engelska användningen av ”over” nog är ymnigare än svenskans "över" borde vara. Vi har nämligen även synonymen ”slut”.
Tävlingar kan väl fanken också vara slut? Liksom livet? Och annat?
Ytterligare ett engelskt over ekar i skallen efter oräkneliga filmer där en pilot eller militär sagt ”over and out”. På militäriska och liknande språk betyder det, såvitt man begriper, "klart slut".
Har ännu inte hört ”över och ut”, men skänk mig en tanke den dagen, ty den är nära!
Engelsktalande blandar även in grabben Rogga, som han skulle ha kallats i Norrköping. Ni vet ”Roger/ Roger that, over and out”. Den intresserade kan söka på ”kommunikationsprotokoll” samt ”procedure word”.
Det handlar om överenskommelser för kommunikation i marina, flyg- och militära sammanhang. Och allt vad det kan vara.
De kunskaperna kan handla om liv och död. Men det borde vara viktigt att alla i allmänhet har så likartad uppfattning som möjligt om ords och meningars innebörd. Särskilt angeläget är detta, kan man tycka, när det gäller modersmålet.
Över och ut.
fredag 5 januari 2018
Klara, färdiga: redo!!!
Detta hände för många år sedan på en restaurang med nummerlappar. Man beställde och fick en lapp med ett nummer på som personalen ropade ut när maten var klar. ”Nr 46 är redo!” ropade flickan vid kassan.
Maten är redo? Och så föll man i språktankar. Kan det vara inspirerat av engelskans ready? Så klart det kan, men vad vet väl en annan. Det enda som går att fastställa – om ens det – är hur man själv med många decennier i ryggen uppfattar ganska synonyma ord som redo, klar och färdig (det finns säkert fler, men nu tar vi bara de tre).
Scouter är redo, i den mån de finns.
I en annan typ av formulering passar ordet: jag är ännu inte redo för denna utmaning.
Om man däremot sa ”jag är inte färdig/ klar för denna utmaning” skulle en mer konkret situation föreligga. Redo tycks handla om en mental inställning, vilket gör att det känns konstigt att maten är redo.
Som om huvudagerandet låg hos käket: Jag är redo, kom och ät mig!
Maten är klar eller färdig.
Det är fina nyanser sånt här. Scouten är redo, då är innebörden ”beredd”. Om scouten däremot lagat soppa över öppen eld ropar hon/han till sina kamrater att maten är färdig. Eller klar.
Scouter är redo, i den mån de finns.
I en annan typ av formulering passar ordet: jag är ännu inte redo för denna utmaning.
Om man däremot sa ”jag är inte färdig/ klar för denna utmaning” skulle en mer konkret situation föreligga. Redo tycks handla om en mental inställning, vilket gör att det känns konstigt att maten är redo.
Som om huvudagerandet låg hos käket: Jag är redo, kom och ät mig!
Maten är klar eller färdig.
Det är fina nyanser sånt här. Scouten är redo, då är innebörden ”beredd”. Om scouten däremot lagat soppa över öppen eld ropar hon/han till sina kamrater att maten är färdig. Eller klar.
torsdag 4 januari 2018
Man skrev 1542
Livet för en grävande sbråkmakare är inte lätt. Det går ju inte att sitta här och allmängnöla utan att kolla ett och annat så att man inte far med för mycket osanning. Vad nu det innebär i dessa dagar. Efter att ha hört – på heder och samvete – en reklamfilm förklara hur man skulle ”förmindra räntan” letade jag som en galning efter den filmsnutten. Den finns inte och frågan är: Har jag hört fel?
Det är svårt att tro, så jag skriver som om jag hört rätt. Exemplet i sig är nämligen utmärkt för att ge en språkexposé.
”Förmindra” måste vara tyska, tänkte jag, och det är det. Vermindern, heter det då. Nu har vi haft rejäla inslag av tyska förr i världen så det vore inte konstigt om ”förmindra” faktiskt funnes.
Och jag ner till källorne!
Nej, i SAOL återfinns ordet icke. Ej heller i några andra ordböcker.
Men i SAOB finns mycket att hämta. Enligt en uppgift publicerad 1927 betyder "förmindra" att "göra något mindre" eller "förminska". Där står även exemplet ”Förmindring opå Skatten” från 1669. De övriga bidragen är från 1542 och 1740.
Måste nu återkomma till de språkvårdare vid SVT/SR som när jag påpekat besynnerliga ord/an/vändningar svarat att dessa ju förekommer i gamla belägg, exempelvis landskapslagar med många hundra år på nacken. Alltså sådana jag fann angående "förmindra".
Då är det svenska, menade språkvårdarna, som i någon mening har rätt.
Men tänk så här: om vi använder alla ord som funnits upptecknade i Sverige sen hedenhös och ovanpå detta lägger all indrällande engelska: Ordrikt blir det!
PS På nätet finns även det som inte finns. Tros att "förmindra" inte existerar i någon svensk nutida ordbok åstadkoms på en sajt vid namn Interglot engelska översättningar som "economize, cut down" m fl.
Det är svårt att tro, så jag skriver som om jag hört rätt. Exemplet i sig är nämligen utmärkt för att ge en språkexposé.
”Förmindra” måste vara tyska, tänkte jag, och det är det. Vermindern, heter det då. Nu har vi haft rejäla inslag av tyska förr i världen så det vore inte konstigt om ”förmindra” faktiskt funnes.
Och jag ner till källorne!
Nej, i SAOL återfinns ordet icke. Ej heller i några andra ordböcker.
Men i SAOB finns mycket att hämta. Enligt en uppgift publicerad 1927 betyder "förmindra" att "göra något mindre" eller "förminska". Där står även exemplet ”Förmindring opå Skatten” från 1669. De övriga bidragen är från 1542 och 1740.
Måste nu återkomma till de språkvårdare vid SVT/SR som när jag påpekat besynnerliga ord/an/vändningar svarat att dessa ju förekommer i gamla belägg, exempelvis landskapslagar med många hundra år på nacken. Alltså sådana jag fann angående "förmindra".
Då är det svenska, menade språkvårdarna, som i någon mening har rätt.
Men tänk så här: om vi använder alla ord som funnits upptecknade i Sverige sen hedenhös och ovanpå detta lägger all indrällande engelska: Ordrikt blir det!
PS På nätet finns även det som inte finns. Tros att "förmindra" inte existerar i någon svensk nutida ordbok åstadkoms på en sajt vid namn Interglot engelska översättningar som "economize, cut down" m fl.
onsdag 3 januari 2018
Man står som på ett torg
Det ekonomistiska inslaget i språket kan vara väldigt påträngande och man kommer ofta på sig med att längta till forna dagar, andra platser. Nu är det som om man befunne sig i en reklamfilm var man går, var man sitter och var man står.
Gränsen mellan reklam och information är flytande, tillvaron är en saluhall, en galleria, ett torg.
När tv-program annonseras kan programpresentatören säga: "Klockan nio bjuder jag på en riktigt spännande film". Bjuder? 📺📺📺📺📺
Vad är det egentligen i en som inte vill bli bjuden på en spännande film? (Tänk att jag alltid ska vara så anti allt, det är ju bara att chilla och flyta med.)
Och tv-kanalen som kuppade och lät en äldre och därmed nutidsnonchalerad SVT-julvärd få några minuters revansch. Presentatören ropade: "Jag ger er Arne Weise!"
Ger oss?
Gränsen mellan reklam och information är flytande, tillvaron är en saluhall, en galleria, ett torg.
När tv-program annonseras kan programpresentatören säga: "Klockan nio bjuder jag på en riktigt spännande film". Bjuder? 📺📺📺📺📺
Vad är det egentligen i en som inte vill bli bjuden på en spännande film? (Tänk att jag alltid ska vara så anti allt, det är ju bara att chilla och flyta med.)
Och tv-kanalen som kuppade och lät en äldre och därmed nutidsnonchalerad SVT-julvärd få några minuters revansch. Presentatören ropade: "Jag ger er Arne Weise!"
Ger oss?
📺📺📺📺📺
Oh, du sköna gamla värld där mindre påträngande gaphalsar hade sagt sitt mer stilfulla: "Låt mig få presentera Arne Weise!"
tisdag 2 januari 2018
Grå dass är inte så fula
Det våras för folketymologin!
Wikipedia förklarar begreppet med att ”ord nybildas eller omformas med hjälp av element som redan finns i språket, utan hänsyn till begreppets egentliga innebörd eller ordets egentliga etymologi”.
Från språkstudier minns jag ett par exempel som folket lär ha undsluppit sej förr: undervisitet och skärkötteri (för charkuteri).
Från korrekturläsarjobbet minns jag alla öppenhjärtliga intervjuer.
Undervisitet och skärkötteriet ligger längre tillbaka i tiden, öppenhjärtighet kan de flesta stava till nu eftersom tillvaron blivit så in i norden öppenhjärtig.
Wikipedia förklarar begreppet med att ”ord nybildas eller omformas med hjälp av element som redan finns i språket, utan hänsyn till begreppets egentliga innebörd eller ordets egentliga etymologi”.
Från språkstudier minns jag ett par exempel som folket lär ha undsluppit sej förr: undervisitet och skärkötteri (för charkuteri).
Från korrekturläsarjobbet minns jag alla öppenhjärtliga intervjuer.
Undervisitet och skärkötteriet ligger längre tillbaka i tiden, öppenhjärtighet kan de flesta stava till nu eftersom tillvaron blivit så in i norden öppenhjärtig.
Ur egen fatbur kommer en länge buren feluppfattning: urskuldra sig.
Nu har även detta korrigerats och då vore det fint att kunna visa vägen för dem som tror att det heter grådassig. Googla på ordet och skåda hur många grådassiga morgnar och dagar och möbler och annat det finns. Nästan tillräckligt många för att platsa i SAOL, ni vet ordboken där ”bruket” styr.
Grå och dass – visst kan de tyckas höra ihop. Men associationerna kan ta en annan väg, nämligen till gamla-gamla hus där träet varit obehandlat och fått en vacker patina. Den gör att även ett gammalt grått dass ser vackert ut.
DET HETER GRÅDASKIG! Amatöretymologen (obs, ej att lita på!) i mig säger att -dask är samma som engelskans dusk och har med väder/tid på dagen/ljusförhållanden att göra.
Svenska och engelska är rätt nära släkt. Språken har påverkat varandra sedan urminnes tider. Det är inget annat än finfint. Vad som inte är lika fint är att översätta dagens engelska till svenska och kalla svenska. Resultatet blir grått och blaskigt - ja, grådaskigt, kan man säga.
Men grådassig är nog en gammal vanlig folketymologisk historia.
Nu har även detta korrigerats och då vore det fint att kunna visa vägen för dem som tror att det heter grådassig. Googla på ordet och skåda hur många grådassiga morgnar och dagar och möbler och annat det finns. Nästan tillräckligt många för att platsa i SAOL, ni vet ordboken där ”bruket” styr.
Grå och dass – visst kan de tyckas höra ihop. Men associationerna kan ta en annan väg, nämligen till gamla-gamla hus där träet varit obehandlat och fått en vacker patina. Den gör att även ett gammalt grått dass ser vackert ut.
DET HETER GRÅDASKIG! Amatöretymologen (obs, ej att lita på!) i mig säger att -dask är samma som engelskans dusk och har med väder/tid på dagen/ljusförhållanden att göra.
Svenska och engelska är rätt nära släkt. Språken har påverkat varandra sedan urminnes tider. Det är inget annat än finfint. Vad som inte är lika fint är att översätta dagens engelska till svenska och kalla svenska. Resultatet blir grått och blaskigt - ja, grådaskigt, kan man säga.
Men grådassig är nog en gammal vanlig folketymologisk historia.
måndag 1 januari 2018
En del kallas Sotis
Det som förvånar dagligen och stundligen är att så många välutbildade människor har rätt stora brister beträffande sitt hemlands vilda tungomål. Hoppsan, där kom en klyscha man inte hör så ofta. Då upphör den väl att vara en klyscha?
En medieperson talade om det obehagliga i att ”bli kallad namn” men saken är den att en svensk är van att bli kallad namn – eller åtminstone nämnas vid namn. Sbråkmakaren skulle bl a kunna kallas Karin, ett namn.
Engelsktalande har uttrycket ”call a person names”. På svenska kan det heta ”kallas fula saker”. Förr i världen sa man ”ge öknamn”.
Jähäpp, då förstår vi varför så många säger att de ”kallas namn” och blir upprörda. De talar en översatt engelska.
Har jag nämnt det här förr, möjligen?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)