Rubriken i bladet löd: ”Tacksamheten är en sorts lycka”.
Själv skulle jag föredra: ”Tacksamhet är ett slags lycka”.
Sånt här minijoppel* inom ett språk är intressant: ingen har direkt rätt, ingen har direkt fel (enligt nutida individualiserade språkvård kan man säga nästan vad man vill nästan hur som helst).
För all del, det dräller av regler jag inte följt under årens lopp, gamla språkregler hör dit. Många är också de personer undertecknad retat gallfeber på utan att förstå varför (det gäller fortfarande språkliga yttranden).
Tror det var någon som kommenterade mitt omväxlande och ologiska bruk av ett slags och en slags: ”Det här är ett/en slags fruktte”. Minns inte om detsamma gällde en/ett sorts nånting. Frågan var: skulle man följa genus på sort respektive slag eller ordet det handlade om (fruktte)?
De flesta av oss haft olika känsla för det ena och det fjärde beroende på den egna åldern (vilket i sig innebär att man blir slav under en viss tidsanda) och vad eventuellt närstående/skolan ville korrigera i vårt språk.
Dem som vill ha enkelhet och komma närmare ett mer ursprungligt språk (Öh! Eh?? Öööh? Iiiii. Ääämm!) kan jag glädja med att det nu är i full gång, ty enligt tidigare normerande institutioner funkar det med ett/en slags och ett/en sorts oavsett genus på slags/sorts samt ordet det handlar om (ett fruktte, en frukt).
Jej**, som svensken utbrister, allt är tillåtet!
* små, finliriga detaljer
** Från amerikanska yay som på svenska kan sägas yippie som också är amerikanska och även kan ersättas med hurra, tjoho, prima,jojomänsan och annat. I Wales säger man hwrê och på Hawaii ia. På katalanska visca. Man måste alltså inte säga jej (yay)
