Det är inte så lyckat att citera sig själv, men ibland är det inte mycket annat att göra när det blåser på toppen, man är ensam och ingen annan tycks påpeka det enda rätta.
Men citera sig vore också att förhäva sig. Blygsamt hänvisas istället till två hela inlägg i Sbråk, 9 och 10 november.
Där skrev jag om fenomenet ”inlärd irritation”. För den som inte orkar se efter följer en repetition av vilka som begagnar sig av detta uttryckssätt. Jo, det är märkligt nog personer som mer eller mindre yrkesmässigt håller på med det språk som brukar kallas svenska.
Och så finns det andra som hävdar att mycket de lärt sig i skolan beträffande modersmålet ännu är användbart.
När svenska skolelever får dåliga resultat vill man att de små rackarna ska lära sig något beständigt, åtminstone så att de svarar rätt på frågor och prov.
Nå, de som gjorde precis det för 80, 70, 60 osv år sedan och, som nyss sagts, tycker att de verkligen lärde sig något under skoltiden, visar sig istället vara drabbade av en åkomma. Det är alltså språkmänniskor som diagnostiserar och de kallar den ”inlärd irritation”.
Just i skrivande stund, som det brukar heta, känner sbråkmakaren så stark mental irritation (😠) att fortsättningen samt förklaringen till detta utbrott får anstå till morgondagen.
