Varför gör svenskar så här? Nejdå, jag är inte bättre själv. Varifrån kommer denna trängtan till Anglosaxien? Och varför blir det ofta till och med löjligt? Ett annat ganska vanligt uttryck i genren är ”ett big no-no”. Här kan man hitta översättningssidor med mer eller mindre mått av självaktning som ger svenska varianten ”ett stort nej-nej”. Eller ”en stor nej-nej” (se genusproblemet ovan). På sajten HiNative (i grunden ett jättebra initiativ) beskriver en engelsktalande vad man menar med frasen "big no-no". Jo, det är something you shouldn’t do.
Om det gick att utnämna Självklarheternas Självklarhet skulle denna förklaring ligga bra till. Det är så puckat, korkat, knäppt, koko, vrickat, fånigt, knasigt att man inte finner ord (jo, det gjorde jag visst, många, dessutom) för saken. Vi har annars lite gamla svenska ord att ta till: förbjudet, olämpligt, otillåtligt, olovligt. Är sammanhanget inte helt allvarligt, går det bra med olämpligt, opassande, skadligt, eller massor av andra.
Som om det inte räckte finns även det flitigt använda ”dos and don’ts”. Man får stå ut med att ens eget språk inte alltid har samma ”snärtiga” formuleringar. I ett nätforum skrev en person att om det skulle förklaras för en treåring skulle man kunna säga ”saker man bör/ska göra och saker man inte ska/bör/får göra”.
Det riktigt intressanta med den här typen av begrepp (jag sa det häromdan) är att de får en rejäl skjuts i svenska dagstidningar kring 2013, vad nu det beror på.
