Så här års är det så mycket annat: det är sylta och lutfisk och skinkkok och fan och hans moster.
Dagens epistel blir ett stycke lamentation som går att skriva med vänster hand: om svenska som tidigare varit engelska och inte ens stöpts om (stöpt ljusen än?) utan bara körts genom en google-translate-liknande medvetenhet, m a o ingen.
”För nu” förekommer oroväckande ofta i tv-undertexter av alla slag, oroväxande ofta, skulle man kunna hitta på att kalla det. På svenska bör det översättas med ”så länge, för tillfället, för i dag, för denna vecka” m fl gamla fina ordkombinationer.
”Jag kan inte vänta på att få smaka all mat”, sa en hoppfull och hungrig, men menade ”jag kan inte bärga mig, ge mig till tåls” (och så en passande preposition). "I can’t wait" har figurerat i denna blogg förr. Jag hittar sidor (menar nu inte Google translate) som utger sig för att ge översättningar, t ex av "I can't wait to see you", som föreslås bli "jag kan inte vänta med att se dig".
Om folk tänker använda dessa sidor är det mycket svårt att föreställa sig framtidens samtal.
Och apropå samtal, ett nära dito: I radion berättades om de tillfällen vi varit nära kärnvapenkrig. Reportern sa om ett av de farliga ögonblicken att ”det var verkligen ett close call, som man brukar säga”.
Brukar man? Säger man inte att något var ”nära ögat” eller att det var”på håret” att något skedde?.
Morgondagen ska trots allt rymma en viss ödmjukhet.
