Och tiden den bara går och går

Intresserar man sig plötsligt för holocen och antropocen inser man snart att begrepp som epok, period och kanske även era, tidevarv och skede inte är vad man trott – lite synonyma på nåt vänster. När jag googlade holocen blev jag även varse att den epoken är underordnad perioden kvartär som i sin tur är underordnad eran Kenozoikum (låter som ett potensmedel). Den sträcker sig från nu och sådär 65 miljoner år bakåt. Det är inte slut där, för Kenozoikum är underordnad eonen Fanerozoikum (ett potensmedel till).

Det finns fler än trettio epoker (där holocen ingår och snart kanske antropocen), sen har vi drygt tjugo perioder ”ovanpå” dem. Över perioderna brer de större avdelningarna (ja, hjälp, hur ska man uttrycka sig?) eror (tio till antalet) ut sig och så har vi de riktigt fläskiga tidsskedena: eonerna. De är bara fyra till antalet, men alltså lååånga. Den sista (senaste, bör man säga, om denna värld tänker fortgå på samma vis), Fanerozoikum, startade vid eran Paleozoikum, perioden Kambrium, och epoken Äldre kambrium, nämligen för ca 542 miljoner år sedan. Det är tidsrymder man också kan kalla duga!

 
Ja, det blir nog, som sagt, att man slarvar lite med ord som epok, era, period och eon. 

 
I såna här sammanhang är det lätt att drabbas av samma attityd som våra antropocenlingvister och -språkvårdare: Äsch. Typ.