Homofoner ställer till det

I dag såg jag för xiförtonde gången en skribent som fyllt något till ”bredden”. Man undrar varför aldrig någon kommer på att fylla en hylla eller vad som helst till/på höjden?

Nu är det så här. Man fyller inget alls till bredden utan brädden som är en annan sak och betyder kant, rand och säkert mer.

Bredd är en homofon, den låter likadant men har en annan innebörd.

Mycket fylls dock till brädden och ibland blir man glad av det, ibland inte. Ett glas som fyllts till brädden (kl 12 i natt är det bubbeldricka i det, säger kristallkulan) kan vara kul för den som slipper bära det.

Floder som rinner över sina bräddar är vanligen ingen bra sak.

Idiomatiska uttryck utgör en del av ett språks själ. När man kan många i det egna språket och gärna lite ur andra så blir det kul. Man kan skämta med dessa uttryck och säga till engelsktalande att det fattar ni väl att det inte kan regna katter och hundar!?🐶😺🐶😺🐶😺

Som en skribent uttryckte det: "Idiom är konsten att uttrycka sig obegripligt".

Ibland blir uttrycken svåra även för inhemsktalande. En kompis som är gymnasielärare hade en elev som i en uppsats påstod sig ha fått något ”bakom hälen".

Slå ett  slag för idiomatiska uttryck! Det är ett av sätten att hindra det nyspråk som annars hotar både bredden och brädden. Sanna mina ord.

Vem är jag att döma?

Man ställer frågan till sig ibland och när det går mot ett nytt år får många en släng av förbättrings- och ödmjukhetssjukan. Men det brukar bara hålla nån dag in i januari. Själv pendlar jag mellan Dalí och Groucho Marx vad gäller ödmjukheten. Målaren lär ha tittat sig i spegeln varje morgon och sagt till bilden att han beklagar alla människor som inte är Salvador Dalí. Komikern, å andra sidan, ska ha svarat när en fin herrklubb erbjöd honom medlemskap: "Jag vill inte vara med i en klubb som kan acceptera sådana som mig som medlemmar."

Just idag sitter Dalí vid tangentbordet. 

Man kan tycka att den som skriver lite väl slamsigt och blommigt och stavar medvetet fel, larvar sig och svär i såväl tal som text inte skulle ens pipa om vad andra skriver.

Men det är klart man kan när man är ett stilistiskt geni. De andra skriver manierat och fläskar på men inifrån känner jag att det går att stå för vartenda ord.

De andra är jag inte så säker på.

Ungdomar, 50 och nedåt, ska stup i kvarten ge sig på ett språk de inte behärskar. Klart att man blir förgrymmad. Nu var det en sån där journalist som kastat sig över metaforen ”fyrbåk” Nej, förresten, den användes som en liknelse. (Skilj på metaforer och liknelser, vetja!).

Jaha, och hur tror ni det går? Jo, han skriver att något skiner som en fyrbåk. Fyrbåkar skiner väl inte för tusan! De lyser!

Här gås som vanligt till botten och Google som ger svar på allt existentiellt. Jag hittar ett antal fyrbåkar och fyrar som skiner där ute (out there) på nätet. Samtliga (mja, kollade inte riktigt alla…) var översatta från engelska. Jaha, och vad heter lyser på det språket? Jo: shine.

Så går det till när ungdomen tar i.

Ofta har vi det som annars tillskrivs engelskan, ett rikt ordförråd med många synonymer. Lampor och fyrarfyrbåkar lyser, kopparkastrullen skiner (och blänker) när man putsat den och man lyser av stolthet och skiner som en sol. Men över sbråkmakaren hänger ett mörkt moln i vilket det står skrivet "förbaskade engelska som sabbar och har sig".

Utom när det är sig självt. Läs Laurie Lee. Hans modersmål är underskönt när det inte bråkar med andra språk.

Fomo borde heta rams!

Nu har det handlat om grit och grova linjer och här kommer en tredje grej som är rätt hemsk: Fomo. Det är bara att googla för att bli upplyst. Egentligen ska det skrivas FoMO, ty det är en engelsk förkortning som betyder fear of missing out.

Man är alltså rädd att missa roliga saker som andra gör just nu. Visst är det bekant! Utrustad med ett stort mått av fantasi anar jag att det sitter några rackare på Borneo och har mycket roligare just nu än vad jag har. I precis samma sekund kan typer i Ouagadougou ha det kanontrevligt, liksom i Srednekolymsk. Staden har i sitt vapen och på sin flagga en elefant eller mammut som ser ut lite som krabaten på bilden. Klart man har kul där.
Tänk på allt man missar i denna sekund. Och nästa. I stället för att sitta här kunde man vara här och där, hela tiden.
Fomo, ja, jädrars. Man kan hitta på en svensk förkortning: ”rams”, rädsla att missa saker.

När Det Intiga lyfts till sällan skådade höjder

Så där ja, då sitter man där och smäller av igen. Leda, vrede, mental trötthet ligger bakom.

Och vad är det fel på nu då? undrar den intresserade läsaren. Jo, det ska jag säga: det är dessa lager på lager av ingenting som gör att en människa känner sig dränerad, besviken, kränkt och förnedrad. Samt förödmjukad.

I ungdomen skrek vi av skratt åt nordamerikansk visdom såsom Sikta mot stjärnorna (författad av Wayne Dyer 1976). I boken – citatet om den har jag snott nånstans – ”hjälper han dig att förstå varför du reagerar som du gör och ger dig samtidigt lättföljda råd om hur du skall kunna bli kvitt dina problem. I likhet med många omvälvande idéer är Dyers tes anmärkningsvärt enkel. Du bestämmer över dig själv!”

Tack ska du ha, Dyer, du var mig en jävel till tänkare!

Häromdagen handlade ett radioinslag om fenomenet grit. Va? tänker den vanlige svensken, grit? Men då ska jag förtälja vad ”grit” är. Det är ett engelskt ord för vad som på svenska heter ”gry”.

Här följer fler snodda förklaringar till vad grit innebär: ”Kort sammanfattat handlar det om en förmåga att hålla fast vid långsiktiga mål, och att inte ge upp vid motgångar.”

Och: ”På svenska skulle man kunna översätta det till gry (’det är gott gry i den grabben’), kämparanda, kurage, karaktärsstyrka, driv eller helt enkelt jävlar anamma. På finska är översättningen lättare. I generationer har man vetat vad sisu betyder och finska vinterkriget visade på dess vikt.”

Är ni med? Man gör ett program, man skriver artiklar och böcker om det som heter gott gry och jävlaranamma. Och kallar det grit. Och så blablabla om det varje människa insett sedan barndomen.

Får jag bara tid för lite efterforskning och studier ska jag skriva en bästsäljare om ett par saker jag tänkt fram under många år av möda och klurande. För är det något undertecknad besitter så är det grit.

Hör! Häpna! Denna livsfilosofiska hållning och inneboende goda råd bör inte undanhållas mänskligheten:

Det är bra när det är bra

Det är dåligt när det är dåligt

Utseende i grova drag

En stor fördel med att vara något till åren är att man slipper en del moderna plågor – man anar inte ens vilka faror som finns. Och alla har de utländska namn. Använder man vanlig svenska på dem så  sjunker graden av fara. Det blir som när troll (av gamla stammen, sagotroll) spricker i dagsljus.

Radion är en källa till glädje och vansinnesutbrott. Man kan tro att  programmet Kropp och själ (eller det mer omslutande "kropp och sjal", som det heter om man ska mejla) språkligt sett ska vara ofarligt för blodtrycket, men ack nej.

Nu handlade det om att förbättra sitt fula tryne som, sa en kvinna, kan ha ”grova linjer”. Hur är det, bloggläsare: har du grova linjer här och där? Du tycker att det låter som en tecknings- eller målarkursterm? Nja, det betyder helt enkelt djupa rynkor. Eller streck man kan ha här och där. På fingerlederna har de flesta av oss ”grova linjer” - hur ställer sig de utseenderubbade till dem?

Tack och lov för fyllnadsmaterial som botox och annat, tänker de!

Intressant nog används de här medlen av yngre vars "linjer" ännu inte blivit så skarpa eller djupa, som en del av oss säger på vårt grovhuggna språk

Min far som var bra mycket äldre än mig (eller ”jag”, för den falangen språksnutar) och föddes samma år som ett skepp med en massa passagerare gick under som sen blev till underhållningobjekt i en film med slätansiktade skådisar, han - farsan - textilarbetare på YFA, där det nu finns flådiga lokaler med tjusiga verksamheter och restauranger, han brukade säga till sin fru när hon la på läppstift: "Det hjälper inte med spackel på gamla fasader".

Hon skrattade och fortsatte lägga på spackel. Båda tycktes dock acceptera sina "grova linjer".  Om dem hörde man inget.

Hallå där! Köp bara blåbär!

Det är förstås ingen som märker att det är lite olika ”etiketter/rubriker” på de här inläggen, men så är det. Detta ska in under ”därför” – d v s vara ett svar på frågan varför en person skriver rättshaveristiskt ihärdigt om sådant andra struntar i eller är svagt intressade av. Fast äsch, detta är tänkt som en blygsam och amatörlingvistisk gärning. Nu är jag förstås ingen språkhistoriker, jag bara förhåller mig till den egna språkhistorien.

Allvar nu: Förhålla sig till? Vad är det för plastic padding-språk? Trots ansträngning är det svårt att minnas hur man sa tidigare. Vi ”förhöll” oss väl inte till saker och ting, helt enkelt. Och så hade vi enklare verb för oss: vi kanske, förutom ägnade oss åt, tyckte eller trodde något eller tänkte på saker, d v s det som i dag flutit ihop till tänker beroende på påverkan från engelska think. Allt färre tycker och tror, men de ”tänker” som tusan. Utan preposition.

Allvar en gång till (köp rutten sill): "Jag tänker att det är mysigt med jul."
Vad är det för språk? Svärord, svärord, svärord.

Så här förs en ny mentalitet in i språket. En förhålla-sig-till-och-tänka-mentalitet. Den känns inte bra.

Det är mycket viktigt att göra motstånd mot halvspråket. Och det är därför orättvist att man ska ses som bakåtsträvare bara för att man inte köper allt nytt i denna strömlinjeformade mainstreamsskittid!

Allvar flera gånger (köp dubbla damkalsonger): Köper, ja. Det eländesverbet har knölat sig in så till den grad att det kan lura observanta språkskådare. Men I don’t buy this, som det heter på originalspråk, så jag läxar upp mig rejält varje gång jag ”köper” nåt som inte är potatis, hushållspapper, blåbär och batterier.

Eller dubbla damkalsonger.

En sorts prat om ett slags ingenting

Rubriken i bladet löd: ”Tacksamheten är en sorts lycka”.
Själv skulle jag föredra: ”Tacksamhet är ett slags lycka”.

Sånt här minijoppel* inom ett språk är intressant: ingen har direkt rätt, ingen har direkt fel (enligt nutida individualiserade språkvård kan man säga nästan vad man vill nästan hur som helst).

För all del, det dräller av regler jag inte följt under årens lopp, gamla språkregler hör dit. Många är också de personer undertecknad retat gallfeber på utan att förstå varför (det gäller fortfarande språkliga yttranden).

Tror det var någon som kommenterade mitt omväxlande och ologiska bruk av ett slags och en slags: ”Det här är ett/en slags fruktte”. Minns inte om detsamma gällde en/ett sorts nånting. Frågan var: skulle man följa genus på sort respektive slag eller ordet det handlade om (fruktte)?

De flesta av oss haft olika känsla för det ena och det fjärde beroende på den egna åldern (vilket i sig innebär att man blir slav under en viss tidsanda) och vad eventuellt närstående/skolan ville korrigera i vårt språk.

Dem som vill ha enkelhet och komma närmare ett mer ursprungligt språk (Öh! Eh?? Öööh? Iiiii. Ääämm!) kan jag glädja med att det nu är i full gång, ty enligt tidigare normerande institutioner funkar det med ett/en slags och ett/en sorts oavsett genus på slags/sorts samt ordet det handlar om (ett fruktte, en frukt).

Jej**, som svensken utbrister, allt är tillåtet!


* små, finliriga detaljer

** Från amerikanska yay som på svenska kan sägas yippie som också är amerikanska och även kan ersättas med hurra, tjoho, prima,jojomänsan och annat. I Wales säger man hwrê och på Hawaii ia. På katalanska visca. Man måste alltså inte säga jej (yay)

Sluta stansa metallplåt!

Detta är ett upprop och vänder sig till alla med svenska som modersmål och dem som kan språket bra. Uppmaningen lyder: Var sparsam med vad du drar in i ett redan fullt fungerande språk. Bevara svenskan och bevare oss för en okontrollerad amerikansk svallvåg av ord för vilka vi redan har många synonymer.

(Jodå, jag hör att detta låter som sprunget ur ett puristparti, men det handlar ENBART om språkpåverkan!)

Julbön: Var snälla och nibbla inte på något under helgerna, för det är ju en riktig nibbelhelg.

Ordet finns inte i SAOL än, men kommer snart, säger kristallkulan. Det existerar dock i någon enstaka översättningssajt på nätet. Ute i samhället har jag hört det sägas med självklarhet: ”Det är gott att ha något att nibbla på medan man väntar”.

”Nibble” är engelska. Det betyder ”knapra, nafsa, mumsa, käka, gnaga”. Kanske kan man även säga ”småäta, smaska” eller ”tugga på”. Det är svenska.

Mumsa, nibbla eller stansa plåt i jul - det är frågan

Jo, det var så sant: det är inte själva ätandet jag är ute efter. Ät hur mycket som helst, men ”nibbla” inte!

PS
I SAOL står att ”nibbla” betyder ”maskinellt stansa tunn metallplåt med rörlig stans”

Varför inte barra vaara?

"Jag definierar mig som...Det är ingen annan som ska definiera mig..."
Det är väl ändå ett väldigt definierande nuförtiden. Och naturligtvis passar det den supernarcissistiska tidsålder vi bor i. Vi kan kalla den jagjagjag.

Det tycks som om det idoga definierandet fått en skjuts av diskussioner om sexuell tillhörighet och, nu senast, metoo-uppropet. Somliga "definierar sig som" något eller "identifierar sig med" någon.

I sig inte direkt revolutionerande. Förr i världen när vi levde enklare liv kunde vi säga saker som ”jag är en gammal gubbe” eller ”jag är kvinna och tandläkare”. För ”definiera sig som något" använde vi alltså det simpla och centralbasala verbet "är". Det gick också att kruta på och påstå att man "kände" eller ”såg sig” som något: ”jag ser mig som en förhållandevis glad lax”.
"Jag definierar mig som en förhållandevis glad lax" eller "jag identifierar mig med glada laxar", kunde man med bästa vilja i världen inte ens få till,  men man kunde - som sagt - vara en.

Om folk kunde sluta härma ett sånt här känslornas byråkratspråk. Om folk kunde sluta vara så anpassningsbara. Om folk kunde sluta definiera sig och identifiera sig och barra vaara. Det brukar ju annars höra till det som nutidsmänniskor kan säga i parti och minut: "på lördag ska jag ta det lugnt och barra vaaara".
Upp till bevis.

Hennes vägran med grabben

Och här fortsätter - med lite lös koppling till gårdagen - några fulöversatta och/eller på annat sätt kniviga yttranden:

Han är under attack*
Ett vanligt fall av översättning utan tanke. ”He’s under attack” skulle kunna lyda ”han attackeras, angrips” eller ”blir påhoppad” m m.

Ett oräkneligt antal gånger har jag läst/hört om människor som ”är i en relation”. Svenskar ”har” en relation. Ibland kan de ”ha ett förhållande”.

Och på tal om relationer:

Sigrids kärleks-vägran med Samir
Så löd en rubrik angående en av de kändiskonstellationer som har samma nyhetsvikt som Trump och Kim Jong-Un. ”Vägran med”? Ja, man är en petig typ men ordet vägran verkar höra mer ihop med ”mot” än ”med”.

Slutligen en rubrik om kulturministerns klädsel på Nobelfesten:

Klädd i stass – av veckat papper
Det är vad nog många anser ett onödigt tankstreck. Läser man en sån mening högt inser man hur konstigt det låter med den lilla paus tankstrecket bör innebära.


*”Under attack” hette en av ABBA:s sista låtar. Den var på engelska.

Dejta böjligt – en veritabel konst

Böjlighet är en dygd, vem man än råkar vara

Det händer som bekant inte bara att folk skriver vad man anser vara fel, ibland både skriver och läser man själv fel också. Ja, det låter ju inte särskilt uppseendeväckande, men här har vi en som också iakttar sig själv och inte skyller allt på andra. Det närmar sig jul och det är lätt att bli lite dickensk. Inte för att jag förstår vad jag menar, men läsaren kan väl hitta på en fin tolkning?

I en av våra större morgontidningar stod rubriken: ”Bara dejtning förutsätter att du är bögig”.

Jahapp, där fick man grubbla en stund tills det uppenbarade sig vad som verkligen stod skrivet: ”Bra dejtning förutsätter att du är böjlig”.

Vid såna här tillfällen undrar jag över mig själv och världen. Hur är det ens möjligt att läsa så uppåt väggarna?

Å andra sidan är väl den rubrik som verkligen stod där också en smula märklig. Eller hur? Är det mig det är vajsing på? Är inte språket ofta svårtolkbart? Visst ja, skulle inte skylla på någon annan, var det.

Och här gick man bet

Ofta går det att härleda ord och uttryck till engelska (eller andra språk om man kunde dem). Ett exempel är ”snika” (se gårdagsbabblet), men ibland är det svårt att få ihop det. Å andra sidan är språk ingen absolut vetenskap – även om det kanske påpekas lite överdrivet kraftfullt från diverse håll. Språk ändrar sig, sägs från nämnda håll. Och det är ju sant, men mycket (grammatik, ordförråd) måste ligga fast, annars blir vi tvungna att meddela oss med enbart bilder. Och apropå det ja, så ställde den här meningen till problem: ”Kan du sätta bilden av hur det kan se ut?”

Den som bad en annan person om denna märkliga sak var en tv-journalist. Och det var ingen engångskonstruktion – så som ju kan ske när man talar utan manus – nej, vid ett par tillfällen sa hon: ”Kan du sätta bilden av…” och så vad det nu var hon/han skulle ”sätta bilden av”.

Här var inte den engelska undertecknad kan till hjälp. Man kan säga ”picture this” och mena ”föreställ dig det här” och därifrån skulle ”bilden”, picture, i hennes uttryck kunna komma. Men sen tog det stopp.

Det brukar gå att få en vink (”hint”, ni vet) om var och hur man kan finna en förklaring till vissa fraser.

Fast jag gick bet och ger upp samt kan inte sätta bilden av sätta bilden.

Här fick man så man teg. Igen

”Jag snek ut från fängelset”. Sa en person i en tv-film och jag hoppade upp och började morra i vanlig ordning: ”Snek? Säkert!” Det var förstås vad översättaren gissade p g a att originalmeningen började ”I sneaked out of jail"!

”Jojo, jojo” fortsatte mitt enkelriktade samtal med denna översättare, ’snika’ i betydelsen ’smyga’, det kan du glömma”. Sen var det dags att hoppa ner i källorna. I Svenskt språkbruk (2003) existerade inte ordet i denna betydelse alls. Men se på sjutton, SAOB hade belägg ända fram till mitten av 50-talet, då ordet fanns i betydelsen ”smyga, stryka”. Säkert kunde det även betyda "smita", så det var inget annat än att ge carte blanche åt ”snek”, ty så lyder preteritumformen av "snika".

På engelska går samma verbs tema så här: sneak – sneaked/snuck – sneaked/snuck.

Vän av annan ordning än undertecknads undrar över mycket, till exempel vilken tid för svenska språket man bör rätta sig efter. Prompt svarar jag att den bästa svenskan började användes ungefär vid förrförra sekelskiftets inträde. En sådant resonemang kan ha att göra med åldern på den som ger luft åt det, svårare är det inte.

Ska man däremot gå med på all svenska sedan runskriftens dagar, ja, då blir det ett sjå.
Vanligen har jag rätt, det är liksom medfött (det får vara någon måtta på ödmjukheten), men angående ”snek” högg jag i sten.

Här gås på i ullstrumpor av känt slag

Så här års är det så mycket annat: det är sylta och lutfisk och skinkkok och fan och hans moster.

Dagens epistel blir ett stycke lamentation som går att skriva med vänster hand: om svenska som tidigare varit engelska och inte ens stöpts om (stöpt ljusen än?) utan bara körts genom en google-translate-liknande medvetenhet, m a o ingen.

”För nu” förekommer oroväckande ofta i tv-undertexter av alla slag, oroväxande ofta, skulle man kunna hitta på att kalla det. På svenska bör det översättas med ”så länge, för tillfället, för i dag, för denna vecka” m fl gamla fina ordkombinationer.

”Jag kan inte vänta på att få smaka all mat”, sa en hoppfull och hungrig, men menade ”jag kan inte bärga mig, ge mig till tåls” (och så en passande preposition). "I can’t wait" har figurerat i denna blogg förr. Jag hittar sidor (menar nu inte Google translate) som utger sig för att ge översättningar, t ex av "I can't wait to see you", som föreslås bli "jag kan inte vänta med att se dig".

Om folk tänker använda dessa sidor är det mycket svårt att föreställa sig framtidens samtal.

Och apropå samtal, ett nära dito: I radion berättades om de tillfällen vi varit nära kärnvapenkrig. Reportern sa om ett av de farliga ögonblicken att ”det var verkligen ett close call, som man brukar säga”.

Brukar man? Säger man inte att något var ”nära ögat” eller att det var”på håret” att något skedde?.

Morgondagen ska trots allt rymma en viss ödmjukhet.

Inga dåliga namn alls

Den 11 dennes handlade ett inlägg om "dåliga namn". Här är mera namnjox.

Namn är viktiga. Folk vill gärna bli rättstavade. De kan heta Anderzohn eller Marieanne, men men vill gärna att omgivningen anstränger sig. För namn är viktiga.

Många människor som heter allt möjligt har intressen som andra anser udda. De samlar på kvitton, små glasdjur, kaktusar. För samlarna är ofta de enskilda namnen på grejerna viktiga. Hörde på radio en kille* som intresserar sig för sniglar och landsnäckor – en del pyttesmå. Han talade med värme i rösten om bl a Strimglanssnäckan (4,2 mm** i diameter som mest) och fick upprepa det långa och vackra namnet för reportern som, likt de flesta av oss, inte vet vad alla små snäckor heter! (Eller de stora, för den delen.)

Och modeintresserade brukar kunna stava till Louis Vuitton och Manolo Blahnik – inte direkt snutna ur rockärmen annars.

Precis som samlarna och modemänniskorna önskar jag att ALLA vore: noggranna med hur man skriver.

Men när det gäller språk och stavning hör man allt oftare utsagor som liknar vad som ljuder från mer renodlade marknadsplatser: Hur vill du att vi ska vara för att du ska anlita oss? Vad vill du ha i hamburgarna för att du ska köpa dem? Vad anser DU att ord betyder och hur tycker DU att de ska stavas? DU har rätt i stort sett eftersom ju alla gör på sitt vis!

Snäck- och mode-entusiaster m fl specialintresserade: Jag bugar mig för ert engagemang och att ni bemödar er om de korrekta namnen på era skötebarn!

Själv har jag bara ett glas med och stenar och vattenlevandes skal

* Han heter Jonas Roth och driver sajten http://mollusca.hjortronspel.se med vackra bilder och information om de varelser vi andra knappt lägger märke till

** mm = förkortning för millimeter, m.m. = förkortning för med mera (jag brukar dock inte använda förkortningspunkter, får väl ta dem i ett särskilt avsnitt...)

Problem med vad som händer i satsen

Översätter man filmer och tv-program är man undertextare, "en kvalificerad yrkesgrupp", skriver en firma i branschen. Den skriver även att man ska se "översättning och textning som ett hantverk". Som tv-tittare kan man konstatera att väldigt olika slags hantverkare utövar detta yrke. I och för sig är det alltid lätt att snacka, medan göra är värre. Det går att förstå att dessa människor ofta jobbar under tidspress, t ex.

Men det är ändå irriterande att se hur svårt ”de/dem” tycks vara. Om man inte störs av andra språk ständigt (jag menar engelska för den som till äventyrs undrar) och har goda prat- och skrivförebilder kommer den här färdigheten automatiskt. Att välja det rätta av ”ge det till hon” eller ”till henne” har folk normalt sett klarat även om de inte vetat att det ena pronomenet är subjektsform och det andra objektsform. Att lära sig ta ut satsdelar är annars en god hjälp. Får barnen inte göra det idag?

Det här problemet fanns förr endast hos dem som hade stora svårigheter med språket, något som händer ibland. Men de jobbade inte med rättskrivning.

Eftersom det här är så uppenbart problematiskt och man ofta ser meningar som ”dem gick hem” och ”jag gav han ett papper” så är det väl bäst att göra som de eftergivna anser: skriva ”dom” i alla lägen. Man säger ju så vanligen, brukar stridsropet lyda. (Men då förstår man inte varifrån ijängkligen och ordengklit kommer - så har man väl aldrig sagt?)

Å andra sidan: ska även de som vet när det ska vara vad avstå och skriva ”dom”?

Fram till dags dato (nå, nästan) har man hållit på regeln ”de/dem” i skriftspråk medan ”dom” används i talspråk. Vi kan nu få tre former: ”de/dem/dom”. Då måste det även bli skit samma vad man väljer av vi/oss, ni/er, hon/henne m fl.

Men kör bara!

Det kan dock uppstå problem med förståelsen, jag bara säger det.

Det är tidens melodi*

Anledning till gårdagens språkklåda följer nu här i denna språklåda (kan inte låta bli, med all min energi**). En stor tidning ger en gång i veckan utrymme för språkfrågor. Där turas även några olika personer med speciella kunskaper i ämnet svenska om att skriva krönikor.

En av dessa hade fått brev från en läsare som invände mot det sätt på vilket ”vare sig – eller” använts i en tidigare text på sidan.

Som svar följde krönikörens resonemang kring ”vare sig – eller” och ”varken – eller” där denne efter en del utvikningar – inte genomrelevanta – insinuerade att läsaren som mejlat frågan nog led av ”inlärd irritation”.

Det här får en att tänka på dagens skola: Är det nån idé att barnen lär sig något som håller mer än en vecka? Vi svenskar är ju så multismarta och bra på annat, så om det blir lite språk- och räkne- och andra fel: Äsch.

Asiaterna kommer väl alltid att ligga först i PISA-undersökningar (med lite Finland och Estland bakom). Vi kan faktiskt skita i PISA, vad dessa toppnationer håller på med är, när det kommer till kritan, naturligtvis bara ”inlärd irritation”.


* och **: sbråkmakaren har suttit och trallat på ”Swing it magistern”, ur filmen med samma namn.
Låten har inspirerat till par rader - rubriken och den med energin. Biopremiären var 21 december 1940, då folk lärde sig sådant som de ska ha på moppe för nu .

"När det kommer till" säger folk hela tiden efter mönster från engelskans  "when it comes to". De glömmer hederliga svenska uttryck som  "när det gäller/handlar om". På bilden vårt enda "när det kommer till", nämligen kritan

Småsjuklig kunskap

Det är inte så lyckat att citera sig själv, men ibland är det inte mycket annat att göra när det blåser på toppen, man är ensam och ingen annan tycks påpeka det enda rätta.

Men citera sig vore också att förhäva sig. Blygsamt hänvisas istället till två hela inlägg i Sbråk, 9 och 10 november.

Där skrev jag om fenomenet ”inlärd irritation”. För den som inte orkar se efter följer en repetition av vilka som begagnar sig av detta uttryckssätt. Jo, det är märkligt nog personer som mer eller mindre yrkesmässigt håller på med det språk som brukar kallas svenska.

Och så finns det andra som hävdar att mycket de lärt sig i skolan beträffande modersmålet ännu är användbart.

När svenska skolelever får dåliga resultat vill man att de små rackarna ska lära sig något beständigt, åtminstone så att de svarar rätt på frågor och prov.

Nå, de som gjorde precis det för 80, 70, 60 osv år sedan och, som nyss sagts, tycker att de verkligen lärde sig något under skoltiden, visar sig istället vara drabbade av en åkomma. Det är alltså språkmänniskor som diagnostiserar och de kallar den ”inlärd irritation”.

Just i skrivande stund, som det brukar heta, känner sbråkmakaren så stark mental irritation (😠) att fortsättningen samt förklaringen till detta utbrott får anstå till morgondagen.

Skräddarsytt för stunden

Följande inlägg kommer förstås att uppfattas som en motsägelse gällande denna bloggs hela idé som är, får man nog säga, istadig till karaktären och lyder ”håll inte på och joppla* för mycket med språket”!

Men det finns mycket fint att säga om motsatser. Författaren Karl Vennberg har exempelvis talat om ”motsatsernas enhet” – vilken vacker bild!

Till saken: Har man ett språk kan man använda dess ord på ett frejdigare sätt än att slött dra in grejer från det stora landet i väster.

Se här vad folket kan hitta på! På sportsidor kan man se både lag och enskilda idrottare guldjubla. Sånt är i och för sig sportsidor mästare på och här kan man även finna dem som har mindre framgång och i stället fiaskar.

Låt oss kavaja i afton!

I en buss diskuterade några unga män den kommande kvällen: ska vi ta och kavaja ikväll, killar? Klä upp sig lite mer än vanligt, tolkade åhöraren nybildningen.

Dessa tre tillfällighetsord var verb bildade på substantiv, ett rätt vanligt fenomen.

Slutligen ett partikelverb som den kända kollegan, bloggaren Dagny, sägs ligga bakom: ”man ska inte gamla till sig!"


* "Joppla" har jag i första hand snott från kompisen Leffe,
men ser att vår nabo i öster också vet att använda det:
http://www.sprakbruk.fi/index.php?mid=2&pid=13&aid=2983

Språknämnden och Bagar Bengtsson

Fortsättning från i går: Visserligen nämndes inte Bagar Bengtsson men det var honom jag alluderade (och värst vilka fina ord jag kan då!) på i slutrimmet. Hur som helst är de båda döda. Det är vanligen svårt att förstå så sorgliga saker, men i alla fall är Svenska språknämnden i viss mån återuppstånden. Den åkte redan 2006 (jag har inte fattat detta elva år senare) in i Språkrådet tillsammans med Sverigefinska språknämnden och Klarspråksgruppen i regeringskansliet samt ytterligare några verksamheter.

Egentligen är Bagar Bengtsson inte heller riktigt död utan lever vidare i böcker av Lennart Hellsing, mästare inom genren nonsenslitteratur, den som sägs skapa ”mening utan egentlig mening”. Man minns även hans samlingar av ramsor om Pelle Plutt och stackare som får "en tjottablängare mellan lysmaskarna och får åka plingplongtaxi".

När jag surfar efter Hellsing ramlar jag på en gammal recension i GP av Jenny Högström. Hon skriver om hans Skolbok. Bredvidläsning för skolans sista stadier, 2005. Där citeras sådant vetande vi kan ha kvar lite till mans, även om vi blivit av med kemiska formler och historiska årtal:

Av skolans lärdom har envar/ i bästa fall en smula kvar/ jag minns Boren, Roxen, Glan/ var de ligger vete fan

På toppen av ett berg/ på ryggen av en get/ där sitter Selma Lagerlöf/ och blåser i trumpet

Här vill jag göra ett statement, som det väl heter när man tycker nåt: Det finns nonsens och så finns det nonsens. Lennart Hellsing skriver finafiskennonsens.

Dåliga namn på vanliga ord

Synonymer behövs när man använt ett och samma ord för många gånger, men hur finner man hela synonyma meningar? Till exempel till ”det är då fasiken vad engelska tar sig in utan att folk märker eller bryr sig om det”.

Jag hittar inte heller ett annat sätt att uttrycka: ”borde inte de som JOBBAR med språk vara aningens alerta i sammanhanget?”

En journalist uttalade sig i en tidnings språkkrönika. Jag upprepar: en person med journalistisk utbildning citerades av en annan person som är vad man brukar kalla språkvetare.
Journalisten sa: ”Kallprat har fått ett dåligt namn”.

I en handordbok* som tar upp konstruktioner i språket finner man inte ”dåligt namn” nånstans. Det går att hitta ”ett namn med dålig klang”, men antagligen handlar det då om personnamn, firmanamn el dyl.  Visserligen skriver en grammatiksida på nätet att "substantiv är ord som är namn på personer, grupper, platser, naturföreteelser, djur, växter, saker, ämnen, tillstånd, känslor och aktiviteter".

Men nog brukar man säga ”kallpratet har fått dåligt rykte”?

Slår man upp konstruktionen ”bad name” i ett engelskt-svenskt lexikon så ges där översättningen "dåligt rykte". M a o är ”dåligt namn” direktkopierat från engelska.

Nu är det slut för i dag


* den är inte vilken som helst utan heter Svenskt språkbruk, ordbok över konstruktioner och fraser (inget dåligt namn), utgiven av Svenska språknämnden 2003, och ersätter Svensk Handordbok utgiven av samma nämnd 1966. Denna språknämnd den är dö', den har bränt sig på ett brö'. Mer om det i morrn.

Allt flyter fort som bara den

Efter en utflykt till ett land (matematikens) där det är svårt att förstå språket, återgår bloggen till sitt eget land (språkets) där det också kan vara svårt att förstå det huvudsakliga kommunikationsmedlet.

Den alltför välanvända klyschan om att språk ständigt förändrar sig är – i likhet med de flesta klichéer – sann. Är exempelvis säker på att jag själv talade lite annorlunda på 70-talet jämfört med på 60-talet (etc, det går att stoppa in andra årtal…). Just nu (och framöver) är det däremot uppenbart att språket inte bara lever och sprattlar utan även färdas med en hastighet som bara kan beskrivas så här: snabbt som fan.

När äldre människor tvekar angående (om, skulle en yngre kunna säga) prepositioner beror det inte enbart på stelare hjärnor utan på att bruken av dessa småord nu jazzar värre än han med byxa som en rakkninv vass*.

Man ska inte underskatta läsarna, som ofta är klokare än en själv, och publiken ska nu få göra hela jobbet. Här följer citat ur gammelmedier. Själv är jag inte fajn med prepositionerna. Men för all del, jag kan ha fel**.

Jag var väldigt besviken med produktionen

Han lämnade landet med tron att hans föräldrar var döda

Det här riktar in sig till dem som har ett intresse ett intresse i psykologi

Så kan du bidra för ett bättre klimat

Hon valde en fest över en annan


* Formulering snodd ur Karl Gerhards Jazzgossen (lyssna på Youtube). Den mannen kunde texta han. "Texta" betyder i sammanhanget sjunga så texten hörs mycket tydligt!

** Och denna fras kan höras i Claes-Göran Hederströms inte lika vältextade Det börjar verka kärlek, banne mej

Hög tid för nollor

Ordet googol hittades på av ett barn som var släkt med den amerikanske matematikern Edward Kasner (1878-1955). Denne ville ha hjälp med att konstruera ett namn för talet tio upphöjt till hundra, alltså 10 000 000 000 000 000 000 000 000 000 000 000 000 000 000 000 000 000 000 000 000 000 000 000 000 000 000 000 000 000 000 000 000 000.

Kasner behövde det här talet för att kunna visa på skillnaden mellan ”ett ofattbart stort antal” och ”oändligheten”.

Ja, det kan man ju nästan räkna ut att ett sånt kan vara bra att ha, bl a om man vill diskutera antalet hypotetiska möjligheter i ett schackspel. Då är vi tillbaka vid brädet med riskorn (inlägg i förrgår). Inemot hundra år efter Kasner och hans brorsons namnpåhitt skulle företaget Google låna de flesta bokstäverna i ”googol”, ta bort ett o, ta in ett e, stuva om och vips hade man ett namn på sig.

Och känns googol lite för fjuttigt av nån anledning så finns även talet googolplex. Det är tio upphöjt till en googol. Men det är ingen idé att börja skriva ner det här eftersom det ”med dagens datorer skulle ta ca 10 upphöjt till 85 år att bara skriva ut alla nollorna i talet” (Wikipedia).

Tänker nu lämna siffror därhän ett tag (för egentligen det går ju att ta det där med 85 år lika lite på allvar som riskornen på schackbrädet).

I morgon blir det nog åter prepositionselände. Det är nästan lika illa.


PS I Sigma, en rolig pappersbok (nej, ett sexbandigt verk från mitten av 50-talet) om matematikens värld, står i en text om de här jättetalen ett förtydligande, nämligen "Googol är inte ens tillnärmelsevis en rysk författare"! Теперь я устал от цифрТеперь я устал от цифрТеперь я устал от цифрТеперь я устал от цифрТеперь я устал от цифрТеперь я устал от цифрТеперь я устал от цифрТеперь я устал от ифрТеперь я устал от цифрТеперь я устал от цифрТеперь я устал от цифрТеперь я устал от цифрТеперь я устал от цифрТеперь я устал от цифрТеперь я устал от цифр

Myriader av eusociala kryp

Här är en fortsättning (från i går) på de riktigt stora talen, d v s inte de tal som talas, utan dem som räknas. Det där schackbrädet satte myror i skallen på mig. Och Google med sin söktjänst spädde på. Det finns nämligen en myra på Madagaskar som heter Proceratium google.

Forskaren som hittade myran blev så glad att han uppkallade den efter Google vilket berodde på den stora nytta han haft av Google Earth när han var ute på krypfinnaruppdrag.

Så kan det gå.

Inom parentes (äsch, det säger man bara, det är mycket sällan man SER parentesen, därför gjorde jag så här) är det intressant att det myror är kallas eusocialitet, ett nytt begrepp för mig. ”Eusocialitet är ett levnadssätt hos djur där de lever i ett organiserat, hierarkiskt samhälle” (Wikipedia).

                                                🐜🐜🐜🐜🐜🐜🐜🐜🐜🐜🐜🐜🐜🐜*

Som många av oss andra européer. Men visst ja, nu var ju myran ingen europé utan från Madagaskar som ligger i Afrika. Ute i vattnet, närmare bestämt. Inte långt därifrån ligger Mauritius som har två av världens dyraste frimärken. De utgör ett par med samma tant (brittiska drottning Victoria i olika färger) på och är värda ca 1 miljon euro.

Det är mycket det. Men än värre, ett bra mycket större tal, ligger bakom Googles eget namn, vilket bildats genom att skoja till ordet ”googol”, som redan i sig låter rätt kul.

Riktigt HUR roligt det är kommer att avhandlas i morgon.


* Denna figur kallas i mitt lilla figurförråd "ant", myra, men ser mer ut som en röd kanin. Vi kan åtminstone säga att de är rödmyror.

På kornet och brädet

”Hej för nu, som man brukar säga”, sa radioprogramledaren när hon tackade för sig (och nu, alltså). Det kanske ”man” brukar, men aldrig jag, det går att lova (så länge hjärnan håller sig i skapligt skick).

Undertecknad fortsätter med sitt uråldriga ”hej så länge” eller ”hej då för den här gången”, om avskedet behöver broderas ut lite.

Som med det mesta har ”hej för nu och ”tack för nu” varit med i bloggen tidigare. Det går inte att undvika upprepningar. Och ändå finns det så många ord! Ja, hur många finns det i det här språket, hur många uttryck, hur många kombinationer, hur många möjliga och rätt omöjliga översättningar av andra språk ihop med det vi redan har? Med fler frågor.

Jodå, jag vet var man hamnar. På ett schackbräde. Historien finns i en mängd varianter och har använts för att lura såna som likt denna skribent inte är så bra på räkning. I den historia som presenterades första gången för mig (och som jag givetvis inte trodde på) handlade det om nån som skulle få betalt i riskorn på följande sätt: ett korn skulle läggas på schackbrädets första ruta, två på andra och fyra på den tredje. Man dubblar den senast lagda summan och till slut, på ett litet skitans bräde, kommer riskornen att bli så många som ca 18 triljoner och väga 461 miljarder ton. Det hör ju en idiot att detta är lögn.

Nu har det ännu inte blivit tillfälle att kontrollräkna, men får jag bara tag i ett schackbräde och ett paket ris så ska ni få se på tusan (ja, högst tusen, tippar jag på).

Men om det skulle vara sant så blir det nog samma med "tack för nu" som med riskornen. Sånt är jag rädd för. Man säger "tack för nu" nu, tänker folket. Men det är på engelska man säger så. Det skiter väl folket i. Och som om det inte vore nog har ett par människor (den första var en kulturtant i ett radioprogram, kulturtanter borde veta bättre) sagt till en besökare: ”Tack som kom”.

"Tack för nu" och "tack som kom" har säkert använts flera tusen gånger redan. Med nätets exceptionellt exponentiella växt är det snart 18 triljoner ”tack som kom”. Och de kommer att kännas som 461 miljarder ton. Jag står där snart som schackbrädet: Vem f-n har kastat hit allt j-a ris?

... must come down

Så mycket som det i denna blogg gnälls på engelska i svenska borde inte rubriker vara på just engelska, kan man tycka! Men nu var det tvunget att fortsätta och ta resten av låttiteln från i går, ”What goes up must come down”. Det var Blood, Sweat and Tears som sjöng den 1968.

Och handlade det om ”upp” igår så måste det handla om ”ner” i dag. Då blir det också repetition eftersom det enda som retar mig i ner-väg är uttrycket att ”vara nere med kidsen”. Att vara ”nere i” någon har man hört samt varit med om. Men nu betyder detta ”nere med” (från ”down with”) att ”hänga” med någon. Detta ”hänga med” har man för övrigt inte heller sagt så jättelänge. Och det är inte betoning på ”med” – nej, här betonas ”hänga”. Men det låter ju i alla fall muntrare att hänga med folk än att vara ”nere med” dem.

Det enda ”nere med” som jag tål är den fascinerande tantgruppen Fascinating Aida som skämtar med slanguttrycket och fenomenet att som äldre bete sig överdrivet ungdomlig.

Den här är riktigt kul:

https://www.youtube.com/watch?v=VtAy0AhKKsk&list=RDVtAy0AhKKsk&t=9

Dessutom ger de i låten ”Cheap flights” en rejäl känga åt ett känt lågprisflygbolag. Den låten är kul mä.

What goes up…

”Möt upp honom i lägenheten”, sa tv-seriekriminalaren till sin kollega. Nja, hon sa ”meet up” på sitt språk. Alla upp-en och de som retar sig på dessa är så många att jag inte kan räkna dem alla.

Ni vet ”möta upp, starta upp, öppna upp” m fl där svenskan klarat sig bra i flera århundranden, antagligen, utan ett ”upp”. Nehej, här skriver nu en språkvetare och berättar att man hittat ett belägg från 1678…*
Däremot använde jag ”stoppa upp” (3 dec) i meningen ”stoppa upp läsningen” och skrev även att det känns legit (snott från kidsen) och det tycker jag även två dagar senare utan att veta varför.

Större problem är ”skala upp” (scale up = förstora) eftersom ”skala” på svenska kan handla om sånt som står i motsats till förstora, som ”skala av” och ”bort”. Utan minsta etymologikoll kan man misstänka att det finns två (eller fler) betydelser av svenska ”skala” eftersom engelsktalande inte säger ”I’m going to scale an orange”. Eller vad vet jag? Kanske det sitter nån ytterst på Hebriderna och säger så eftersom hon är influerad av vikingaspråk från 900-talet?

Ett sista upp: en person skrev om när hon/han ”vakande upp häromdagen och…”
Engelskspråkiga brukar ”wake up” för vakna – men se på fan – jag använde det utan upp!
Jag tror att” vakna upp” betyder att man ser på saker på ett nytt sätt eller i alla fall vaknar mer än vanligt!


*Så här säger ofta språkvårdare på radio, tv och tidningar för att visa att det går att säga det mesta. Alltså går spannet från 1600-talssvenska fram till och med i dag när var och en dessutom kan översätta något godtyckligt från engelska och kalla det svenska.
”Ingen skit!”
(Googla gärna ”no shit” för att förstå att här avses ”jajamänsan” el likn.)

Mer eller mindre markant malplacerade missar

Oberoende av varandra stod följande rubrikgrannar på en kvällsblaskas webb:
Jag kommer söka hjälp (S-politiker)
Jag kommer tillbaka (SD-politiker)
Den andra rubriken tycks mig korrekt konstruerad, dock ej den första. Men om att-et tvistar såväl lärde som olärde, så vi skiter i det.

Intressantare är konstruktioner som
Komma i jobb
Hamna i hemlöshet

Här skulle jag, en enkel själ, kunnat klämma till med ”få jobb” samt ”bli hemlös”.

Det är svårt att släppa tanken på att dagens språk – som ska vara så enkelt som möjligt att inte massorna dånar – låter som det lite knöligare byråkratspråk man skrattade åt i min ungdom. 

Avslutar med ytterligare en rubrik från något annat nätelände till dagstidning:

Alla häpnar åt det norska katten gör

Sbråkmakaren skulle ha skrivit ”Alla häpnar över vad katten gör”. Men kattens nationalitet! Herregud, vad har detta med det katten gör att göra?
Misstänker att det rörde sig om en norsk skogskatt.

Katten på bilden t v har dock inget med texten att göra. Inte är den norsk, ej heller är den en norsk skogskatt, men väl en belgisk misse som dessutom förstår italienska och svenska. Det kan man också "häpna åt".

Sjukt galen (galet sjuk) felfinnare fortsätter förebrå folket

Efter geologiska och nästan metafysiska utflykter blir det åter det gamla vanliga, d v s sånt man hör och ser hela dagarna. Om man är jag, alltså. Det finns massor av människor som inte ser och hör detsamma, så jag är väl lite galen.

Och på tal om just galen så är ordet flitigt använt i dag. I en tidningsrubrik stod att det kom ”tokgalet många människor” till ett evenemang. Ni är med? "Sjukt, fett, tokgalet många", är bäst att tillägga, så att det går att förstå vad ”många” innebär.

Tokgalet förtjust var en filmkritiker (radio) vars ”hjärta blödde” när han såg en film, påstod han, men ”hans hjärta hade nog blödit ännu mer om…”. Ja, hur nu hans invändning om konstverket ifråga löd. Som bekant ersätter svag verbböjning stark i allt högre grad, men här verkar även den svaga (”enklare”) ställa till problem. Blöda-blödde-blött säger jag. Men vad filmkritikern säger är ju hans sak, skulle många tycka.

Är man vuxen och skriver i tidningar eller talar i radio/tv så är det dock bra att skriva/tala rent, som man ansåg på den gamla otäckt auktoritära tiden. Snubbla på orden är en sak, det gör vi alla, men det är något annat som lyser igenom numera.

Så här skrev en journalist på en stor tidning: ”Jag ångrar tystnaden så att det värker i varenda kärl.” Skribenten ångrade att hon hållit tyst om missförhållanden. ”Ångrar tystnaden”? Dylikt personligtpoetiskt språk kan stoppa upp (här tror jag att upp-et är "legit", som ungdomen säger med engelskt uttal) läsaren. Om hon skrivit ”Jag ångrar min tystnad” hade läsandet gått mer geshwint (som di gamle säger med ett ord från tyska).

Och så heter det vartenda när det handlar om ett ord som är neutrum (”ett-ord” för de nya människorna som inte förmodas förstå grammatiska termer).

Men det är ju jag, en petig jävel till felfinnare, som tycker så. Och vad klagar jag om som emellanåt skriver som en påse nötter? Men detta är inte en tidning med redaktörer och korrekturläsare och betalande publik. Det är en gratis språkfascistoid blogg.

Vilka är de problem som ägs?

Det är inte helt och hållet en fråga om ålder, men det går att anta att den del av befolkningen som är över 55-60 reagerar när man numera inte bara "adresserar" problem utan även "äger" dem.

Att man adresserar det ena och det andra (utom just kuvert, eftersom nästan ingen skriver pappersbrev) har redan tagits upp i bloggen – kanske flera gånger. Jag gör förresten och inget annat på denna plats än, med dagens språk, adresserar en mängd saker, däribland problem.

Kanske har också ”äga problemet” tagits upp, det blir både medvetna och ofrivilliga adresseringar i en sån här blogg där bloggaren aldrig kollar vad hon skrivit om tidigare. Men häng nu med i resonemanget: Här har man bara gått och ”haft problem” på ett lite småbanalt vis i alla år. Medge att konstruktionen ”äga problemet” låter större! Det är kanske lite finare att "äga" dem än bara "ha" dem? Som att skifta perspektiv och kantra åt Agnetha Fältskogs gamla hit: Jag skulle äga miljoner om tårar var guld.

Kontentan blir att det säkert inte är såna problem som mina som ägs. Ständigt dessa klassmarkörer. Ska man någonsin bli lycklig ägare av ett problem?

De är många, de problem jag äger. Ett är en klack som en familjemedlems valp gick lös på i ett obevakat ögonblick

Och tiden den bara går och går

Intresserar man sig plötsligt för holocen och antropocen inser man snart att begrepp som epok, period och kanske även era, tidevarv och skede inte är vad man trott – lite synonyma på nåt vänster. När jag googlade holocen blev jag även varse att den epoken är underordnad perioden kvartär som i sin tur är underordnad eran Kenozoikum (låter som ett potensmedel). Den sträcker sig från nu och sådär 65 miljoner år bakåt. Det är inte slut där, för Kenozoikum är underordnad eonen Fanerozoikum (ett potensmedel till).

Det finns fler än trettio epoker (där holocen ingår och snart kanske antropocen), sen har vi drygt tjugo perioder ”ovanpå” dem. Över perioderna brer de större avdelningarna (ja, hjälp, hur ska man uttrycka sig?) eror (tio till antalet) ut sig och så har vi de riktigt fläskiga tidsskedena: eonerna. De är bara fyra till antalet, men alltså lååånga. Den sista (senaste, bör man säga, om denna värld tänker fortgå på samma vis), Fanerozoikum, startade vid eran Paleozoikum, perioden Kambrium, och epoken Äldre kambrium, nämligen för ca 542 miljoner år sedan. Det är tidsrymder man också kan kalla duga!

 
Ja, det blir nog, som sagt, att man slarvar lite med ord som epok, era, period och eon. 

 
I såna här sammanhang är det lätt att drabbas av samma attityd som våra antropocenlingvister och -språkvårdare: Äsch. Typ.

… holocen och antropocen

Från de utdragna spänningsbefrämjande (?) väntetiderna i gårdagens inlägg till de riktigt långa erorna. Jag tänker tala en stund om holocen och antropocen.

Vi befinner oss i den geologiska epoken holocen som nu - SAOL 2015 - heter likadant i bestämd form men i samma ordlista från 2006 hette holocenen. Ordet i sig kan vara såväl substantiv som adjektiv, men i det senare fallet böjs det efter svenskt mönster: holocent, holocena.

Forskaren Sverker Sörlin hör till dem som förespråkar ett namnbyte. Han anser att vår innevarande period i stället ska kallas antropocen. Förleden, antropo- kommer från grekiska antrophos (människa), och begreppet skulle bättre beskriva vår egen roll i den värld som nu omvandlas såväl fysiskt som mentalt. Som bekant ligger människan i allt högre grad bakom dessa förändringar.

Man är lockad att t o m kalla de utdragna och sega svarsminuterna (förra inlägget, åter) för något typiskt antropocent, men jag avvaktar, ordet finns inte i någon ordlista ännu. Förespråkarna är bl a inte överens om när antropocen ska anses börja: vid ångmaskinen, atombomben eller andra vattendelare i människans moderna historia?

Inte för att jag vet vilka procedurer och processer som ska till när ett ord placeras i SAOL, men nog borde antropocen ligga väl framme i kön?

Fast om detta behöver man nog inte tipsa Svenska Akademien, den brukar ju ha kläm på det ena och det andra.

Och det rätta svaret är…

I gårdagens blogginlägg nämndes de utdragna förloppen vid s k spänningsmoment inom nöjesindustrin.

I mitt mycket selektiva minne stannar (t ex och tyvärr) sådant som när, hur och var skit gjorde sitt inträde (tänker inte skoja med ordet avträde just här, det vore billigt). Vad jag menar är företeelser som dök upp och var moderna då - för låt oss säga 30-40 år sedan - och blivit vardag nu. I ett av de tidiga tävlingsprogram som sen skulle drabbas av elefantiasis vad gäller antal drogs plötsligt svaret på en fråga – eller en vinnande persons namn– ut under löjligt långa sekunder, kanske minuter.

Vad händer? tänkte vi när denna plötsliga dramaturgi introducerades. Hjälp! Har programledaren drabbats av sjukdom? Det var ett j-ä-t-t-e-k-o-n-s-t-i-g-t beteende. Kanske trodde sedan tittarna att det var en enskild tv-personlighet som stod och profilerade sig – fast ordet säkert inte fanns heller.

Nu är folk fostrade, nu står de med böjda offerhuvuden och väntar på att bilan ska falla, d v s svaret ska ges. Fast det sker först efter den här fjantiga uuuuuuutdragenheten som eventuellt ackompanjeras av de hjärntvättades handklapp eller ”spänningsmusik”.

Hur kan vanliga människor nedlåta sig till sånt här larv? Det borde protesteras från såväl programledare som det lydigt förslavade folket.

I morgon kommer tankar om andra tidsperioder som klipper dessa tv-dito med fjorton hästlängder. Nej, fler än så, förresten.

Hur mycket framkant kan man ligga i?

I ett radioinslag om diverse utnämningar, priser och galor som kantar våra nutida liv talade en representant för ett litteraturpris, andra medverkande var mediemänniskor. Alla var eniga om att det går att göra mycket av dessa ”event”, som de kallade galorna. Alla förlopp dras ut på för att skapa spänning, fick man bl a veta. Tonfallet var förtjust.

En av de medverkande sa att man måste vara ”med på tårna”* och någon sekund senare sa han att man måste vara ”med på tåget”. Det var nästan så att man hörde hur andfådd han var av sitt framtidssnubblande. Eller nutidsdito. Missar man just nu-ögonblicket ligger man efter som medieaktör, sa denne fotkonstnär vidare.

Representanten för priset (August-) berättade hur hon i sin tur inte vill missa de s k pop ups som hoppar fram i mobiler o dyl: "Detta sker just nu!" Man vill ju vara med där det händer, sa hon. Och tillade att man gärna vill ”ligga i framkant”.

Tiden är inne för ett avslöjande: det händer ännu mycket mer just nu än man får veta av sin mobil, padda eller dator. (Vetskapen om samtidiga skeenden finns dokumenterad i den finstämda låten "Under en filt i Madrid").

Mediemannen sa också, beträffande ”eventen”, att det är bra om man kan ”skapa innehåll”.

Här följer ytterligare ett avslöjande: Ta t ex Augustpriset, det har redan ett innehåll: litteratur i olika genrer. Och denna litteratur har i sig ofta ett innehåll.


* Att man ska behöva rätta dagens människa när hon kör sitt nutidstugg – ofattbart! Det heter att vara ”på tårna” och inte att vara ”med på tårna”. Allt ska man få ta hand om, mutter, mutter…

Det finns en framtid även om den är postum

Självrannsakan: Varför säger man plötsligt ”so far” när man menar ”hittills” eller ”så här långt”? Det är verkligen jättekonstigt.

En tidnings kulturchef intervjuades just i radion och på en fråga svarade hon "yes". Om det är hon ej ensam, "no, no, no" (som dock inte verkar lika vanligt).

Man hör sällan en svensk svara ”da, si” eller ”igen”. Det sista är ”ja” på ungerska, g-et uttalas hårt, inte som i svenska "igen" som betydde "ånyo" en gång i tiden.

Vi trycker ofta ur oss hela fraser och meningar på engelska, det går av bara farten, if you know what I mean. Ofta hör man att personen försöker låta som om den sätter citattecken runt det sagda, men det är ju konstigt ändå (und sehr selten sagt jemand etwas auf Deutsch, Französisch oder Japanisch).

Visserligen är det bättre att dra hela haranger på engelska än att översätta dem direkt till svenska, men nog för att man förbereder marken alltid, språkmarken. Utan att vara riktigt medvetna (eller så är vi lata) medverkar vi till ett språkbyte på sikt.

Hur lång tid det handlar om är svårt att gissa. Men om nu du råkat hamna på den här bloggen och du lever år 2048 – ja, då kanske du inte kan läsa den! Är vi ännu du, förresten, eller måste jag nia dig?

Då egna genombrottet verkar utebli tänker sig undertecknad en postum karriär med bloggen som framtida åskådningsmaterial, författad på gammalsvenska som den då kommer att vara.

I'm dreaming of a grey Christmas

Den finns en term inom språkvetenskapen som heter aspekt, men den är så komplicerad så den får vara. Här ska det handla om den "vanliga" aspekten, den som bara betyder "synvinkel, sätt att se".

Först en liten inledning. Det är trevligt att ha radion på som ett bakgrundsbrus i vardagen, men ibland har man inte lust att höra det som sägs. Då kan man förstås välja ett musikprogram, men lika bra är att lyssna på vad som helst på ett mycket främmande språk. En röst talar ut i rummet, det låter trevligt och man har ingen aning om innehållet.

Grått är också vackert

Jag vet en i Tyskland som i liknande syfte har vädret för diverse skidorter rullande på tv-n: vackra bilder, temperaturer samt uppgift om snöhöjd. Tysktalande mäter "snöhöjd" där vi mäter "snödjup". Det är verkligen fråga om aspekter: de mäter från marken och uppåt och vi från snötäckets yta och nedåt. Med samma resultat!

Beteckningarna snödjup och snöhöjd går att stå ut med i teorin, en vinterhatare ogillar dock snön hur den än mäts. "Men det lyser ju upp", kommer folk att säga när det vita eländet väl ligger där. Försökte räkna ut hur många gånger jag hört den meningen. Låt os först ta 40 vintrar (i ungdomen talade vi sällan om snö som lyste upp). Eftersom sbråkmakaren alltid invänder mot vinterromatikerna kan det väl bli sådär - i värsta fall (mycket snö) - 30-40-50 gånger per säsong.

Mellan 1 500 och 2 000 gånger har jag fått höra att "det blir ju ändå lite ljusare". Mitt inre mörker växer...

Gårdagsmörkret viker

Efter en Black Friday kan det ändå bli en Happy Saturday, så vist är det ordnat.

Visst sitter en annan (d v s jag) ofta och muttrar över SAOL och den lite väl genomsläppliga attityden (ta in nya och halvskumma ord hej vilt samt slänga ut gamla), men det hindrar inte att de mörka molnen plötsligt viker och en munter regnbåge lyser upp himlen!

Min blick föll på ett av alla kvarvarande ord: "nummen". Och som om inte det räckte: som synonym anges "valen".

Lite nummen kan man känna sig ibland. SAOB – där kan man hitta mycket! – anger att fenomenet innebär att kroppen eller en kroppsdel känns förlamad. I värre fall kan ordet betyda "slagrörd". Hur är det då med varianten "valen" som moderna SAOL (2015) ger? Jo, i SAOB står betydelser som "domnad" eller "kraftlös", bl a.

Plötsligt lyses himlen upp

Inga vidare innebörder, förstås, men de här gamla känslouttryckens  blotta existens gör mig motsatsen - alltså varken nummen eller valen.

Lägg också märke till hur detta "valen" uttalas med vår säregna grava accent. Ordet uttalas alltså inte som det gigantiska vattenlevande däggdjuret i bestämd form.

Övning 1: Titta på den där blåvalen!

Övning 2: Jag känner mig lite valen i dag.

Nummen och valen åldriga ord ingen känner till? Nej, se det inte så, de är mycket användbara  och förresten dyker de snart upp i ett korsord! På det är jag nästan säker.

Hell dig, Black Mammon!

I dag är en svart dag.

Inte många kan ha missat att det är Black Friday. Svart fredag. Benämningen ges ett par förklaringar på Wikipedia. Den ena handlar om att denna dag - som i USA länge setts som början på julhandeln - orsakade så mycket trafik samt fotgängare på gatorna att det blev "svart" av bilar och folk där! Den andra handlar om svarta siffror och sådant som födsel, ohejdad vana och okunskap hindrar mig att diskutera. 
Betydligt mer bekant är att svart vanligen är symbolfärgen för sorg, tragik eller skräck.

Om amerikaner kallar ett tjolahoppjippo för en svart dag så kan de väl få det. Men inte känns det som en nödvändig import, varken det ena (färgen) eller det andra (konsumtionsvansinnet).

En googling på övriga sex veckodagar – fast på engelska – visar på andra typer av svarta dagar. Med helt annat innehåll.

Oavsett detta låter ändå inte en svart fredag som något man önskar sig, vilket språk man än säger det på.

Å andra sidan är man förstås inte tvungen att delta i den svarta fredagens kommerscirkus. Samma dag, eller imorgon lördag – buden är lite olika – kan man ägna sig åt En köpfri dag med mottot "Handla genom att inte handla".

Och redan har en "White Monday" genomförts. Då låg tonvikten på återbruk.

Hörsammas inte uppmaningen till enorm konsumtion pinsamt bra samtidigt som rösterna för hållbarhet och klimattänkande växer sig starkare?

Så låt oss begrunda helgens evangelium: Starkast av allt är ändå Mammon!

Jojo och ojojoj är det enda man kan säga

Det kan vara intressant att fundera på hur världen kommer att prata i framtiden. Visst funkar engelska skapligt som lingua franca på många håll, men gnisselfritt är det inte. Som bekant hakar jag alltsomoftast upp mig på smygabsorberandet av detta språk. Nå, ibland sker det inte särskilt dolt. Ej heller finns någon lömsk avsikt från själva språket, som i sig är vackert och ordrikt.

Norska tycks påverkas ungefär lika mycket av engelska, liksom antagligen även danska. Vad mer är: hållningen (hållningslösheten) inför detta faktum är hos språkarbetare/språkvårdare också likartad i de tre länderna.

I Finland är det same, same, but different, som svensken säger. Där har man två (2) språk man inte vill ha, finska och svenska. D v s de som främst är svensktalande är inte särskilt angelägna om att lära sig finska. Och tvärtom. Många kallar landets andra officiella språk t o m ”tvångssvenska”. Eller som jag hörde citeras i ett radioprogram om språksituationen i Finland: ”Inget är obligatoriskt utom att dö och att lära sig svenska”.

En medverkande lärare beskrev oviljan från båda håll och att man låter engelska bli en brygga. Utifrån kan det låta som en lösning men läraren var noga med det många inte bryr sig om: ”finska OCH svenska har med landets historia att göra”.

Han beskrev den stolthet många kände i Finland när det - för hundra år sedan - plötsligt gick att studera på finska vid universiteten - inte bara på svenska och latin!

Men precis som vid ett stort antal lärosäten världen över författas nu avhandlingar och liknande på engelska  Det inhemska vetenskapliga språket går förlorat samtidigt som universiteten skriver rapporter (på engelska?) om nyttan av flerspråkighet. Jojo, kan man säga. Liksom ojojoj.

Läraren i Finland talade lika varmt för landets båda språk. Han hyste samma fruktan som sbråkmakaren, men han ser inte bara ett utan två språk försvinna p g a nutida okunskap.

Svidade skogshuggare och korvar i brand

Det finns dagar man inte orkar tänka. Men andra kanske gitter, så jag passar på att ge vidare ett par citat ur diverse svenska publikationer.

Rubrikerna/textcitaten har alltså författats av utbildade journalister och är en fin blandning av helt-åt-skogen-formuleringar, olyckliga syftningar och ja, varsågod och döm själv. Några småkommentarer från min sida medföljer.

Larm om yxman var svidad skogshuggare
De larm som är svidade skogshuggare hör till de knepiga, det är sant.

Lastbil full med korv i brand – trafikstopp
Kan man undvika att lasta på brinnande korvar är det bra.

Här parkerar man inte över min döda kropp
Men där borta till vänster, över någon annans, går det förstås finfint.

Det är en väldigt övermagad* bild att ge av sig själv
Så sant, övermagade bilder blir inget vidare.

Vi kör det tokbrett den här gången
Här går det inte ens att kommentera, kör det tokbrett, vetja!


* Äh, lite allvar måste nog ändå med: Ordet ”övermaga” går inte att böja. SAOL säger att det betyder "övermodigt självsäker", så ”väldigt” är överflödigt. Böjt på detta vis leder tankarna  fel. Etymologiskt har kanske ordet något med buk att göra, men det finns gott om magra personer vars beteende kan vara övermaga!

Det började med ett glas

Det finns nya ord och uttryck som sätter sig som en smäck på direkten. Och så finns de man inte gärna tar in i det egna ordförrådet. Vad det beror på? Tja, det är svårt att säga.

När någon nyligen använde ordet ”foliehatt” var känslan där: ”aldrig att jag säger foliehatt!

Innebörden står klar för mig, men motståndet mot just detta ord gör det inte. Antagligen handlar det om hur och när foliehatten började florera. Och det skedde nog under den period undertecknad började bli varse hur stor den nordamerikanska nöjeskulturen vuxit sig i Sverige.

Häromdagen kom åter en påminnelse, när filmen Nothing but trouble (1991) nämndes. Tänk att en fjantig film kan sätta såna spår!

Ett glas i hatten

Några år efter den kom Jurassic Park som inte enbart gjorde huvudpersonerna skakiga utan även mig: i en scen såg man plötsligt hur det darrade till i ett vattenglas: Något oerhört stort närmade sig, det var uppenbart.

Det där glaset kan få illustrera hur en människas (min) världsbild börjar skaka. 90-talet känns som en tid när den stora verfremdungseffekten slog till. Världen var bliven en annan – i stort och i smått.

Det ligger ingen osunt svällande svenskhet och pyr i min bakgrund, den har varit mig lika främmande den. Men vattenglaset och foliehatten – där har vi början av en ny era.

Det är svårt med andra språk, är det inte?

Då var det dags för ett axplock ur min samling av sånt som direktöversatts från engelska och låtsas vara svenska.

Först en långkörare, d v s en som snart tas upp i Svenska Akademiens ordlista. Nej, men se på fanken, jag kollade just: den finns redan! Mitt exempel (tidning) lyder: ”Hon har ett nedkokat språk”. I SAOL 2015 finns ”koka ner” som sägs betyda ”resultera i”. Man skulle även kunna säga ”koncentreras/reduceras till”. Men det är det jag som säger.

"Boil down to" är det engelska uttryck som står bakom detta nya ordlisteord. Sökning på sidor där professionella översättare bidragit visar att dessa ännu inte anammat nyordssammansättningen "koka ner" utanför buljongmakeri. Men lugn, det tar inte lång tid innan det är etablerat.

Varifrån kommer tvånget att ta in och lista synonymer till redan fullt fungerande uttryck? Hur gör engelskspråkiga för att öka sitt ordförråd, undrar man, varifrån får de sina onödiga synonymer?

Och så har vi det förbenade "förlora" eller "tappa" kilon. För de flesta innebär dessa ord en förlust men för ungefär lika många brukar just inte kiloförlust kännas sorglig.

Som kommande från den enklare världen har jag brukat säga "gå ner i vikt", som på ett annat språk, engelska, heter lose weight. Och visst betyder lose tappa/förlora, men återigen, vad ska vi sno det för när vi har en egen viktnedgång?

Slutligen citat ur en ”kvällstidning”:
"Vi har en man som anklagas för sexuella trakasserier i ovala rummet, har vi inte?"

Det kan hända att inte bara jag utan även min engelska är otidsenlig, men den sista frasen i denna mening brukar på svenska översättas med ”eller hur”, brukar den inte?

Senaste nytt från domedagsbloggaren

Häromdagen gjorde jag en känslig kamrat kränkt, arg och besviken. Jag skrev att människornas hjärnor krymper.

Hm, det måste väl framgå att det inte enbart är de själva som utsätter sig för denna (detta?) tsantsa, nej, för se det sköter även maskinerna (apparaterna, tekniken, kalla det vad sjutton som helst) om. Ett hjärnkrympande exempel av många från min vardag: mobilen har plötsligt börjat ge en information jag inte bett om. Det kan stå så här: ”5 grader på lördag” och på raden under ”3 grader kallare än på fredag”.

Om denna korta nonsensinformation finns en del att säga. Frågan hur många grader kallare det är i dag än igår, tja, den känns lindrigt intressant, det räcker gott att veta den temperatur man eventuellt ska ut och vistas i och alltså klä sig efter. För det har en utomhustermometer tidigare visat sig vara bra. Fast man måste titta på den av egen maskin, s a s. Den skriker inte ut temperaturen varje timme.

Vad gäller mobilinformationen så har vi också – som alltid – språket. Det var en fredagskväll dessa rader dök upp. Ålrajt, för ”5 grader på lördag” – som ju då betydde ”i morgon”.

Men ”3 grader kallare än på fredag”? En svensk tolkar ”på fredag” som kommande fredag. Det borde stå ”i fredags”, som skulle innebära ”i går” eller möjligen ”på fredagen”. Allra bäst vore förstås ”i går” när det är i går som avses. Så smart kan väl en smartphone uttrycka sig?

Termiter kan käka upp stora hus, det vet var och en som kan sin Kalle Anka.

Ungefär så kommer det att gå med språket. Ingen big deal just nu, tycker folk, även de jag räknar som mina vänner.

Kom ihåg det här när språket rasat ihop och människohjärnorna blivit till russin, det säger jag bara.

Dra mig på ännu fler kärror och vagnar!

Dra mig på en liten kärra, så roligt det är med gamla uttryck! De ramlar ju också fram automatiskt i en gammal hjärna (vilket inte annat gör lika automatiskt).

Kärra som dras till Flen - framlänges

Eftersom jag går till botten med mycket sökte jag – i brist på egen litteratur om gamla talesätt – på nätet och där fanns både vagnar och kärror att gå till botten med. Dessutom visade sig dessa fordon, eller vad man ska kalla dem, oftast dras åt "fel" håll. En snabbkoll visar att den lilla kärran är något mindre förekommande än den lilla vagnen. Antagligen är ordet kärra en smula föråldrat. Men "spela roll", som ungdomen sa förr, kärra eller vagn: nog hör man att exemplen uttrycker häpnad och förvåning!

Varianterna Wiktionary ger är: ”dra mig baklänges på en liten vagn, dra mig baklänges på en vagn, dra mig baklänges och backa till Flen, drag mig baklänges".

Summering: Man dras på en kärra eller vagn, ibland dras man baklänges och ibland dras man helt enkelt utan vagn eller kärra.

Dra på trissor och mig på en liten kärra

I går beskrevs hur äldre abdikerat till ungdomens, ja, barndomens, rike. De är svaga förebilder när det handlar om modersmålet. Och apropå svaga så är det just det de gamla starka verben också blir: svaga. Som gammal kvastfening säger jag ännu ”sam” i preteritum (imperfekt) av ”simmar”. Däremot säger jag inte alltid ”summit” för verbets tredje temaform (supinum). Men det ska bli ändring på det.

Här skites högaktningsfullt i att även fler språk, däribland tyska, detta tidigare så stabila språk, också strävar mot all slags ”enkelhet” (så beskrivs det) . Enkelhet, jo, pyttsan, ju fler ord som försvinner, alternativt förenklas, desto mer krymper människans hjärna. Och det krympandet räcker bra som det är.

Små barn har under så länge som jag minns böjt starka verb som svaga och säger gedde, gådde och bärde. Numera förekommer det upp i tonåren. De svaga verben tar snart tar över som ena resistenta bakterier.

Som tidigare förutspåtts (och det behövs ingen kristallkula till det) har vuxna börjat prata barnspråk. Men priset tar – och jag säger bara dra mig på en liten kärra – ordet ”hittepå”. Kanske har ett barn sagt det först, eller en barnboksförfattare, och det är normalroligt, men att vuxna hakar på? Och använder det! Det betyder påhitt, om någon undrar, och tycks särskilt utbrett bland kulturkvinnor.

Vad sägs om pangkakor, brägge och bajonnäs? De orden har använts av barn jag känner och är skojiga felsägningar av pannkakor, grädde och majonnäs. Ge inte upp, framhärda, så kommer ditt roliga, individuella ord med i SAOL.
 I 2015 års upplaga har "hittepå" tagits med och är, enligt Akademien, ”vardagligt för påhitt”.

Dra mig på en liten kärra igen!

Ett språk som inte ändrar sig en gång i kvarten kan vara bra att ha

Detta inlägg ska hållas fritt från raljerande, skämtande och utbrott av enstaka språkpetigheter. Efter 67 år i branschen (avser alltså hela livet) vet jag att alla reagerar olika på vad andra kallar ”fel”. Och det gäller inte bara hur man talar/skriver.

Men det är konstigt hur sällan de som arbetar aktivt och yrkesmässigt med språk uttrycker sig normerande. I stället piskar de ofta på de förändringar som förmodligen skulle må bra av att bromsas.

Visst, det kan verka urtjatigt att (i denna blogg) läsa om vad ”språkfolk” gör (inte gör), men jag ÄR riktigt orolig eftersom hållningen (attityden) hos de flesta av dem är densamma man ser i andra sammanhang. Rädsla för att inte ”hänga med” gör att även äldre flyter med i allt ”modernt”.

Ungdomen sköter sitt utan att snegla mycket på föräldrar och de ännu äldre. Dessa kan i sin tur inte nog uttrycka sin hipphet beträffande språk, kläder och nöjeskonsumtion. Jag har inte precis gått fri från beteendet och ser det därför extra tydligt.

Nå, jag struntar egentligen i hur folk klär sig och vad de trallar på för musik, bara de delar med sig av ett så bra basspråk som möjligt. Det gäller förstås i första hand dem som arbetar med språk.

Folk från andra länder, men även svenskar i alla åldrar, bör få tillgång till en skapligt konstant språklära och dito ordkunskap.

Annars är det ingen vits med mantran som "språket är det viktigaste för att komma in i samhället, få jobb och vidareutbilda sig" .

Det händer att man hör en bättre svenska talas av dem som inte varit länge i Sverige. Här avses inte direkt brytning utan hur meningar formas, vilka ord som används. Då brukar jag misstänka att deras läroböcker är rätt gamla. Kanske också deras lärare. Det finns förhoppningsvis många undantag från denna min fördom, om nu det är vad den är.

Lite marxism kanske kan locka till läsning?

Detta är tredje delen i trilogin ”här går vi in för språkgrejer så att det visslar om det”.

Märkligt nog förekommer i den stora tidningen ordet "trasproletariat" på ett par olika ställen – samma dag! Eller mja, exakt samma ord är det egentligen inte, ska det visa sig.

Men ”första saker först”, som engelskspråkiga säger (och lägg nu på minnet vem som var först – haha - med denna direktöversättning av ”first things first”).

I en artikel användes termen "trasproletariat" på vanligt sätt: det som betecknar den klass som (i marxistisk teori) befinner sig lägst på den s k samhällsstegen. Det egendomslösa proletariatet säljer sin arbetskraft till kapitalet medan trasproletariatet står helt utanför produktionsapparaten.

I det andra exemplet, en debattartikel, kallas dock denna utsatta samhällsklass "trashanksproletariatet". Och nu blir det svårt. Ibland känner man att något är fel, fast det kanske bara ligger litelitelite vid sidan av. Är man en sån som dessutom säger högt att man känner att något är fel blir man gärna sedd på som ett kanal 7-program (andar, spöken, exorcism).

Men sbråkmakaren vågar språnget mot såväl det okända som det kända, d v s det som känns. "Trashank" är en ”mans-person klädd i trasor”, slår SAOL fast såväl 2006 som 2015 (ordet  "mans-" står med i mindre stil, en trashank kan även vara en kvinna, m a o). Och det är klart att det finns trashankar i trasproletariatet. Men jag vågar påstå att det även finns andra trashankar. En del har gott om stålar.

Det går inte att komma längre än så här för en kännande människa, så slutsatsklämmen (Det är klart att det heter "slutklämmen" eller "slutsatsen") blir: Inte tror jag att man kan säga "trashanksproletariat"!

Och här dissekeras skuldfrågan

Då fortsätter ordrytteriet och de hårdragna historierna.

Inlägget igår började med ett skuldresonemang och apropå detta kommer här ett citat, en rubrik, och mitt andra exempel i denna intressanta trilogi (det heter INTE triologi*):

Alla män har inte skuld för övergreppen – men alla har ett ansvar

Ha skuld för något? Det låter fel. Svensk handordbok (1966, upplagan dock från 1988) visar vägen: man bär skuld eller känner den, man får den, ges den eller tar på sig den, man kan vara skuld till något, men man har den inte – utom om ett bestämningsord står före, t ex ”hon har stor/ingen skuld i detta”. Och dessutom lyder då konstruktionen ha skuld i, inte ha skuld för.

Mer korrekt hade rubriken kunnat låta: ”Alla män bär inte skuld för (alternativt: är inte skyldiga till) övergreppen – men alla har ett ansvar”

Det måste förstås tilläggas att män som inte kan ha skuld däremot kan ha skulder, men då är vi inne på ett specialområde, det pekuniära.


* På nätsidan AspergerForum ligger en kommentar från en lika luttrad person som undertecknad. I en tråd om ordet "trilogi" – ofta felstavat – skriver den luttrade:
Om tillräckligt många anser att det heter triologi, så kommer stavningen i framtiden att ändras till triologi i de officiella svenska ur-annalerna av oföränderlig korrekthet (eller dylikt). SAOL kanske?

Strunt och snus och rosor

Man bör inte kasta sten på folk, för man har alltid gjort nån skit själv. Så står det redan i bibeln (Joh 8:7). Kanske inte ordagrant, det är min översättning. Den jag tycker bäst om (1917 års övers) har f ö konjunktivformen ”kaste”* för ”kasta”. Det var stil på översättarna förr.

Med denna brasklapp åtgärdad ska några exempel på märkliga meningar ur några dagliga blad tas upp. Det kan verka petigt, men se det som en stilövning från sbråkmakarens sida. Inga personer har kommit till skada under tankeprocessen. Här kommenteras heller (nästan) aldrig privatpersoner. Mina måltavlor är yrkesmänniskor som journalister av alla slag, politiker och andra som gör anspråk på uppmärksamhet. De bör behärska språket. (Själv är jag bara en bloggarbrud i mina bästa år.)

Tyvärr är det mig in på skinnet bekant hur man kan sno till det för att fixa en fin formulering. En skribent på en ledarsida skrev: ”Extremism är extremism om än förklädd i olika skrud”.

Här har vi en knepig tautologi. Vart går de flesta svenskars (åtminstone de över 62) samt Googles tankar då? Jo, skriver man bara ”om än i” får man upp fortsättningen ”gyllne dosor”.

Lustigt nog är ”om än” fel, ty i originalet står: Men strunt är strunt och snus är snus/ om ock i gyllene dosor/ och rosor i ett sprucket krus/ är ändå alltid rosor.
(Detta Frödingpoem är något att återkomma till)

Tillbaka till nutiden och ledarsidan. ”Förklä(da)” betyder att vara utklädd, maskerad, dold. (Tänk på verket Förklädd gud, av L-E Larson/H Gullberg, som alla kulturtomtar känner till). Att vara "förklädd i olika skrud" är alltså tårta på tårta. ”Om än i olika/andra kläder/ annan skrud, om än klädd på annat vis” – ja, vete sjutton, vad man borde säga. Kanske bara "extremism är extremism om än förklädd".

För den som gillar hårklyverier kommer snart mer av den varan.


*Egentligen är den nutida benämningen på detta modus optativ!

Har någon saknat ordet soggig?

Meningen ”språk förändras över tid” förekommer så ofta att om man lagt en spänn i en sparbössa för varje gång skulle man kunna köpa nåt dyrt.

Det vill till att bita sig i tungan och inte påminna om att ”över tid” dessutom är en anglicism som inte  använts i svenska särskilt länge, den har tagit ”no time” på sig att bli etablerad.

Grejen nu är att denna språkförändring går fortare än många inser. Antagligen är den inte heller möjlig att hejda. Alltså är denna blogg helt onödig, om man ska vara helt ärlig, men det kan inte hjälpas: här kommer dagens importerade ord.

"Soggig".

Senast såg jag det i ett recept. Där stod hur man skulle hantera brödskivor i en maträtt så att de inte blir "soggiga" (man skulle steka dem först). På nätet finns en mängd ”soggig” redan, så förmodligen kommer det  med i SAOL:s nästa upplaga. Användandet av ordet handlar nästan uteslutande om mat, ibland vill man ha soggigheten, ibland inte. Det är lite intressant i sig: "soggig" låter inte som en beskrivning på nåt man vill äta!

I mitt gamla engelsklexikon står att ”soggy” betyder ”uppblött, blöt, sumpig”. Eftersom det är jättelätt att förstå vilken konsistens man är ute efter föreslår jag utan att blinka svenska ord som ”uppblött, blöt, geggig, mjuk, svampig” – läsaren kan säkert bidra med fler synonymer.

Man kan undra över varför även ”soggig” behövs.

🍞🍞🍞🍞🍞🍞🍞🍞🍞🍞🍞🍞🍞🍞🍞🍞🍞🍞🍞🍞🍞🍞🍞🍞🍞🍞🍞🍞🍞🍞🍞🍞🍞🍞🍞🍞🍞🍞🍞🍞🍞 (kom ihåg att steka dem så de inte blir soggiga)

De kriminella ute i det vilda

Språkdetektiven jobbar vidare i hårdkokt Interpol-stil.

I en svensk tidningsartikel om ett mord i Frankrike fanns ett citat från borgmästaren i mordområdet: "Det är skakande att veta att det fortfarande finns en mördare där ute i det vilda."

”Där ute i det vilda", alltså. Jag antar att borgmästaren, om hon varit svensk, sagt att det är "skakande/…/att en mördare går lös." (Mördare kan ju också gå runt i städer.)

Nu sa hon i själva verket så här, visade det sig: "Il y a un criminel qui court et ça fait froid dans le dos." Den nästan exakta ordalydelsen, enligt en fransktalande i min närmaste omgivning, är ”Det springer runt en kriminell som gör att det blir kallt om ryggen”.

En sån jädrans tur att det inte är franska som påverkar oss denna gång, tänker jag, och minns tillbaka på 1700-talets alla lånord från Frankrike.

Ut på nätet igen. Vad sa då borgmästaren i de engelska tidningarna om illdådet? Jo, se på fanken, enligt dem sa hon: “It gives us the shivers to know that there is a killer in the wild.

Slutsatsen kan jag lämna åt läsaren, "det tar inte en akademisk grad att förstå" (googleöversättning av "it doesn't take an academic degree to understand").

Bortse från sista meningen, skojfriskheten ligger alltid på lur och lut och hotar att bli obegriplig för alla utom sbråkmakaren själv.

Det är är inte bara i "det vilda" som kriminella element smyger runt, skakande nog finns de även i städerna.

Mer spänning: inlärd irritation, del 2

Det är alltså professionella språkvetare som ligger bakom begreppet inlärd irritation (gårdagens inlägg). Det innebär att man blir irriterad när det språk man lärt sig som barn och som visat sig fungera plötsligt upphör med detta fläckvis eller på stora områden.

Några av de språkligt mångkunniga har berättat för pöbeln att dylik irritation är inlärd och inte medfödd. Jag tackar för möjligheten att inse något så djupt, men med tanke på hur stor min irritation är måste den nog ändå vara medfödd, den ger sig inte trots den psykologiska hjälpen att nå insikt.

Här fortsätter alltså min egen irritera(n)de verksamhet:
Ett ord som blir allt vanligare är ”inkonsistens”, använt istället för ”inkonsekvens”. Varför ett annat ord som ersätter ett sedan länge beprövat? Nå, jag brukar ju tjata om synonymrikedom, säger den uppmärksamme läsaren. Så sant, men varför knycka ord från andra språk för ett sådant ändamål, det är ju rätt konstigt.

"Inkonsistens" fanns inte i SAOL (eller några av de andra ordböcker jag letat i) förrän senaste upplagan 2015.

Vinka farväl till svenska, hälsa wassup till vår nya dialekt.

PS Engelska "inconsistent" betyder även "oförenlig, självmotsägande, ombytlig, ostadig". Kan de användas som synonyma med det svenska "inkonsekvent", det är frågan.

Inlärd irritation, del 1

Efter ca 40 år som korrekturläsare tittar jag bakåt och summerar:
Under 1970-talet ansågs sysslan mycket viktig. Lönen var låg, men en sådan brukar gå hand i hand med viktiga arbeten.
På 1980-talet tyckte många ännu att språkriktighet var nåt att hurra för, men mot slutet av decenniet började naggandet i kanten: inte är det väl såååå jävla noga hur man stavar och skriver?
På 1990-talet undervisades datorer i att ta hand om jobbet. Stort hopp sattes till de s k stavningsprogrammen och antalet korrläsare minskades.
Man sprang vidare på den inslagna vägen under 2000-talet: Äh, lägg ner korrekturen, det är nya tider på g, man måste vara mer tillåtande. Vad ska man med mossigt språk till – och gamla skitregler - nu när framtiden är här?
2010-talet ansåg framtiden vara ännu mer närvarande (fast det rent fysiskt är rätt svårt): nu skippar vi  alla gamla språksnaror. Fånga i stället språket för dagen! Huvudsaken är att man förstår!
2017 startade denna blogg som mest handlar om vad språkvetare gärna kallar ”inlärd irritation”.

Och så här ser språkproffsens historia under samma tid ut:

På 70-talet var de många, de var noggranna och normerande - inte så fult som det låter! Decenniet svämmade över av språkriktighetskultur, så till den grad att även undertecknad ibland fick nog.
Därefter kom en långsam men stadig utveckling av masochism/självförakt hos de lingvistiskt verksamma. Språkregler kastades över bord, man började övertrumfa varann i lättsinne, språktolerans, eller vad man ska kalla det, och äsch-utrop. De som förr erbjudit försvar, normer, bastioner, dragna vapen, korståg etc, kunde inte fort nog välsigna individuellt skräddarsytt språk som funkar i stunden. Det är "brukaren" som bestämmer hur språket ska hanteras. Och det blir många bud om den saken i ett digitalt paradis.

Det enda de språkgenerösa yrkesmänniskorna inte har någon förståelse för, sympati med eller tolerans mot är såna som sbråkmakaren. Vi är, som nämnts, offer för "inlärd irritation".