Den här världen ser ut att klara biffen: det finns ett mervärde i allt

Radions P1, som ger många uppslag till denna blogg, sände ett program om missbrukare. En av dem som lyckats få ordning på sin tillvaro, sa att ”det varit en skumpig resa”. Hoppsan, en person som talar svensk svenska! Nätet ger svar på hur många som tycker att man bör säga en ”bumpig resa” (engelskans ord för ”gropig, skumpig” m fl är förstås ”bumpy”).

Men säg den glädje som varar. I ett annat program berättade en ung kvinna vad det kommer att kosta henne att åka till en konsert med favoritartisten som snart kommer till Sverige: ”Jag måste köpa en outfit först och så ska jag köpa lite merch”. Ekonomin kring denna sångerska (som likt de flesta kvinnliga artister sjunger iklädd baddräkt och högklackat) har gett namn åt en världsvid triljonindustri och som dessutom, sägs det, kan komma att påverka det amerikanska valet.

”Outfit” betyder ”kläder/klädsel/dress”, det kan ingen ha missat, men ”merch” tvingade mig att leta. Det visade sig vara en förkortning av ”merchandise” (givetvis släkt med ”merkantil”) och betyder, så Wikipedia, ”kringprodukter”. Dessa omfattar den kommers i form av vanligen svindyra prylar som växer upp runt artister fotbolls- och andra lag, filmer och fan vet allt.

För denna artists tillbedjare kommer det att kosta tusentals kronor för att höra samt se henne sjunga i sin speciella outfit. Jag säger då det: Kvinnor KAN! Män har ännu kvar sjungandet i badbrallor eller kalsingar. Men så långsamt har även de börjat objektifieras, så det går väl att öka antalet kringprodukter med deras smink- och smyckesmärken etc. Fast det finns nog redan, när man tänker efter. 

Som avslutning ett enkelt och stilla utbrott om klyschor som är så tjatiga att man kolar vippen: ”Missförstå mig rätt” är ett av dem. Det används flitigt och hänvisas även till här och där som svenskt idiomatiskt uttryck, men ändå. En radiolyssnare vill likaså skrika av meningen ”Podden finns där poddar finns”. Var skulle de annars finnas? Men det är klart: med världen full av merch vet man ju inte.

”Om ni vill skaka loss mellan övningarna: känn er fria och gör så”

Allt är inte åt skogen. Det går faktiskt att notera ett och annat positivt trots ens språkdystopiska hållning. Häromdagen skrev en ung journalist ”få bukt med problem”. Denna idiomatiska fras har annars rådbråkats och lyder i de flesta fall ”komma till bukt med”, som dels låter roligt (vem vill inte komma till en bukt, helst en vacker sådan), dels är en katakres (tror jag, kolla själva). Man har blandat ihop ”komma till rätta med” och ”få bukt med”.

En annan överraskande liten historia var den om författaren som vunnit pris för sin bok och i en radiointervju sa: ”En lyssnarjury är lite hårdare att pleasa…” I den text som åtföljer programmet, som en ingress ungefär, har författaren ”översatts” när meningen citeras. Där står ”men en lyssnarjury är svårare att behaga”. Så heter det på svenska. Eller ”göra till lags”. Eller säkert andra möjliga uttryck.

Verbet ”pleasa” (från engelska ”please” med just denna innebörd) är rikligt förekommande i svenska texter på nätet. Det skrivs ”pleasa” men uttalas förstås ”plisa”. Sånt brukar bli lite som det faller sig. Svenska Akademiens ordböcker nästa för ”pleasa”. Tur att nätet kan rymma hur tjocka lexikon som helst.

 

Husmorsgymnastik, 1940-talet. Källa Carl-Adam Nycop, 75 år i Sverige 

Häromdan använde en gympaledare ett uttryck som upptog några minuter av min dyrbara tid: ”Om ni måste skaka loss lite mellan övningarna så känn er fria och gör så”. Vadå ”känner er fria”?

Naturligtvis sammanfaller engelska och svenska ibland, naturligtvis kan man ofta översätta ord för ord. Men om man letar i stor-, lill- och reptilhjärnan så minns ingen av dem ett sådant uttryck.

En gympaledare förr i tiden hade nog sagt: ”Om ni måste skaka på er lite mellan övningarna så gör det.” Engelskans ”feel free to do so” kan vara en möjlig påverkan. Ja, så löd dagens epistel. Nu tar det mer handfasta livet vid en stund.

Verkliga brott och verklig språkanvändning ur Sbråks samlingar

Dagens första exempel kommer antagligen (exemplen ligger oordnat och skvalpar) från den genre som kallas ”true crime”, alltså ”verkliga brott”. Det är en typ av program man bör känna sig tveksam inför, ibland dekoreras som bekant även en brutal verklighet med spektakulärt strössel. Men inom området finns också serier som visar hängivet polisarbete och liknande.

I denna typ av ”underhållning” läggs vanligen inte mycket krut på översättning. Inte för att jag minns hur jag råkade på två olika översättningar från samma program, kanske har samma exakt mening yttrats i ett annat sammanhang. Nå. Jag noterade först ett ställe där svenska texten löd: ”Man kan bara fantisera så mycket innan man går över gränsen”. Engelska speakerrösten sa ”you can only fantasize so much before you cross that line”.

Om den engelska meningen är det svårt att ha en åsikt, men översättningen är inte svenska. Och så fanns en annorlunda variant nån annanstans: ”man kan inte fantisera hur mycket som helst innan man går över gränsen”. Bättre, möjligen, men i vilket fall som helst verkar sånt här språk tveksamt, utan att man måste fantisera så mycket.

Häromdagen sa en svensk konstkritiker i sin analys av en uttrycksfull målning: ”Det är så mycket drama som går att hantera på en enda natt”. Här vill det gamla språkjaget ha något i stil med ”man inte hantera mer drama än så här på en natt". Fast även det låter rätt underligt. Är det bara jag som går bananas? Har någon annan modersmålstalande svensk samma funderingar? Svajar språket bara för mig och inte för Patrik Hadenius m fl?

Man pitchar och säljer in, ut och igenom tills man vill skita i det

I förrgår klagades på denna plats över historieprofessorn som påstod att väringar och normander ”pitchade” mot varandra. Dagen därpå sa en skådespelare – på uppmaning att beskriva en aktuell pjäs han spelade i – att han inte ville ”pitcha pjäsen”. Man pitchar i alla kretsar, tycks det.

Vände mig till informanten P, ur den yngre generationen (den i 35–40-åsåldern), för att höra vad den kan tänkas ”pitcha”. Det är ungefär som ”att presentera en idé”, sa P. ”Sälja in, alltså?” undrade jag. ”Ja, typ”, blev svaret. Antagligen var det vad skådespelaren avsåg i samtalet, att inte vilja "sälja in pjäsen”. Av någon anledning.

Det är som att gå på äggskal, som nutidssvensken säger, och översätter ”walk on eggshells”. Helst skulle jag vilja ”pitcha” som väringarna och normanderna: slåss mot någon. Tyvärr är denne Någon ansikts- och namnlös, men tar ändå upp stor plats kring min ringa person.

Den snabba ordboken SO har förstås med verbet ”pitcha” och ger tre betydelser: 1 (vanligen med partikeln upp) justera ton­höjd. 2 presentera idé till manus, ny produkt, tjänst m.m. för tänkbar finansiär, producent eller dylikt. 3 slå kortare golf­slag (mot green).

Den 13 januari tog bloggen upp ”sellout”, men alla innebörder och den vanligaste stavningen har fallit ur minnet. Med bindestreck? Hopskrivet eller ej?. Exempelmeningen då löd i alla fall: ”Att hon väljer ett kontorsarbete framför att sälja ut är otidsenligt”.

Jag vill skita i det här säljtermerna nu. I ett försök att bringa ordning fann jag nämligen även ”sell-through”, som säkert snart kommer att användas i vilka-sammanhang-vet-den-lede på svenska. Det står i alla fall vem som helst fritt att ”sälja igenom” saker i framtiden. Vad det betyder? Äsch, då.

En kärv pust från det förgångna då känslorna inte svallade över

Man får konstatera att varken människorna eller språkvärlden bryr sig om ens pekfingrar och varningar inför framtiden. Återstår att lägga krut på sitt  eget vittnesbörd. Det lyder ungefär: ”Så här sa/skrev man förr, och menade vanligen något med det, dessutom”.

Att ordens innebörd speglar tiden är en truism. Lyssnar man till s k språkexperter utgör detta faktum deras huvudbudskap: Språket förändras, förstår du!

Vissa dagar känns det värre att ord med en tidigare kraftfull innebörd dras genom en blekningsprocedur än att se nerfallet av engelska och politrukpladder. Samhället har tyvärr hårdnat så att ord som hot och hat kanske är de rätta att använda. I en gamlings ungdom förekom de mer sällan, för det hotades och hatades inte så till den grad.

Bild: Freestocks, Unsplash

Förnedra, kränka, håna var också något man sällan hörde, deras betydelse var också av sådant slag att de inte kunde kastas runt hur som helst. Det är i dag svårt att veta om tillvaron blivit så förändrad att de måste förekomma så ofta.

Nu har det även gått inflation i ord som hört till en privat sfär: älska, kärlek, kram, puss. Hade man i ungdomen hört någon utbrista (i en konsert eller annan församling): ”Det är så mycket käääärlek här!”, hade man svimmat av pur förvåning.

Och om man hört folk i alla samhällsklasser och åldrar säga ”älskar dig!” istället för ”hej då” i telefonen, då hade man svimmat igen. Kramar, pussar, e-moijier föreställande gulligheter – de är svåra att använda för dem som vuxit upp i ett kärvt klimat där man vare sig ”älskade. hatade” eller ”förnedrades” hej vilt.

Tankar om sakernas tillstånd. Och om språkligt förräderi och svek

Det är bara att vänja sig och slå upp en massa ord man hör varje dag. Förr irriterades jag av att det var ett väldigt tjat från alla möjliga människor när ett "för svårt” språk användes. De som då anklagades var ofta folk ur den litterära eller akademiska världen, skribenter, författare, m fl, som ansågs representera ”finkultur”.

Det som så länge man minns har kallats finkultur har aldrig utgjort ett bekymmer för mig. Inte det som ibland kallats fulkultur heller. Ett bra sätt att navigera när det handlar om kultur, nöje, underhållning etc, är att ägna sig åt det man gillar.

Talar företrädare inom något område ett språk man inte förstår eller tycker om, ja, då skiter man i dem och deras göranden samt låtanden. Ett annat bra knep – om dessa företrädare använt svåra ord och man ändå känner visst intresse för boken, konsten, musiken – är att slå upp orden eller på annat sätt ta reda på vad som menas. Bra tips, anser jag, som under (jag höll på att skriva det urslappa ”resans gång”) alla år inte lyckats lära mig fotbollsspelets regler.

Inte heller har operaentusiaster i min närhet lyckats förklara den konstartens tjusning för mig.

Men de verkar nöjda med sitt val, så det är svårt att invända.

Men nu har detta hänt: Mycket av det som yttras omkring mig, röst- eller skrivmässigt, sker på ett främmande språk. Koloratur, kontext och diskurs må vara, men varför måste man sitta och leta efter vad sell-out, gå på äggskal och pitcha betyder? Okej, äggskalen kan man förstå till nöds, men svenska är det inte. Sell-out är inte den rea man först misstänker (och den stavas sale) utan kan lika gärna vara svek, förräderi eller (beroende på ordklass) svika, förråda. M fl.

Pitcha har jag hör i en massa sammanhang, senast sa en historieprofessor: ”väringar och normander, de pitchade mot varandra”. För pitch finns massvis av betydelser, men antagligen menades just här att de ”tävlade”, eventuellt ”slogs" mot varandra. Dagens språk är hur som helst mycket svårare än en kulturartikel i DN skriven av Horace Engdahl på 1980-talet.

Uttryck som ska tolka våra känslor av vrede, glädje och förtret

Ofta hoppar man högt av mediernas formmässiga språkanvändning. Men ibland väcker det innehållsliga förvåning eller en hoppa-högt-reflex. Så här löd en nyhet idag: ”Tonåringar som är uppkopplade på nätet i vad de själva beskriver som överdrivet mycket, har högre skolfrånvaro än andra”. Överraskningarnas tid är inte förbi, som man brukat säga.

Från tonåringarna på nätet och tillbaka till gårdagens ”KABOOM”. Eftersom den typen av ljudhärmande ord ofta förekommer i serietidningar skuttar de lätt över och in i svenskan, vad man än tycker om saken. Rannsakar jag mig (händer sällan) är det nog så att vissa utrop/interjektioner är lättare att acceptera, som exempelvis ”kaboom” (vårt ”pang” eller ”bom”), vroom (”brumbrum”?) och andra från pang-, smäll-, krasch- och bomvärlden.

Värre är det med flickliga utrop som ”oops”. Bläää, så att säga. Inte heller gillar jag att svenskar säger ”aotsch” (”ouch” på originalspråk) när de menar ”aj” (ofta med tillägg av svordomsslag). Vill man uttrycka förtrytelse, harm, grämelse eller liknande, kan man (liksom informanten M) använda Stora Stygga Vargens (i Kalle Anka) frustande: ”BAH!” Och om känslan är starkare: ”DUBBELT BAH”.

De bokstäver som fått föreställa fnitter har i serier skrivits ”TIHI”. Ett något längre utrop som är svårt att tåla för somliga, men ibland smittat oss själva, är ”O MAJ GADD”. Det handlar inte om tandvärk utan är ett allmänt rop som inbegriper vår fader som är i himlen: HERREGUD! Som man sa innan JU ESS EJ vräkte sig in i våra hjärnor.



PS Piia Takala har skrivit en pro gradu-avhandling (magisteruppsats, tror jag) vid Jyväskylä universitet i Finland. Titeln är ”Affektiva uttryck i serietidningen Kalle Anka” och där kan man läsa mer om BAH! Det dubbla bah-et finns inte med i uppsatsen, men det gör ”Bah! Bah! Och bah upphöjt till fyra!”