En påminnelse om varför jag sitter här och låter. T ex kan en läsare undra (texten i förrgår) vad det är för fel på ett verb som ”efterfråga”. Jo, det och liknande ord har länge gått vid sidan av det omfattande engelska inflytandet: ”vanligt folk” har förvandlat sitt förhållandevis enkla språk till ett byråkratiskt trots att det alltid tjatats om att man ska tala/skriva enkelt.
Det tycks nästan vara en drift hos nutidsmänniskor att tala som en rapport. ”Jag efterfrågade kostråd”, säger de och menar ”frågade efter” (eller ”bad om”). Snart kommer nog ”efterhöra”.
Men när jag nu skriver att ”efterfråga” är ett typiskt byråkratord slår det mig att man inte hör talas så mycket om byråkratspråk längre.
Det påminner om begreppet snuttifierning som började användas på 80-talet. Framför allt beskrev det en ny medievärld där korta texter och filmsnuttar blev allt vanligare i takt med modern teknik. Nu, när man inte längre hör ordet sägas ut, är snuttifieringen genomförd och präglar de flestas liv. Det är en intressant/tragisk vändning.
Söker man efter ord som exemplet ”efterfråga” händer det vanliga: man hamnar hos Institutet för de inhemska språken som består av finska språkvårdsavdelningen, ordboksavdelningen och svenska avdelningen. Det är svårt att inte tycka att Institutets uppgift: ”språkvård av finska och svenska språken, rådgivning och ordboksarbete” m m, sköts med större frenesi än hos den svenska motsvarigheten.
Här finns förklaringen till varför man (jag) blir irriterad på ord av typen efterfråga. För såna här partikelverb gäller följande (citatet från ovanstående institut):
I många fall har fasta sammansättningar och motsvarande lösa sammansättningar mer eller mindre samma betydelse. Det finns dock ofta en stilskillnad, så att de fasta sammansättningarna är mer formella och skriftspråkliga än de lösa. Det gäller till exempel avtorka – torka av, ifylla – fylla i, inlämna – lämna in, medta – ta med, uppvärma – värma upp, utdela – dela ut. Språkvården brukar rekommendera att lösa sammansättningar av sådana verb ska användas i vanlig sakprosa för att texten ska bli ledigare.
Tänk om detta kunde läsas av alla dem som är påverkade av, ja, vilka, egentligen? Såna där konsulter som står och pratar på kick-offer och entusiasmeringsmöten av alla de slag? Influerare? Vilka satans bloggare/vloggare som helst?
Det var kanske också hos formaliapratarna som det numera jättevanliga ”oaktat” fick en renässans eller varifrån det nu plötsligt kom uppfarande ur historiens djup.
Och ”säkerställa”. Nån dag ska jag räkna hur många ”säkerställa” vissa myndighetspersoner kan knöla in i en enda mening.
söndag 31 maj 2020
lördag 30 maj 2020
Fenrisulven skulle säga ”varsågod”, inte ”du är välkommen”
Ett par rätt underliga yttranden lösgjorde sig häromdagen (ur mängden av andra konstiga dito). Ett av dem går att följa rätt in i amerikansk engelska, vad gäller det andra vete fåglarna.
Det ena (som är svårt att hitta härkomst till) är: ”det är inga konstigheter”. Det kanske mest underhållande är att situationerna brukar vara såna att det verkligen inte ÄR några konstigheter man håller på med. Och just det brukar man sällan påpeka. Det kan exempelvis gälla något socialt man planerat med olika människor, och plötsligt dyker den här meningen upp istället för ”OK” eller ”då säger vi så”. Någon säger sitt lugnande "Fint, det är inga konstigheter”.* En hel massa gånger har jag svalt ett: ”Nej, varför skulle det vara det?”
Nästa är tydligare, för det är ett nytt sätt att säga ”varsågod” på. Säg att någon hjälpt en, gjort en tjänst, liten eller stor. När man då säger ”tack” kontrar ofta hjälparen med ”inga problem”. Eller (det skrev jag om tidigare nån gång) så blir svaret ”ingen fara”.
För en som lärde sig svenska innan språket till hälften bestod av engelska ter sig yttrandet väldigt konstigt. Förklaringen finns givetvis att finna, som det heter, "ett knapptryck bort".
Nu hittade jag ett litet avsnitt på Youtube, ”English with Lucy”, (tonvikt på brittisk engelska) där en tjej föreslår en massa sätt att säga ”varsågod” på. Lucy kallar varianten ”no problem” ett uttryck med en ”något amerikansk” anstrykning. Ja, därifrån kommer givetvis detta "inga problem" som får en att känna sig skyldig till att ha skapat sådana!
Engelska ”you’re welcome” är vad många svenskar lärt sig betyda ”varsågod” på det språket och det kan ju också räcka finfint egentligen.
Men här i landet, i affärer, t ex, kan man höra expediter i stället för ”varsågod” säga ”du är välkommen”. Det är då bergen brister, alla fjättrar slits och Fenrisulven sliter sig.
Det ena (som är svårt att hitta härkomst till) är: ”det är inga konstigheter”. Det kanske mest underhållande är att situationerna brukar vara såna att det verkligen inte ÄR några konstigheter man håller på med. Och just det brukar man sällan påpeka. Det kan exempelvis gälla något socialt man planerat med olika människor, och plötsligt dyker den här meningen upp istället för ”OK” eller ”då säger vi så”. Någon säger sitt lugnande "Fint, det är inga konstigheter”.* En hel massa gånger har jag svalt ett: ”Nej, varför skulle det vara det?”
Nästa är tydligare, för det är ett nytt sätt att säga ”varsågod” på. Säg att någon hjälpt en, gjort en tjänst, liten eller stor. När man då säger ”tack” kontrar ofta hjälparen med ”inga problem”. Eller (det skrev jag om tidigare nån gång) så blir svaret ”ingen fara”.
För en som lärde sig svenska innan språket till hälften bestod av engelska ter sig yttrandet väldigt konstigt. Förklaringen finns givetvis att finna, som det heter, "ett knapptryck bort".
Nu hittade jag ett litet avsnitt på Youtube, ”English with Lucy”, (tonvikt på brittisk engelska) där en tjej föreslår en massa sätt att säga ”varsågod” på. Lucy kallar varianten ”no problem” ett uttryck med en ”något amerikansk” anstrykning. Ja, därifrån kommer givetvis detta "inga problem" som får en att känna sig skyldig till att ha skapat sådana!
Engelska ”you’re welcome” är vad många svenskar lärt sig betyda ”varsågod” på det språket och det kan ju också räcka finfint egentligen.
Men här i landet, i affärer, t ex, kan man höra expediter i stället för ”varsågod” säga ”du är välkommen”. Det är då bergen brister, alla fjättrar slits och Fenrisulven sliter sig.
* Nej, det där var inget bra exempel, men just nu har jag inget ur verkliga livet, bara minnen...
fredag 29 maj 2020
Behärskar man inte de svåra orden finns enklare varianter att tillgå
Flosklernas floskel, nej, förresten, en av dem, är gårdagens ”vi ska titta på det här”, till intet förpliktigande. Samlar man på såna här dekorationsord – med det avses ord med en gammal svensk motsvarighet som inte längre duger – så blir listan längre och längre för var dag.
Det känns konstigt att t o m barn kan säga saker som ”efterfråga”. Förmodligen även ”de facto” (som oftast kan utelämnas utan att det märks), "implicit", och resonerar kring ”evidens”.
Som hörande till de äldre känner man av en mental distansering. Och se där kom ett till! Naturligtvis har denna distansering vuxit – även i sin mest konkreta betydelse – eftersom coronan har satt agendan (hör, man kan själv om man vill!).
När vi nu är inne på distanseringen kan det vara på sin plats att påpeka något om uttalet. Det heter inte distansiering. Skulle man vara osäker på om ett ord slutar på -ering eller -iering är det bara att tänka på infinitiven, grundformen. "Identifiera, elektrifiera" och för all del de enkla "variera" och "kopiera". De finns sen länge i vårt ordförråd och en optimistisk sbråkmakare tänker att det skulle gå av sig självt att göra substantiv av dem om man vill! Liksom av "distansera" och "validera": och då blir det inte distansiering och validiering som man hör akademiskt utbildat folk säga.
Det är bäst att låta bli att använda ord som är svåra, effekten av det där hänga-med-snackandet blir inget vidare.
Samma sak gäller virituell och universiell, felsägningar som är vanliga. Det är nog inte längre så att det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta. Det är det krusidulligt sagda som förmodligen är dunkelt tänkt.
Det känns konstigt att t o m barn kan säga saker som ”efterfråga”. Förmodligen även ”de facto” (som oftast kan utelämnas utan att det märks), "implicit", och resonerar kring ”evidens”.
Som hörande till de äldre känner man av en mental distansering. Och se där kom ett till! Naturligtvis har denna distansering vuxit – även i sin mest konkreta betydelse – eftersom coronan har satt agendan (hör, man kan själv om man vill!).
När vi nu är inne på distanseringen kan det vara på sin plats att påpeka något om uttalet. Det heter inte distansiering. Skulle man vara osäker på om ett ord slutar på -ering eller -iering är det bara att tänka på infinitiven, grundformen. "Identifiera, elektrifiera" och för all del de enkla "variera" och "kopiera". De finns sen länge i vårt ordförråd och en optimistisk sbråkmakare tänker att det skulle gå av sig självt att göra substantiv av dem om man vill! Liksom av "distansera" och "validera": och då blir det inte distansiering och validiering som man hör akademiskt utbildat folk säga.
Det är bäst att låta bli att använda ord som är svåra, effekten av det där hänga-med-snackandet blir inget vidare.
Samma sak gäller virituell och universiell, felsägningar som är vanliga. Det är nog inte längre så att det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta. Det är det krusidulligt sagda som förmodligen är dunkelt tänkt.
torsdag 28 maj 2020
Nu ska vi ta och se över det här i stället för att bara titta på det
Försåtligt, skrev jag i går, är det ständiga utbytandet av svenska ord mot engelska. Lägg märke till ordet utbytande. Utbyte är något annat, vilket också förekommer mellan olika språk, men nu var det riktigt de små detaljerna det skulle handla om.
Varje svensk har hört tusentals gånger hur någon (ofta politiker) som ska se över en fråga eller ett problem – kanske rentav åtgärda det – i stället säger ”vi ska titta på det här”.
En än värre och om möjligt passivare variant är ”vi ska sätta oss ner och tita på det här”.
Nu räcker inte mina engelskkunskaper till för att begripa varifrån det där tittandet kommer. Det är mycket svårt att slå upp ett så här vagt uttryck. Letar man på ”we’re going to look at this” så används det nog inte alls som det svenska ”vi ska titta på det här”. Och dessutom är det inte många träffar på engelska uttrycket. Det tycks vara vanligare med ”look into” något när man menar ”undersöka” eller ”se över”.
Detta gäckar undertecknad som ändå är stensäker på att det på något vis tagit sig hit via amerikansk engelska. Men att det blivit lite fel på vägen. Hur som helst kommer här en räcka synonymer för detta slappa ”titta på” som försiggår i mångas trutar: ”undersöka, behandla, ta sig an, skaffa information om, granska” och för all del även ”titta närmare på”: det låter aningens mer aktivt än det nästan klyschiga ”vi ska titta på det”.
Nu räcker inte mina engelskkunskaper till för att begripa varifrån det där tittandet kommer. Det är mycket svårt att slå upp ett så här vagt uttryck. Letar man på ”we’re going to look at this” så används det nog inte alls som det svenska ”vi ska titta på det här”. Och dessutom är det inte många träffar på engelska uttrycket. Det tycks vara vanligare med ”look into” något när man menar ”undersöka” eller ”se över”.
Detta gäckar undertecknad som ändå är stensäker på att det på något vis tagit sig hit via amerikansk engelska. Men att det blivit lite fel på vägen. Hur som helst kommer här en räcka synonymer för detta slappa ”titta på” som försiggår i mångas trutar: ”undersöka, behandla, ta sig an, skaffa information om, granska” och för all del även ”titta närmare på”: det låter aningens mer aktivt än det nästan klyschiga ”vi ska titta på det”.
onsdag 27 maj 2020
”Men herregud, sbråkmakaren är galen, man förstår ju för tusan!”
Det var häromdagen som radiojournalisten sa: ”Ja, här får vi dra ett streck i debatten” och jag tänkte mitt vanliga: ”Vad säger du, människa?”. Och nu hörs det lika vanliga suset från bloggens läsare: ”Men herregud, hon är galen, man förstår ju!”
Kom ihåg det mantrat, en dag kan det bli intressant att se dess bäring.
Den som slår på huvudordet ”streck” i ett verk som Svenskt språkbruk får sig följande till livs: som fasta uttryck finns ”dra” eller ”stryka ett streck över något” (allom bekant, väl?) och ”något är ett streck i räkningen” (en missräkning) eller ”håller streck” (motsvarar förväntningar). Man finner även frasen ”och därmed sätter vi streck i debatten” (d v s sätter stopp).
Visst tycks det som petitesser, men ändå: mängder av idiomatiska fraser och ordvändningar är på väg ut. Journalisten sa ”vi får dra ett streck i debatten” och handordboken ger ”sätter”– dock utan "ett" – streck i debatten: är det ens något att nöta tangenter på?
Tänk det tycker jag nog. Går man till amerikanska Merriam-Webster-ordboken står under ”draw the line” (eller draw a line”) att det har betydelser som i ”här går gränsen mellan bra och dålig konst” eller ”hemtjänsten städar rummen men gränsen går vid fönsterputsning”.
Här har jag översatt till ”gräns” som vi brukat använda i de här uttrycken – inte ”linje”. Dessutom har vår motsvarighet till detta bildliga uttryck vanligen formulerats med ”går”, inte "drar". Och absolut inte ”dra en linje”.
Därför hade det varit bättre om journalisten ”satt” ett streck i debatten istället för ”dragit” det. Anglicismer är inte bara några engelska ord som trycks in i språket, här pågår ett försåtligt utbytande av små subtila uttryckssätt som tidigare gjort svenska till svenska.
Detta är ingens fel och allas.
Kom ihåg det mantrat, en dag kan det bli intressant att se dess bäring.
Den som slår på huvudordet ”streck” i ett verk som Svenskt språkbruk får sig följande till livs: som fasta uttryck finns ”dra” eller ”stryka ett streck över något” (allom bekant, väl?) och ”något är ett streck i räkningen” (en missräkning) eller ”håller streck” (motsvarar förväntningar). Man finner även frasen ”och därmed sätter vi streck i debatten” (d v s sätter stopp).
Visst tycks det som petitesser, men ändå: mängder av idiomatiska fraser och ordvändningar är på väg ut. Journalisten sa ”vi får dra ett streck i debatten” och handordboken ger ”sätter”– dock utan "ett" – streck i debatten: är det ens något att nöta tangenter på?
Tänk det tycker jag nog. Går man till amerikanska Merriam-Webster-ordboken står under ”draw the line” (eller draw a line”) att det har betydelser som i ”här går gränsen mellan bra och dålig konst” eller ”hemtjänsten städar rummen men gränsen går vid fönsterputsning”.
Här har jag översatt till ”gräns” som vi brukat använda i de här uttrycken – inte ”linje”. Dessutom har vår motsvarighet till detta bildliga uttryck vanligen formulerats med ”går”, inte "drar". Och absolut inte ”dra en linje”.
Därför hade det varit bättre om journalisten ”satt” ett streck i debatten istället för ”dragit” det. Anglicismer är inte bara några engelska ord som trycks in i språket, här pågår ett försåtligt utbytande av små subtila uttryckssätt som tidigare gjort svenska till svenska.
Detta är ingens fel och allas.
tisdag 26 maj 2020
Min dom över dom: dom i alla lägen är det enda raka
En stor svensk tidning citerar en förmodligen engelsktalande tv-kanal, och nyheten gäller tidigare försvunna människor som nu hittats avlidna: ”- Jag är säker på att det är dem, säger den biträdande polischefen”.
Det tycks ha smittat stora delar av befolkningen, jätteproblemet att skilja på de och dem, något som kanske uppträdde i enstaka skoluppsatser förr. Och på tal om det ja, här kan man också representera olika skolor. Ta en exempelmening som ”han hör till dem som tyckte om frukt”. Många kommer att välja ”till de som” och språkfolk kommer att vara med på noterna.
Kör i vind (man får inte göra annat än köra i vind numera, morr) för promenet i just den positionen (kanske), men i sin helhet blir problemet inte bättre p g a det ruggigt omfattande engelska inflytandet. Hittade en text ur en uppenbarligen översatt bok:
Jag minns när polisen kom tillbaka en vecka senare, sa att det visst var något fel, att dem borde hört av sig vid det här laget. Hur dem sa att dem var ledsna att dem inte kunnat göra en utredning från första början, att det gått för lång tid, fanns det bevis på någonting är dem sen länge borta nu.
Det tycks ha smittat stora delar av befolkningen, jätteproblemet att skilja på de och dem, något som kanske uppträdde i enstaka skoluppsatser förr. Och på tal om det ja, här kan man också representera olika skolor. Ta en exempelmening som ”han hör till dem som tyckte om frukt”. Många kommer att välja ”till de som” och språkfolk kommer att vara med på noterna.
Kör i vind (man får inte göra annat än köra i vind numera, morr) för promenet i just den positionen (kanske), men i sin helhet blir problemet inte bättre p g a det ruggigt omfattande engelska inflytandet. Hittade en text ur en uppenbarligen översatt bok:
Jag minns när polisen kom tillbaka en vecka senare, sa att det visst var något fel, att dem borde hört av sig vid det här laget. Hur dem sa att dem var ledsna att dem inte kunnat göra en utredning från första början, att det gått för lång tid, fanns det bevis på någonting är dem sen länge borta nu.
Det här är förstås ett skräckexempel, men kanske inte länge till. Just den här typen av översättningar kommer att ta sig in i folks (särskilt då yngres) hjärnor och man kan försöka föreställa sig den lärare som ska rätta till en sånt här när såväl samhällsinstanser som enskilda ger blanka fan i eländet.
Inför dom i alla lägen, det tycks vara enda chansen. Låt boken ovan sätta agendan, som man säger: ”Dom sa att dom var ledsna att dom inte kunnat gör något”. Och så får läsaren gissa vilka dom dom är.
Ja, det här får väl dra ett streck i dagens inlägg. Hugade läsare kan fundera över den förra meningen till i morgon.
Inför dom i alla lägen, det tycks vara enda chansen. Låt boken ovan sätta agendan, som man säger: ”Dom sa att dom var ledsna att dom inte kunnat gör något”. Och så får läsaren gissa vilka dom dom är.
Ja, det här får väl dra ett streck i dagens inlägg. Hugade läsare kan fundera över den förra meningen till i morgon.
måndag 25 maj 2020
Det är inte var dag sbråkmakaren får leta fram luktsaltet
Som man ropar får man svar! Skulle man kunna säga. Bönhörd! Skulle man också kunna säga.
För bara några dagar sen, 21 maj, skrev jag om maskinöversättarverktyget Google Translate.
För bara några dagar sen, 21 maj, skrev jag om maskinöversättarverktyget Google Translate.
I en text från 2015 framgick att diverse sakkunniga inte var alltför hoppfulla inför att den typen av översättning skulle förbättras. Frågan var om något nytt hänt på området sen dess.
Det verkar inte så. Men här i bloggen ska något ovanligt ske snart. Då ska nämligen hänvisas till radioprogrammet Språket och det ska även rekommenderas, vilken sällan händer på denna plats Många tycker att det är något trevligt att lyssna på i största allmänhet. Själv brukar jag bli arg. Det beror på den slöåsikt som ständigt upprepas: "Språk har alltid förändrats". Den är oerhört tjatig. Naturligtvis är den även sann, men de förändringar som pågått sen Evas och Adams tid har fram till för något decennium sedan varit av en fördröjd karaktär.
I dag ändrar sig språket på en (ber om ursäkt!) pisskvart. Då blir effekten en annan och allvarligare än att småputtrande skratta åt, något som brukar vara vanligt i programmet. Utom i dagens Språket, när två riktiga tungviktare inom ämnet (översättning) fick komma till tals. Den ene var Aarne Ranta (professor vid institutionen för data- och informationsteknik, Göteborgs universitet), som inte gav stort hopp beträffande maskinöversättningar, i alla fall inte förrän ”man löser hela AI-problemet och kan skapa en artificiell intelligens som är lika bra som människan och kan använda all den kunskap och erfarenhet som en människa har”.
Person nummer två heter Alex Katourgi. Det framgick att han (trots sin relativa ungdom) behärskar svenska språket på ett sätt man sällan stöter på ens hos ärrade rävar. Att han dessutom uppvisar en allvarlig språksyn och inser vad ett språk är till för, är inte något typiskt för gemene man. Så mitt uppe i rådande tjoflöjt-synsätt – ”huvudsaken är att man förstår” – får man nästan ta fram luktsaltet. Så nära var jag att svimma av förvåning.
Språket, sa jag, program i P1 med rubriken ”Så känner du igen översättningssvenska”.
Det verkar inte så. Men här i bloggen ska något ovanligt ske snart. Då ska nämligen hänvisas till radioprogrammet Språket och det ska även rekommenderas, vilken sällan händer på denna plats Många tycker att det är något trevligt att lyssna på i största allmänhet. Själv brukar jag bli arg. Det beror på den slöåsikt som ständigt upprepas: "Språk har alltid förändrats". Den är oerhört tjatig. Naturligtvis är den även sann, men de förändringar som pågått sen Evas och Adams tid har fram till för något decennium sedan varit av en fördröjd karaktär.
I dag ändrar sig språket på en (ber om ursäkt!) pisskvart. Då blir effekten en annan och allvarligare än att småputtrande skratta åt, något som brukar vara vanligt i programmet. Utom i dagens Språket, när två riktiga tungviktare inom ämnet (översättning) fick komma till tals. Den ene var Aarne Ranta (professor vid institutionen för data- och informationsteknik, Göteborgs universitet), som inte gav stort hopp beträffande maskinöversättningar, i alla fall inte förrän ”man löser hela AI-problemet och kan skapa en artificiell intelligens som är lika bra som människan och kan använda all den kunskap och erfarenhet som en människa har”.
Person nummer två heter Alex Katourgi. Det framgick att han (trots sin relativa ungdom) behärskar svenska språket på ett sätt man sällan stöter på ens hos ärrade rävar. Att han dessutom uppvisar en allvarlig språksyn och inser vad ett språk är till för, är inte något typiskt för gemene man. Så mitt uppe i rådande tjoflöjt-synsätt – ”huvudsaken är att man förstår” – får man nästan ta fram luktsaltet. Så nära var jag att svimma av förvåning.
Språket, sa jag, program i P1 med rubriken ”Så känner du igen översättningssvenska”.
söndag 24 maj 2020
Det blir lätt ogynnsamma efterverkningar av ett kasst språkbruk
Då och då läser man (som jag, häromdagen) om att det bör ställas språkkrav på dem som söker jobb inom äldreboenden eller hemtjänst, d v s att de ska kunna bra svenska. Låter rimligt.
Vad som låter ännu rimligare är att journalister som arbetar inom medier ska kunna bra svenska. Här är en rubrik i en av våra största morgontidningar, antagligen från en typisk coronahändelse:
”Jag tänkte äntligen när ambulansen kom”
Som jag själv är rätt van att läsa svenska tog det ändå någon sekund innan budskapet i rubriken gick fram och min tanke hann först gå en konstig väg: Hm, när ambulansen kom kunde personen äntligen tänka, kanske efter ett kortare glapp i minnet, en svimning, kanske. Nej, så här skulle det ha varit:
”Jag tänkte ’ÄNTLIGEN!’ när ambulansen kom”
Även om mitt förslag inte är det bästa, så är det bra mycket bättre än det ursprungliga. Man ser mer och mer av denna språkosäkerhet som kommer att ge upphov till en än större osäkerhet när läsare/tittare/lyssnare ska utsättas för den dag efter dag. Något liknande har skett med följande citat, som SVT står bakom:
Tv-kändisen har blivit av med flera uppdrag i sviterna av det erkända sexköpet.
I SAOL och SO förklaras ordet ”sviter” som ”ogynnsamma efterverkningar av sjukdom”. Det finns möjligen de som kallar ett erkänt sexköp för ”sjukdom”, men det är såvitt undertecknad vet ännu inte den allmänna uppfattningen.
Vad som däremot kan kallas ogynnsamma efterverkningar är att nyanser och lyhördhet beträffande ordval uppträder när språket drabbas av bristsjukdomar.
Vad som låter ännu rimligare är att journalister som arbetar inom medier ska kunna bra svenska. Här är en rubrik i en av våra största morgontidningar, antagligen från en typisk coronahändelse:
”Jag tänkte äntligen när ambulansen kom”
Som jag själv är rätt van att läsa svenska tog det ändå någon sekund innan budskapet i rubriken gick fram och min tanke hann först gå en konstig väg: Hm, när ambulansen kom kunde personen äntligen tänka, kanske efter ett kortare glapp i minnet, en svimning, kanske. Nej, så här skulle det ha varit:
”Jag tänkte ’ÄNTLIGEN!’ när ambulansen kom”
Även om mitt förslag inte är det bästa, så är det bra mycket bättre än det ursprungliga. Man ser mer och mer av denna språkosäkerhet som kommer att ge upphov till en än större osäkerhet när läsare/tittare/lyssnare ska utsättas för den dag efter dag. Något liknande har skett med följande citat, som SVT står bakom:
Tv-kändisen har blivit av med flera uppdrag i sviterna av det erkända sexköpet.
I SAOL och SO förklaras ordet ”sviter” som ”ogynnsamma efterverkningar av sjukdom”. Det finns möjligen de som kallar ett erkänt sexköp för ”sjukdom”, men det är såvitt undertecknad vet ännu inte den allmänna uppfattningen.
Vad som däremot kan kallas ogynnsamma efterverkningar är att nyanser och lyhördhet beträffande ordval uppträder när språket drabbas av bristsjukdomar.
lördag 23 maj 2020
Käket från matstället tar man ej bort, men hem (kan sjungas*)
Underligt är det egentligen hur lätt människor byter enkla, fullgoda ord i sitt modersmål mot främmande. Ja, nu ser många inte engelska som främmande, men ändå!
Det slog mig häromdagen efter att ha hört folk prata om takeaway. Eller takeaway-mat. Det var människor i min närhet och det var ett program på radion: ”jag köper takeaway oftare nu, vi ska ha takeaway ikväll.” O s v.
Det finns världens enklaste svenska översättning till denna låda man köper med sig hem: hämtmat. Ordet är inte långsökt eller ens sökt, det har ingen konstig eller främmande klang – varför blir det då takeaway? En inte alltför noggrann undersökning visar att ”takeaway” används mindre av amerikaner (som vanligen säger ”to go” för saker att ”ta med”) och britter (som säger ”take out” för samma sak).
Det här påminner om hur märket Walkman för engelsktalande innebar en bärbar musikspelare, medan svenskar (och möjligen fler) sa ”freestyle” (som är en sportterm) om samma 80-talspryl. (Introducerad 1979, för att vara noga)
Tillbaka till takeaway som är ett komiskt ord, för man tar snarare hem sin mat än bort, vilket ju ”away” främst betyder. Alltså: ”bort” från restaurangen i och för sig, men beaktar man allt det här borde ”hämtmat” vara det enda raka. Vad gäller ordet, alltså. För övrigt bör man laga sin mat själv i högre grad. Så kallad hem-mat!
Det slog mig häromdagen efter att ha hört folk prata om takeaway. Eller takeaway-mat. Det var människor i min närhet och det var ett program på radion: ”jag köper takeaway oftare nu, vi ska ha takeaway ikväll.” O s v.
Det finns världens enklaste svenska översättning till denna låda man köper med sig hem: hämtmat. Ordet är inte långsökt eller ens sökt, det har ingen konstig eller främmande klang – varför blir det då takeaway? En inte alltför noggrann undersökning visar att ”takeaway” används mindre av amerikaner (som vanligen säger ”to go” för saker att ”ta med”) och britter (som säger ”take out” för samma sak).
Det här påminner om hur märket Walkman för engelsktalande innebar en bärbar musikspelare, medan svenskar (och möjligen fler) sa ”freestyle” (som är en sportterm) om samma 80-talspryl. (Introducerad 1979, för att vara noga)
Tillbaka till takeaway som är ett komiskt ord, för man tar snarare hem sin mat än bort, vilket ju ”away” främst betyder. Alltså: ”bort” från restaurangen i och för sig, men beaktar man allt det här borde ”hämtmat” vara det enda raka. Vad gäller ordet, alltså. För övrigt bör man laga sin mat själv i högre grad. Så kallad hem-mat!
* och nämligen på melodin till Betlehems stjärna (Gläns över sjö och strand)
fredag 22 maj 2020
Vilken fashionabel klubb skulle man gärna vilja vara med i?
Och nu blir det språkinnehållslig folklorism! Nej, slå för guds skull inte upp ordet, det heter nog folklore. Och förresten är det inte heller en helt korrekt beteckning för dagens epistel.
Ofta ser/hör man smarta saker som folk sagt och ibland blir uttrycken kvar som citat. Ju äldre upphovsperson desto svårare att kolla riktigheten, förstås, och många av de här klyftigheterna hinner nog bättras på med åren.
Något som stannat i mitt minne är vad Groucho Marx lär ha sagt när han inbjöds att bli medlem i en exklusiv klubb: "Jag vill inte vara med i en klubb som kan acceptera sådana som mig som medlemmar."
Men ibland kan folk säga saker som inte är särskilt kvicka, men ändå passar bra i sammanhanget. Yttras de med fermitet, kan det gå riktigt bra. Så t ex häromdagen när man intervjuade en person som blivit föreslagen att bli nästa LO-bas, och på frågan om hur nära ett beslut det var, svarade: ”Ingenting är klart förrän det är klart”. Nej, så är det ju, tänkte åhöraren, som påverkades av tonfallet mer än utsagans innehåll.
Men ibland lyckas det inte så bra. I en tidning (på ”lätta sidan”) stod ett citat från en amerikansk skådespelare (född 1994): ”Jag har alltid känt att du aldrig ska glömma att du bara är en person. Även om du inte är som andra så är du precis som alla andra.”
Det må vara hänt, men i den skådisens klubb vill man inte gärna vara med.
Ofta ser/hör man smarta saker som folk sagt och ibland blir uttrycken kvar som citat. Ju äldre upphovsperson desto svårare att kolla riktigheten, förstås, och många av de här klyftigheterna hinner nog bättras på med åren.
Något som stannat i mitt minne är vad Groucho Marx lär ha sagt när han inbjöds att bli medlem i en exklusiv klubb: "Jag vill inte vara med i en klubb som kan acceptera sådana som mig som medlemmar."
Men ibland kan folk säga saker som inte är särskilt kvicka, men ändå passar bra i sammanhanget. Yttras de med fermitet, kan det gå riktigt bra. Så t ex häromdagen när man intervjuade en person som blivit föreslagen att bli nästa LO-bas, och på frågan om hur nära ett beslut det var, svarade: ”Ingenting är klart förrän det är klart”. Nej, så är det ju, tänkte åhöraren, som påverkades av tonfallet mer än utsagans innehåll.
Men ibland lyckas det inte så bra. I en tidning (på ”lätta sidan”) stod ett citat från en amerikansk skådespelare (född 1994): ”Jag har alltid känt att du aldrig ska glömma att du bara är en person. Även om du inte är som andra så är du precis som alla andra.”
Det må vara hänt, men i den skådisens klubb vill man inte gärna vara med.
torsdag 21 maj 2020
De flesta på jorden förstår inte varandra. Kan datorer fixa det?
Sedan ett antal decennier tillbaka finns, som de flesta inser, mängder av digitalt lagrade texter. I en översättningsmodell (den Google Translate bygger på) lät man ”en algoritm få tillgång till extremt mycket skriven text på två språk”. Detta utgjorde i sin tur underlag ”för att göra bra gissningar” av, och översättningen ”sker mening för mening och ju mer text det finns att tillgå desto bättre blir gissningarna”.
”Algoritmen”, skriver artikelförfattaren Viktor Ström, ”väljer den översättning som har högst sannolikhet att vara rätt. Ändå blir det inte sällan fel”. Anna Sågvall Hein, professor emerita i datorlingvistik vid Uppsala universitet, säger (jag påminner om att texten skrevs 2015) att Google Translate använts så mycket att webben blivit full av dåliga maskinöversättningar och ”de översättningarna förs sedan in i systemet igen och programmet lär sig då från felaktiga texter. Felen blir självförstärkande”. Hon anser också att det finns en ”gräns för hur långt ett statistiskt verktyg kan komma”.
Artikeln slutar i moll: ”Någon lösning för perfekt översättning syns ännu inte vid horisonten”. Men det var alltså fem år sedan ovanstående skrevs, och nu är uppgiften för sbråkmakaren att ta reda på hur det går i dag för maskinöversättarbranschen.
onsdag 20 maj 2020
De kommer att ta mig bort haha, hoho hihi, till den roliga gården
Hur går det till när gårdagens exempelord ”hjärtgripande” i Google Translate blir ”cardiac arrest”? Antagligen så:här: GT ”vet” att svenska har en mängd sammansatta ord som får särskrivna varianter på engelska. ”Säkerhetsbälte”, t ex, översätter GT korrekt till ”seat belt”.
Men vid hjärtgripande blir det stopp. GT, som måste vara berett på att det även här kan handla om ett ord som särskrivs på engelska, har att välja mellan något på ”heart” eller ”cardiac”. Nu är det mycket sällan något har med ”cardiac” att göra på svenska – om det inte handlar om ett medicinskt ord som ”kardiolog”, hjärtläkare. Beträffande ordets andra del, ”gripande”, tolkar GT det som samma ord som också kan innebära ”arrestera”.
Nu finns det gränser för hur mycket man orkar gräva, men ”arrestera” går som mycket annat tillbaka på latin. SAOB ger synonymer som ”hejda, kvarhålla, uppehålla”. Franska ”arrêter” betyder ”sluta, stanna, stoppa, arrestera”.
Skriver man ”hjärtgripande” i GT är det ett obekant ord för översättningsverktyget som däremot svarar rätt för ”hjärtstopp” på engelska: ”cardiac arrest”. Ingen jag känner är bekant med svenska ”hjärtgripande”, medan folk har hört ”hjärtknipande”. Där har GT lite mer på fötter och svarar ”heartwarming”.
Det går inte att maskinöversätta språk, så det är ingen idé att bli ilsken på GT. Men riktigt fundersam blir man av det faktum att SAOL i sin senaste upplaga (2015) tagit med det underliga ”hjärtevärmande”. Ordet finns i den större SAOB, med belägg från slutet av 1800-talet. Sen existerar det inte i någon av ordlistorna – till för fem år sen!
Svenska Akademien m fl språkvårdare tycks arbeta i samma riktning som de digitala algoritmerna: i första steget knådar man om svenskan till en översatt engelska. Sen blir det ingen match att översätta via verktyg som GT. I det långa loppet dör på det här viset inte bara svenska utan alla språk. Engelska blir ett andefattigt huvudspråk och resten dialekter.
Eller så har man drabbats av konspirationstänkande och riskerar att bli arresterad, eller satt på dårhus. Som i Napoleon XIV:s tidiga raplåt ”They're coming to take me away”.
Men vid hjärtgripande blir det stopp. GT, som måste vara berett på att det även här kan handla om ett ord som särskrivs på engelska, har att välja mellan något på ”heart” eller ”cardiac”. Nu är det mycket sällan något har med ”cardiac” att göra på svenska – om det inte handlar om ett medicinskt ord som ”kardiolog”, hjärtläkare. Beträffande ordets andra del, ”gripande”, tolkar GT det som samma ord som också kan innebära ”arrestera”.
Nu finns det gränser för hur mycket man orkar gräva, men ”arrestera” går som mycket annat tillbaka på latin. SAOB ger synonymer som ”hejda, kvarhålla, uppehålla”. Franska ”arrêter” betyder ”sluta, stanna, stoppa, arrestera”.
Skriver man ”hjärtgripande” i GT är det ett obekant ord för översättningsverktyget som däremot svarar rätt för ”hjärtstopp” på engelska: ”cardiac arrest”. Ingen jag känner är bekant med svenska ”hjärtgripande”, medan folk har hört ”hjärtknipande”. Där har GT lite mer på fötter och svarar ”heartwarming”.
Det går inte att maskinöversätta språk, så det är ingen idé att bli ilsken på GT. Men riktigt fundersam blir man av det faktum att SAOL i sin senaste upplaga (2015) tagit med det underliga ”hjärtevärmande”. Ordet finns i den större SAOB, med belägg från slutet av 1800-talet. Sen existerar det inte i någon av ordlistorna – till för fem år sen!
Svenska Akademien m fl språkvårdare tycks arbeta i samma riktning som de digitala algoritmerna: i första steget knådar man om svenskan till en översatt engelska. Sen blir det ingen match att översätta via verktyg som GT. I det långa loppet dör på det här viset inte bara svenska utan alla språk. Engelska blir ett andefattigt huvudspråk och resten dialekter.
Eller så har man drabbats av konspirationstänkande och riskerar att bli arresterad, eller satt på dårhus. Som i Napoleon XIV:s tidiga raplåt ”They're coming to take me away”.
tisdag 19 maj 2020
Ingen medicinsk fråga, men man undrar: griper eller kniper det?
Eftersom språket nu befinner sig i ett helt annat läge än det som användes för bara något decennium sedan blir man osäker allt oftare: Va? Kan man säga så? Dessa båda frågor ställer jag mig dagligen. Det är uppenbart att många tycker att det inte spelar så stor roll. Och själv blir man sedd som rättshaverist. Men om rättshaveristen själv får uttrycka något om detta faktum så kan det t ex ske på franska:à la bonne heure – låt gå för det, då!
Det dök upp ett av de ord som låter underliga (och som säkert behandlats förr i denna blogg): ”Se skådespelaren NN i detta hjärtgripande drama”. I SAOL fanns inte ordet i 1973 års upplaga, därefter började det dyka upp, men undertecknads känsla av ”hjärtgripande” griper inte direkt tag om hjärtat, snarare skrynklar det till hjärnan.
Det är nåt skumt med detta, ordet ”gripande” för något ”rörande” finns ju redan. Och räcker väl? Lika konstigt är ett ord som inte hör till dem jag använder (någonsin): ”hjärtknipande”.
Vara hur det vill med detta gripande och knipande, en riktigt rolig sak inträffar om man i Google Translate (varning för det verktyget i allmänhet!) skriver ordet ”hjärtgripande” och vill ha översatt till engelska. GT ger då ”cardiac arrest”, vilket är ett begrepp för det allvarligare tillståndet ”hjärtstopp”. Och nu blir det riktigt gripande: arrestera någon är ju detsamma som att gripa vederbörande.
Hur man ska greppa (det är ingen ände på skämten) de här uppgifterna är frågan och säkert inte gjort i en handvändning. Läsaren får ge sig till tåls till morgondagen.
Det dök upp ett av de ord som låter underliga (och som säkert behandlats förr i denna blogg): ”Se skådespelaren NN i detta hjärtgripande drama”. I SAOL fanns inte ordet i 1973 års upplaga, därefter började det dyka upp, men undertecknads känsla av ”hjärtgripande” griper inte direkt tag om hjärtat, snarare skrynklar det till hjärnan.
Det är nåt skumt med detta, ordet ”gripande” för något ”rörande” finns ju redan. Och räcker väl? Lika konstigt är ett ord som inte hör till dem jag använder (någonsin): ”hjärtknipande”.
Vara hur det vill med detta gripande och knipande, en riktigt rolig sak inträffar om man i Google Translate (varning för det verktyget i allmänhet!) skriver ordet ”hjärtgripande” och vill ha översatt till engelska. GT ger då ”cardiac arrest”, vilket är ett begrepp för det allvarligare tillståndet ”hjärtstopp”. Och nu blir det riktigt gripande: arrestera någon är ju detsamma som att gripa vederbörande.
Hur man ska greppa (det är ingen ände på skämten) de här uppgifterna är frågan och säkert inte gjort i en handvändning. Läsaren får ge sig till tåls till morgondagen.
måndag 18 maj 2020
Det är vare sig nödvändigt att segla eller härma sina barn
Att intressera sig för verb på -era kan vara något att syssla med i åratal framåt om viruset blir långvarigt. Börjar man undra över hur många -era-verb man kan komma på kan det låta: ”resonera, parkera, promenera, jonglera, navigera” (hejda mig, någon…)
Många av dem (dock inte alla!) överensstämmer med tyska verb som slutar på -ieren. För romanska språk kan motsvarigheten (hos exempelvis italienska), bli verbslut på -ire, -are,-ere. Nu tänker kanske någon på latinska uttryck som kommit till en genom åren: ”navigare necesse est”. Är man sjöintresserad och tycker att det låter tjusigt kan man googla uttrycket och söka hos sidan ”faktoider” så blir man av med ytterligare en illusion i raden av dem som rykt förr.
Projektet med -era går åt helsike för långt, både åt sidan och bakåt språkmässigt. Bättre då att hålla sig till det egna gnället om dagens engelska modeord, där vi har massor i -erakategorin. I går konstaterades att "dedikerad" finns, men icke verbet "dedikera". Jo, i betydelsen ”tillägna” finns ordet, men stavas då (SAOL) med c som uttalas som k. Eller för all del, inte av alla. Sätt inte igång jättegamla latinkunniga människor på detta, de kan komma att bli lika mångordiga som undertecknad, och då angående c-ets uttal i latin.
Ett annat numera vanligt -era-verb är ”indikera” som verkar glida ur sina tidigare mer tekniska områden. ”Ange, påvisa förekomst av ngt”, så beskrivs innebörden i SAOL (2015), som dock ger ytterligare en: ”antyda”. Det är en nylig förändring. I 2006 års upplaga finns den inte med.
Och om man googlar detta ord (engelska "indicate" har länge betytt "antyda") kan man finna ”Han indikerade att det kan bli lättnader”. Eller det töntiga ”Han indikerade att hon skulle puffa till kuddarna han vilade mot”. Det senare är ur en bok översatt från engelska. Det är framför allt underhållningsvärlden (böcker, filmer, tv-serier) som kommer att få yngre människor att tala en annan svenska än sina far- och morföräldrar. Barnens föräldrar har delvis vuxit upp med det här. Dessutom härmar de barnen i allt (kolla kläderna!), för att hänga med, antagligen. I äldre tider var det barnen som lärde av föräldrarna. Det här kommer att bli kul.
Många av dem (dock inte alla!) överensstämmer med tyska verb som slutar på -ieren. För romanska språk kan motsvarigheten (hos exempelvis italienska), bli verbslut på -ire, -are,-ere. Nu tänker kanske någon på latinska uttryck som kommit till en genom åren: ”navigare necesse est”. Är man sjöintresserad och tycker att det låter tjusigt kan man googla uttrycket och söka hos sidan ”faktoider” så blir man av med ytterligare en illusion i raden av dem som rykt förr.
Projektet med -era går åt helsike för långt, både åt sidan och bakåt språkmässigt. Bättre då att hålla sig till det egna gnället om dagens engelska modeord, där vi har massor i -erakategorin. I går konstaterades att "dedikerad" finns, men icke verbet "dedikera". Jo, i betydelsen ”tillägna” finns ordet, men stavas då (SAOL) med c som uttalas som k. Eller för all del, inte av alla. Sätt inte igång jättegamla latinkunniga människor på detta, de kan komma att bli lika mångordiga som undertecknad, och då angående c-ets uttal i latin.
Ett annat numera vanligt -era-verb är ”indikera” som verkar glida ur sina tidigare mer tekniska områden. ”Ange, påvisa förekomst av ngt”, så beskrivs innebörden i SAOL (2015), som dock ger ytterligare en: ”antyda”. Det är en nylig förändring. I 2006 års upplaga finns den inte med.
Och om man googlar detta ord (engelska "indicate" har länge betytt "antyda") kan man finna ”Han indikerade att det kan bli lättnader”. Eller det töntiga ”Han indikerade att hon skulle puffa till kuddarna han vilade mot”. Det senare är ur en bok översatt från engelska. Det är framför allt underhållningsvärlden (böcker, filmer, tv-serier) som kommer att få yngre människor att tala en annan svenska än sina far- och morföräldrar. Barnens föräldrar har delvis vuxit upp med det här. Dessutom härmar de barnen i allt (kolla kläderna!), för att hänga med, antagligen. I äldre tider var det barnen som lärde av föräldrarna. Det här kommer att bli kul.
söndag 17 maj 2020
Konstigt att man längtar bort nån gång? Till trastens glada sång?
Ingen tvingar mig att skriva här. Fast jo, något av ett inre tvång finns det nog. Ett par av läsarna antyder att det måste röra sig om en diagnos av någon form. Kanhända det, ja, man ser så mycket underligt omkring sig och denna blogg är en av konstigheterna.
Det går att bli hur inkrökt som helst. Det är väl f ö en del av coronaeffekten. Och nu noterar jag att jag nyss skrev ordet "antyder" och då måste här till en sån där inkrökt utvikning. Verbet antyda kommer att tas upp i morgon (eller så), men då i en annan form. För riktigt färdigt var det inte med verben på -era (se gårdagens dedicera).
Men även de mest språkdedikerade kan få nog av hela skiten och utbrista ”oh, give me a break” på främmande språk. Man skulle även kunna ropa ”oh give me a brake”, vilket möjligen är (långsökt humoristiskt) ett uttryck för samma sak.
Men ett par små fina kommentarer ur radion ska ändå återges. När jag hör den typen av yttranden kommer tanken osökt: Vad i h-e hade en radiolyssnare 1956 eller 1987 tänkt om språket? Men nu är det 2020 och ingen pratar längre töntigt. Här följer lite nyspråk.
Journalist: Den här reportern har fått en unik access till statsministern
Politiker: Jag kände till att industrin har efterfrågat en plattform
Själv efterfrågar man likaså access till en plattform. Exempelvis en bekväm säng och så något lugnande på nattduksbordet bredvid.
Det går att bli hur inkrökt som helst. Det är väl f ö en del av coronaeffekten. Och nu noterar jag att jag nyss skrev ordet "antyder" och då måste här till en sån där inkrökt utvikning. Verbet antyda kommer att tas upp i morgon (eller så), men då i en annan form. För riktigt färdigt var det inte med verben på -era (se gårdagens dedicera).
Men även de mest språkdedikerade kan få nog av hela skiten och utbrista ”oh, give me a break” på främmande språk. Man skulle även kunna ropa ”oh give me a brake”, vilket möjligen är (långsökt humoristiskt) ett uttryck för samma sak.
Men ett par små fina kommentarer ur radion ska ändå återges. När jag hör den typen av yttranden kommer tanken osökt: Vad i h-e hade en radiolyssnare 1956 eller 1987 tänkt om språket? Men nu är det 2020 och ingen pratar längre töntigt. Här följer lite nyspråk.
Journalist: Den här reportern har fått en unik access till statsministern
Politiker: Jag kände till att industrin har efterfrågat en plattform
Själv efterfrågar man likaså access till en plattform. Exempelvis en bekväm säng och så något lugnande på nattduksbordet bredvid.
lördag 16 maj 2020
Ett förslag från en riktigt dedikerad sbråkbloggare: låt oss slå vad!
Javisst ja, från igår, uttrycket ”rulla ut”! Jag gav ingen svensk översättning så där som jag brukar, man skulle kunna tro att det, exempelvis, handlar om gräsmattor man köper per rulle. Men nu i dag läste jag om ett test (det handlar om viruset, förstås) som snart ”kan rullas ut”.
Antagligen är detta bildliga uttryck inte jättegammalt på engelska heller (det finns både som substantiv, ”a rollout” och partikelverb ”roll out”). Och en mängd engelsktalande skrattar åt vad de själva kallar corporate bull shit, som f a används inom affärsvärlden*.
Det prima lexikonet Merriam-Webster förklarar ”roll out” så här: to introduce (something, such as a new product) especially for widespread sale to the public. Alltså kan verbet översättas med ”introducera, presentera, införa” eller varför inte ”lansera”?
Och när vi ändå är inne på den stora mängd verb som slutar på -era kommer här ytterligare exempel ur dagens medieskörd: En mäklarfirma säger i sin annons att den har ”dedikerade mäklare” som tar hand om kunderna. Det här är ett adjektiv skapat till verbet "dedikera" som, hör och häpna, egentligen inte finns i de två moderna ordböckerna, SAOB och SO, på den användbara sidan svenska.se/tre
”Dedikerad” finns med, och ges synonymen ”hängiven”. Verbet "dedicera", stavat med c, har innebörden ”tillägna”. Så har det brukat heta: att man dedicerade, tillägnade, någon något. Böcker, t ex, följande kan stå på försättsbladet: ”Till Bertil från författaren”.
Ett och samma ord egentligen men med gamla respektive nya betydelser. "Hängiven", som sagt, ett välkänt svenskt ord, kan sägas vara synonymt med ”trogen, entusiastisk, engagerad, uppslukad av något”.
Ska vi slå vad om vilket ord som ska vara det enda att överleva i svenskan?
Antagligen är detta bildliga uttryck inte jättegammalt på engelska heller (det finns både som substantiv, ”a rollout” och partikelverb ”roll out”). Och en mängd engelsktalande skrattar åt vad de själva kallar corporate bull shit, som f a används inom affärsvärlden*.
Det prima lexikonet Merriam-Webster förklarar ”roll out” så här: to introduce (something, such as a new product) especially for widespread sale to the public. Alltså kan verbet översättas med ”introducera, presentera, införa” eller varför inte ”lansera”?
Och när vi ändå är inne på den stora mängd verb som slutar på -era kommer här ytterligare exempel ur dagens medieskörd: En mäklarfirma säger i sin annons att den har ”dedikerade mäklare” som tar hand om kunderna. Det här är ett adjektiv skapat till verbet "dedikera" som, hör och häpna, egentligen inte finns i de två moderna ordböckerna, SAOB och SO, på den användbara sidan svenska.se/tre
”Dedikerad” finns med, och ges synonymen ”hängiven”. Verbet "dedicera", stavat med c, har innebörden ”tillägna”. Så har det brukat heta: att man dedicerade, tillägnade, någon något. Böcker, t ex, följande kan stå på försättsbladet: ”Till Bertil från författaren”.
Ett och samma ord egentligen men med gamla respektive nya betydelser. "Hängiven", som sagt, ett välkänt svenskt ord, kan sägas vara synonymt med ”trogen, entusiastisk, engagerad, uppslukad av något”.
Ska vi slå vad om vilket ord som ska vara det enda att överleva i svenskan?
* Mot bloggens van hänvisas
här till en brutal amerikansk komiker på irländsk bullshit-sida: https://sociable.co/business/corporate-bullshit/
fredag 15 maj 2020
Det är antagligen mycket skojigare att rulla hatt än att äta den!
Ansvarig för Bokmässan detta pandemiår, då mycket av planering kastas om eller bort, säger: ”min utgångspunkt är att vi behöver se förändrade restriktioner om vi ska rulla ut plan A”.
”Rulla ut plan A?” Jodå, visst förstår jag vad som sägs, men det är engelska. Plan A (samt B, C och hur många nu folk kan få till) sitter nog redan inristade i svenskar. Jag vet inget om dessa bokstavsplaneringsuttryck, men jag skulle kunna äta upp min hatt om de visade sig vara svenska. Egentligen. Förmodligen har man förr i världen sagt ”ursprungsplan” och ”alternativ plan”.
Det är inte bara mässgeneraler som rullar grejer: ”Också i Danmark vill man rulla tillbaka kontrollerna som infördes till följd av coronavirusets spridning”. Man skulle kunna översätta ”rulla tillbaka” i sömnen. Naturligtvis kommer det från ”roll back”. Jag fick lyssna en gång till på detta citat ur ett radioinslag för att begripa sammanhanget.
Rulla tillbaka betyder alltså ”dra tillbaka”. Under ett par sekunder uppfattade jag ”rulla tillbaka” som ”återinföra”, motsatsen till vad som avsågs, alltså.
Antagligen är jag bara korkad.
torsdag 14 maj 2020
De utpräglade individuella dialekter vi talar blir en black om foten
Vad ska man säga, då? hoar mina pikare. Ja, t ex ”detta blir min utgångspunkt”. Läsaren kan säkert tänka ut nåt eget. Men det är just tänka ut eget som börjat gå i stå.
De tidigare inläggsutfallen har alltså sin grund i att få ”kulturälskare” bryr sig om den här språkliga omvandlingen. Har med egna öron hört att många kritiserar dåligt korrekturläst/skriven litteratur, undertexter som är riktigt kassa m m, m m. Ändå är det som om fartblindheten kring läsaläsa och konsumerakonsumera kultur gör att få stannar upp och kräver vanlig hygglig kvalitet. Det gör mig besviken.
Kulturpersonligheter (och deras följare) tycker att det är coolt och ballt att lägga sig till med de nya glosorna (som snabbt kommer att bytas ut). När så många frestas av detta skapas några miljoner individuella språk (tack, alla sociala medier!) och där sitter folk och randomhaxxar.
Se bara hur jag själv skojar. På så vis får vi svårare att förstå varann. Märker man det ens?
onsdag 13 maj 2020
Många vantrivs inte i kulturlivet medan en del faktiskt gör det
Efter att ha skrivit ett par tre inlägg som ingen ändå fattar gör jag ett avbrott och återgår till det vanliga. Nej, förresten, ångrar mig genast, det här är inte genomharvat än!
Det hände sig att jag såg en hänvisning till ett av Freuds kända verk, ”Vi vantrivs i kulturen”. Utan att ha mycket till övers för Freud (misstänker jag, men är samtidigt rätt okunnig i ämnet) ville jag gärna sno den titeln och skriva boken själv. Tills kulturkritikern Leif Zern slår mig på fingrarna (även om detta skedde redan 30 december 2006 i DN):
Men titeln ”Vi vantrivs i kulturen” förtjänar en varningsetikett. Med ”kulturen” avser han [Freud] inte kulturlivet. Det visar bara hur långt vi avlägsnat oss från hans bistra analys – hos oss är ju kulturbegreppet sedan länge på glid in i fritidssektorn och upplevelseindustrin.
Ja, hur rätt har inte Zern, den boktitel jag är ute efter är givetvis ”Vi vantrivs i kulturlivet”. Kanske ska ”vi” också bytas mot ”jag”. Påfallande många tycks omfatta det underhållande kulturkoncept Zern pekar på i citatet och verkar inte vantrivas.
Det är sent på jorden. Och mitt i en världsomspännande sjukdom söker de välbeställda kulturupplevelser att lindra den andliga nöden med. Tipsen viner i luften: Läs denna bok! Streama denna serie! De kulturbulimiska uppmaningarna följs av omdömen om det föreslagna: ”tänkvärd, läsvärd, drabbande, berörande – boken griper taaag!
”Läsvärd”? – hur kan man veta vad andra kallar ”läsvärt”? ”Berörande”? – samma sak här, det väl ändå fråga om något subjektivt? Jag saknar en torrare och sakligare litteratur- och ja, kulturkritik, som är mer beskrivande än tipsande.
Nu ska bloggen återgå till det likformigt, konformt enformiga, språk som beskriver vår värld. Jag tar det härifrån.
Det hände sig att jag såg en hänvisning till ett av Freuds kända verk, ”Vi vantrivs i kulturen”. Utan att ha mycket till övers för Freud (misstänker jag, men är samtidigt rätt okunnig i ämnet) ville jag gärna sno den titeln och skriva boken själv. Tills kulturkritikern Leif Zern slår mig på fingrarna (även om detta skedde redan 30 december 2006 i DN):
Men titeln ”Vi vantrivs i kulturen” förtjänar en varningsetikett. Med ”kulturen” avser han [Freud] inte kulturlivet. Det visar bara hur långt vi avlägsnat oss från hans bistra analys – hos oss är ju kulturbegreppet sedan länge på glid in i fritidssektorn och upplevelseindustrin.
Ja, hur rätt har inte Zern, den boktitel jag är ute efter är givetvis ”Vi vantrivs i kulturlivet”. Kanske ska ”vi” också bytas mot ”jag”. Påfallande många tycks omfatta det underhållande kulturkoncept Zern pekar på i citatet och verkar inte vantrivas.
Det är sent på jorden. Och mitt i en världsomspännande sjukdom söker de välbeställda kulturupplevelser att lindra den andliga nöden med. Tipsen viner i luften: Läs denna bok! Streama denna serie! De kulturbulimiska uppmaningarna följs av omdömen om det föreslagna: ”tänkvärd, läsvärd, drabbande, berörande – boken griper taaag!
”Läsvärd”? – hur kan man veta vad andra kallar ”läsvärt”? ”Berörande”? – samma sak här, det väl ändå fråga om något subjektivt? Jag saknar en torrare och sakligare litteratur- och ja, kulturkritik, som är mer beskrivande än tipsande.
Nu ska bloggen återgå till det likformigt, konformt enformiga, språk som beskriver vår värld. Jag tar det härifrån.
tisdag 12 maj 2020
Att vilja konservera 1971 i rödvinsgelé låter OK Men kulturelit?
Den som ser tillbaka på de två senaste inläggen kan tro sig skönja en förändringsobenägen typ där bakom. Det är så roligt, man måste skratta, för kanske är det inte så fel (den meningen går
f ö att sjunga på melodin till Hellsings låt om den trekantige gubben).
Vad är det tidens tand åstadkommer med en?
I samband med utbrotten om nutidens kulturkonsumtion letar jag likasinnade. Det ska visa sig intrikat, för dessa och jag är ändå inte kompatibla (ett modernt ord jag lärt mig använda). Vi gormar på liknande sätt men delar varken väg eller mål.
Hur ska t ex denna arma sbråkbloggare kunna raljera över någon kulturelit när det egentligen inte finns någon? Det är gott om wannabees (hahaha, såna ord!) men det är en annan sak. Roligt då att snubbla över Jesper Högström som kämpade emot den roll han skulle få som litteraturrecensent (en kamp han förlorade): ”Jag skulle läsa böcker genom det filter som tvånget att formulera åsikter om dem utgör.” Se där en hederlig åsikt!
Det är även lätt att känna samförstånd med Aase Berg och Niklas Wahllöf som i sin bok Glädjehuset Sverige (2017) skriver: ”Att sitta i mysfåtöljen och ha mindful hemmakväll med en bok är passiv aggressivitet.” Meningen är lika kul som den trekantige gubben.
Den pålitlige rabulisten Jonas Thente (DN-medarbetare) tycks svinga sitt huggsvärd även mot undertecknad i en artikel från 2010 (om motståndet mot Slussen), där han går till storms mot vad som kallas ”Kultureliten”:
Det utmärkande för gruppen tycks vara att den mest består av fördettingar i pensionsåldern vars högsta önskan det är att konservera 1971 i rödvinsgelé och underteckna protestlistor mot alla som tycker annorlunda.
Konservera 1971 i rödvinsgelé låter rätt bra, tycker jag. Men att därvidlag buntas ihop med en ”kulturelit”? Nä, då kommer den trekantige in igen och får mig att skratta.
Vad är det tidens tand åstadkommer med en?
I samband med utbrotten om nutidens kulturkonsumtion letar jag likasinnade. Det ska visa sig intrikat, för dessa och jag är ändå inte kompatibla (ett modernt ord jag lärt mig använda). Vi gormar på liknande sätt men delar varken väg eller mål.
Hur ska t ex denna arma sbråkbloggare kunna raljera över någon kulturelit när det egentligen inte finns någon? Det är gott om wannabees (hahaha, såna ord!) men det är en annan sak. Roligt då att snubbla över Jesper Högström som kämpade emot den roll han skulle få som litteraturrecensent (en kamp han förlorade): ”Jag skulle läsa böcker genom det filter som tvånget att formulera åsikter om dem utgör.” Se där en hederlig åsikt!
Det är även lätt att känna samförstånd med Aase Berg och Niklas Wahllöf som i sin bok Glädjehuset Sverige (2017) skriver: ”Att sitta i mysfåtöljen och ha mindful hemmakväll med en bok är passiv aggressivitet.” Meningen är lika kul som den trekantige gubben.
Den pålitlige rabulisten Jonas Thente (DN-medarbetare) tycks svinga sitt huggsvärd även mot undertecknad i en artikel från 2010 (om motståndet mot Slussen), där han går till storms mot vad som kallas ”Kultureliten”:
Det utmärkande för gruppen tycks vara att den mest består av fördettingar i pensionsåldern vars högsta önskan det är att konservera 1971 i rödvinsgelé och underteckna protestlistor mot alla som tycker annorlunda.
Konservera 1971 i rödvinsgelé låter rätt bra, tycker jag. Men att därvidlag buntas ihop med en ”kulturelit”? Nä, då kommer den trekantige in igen och får mig att skratta.
måndag 11 maj 2020
"Allt är kultur" kan väl numera översättas med "allt är konsumtion"
Gårdagens inlägg avslutades med de ironiska uppmaningarna "Läs!" Och "Anbefalles!"
Förklaring:Yrkesmässiga omständigheter ledde mig, en korrekturläsare, in i kulturbevakning (tidning). Ovant, även om landets seriösa kulturkritik och -debatt var något jag tog på allvar.
Det skulle man inte behöva göra länge, snart skulle ”kultur” och ”nöje” slås ihop på tidningar, liknande skedde i andra medier. Det var som om 60-talets ”nyenkelhet” på nåt besynnerligt vis blev verklig i slutet av 80- och början av 90-talet. Med lite andra förtecken och efterdyningar.
På 60-talet hävdade många kulturarbetare att ”allt är kultur”. Och det hade de givetvis rätt i om man ser till ordet kulturs ursprungliga betydelse. Men som sig bör (eller: borde) kom den tidens allt-är-kultur-förespråkare från revolutions- och vänsterhåll. Nu omfamnas dessa ideal av medelklassen som tågar på led, slaviskt följande mediers presentation av kultur (och nöje, för den delen) som vilken konsumtion som helst.
Och då blir det helt andra villkor för konsten. Och konstnärer måste också leva. De som förr ofta hade en påvrare livsstil uppträder nu i SVT:s lek-, inrednings- eller matprogram när de inte skriver böcker, målar eller komponerar.
Litteratur-, konst-, ja, all kulturkritik och dito debatt har transformerats till konsumentupplysning och ett annat tonfall kommit in i den s k kulturvärlden. De två ord som inledde det här inlägget skulle komma att avsluta var och varannan recension: Läs! Tag och läs/se/lyssna! Anbefalles!
Den vrålsnabba tekniken hjälpte till. Tips och topplistor snodde utrymmet, allt fler människor läste samma böcker, liksom varenda bokcirkel utan självaktning. Och kvinnorna – de största kulturkonsumenterna – reagerar inte över att kallas just kulturkonsumenter. Mammon som behärskar konsten: så, bl a, ser strömlinjeformningen ut.
Förklaring:Yrkesmässiga omständigheter ledde mig, en korrekturläsare, in i kulturbevakning (tidning). Ovant, även om landets seriösa kulturkritik och -debatt var något jag tog på allvar.
Det skulle man inte behöva göra länge, snart skulle ”kultur” och ”nöje” slås ihop på tidningar, liknande skedde i andra medier. Det var som om 60-talets ”nyenkelhet” på nåt besynnerligt vis blev verklig i slutet av 80- och början av 90-talet. Med lite andra förtecken och efterdyningar.
På 60-talet hävdade många kulturarbetare att ”allt är kultur”. Och det hade de givetvis rätt i om man ser till ordet kulturs ursprungliga betydelse. Men som sig bör (eller: borde) kom den tidens allt-är-kultur-förespråkare från revolutions- och vänsterhåll. Nu omfamnas dessa ideal av medelklassen som tågar på led, slaviskt följande mediers presentation av kultur (och nöje, för den delen) som vilken konsumtion som helst.
Och då blir det helt andra villkor för konsten. Och konstnärer måste också leva. De som förr ofta hade en påvrare livsstil uppträder nu i SVT:s lek-, inrednings- eller matprogram när de inte skriver böcker, målar eller komponerar.
Litteratur-, konst-, ja, all kulturkritik och dito debatt har transformerats till konsumentupplysning och ett annat tonfall kommit in i den s k kulturvärlden. De två ord som inledde det här inlägget skulle komma att avsluta var och varannan recension: Läs! Tag och läs/se/lyssna! Anbefalles!
Den vrålsnabba tekniken hjälpte till. Tips och topplistor snodde utrymmet, allt fler människor läste samma böcker, liksom varenda bokcirkel utan självaktning. Och kvinnorna – de största kulturkonsumenterna – reagerar inte över att kallas just kulturkonsumenter. Mammon som behärskar konsten: så, bl a, ser strömlinjeformningen ut.
söndag 10 maj 2020
Går det för fort finns risken att man tappar kontakt med marken
Oroväckande ofta går tankarna till människors önskan att strömlinjeformas. Från början (tror jag) användes ordet i aerodynamiska sammanhang, men kan – som de flesta ord och uttryck – även förstås bildligt. Strömlinjeform är en sådan som ”ger minsta möjliga luftmotstånd” (SAOL). Men det är inte oproblematiskt att göra en bil strömlinjeformad, ,säger Wikipedia: "En sådan kropp kan nämligen inte sägas ha god aerodynamik eftersom bilen då tenderar att lyfta i höga farter”.
Pandemin har gjort den mänskliga anpassningsviljan mer synbar. Samtidigt med karantänbestämmelserna kom från höger och vänster tips om vad man bör/kan/ska läsa, titta och lyssna på. Kulturprogram och dito sidor (i den mån de förtjänar namnet) ger pöbeln råd.
Den rekommenderas att läsa Camus Pesten, Márquez Kärlek i kolerans tid, Boccaccios Decamerone och annan pandemilitteratur. Och folk gör det! Enskilt eller i sina bokcirklar. Vad – i modern tid – har skapat dessa horder av flata och viljelösa personer som suger åt sig exakt samma rekommendationer?
Den växande medelklassen är stöpt i en form, en strömlinjeform, som är på väg att tappa markkontakten, precis som bilen i Wikipedias exempel. Var det inte så att stora delar av denna nyss nämnda medelklass i sin ungdom protesterade mot kälkborgerlighet? Jag begär inga stora demonstrationer eller kraftfulla slagord, det vore bara kul att se lite fler individer röra sig från de allfarvägar som den snabba tekniken byggt.
Stryktipset är ett tips att förstå sig på, men resten? Varför vill människor ledas i stora skaror åt samma håll? Det har f ö pågått länge, även prepandemiskt! Om skockbeteende kommer, misstänker jag, en jädrans massa inlägg i denna blogg att handla framöver.
Läs dem! Anbefalles!
Den rekommenderas att läsa Camus Pesten, Márquez Kärlek i kolerans tid, Boccaccios Decamerone och annan pandemilitteratur. Och folk gör det! Enskilt eller i sina bokcirklar. Vad – i modern tid – har skapat dessa horder av flata och viljelösa personer som suger åt sig exakt samma rekommendationer?
Den växande medelklassen är stöpt i en form, en strömlinjeform, som är på väg att tappa markkontakten, precis som bilen i Wikipedias exempel. Var det inte så att stora delar av denna nyss nämnda medelklass i sin ungdom protesterade mot kälkborgerlighet? Jag begär inga stora demonstrationer eller kraftfulla slagord, det vore bara kul att se lite fler individer röra sig från de allfarvägar som den snabba tekniken byggt.
Stryktipset är ett tips att förstå sig på, men resten? Varför vill människor ledas i stora skaror åt samma håll? Det har f ö pågått länge, även prepandemiskt! Om skockbeteende kommer, misstänker jag, en jädrans massa inlägg i denna blogg att handla framöver.
Läs dem! Anbefalles!
lördag 9 maj 2020
Det är inte alltid så att gammal är äldst i den här världen
Det fanns en tid då ordet senior var motsats till junior. Personligen kände jag först till det i namn som Carl eller Gustaf sr. Ja, eller jr, då. De hade den typen av namn, mer sällan stötte man på någon Lars-Urban eller Lennart med ett sr eller jr efter. Ordet (från latin) betecknar ursprungligen en (äldre på något sätt) man, och är förstås samma som tilltalsordet på en del romanska språk (senhor, signore m fl).
Men det går inte att kalla en kvinna seniora av någon anledning och mena en äldre person.
(I Spanien och Italien, förstås, men då betyder det ju bara ”frun” eller ”damen”) Däremot går det att använda adjektivformen och böja efter genus och numerus. Wiktionary ger exempelmeningar som "Det är vanligt att seniora forskare skriver litteraturöversikter" och "Du har ett seniort hårdvaruteam i ryggen"
”Senior” som adjektiv kom in först i 2006 års SAOL. Förutom ihop med namn – Gustaf sr – fanns det inte i vårt språk, det som "bara påverkas lite ytligt av engelska". Om läsaren tycker att denna mening upprepas ofta så är det rätt uppfattat. Jag är spydig gentemot språkforskare som hyser ytlig-påverkan-åsikten. Såväl seniora som juniora.
Kvinnor får inte vara seniorer, men de kan vara seniora rådgivare och liknande. På senare tid har även det märkliga inträffat att dessa seniora yrkesutövare ibland kan vara i 30-årsåldern. Då betyder ordet att de jobbat så länge inom verksamheten att de har en högre status eller position jämfört med nykomlingar. Säker är jag inte. Det är inte så lätt att vara det i en föränderlig värld där de sekundsnabba omkastningarna haglar i luften.
Det är inte heller lätt att vara den senior man själv är. Och som man får vara trots den manliga innebörden i termen. Man får knappt vara, förresten, i coronatider ska äldre hålla sig undan.
Och vara på seniort avstånd.
Men det går inte att kalla en kvinna seniora av någon anledning och mena en äldre person.
(I Spanien och Italien, förstås, men då betyder det ju bara ”frun” eller ”damen”) Däremot går det att använda adjektivformen och böja efter genus och numerus. Wiktionary ger exempelmeningar som "Det är vanligt att seniora forskare skriver litteraturöversikter" och "Du har ett seniort hårdvaruteam i ryggen"
”Senior” som adjektiv kom in först i 2006 års SAOL. Förutom ihop med namn – Gustaf sr – fanns det inte i vårt språk, det som "bara påverkas lite ytligt av engelska". Om läsaren tycker att denna mening upprepas ofta så är det rätt uppfattat. Jag är spydig gentemot språkforskare som hyser ytlig-påverkan-åsikten. Såväl seniora som juniora.
Kvinnor får inte vara seniorer, men de kan vara seniora rådgivare och liknande. På senare tid har även det märkliga inträffat att dessa seniora yrkesutövare ibland kan vara i 30-årsåldern. Då betyder ordet att de jobbat så länge inom verksamheten att de har en högre status eller position jämfört med nykomlingar. Säker är jag inte. Det är inte så lätt att vara det i en föränderlig värld där de sekundsnabba omkastningarna haglar i luften.
Det är inte heller lätt att vara den senior man själv är. Och som man får vara trots den manliga innebörden i termen. Man får knappt vara, förresten, i coronatider ska äldre hålla sig undan.
Och vara på seniort avstånd.
fredag 8 maj 2020
En kocka vet att tillaga en skocka, men hur gör hon ärtsmash?
Men varför är halva ordet på svenska och halva på engelska? Är det för att ”mos” inte låter bra? Men – och nu kommer det riktigt förfärliga – smash betyder inte mos. Vilket ”mash” gör. De som är lite gamla i dag lärde sig mashed potato(es) av Chris Kenners låt ”Land of Thousand Dances” från 1962 (bäst med Wilson Pickett). Och det betyder väl potatismos än i dag.
 |
| Rostat bröd med ärtmos |
I ordböcker visar sig ”smash” vara betydligt våldsammare än ”mash”. Och om någon tror att s-et i konstruktionen ärtsmash är ett foge-s så är det bara att glömma. Inget av de svenska ord som börjar på ärt- har ett s efter sig: ärtpuré, ärtväxt m fl. Ärtsoppa och ärtskida förstås, men det är för att orden som läggs till ärt- börjar med s. Detta förklarar varför många tror att jordärtskockan (eller kronärtskockan) är en ”kocka” när den i själva verket är en ”skocka”!
Sens moral: ska man skapa ord med komponenter från olika språk ska de ingående termerna betyda rätt saker. Smash’ svenska innebörd är (förutom tennistermen): ”krock, haveri, katastrof, skräll”. Och ”mash” betyder ”mos, röra, sörja”. Nej, nån j-a ordning ska det vara i ett recept.
F ö kallas några färsbiffar i annonsbladet ”slides”.
torsdag 7 maj 2020
Det här handlar om ett av de fulare orden i modern svenska
Avslut är ett fult ord. Tycker jag sedan alltid. Vad är då anledningen till det? Förklaringen finner man bland bokslut och andra avslutets släktingar. SAOL ger: ”affärsöverenskommelse: stora avslut på fondbörsen”. Kollegan SO förklarar så här: "1) överenskommelse mellan köpare och säljare om pris m.m., så att en affär kan komma till stånd 2) avslutning av räkenskaper".
Ekonomi m a o.
Men ingenstans står om det som vanligen används när någon önskar bli av med – eller acceptera – följderna av en besvärlig period/situation.
Ett så vämjeligt ord.
”Jag vill ha ett avslut”, kan folk säga och mena att de vill sörja färdigt. Eller så har de "fått ett avslut", vilket brukar innebära att sorgerna och bekymren lagts bakom dem.
Avslut. Usch.
I min mobiltelefon står det när samtalet är över: ”samtal avslut”. Inte ”avslutat”.
Och i en tidning kunde man i dagarna läsa om hur gymnasieungdomar trots allt nu tillåts ”springa ut” från skolorna och därmed kan ”fira avslut på tolv års studier”. Varför i herrans namn inte fira att tolv års studier ”är slut”? Eller för all del ”fira slutet på tolv års studier”? Och om ordet slutet klingar illa i folks öron så borde väl rimligen avslut göra detsamma?
Fram för en bildad, engagerad och bestämd språkinstitution som kan hjälpa oss att hitta och använda (eller återanvända) värdiga ord på viktiga företeelser.
Slut.
Ekonomi m a o.
Men ingenstans står om det som vanligen används när någon önskar bli av med – eller acceptera – följderna av en besvärlig period/situation.
Ett så vämjeligt ord.
”Jag vill ha ett avslut”, kan folk säga och mena att de vill sörja färdigt. Eller så har de "fått ett avslut", vilket brukar innebära att sorgerna och bekymren lagts bakom dem.
Avslut. Usch.
I min mobiltelefon står det när samtalet är över: ”samtal avslut”. Inte ”avslutat”.
Och i en tidning kunde man i dagarna läsa om hur gymnasieungdomar trots allt nu tillåts ”springa ut” från skolorna och därmed kan ”fira avslut på tolv års studier”. Varför i herrans namn inte fira att tolv års studier ”är slut”? Eller för all del ”fira slutet på tolv års studier”? Och om ordet slutet klingar illa i folks öron så borde väl rimligen avslut göra detsamma?
Fram för en bildad, engagerad och bestämd språkinstitution som kan hjälpa oss att hitta och använda (eller återanvända) värdiga ord på viktiga företeelser.
Slut.
onsdag 6 maj 2020
En åldrig och lite ankommen hurra är ändå något att hurra för
Men ordet är inte så värst gammalt, bara drygt hundra år, enligt SAOB, som förklarar ordets uppkomst så här: med anledning av de ljud som uppkomma, då kaffet kokar eller snärten viner, eller, beträffande ”näverhurran”, väl beroende på dennas svängda form.
För övrigt hade samma kompis lite tidigare talat om något (minns inte vad) som var ankommet. Detta användbara ord har dock en längre historia, de första beläggen är från mitten av 1700-talet.
Med den historiska härkomst man själv besitter får tilläggas att det är betydligt mer klippanischer i dessa äldreäldre ord. Vid närmare eftertanke: det är nog mest människor som har klippanischer. Eller kruschen. Förr fanns det folk som ägde endera av dessa två egenskaper – eller båda – och i sanningens namn betyder de ungefär samma sak. Innebörden är inte svår att gissa. Och går inte det kan man googla…
tisdag 5 maj 2020
Arendorff, Mormor och Morfar Ginko hade aldrig skalat upp
Man tänkte ge sig på ett coronafritt ämne (som nån sa på radio), men det är lögn i fanken. Fast detta kommer ändå att handla om de eviga tingen, bland dem: varför ständigt denna engelska?
Som bloggens lika ständige läsare (i den mån det finns någon) vet, så brukar det här tjatas om samma saker, om och om igen. I dag gäller omtugget uttrycket ”skala upp”. Och för all del även ”skala ner”, lika illa det.
Om uppskalningen kan bl a läsas i Språktidningen (2015) där, för ovanlighetens skull, skribenten raljerar över användandet. Som verb använder jag själv verbet skala enbart om potatis, morötter, apelsiner – ja, läsaren förstår kanske vad som menas.
Redan på Arendorffs tid betydde engelska ”scale up” på svenska ”öka proportionerligt (eller likformigt)”. Med ”scale down” var det detsamma fast åt andra hållet: ”minska proportionerligt (eller likformigt)”.
Nu noterar man att många helt enkelt inte kan låta bli såna uttryck, fast de vanligen menar endast ”öka” eller ”minska”. Hörde t o m en sån där självöversättare som sa att det här ska vi ”skala upp, alltså framställa i större skala”. Nu minns jag inte om det handlade om en karta eller så, men jag tror att det bara var ”öka” som avsågs. Följande är hämtat ur ett mejl från en gubbe på Socialstyrelsen till läkemedelsexperter på regionerna och i regeringskansliet: ”VÄNLIGEN be alla regioner skala upp alla beställningar av alla läkemedel!”
Om inte det betyder ”öka alla beställningar o s v” så heter jag Morfar Ginko. För övrigt sa både han och Mormor Ginko ”öka” respektive ”minska” om det var vad de menade.
Den som vill använda blaha-språk som stulits från engelska ska påminnas om att det alltså även går att säga att man uppskalar respektive nerskalar verksamheter och allt det nu kan vara. Men vem vill, i ärlighetens namn, tala på det här sättet?
Som bloggens lika ständige läsare (i den mån det finns någon) vet, så brukar det här tjatas om samma saker, om och om igen. I dag gäller omtugget uttrycket ”skala upp”. Och för all del även ”skala ner”, lika illa det.
Om uppskalningen kan bl a läsas i Språktidningen (2015) där, för ovanlighetens skull, skribenten raljerar över användandet. Som verb använder jag själv verbet skala enbart om potatis, morötter, apelsiner – ja, läsaren förstår kanske vad som menas.
Redan på Arendorffs tid betydde engelska ”scale up” på svenska ”öka proportionerligt (eller likformigt)”. Med ”scale down” var det detsamma fast åt andra hållet: ”minska proportionerligt (eller likformigt)”.
Nu noterar man att många helt enkelt inte kan låta bli såna uttryck, fast de vanligen menar endast ”öka” eller ”minska”. Hörde t o m en sån där självöversättare som sa att det här ska vi ”skala upp, alltså framställa i större skala”. Nu minns jag inte om det handlade om en karta eller så, men jag tror att det bara var ”öka” som avsågs. Följande är hämtat ur ett mejl från en gubbe på Socialstyrelsen till läkemedelsexperter på regionerna och i regeringskansliet: ”VÄNLIGEN be alla regioner skala upp alla beställningar av alla läkemedel!”
Om inte det betyder ”öka alla beställningar o s v” så heter jag Morfar Ginko. För övrigt sa både han och Mormor Ginko ”öka” respektive ”minska” om det var vad de menade.
Den som vill använda blaha-språk som stulits från engelska ska påminnas om att det alltså även går att säga att man uppskalar respektive nerskalar verksamheter och allt det nu kan vara. Men vem vill, i ärlighetens namn, tala på det här sättet?
måndag 4 maj 2020
I dessa tider: må kraften vara med oss, och alldeles särskilt i dag
Att blanda uttryck är vanligt och bland dessa är ”komma till bukt med” av ”få bukt” eller ”komma tillrätta” med bland de mest förekommande. En annan hopblandning är ”vi har haft svårt att ro ihop det”, antagligen av ”vi har haft svårt att få ihop det” resp ”ro det i land”. Annat kul yttrande är: ”de vill vara sin bästa smed”. Här är det väl inte ens en sammanblandning utan ett eget påhitt i stället för det fasta uttrycket ”vara sin egen lyckas smed”.
Den dag som i dag är har också något ihopjoxat över sig, här handlar det även om en felöversättning. Snart kommer ett rejält stycke ur Wikipedia (jo, jag betalar W till då och då!).
På liknande vis som pi-dagen uppstått (14 mars, d v s 14/3 som man skrev förr, men nu vänder åt det internationella hållet, 03. 14), har 4 maj sin historia. Den kallas Star-Wars-dagen och här kommer nu Wikipedia om frasen som antagligen var ett resultat av:
en annons som lades ut av Margaret Thatchers parti 4 maj 1979 i tidningen London Evening News (då hon som första kvinna blev vald till premiärminister) som löd: ”May the Fourth be with you, Maggie. Congratulations." Datumet fastslogs 2005 efter att tysk tv felöversatte George Lucas under en intervju när han yttrade de klassiska orden ”May the force be with you” med ”Am 4. Mai sind wir bei Ihnen” (ungefär = ”vi kommer att vara med er den 4 maj” ). Frasen hade dock alltså använts i flera år innan av fans.
Inte för att sbråkmakaren hör till Star-Wars-fansen, men 4 maj kan ändå vara värd en mässa.
Den dag som i dag är har också något ihopjoxat över sig, här handlar det även om en felöversättning. Snart kommer ett rejält stycke ur Wikipedia (jo, jag betalar W till då och då!).
På liknande vis som pi-dagen uppstått (14 mars, d v s 14/3 som man skrev förr, men nu vänder åt det internationella hållet, 03. 14), har 4 maj sin historia. Den kallas Star-Wars-dagen och här kommer nu Wikipedia om frasen som antagligen var ett resultat av:
en annons som lades ut av Margaret Thatchers parti 4 maj 1979 i tidningen London Evening News (då hon som första kvinna blev vald till premiärminister) som löd: ”May the Fourth be with you, Maggie. Congratulations." Datumet fastslogs 2005 efter att tysk tv felöversatte George Lucas under en intervju när han yttrade de klassiska orden ”May the force be with you” med ”Am 4. Mai sind wir bei Ihnen” (ungefär = ”vi kommer att vara med er den 4 maj” ). Frasen hade dock alltså använts i flera år innan av fans.
Inte för att sbråkmakaren hör till Star-Wars-fansen, men 4 maj kan ändå vara värd en mässa.
söndag 3 maj 2020
Varför gå över Nordsjön eller Atlanten efter vatten, frågar man sig
”Men så droppar han en bomb”, hörde jag en person säga. Uttrycket ropar på att kommenteras. Bomber i överförd bemärkelse finns även i detta land (jag menar Sverige), men en sak är säker som amen i kyrkan: man ”droppar” dem inte. Vad som på engelska heter ”drop a bomb” blir på svenska ”släppa en bomb”. Vi har för övrigt inte lika ofta obestämd artikel framför saker och ting. Folk är inte ”en spårvagnschaufför” eller ”en lärare”, typiskt för svenska (och säkert fler språk) är att man säger ”han är lärare” och ”hon är spårvagnschaufför”.
Så vi ”släpper” bomben även i bestämd form lika ofta (särskilt om den var en aning väntad), men det kan också låta så här: ”mitt under festligheterna släppte de en bomb, de skulle flytta till Korpilombolo”. Orten ifråga ligger exotiskt långt bort för en sörlänning och det här ska inte ses som ett sätt att förlöjliga Korpilombolo, som för övrigt är kul att säga också.
Svenskar har fler sätt att fälla bomber (men ”fälla” är allvarligare och används inte bildligt): vi kan även ”låta bomben falla”. Många synonyma uttryck för saker och ting brukar uppfattas som en rikedom i ett språk. Varför då gå över ån efter vatten och ”droppa bomber”?
”Drop” är ett användbart verb för engelsktalande och kan bl a betyda ”släppa, sjunka, falla, tappa” – möjligheterna är många.
Till min stora sorg ser jag att Svenskt språkbruk (2003) fallit till föga med exempel som ”vi har droppat våra resplaner”. (Vem har f ö inte fått göra det i dessa dagar?) Men tillsammans med barn, druckna och vilka som nu anses "säga sanningar", hävdar undertecknad att svenska ”droppa” är ett verb som har med vätska att göra. Vi droppar inga bomber.
Så vi ”släpper” bomben även i bestämd form lika ofta (särskilt om den var en aning väntad), men det kan också låta så här: ”mitt under festligheterna släppte de en bomb, de skulle flytta till Korpilombolo”. Orten ifråga ligger exotiskt långt bort för en sörlänning och det här ska inte ses som ett sätt att förlöjliga Korpilombolo, som för övrigt är kul att säga också.
Svenskar har fler sätt att fälla bomber (men ”fälla” är allvarligare och används inte bildligt): vi kan även ”låta bomben falla”. Många synonyma uttryck för saker och ting brukar uppfattas som en rikedom i ett språk. Varför då gå över ån efter vatten och ”droppa bomber”?
”Drop” är ett användbart verb för engelsktalande och kan bl a betyda ”släppa, sjunka, falla, tappa” – möjligheterna är många.
Till min stora sorg ser jag att Svenskt språkbruk (2003) fallit till föga med exempel som ”vi har droppat våra resplaner”. (Vem har f ö inte fått göra det i dessa dagar?) Men tillsammans med barn, druckna och vilka som nu anses "säga sanningar", hävdar undertecknad att svenska ”droppa” är ett verb som har med vätska att göra. Vi droppar inga bomber.
lördag 2 maj 2020
Motstridiga gladingar är i vrede och dåliga pojkar existerar också
Sbråkbloggen delegerar gärna. Förutom de vanliga informanterna kan även Spanarna, programmet i P1, emellanåt bistå en med material. Nu senast nämndes en tidningsrubrik som började: ”Tusentals kunder i vrede mot SAS”. Precis som spanaren undrar man: Vadå ”i vrede”? Uttryckssättet är en av tusentals rutschkanor in i en ”svenska” som är översatt engelska. (Försöker i denna sekund låta bli att även påminna om de språkvetare som tycker att engelskans påverkan är försumbar.)
Det här gäller ett antal likartade fraser som, antagligen, började med ”att vara i chock”. Hon är i chock, han och de och hela världen är ”i chock”. Det är även jag, fast av ordens kombinationen. En svensk är ”chockad” eller ”chockerad”. Var och en under, tja låt oss säga 50, kan leta i minnets lager och inse att skillnaden i innebörd. Nu används ”i chock” om båda betydelserna.
Det här gäller ett antal likartade fraser som, antagligen, började med ”att vara i chock”. Hon är i chock, han och de och hela världen är ”i chock”. Det är även jag, fast av ordens kombinationen. En svensk är ”chockad” eller ”chockerad”. Var och en under, tja låt oss säga 50, kan leta i minnets lager och inse att skillnaden i innebörd. Nu används ”i chock” om båda betydelserna.
Som det inte vore nog är man alltså även ”i vrede” eller ”i sorg”. Njet, det är man inte. Man är ”arg, förbannad, vred”, för all del, eller ”ilsken”. Med mera. Se där vad mycket man kan vara. Och den som är ”i sorg” kan ”sörja” eller ”vara ledsen”.
 |
| En smiley i vrede Bild: Piotr Siedlecki |
Och nu slår mig något jag hörde häromdagen. Det får en inte att hamna i vrede, snarare är det komiskt, men ändå en konsekvens av det dubbla språk vi talar. En person berättade om någon som skickat en ”ledsen smiley”. Ha! Motstridigt! En ledsen glading!
Till den som önskar ett slut på allt tjat om engelsk påverkan: Det finns ingen ände. Det sista är förstås samma ord som ”end”, men vi har även ordet ”slut”. Som i sin tur är något som ingen engelsktalande vill sno, för det betyder (med engelskt uttal) ”en dålig flicka”. Och såna finns det väl f ö fler ord av på alla språk än ”dåliga pojkar”. Hoppsan, nu hamnade vi i socialvetenskaper och då vill jag passa på att misstänka att ”dåliga flickor” sällan existerar utan ”dåliga pojkar”.
Till den som önskar ett slut på allt tjat om engelsk påverkan: Det finns ingen ände. Det sista är förstås samma ord som ”end”, men vi har även ordet ”slut”. Som i sin tur är något som ingen engelsktalande vill sno, för det betyder (med engelskt uttal) ”en dålig flicka”. Och såna finns det väl f ö fler ord av på alla språk än ”dåliga pojkar”. Hoppsan, nu hamnade vi i socialvetenskaper och då vill jag passa på att misstänka att ”dåliga flickor” sällan existerar utan ”dåliga pojkar”.
fredag 1 maj 2020
Vänder mig härmed till er alla och absolut inte med bara ”ett ord”
Länken i gårdagsinlägget var inte det mest aktuella i vad som nu händer översättare som jobbar med undertexter. Det är riktigt fula saker på gång och försiggår under rubriken ”hur kan vi spara genom att försämra språket”. Ja, de som vill spara uttrycker sig antagligen tvärtom, kanske kallar de tilltaget ”förbättring”. Fenomenet är inget nytt, i en gammal känd framtidsroman kallas det ”nyspråk”.
Googlar man namnet Linus Kollberg och ordet undertexter finner man en hel del intressanta texter om det som (snart) sker när översättare av undertexter får kraftigt försämrade arbetsvillkor. På ett ställe manar Linus (han är ordförande i Medietextarna, en fackklubb inom Journalistförbundet) tittare (i just detta fall) att protestera mot kvalitetsförändringen. Den syns ju i och för sig redan och själv begriper jag inte varför s k mediekonsumenter inte rasar. Folk brukar ju lämna tillbaka felaktiga varor, här tycks lättjan råda. Den här försämringen kommer att sabba mycket, säger Linus som kanske har rätt när han säger att undertexter ”är den mest lästa svenska vi har”.
I går såg jag en brittisk tv-serie. En person vände sig till kommissarien (eller vad nu titeln var) och sa, enligt textremsan: ”Kommissarien, ett ord?” På ett annat ställe ville polisen själv tala med ett vittne och sa: ”Ett ord?”
Ursprungsspråkets ”could I have a word with you” eller diverse förkortningar, ända ner till det superkorta ”a word?” förstår man av sammanhanget. Men detta är ett typiskt engelskt idiom som särskilt används om man tar en person, som ibland ingår i en större grupp, åt sidan. I ett sådant fall skulle man på svenska kunna säga en massa olika saker: ”Kan du och jag prata en stund? Kan vi prata? Kan vi talas vid?”
Men inte fanken säger man: ”Ett ord?” Ser man den typen av översättningar (som kan bero på slarv, okunskap eller tidsbrist) bör man höra av sig till kanalen som sänder programmet. Åter igen: Man rycker inte på axlarna åt defekta saker man köpt. Ett dåligt språk är inte en tillfällig trasig produkt utan något som får långtgående konsekvenser.
Googlar man namnet Linus Kollberg och ordet undertexter finner man en hel del intressanta texter om det som (snart) sker när översättare av undertexter får kraftigt försämrade arbetsvillkor. På ett ställe manar Linus (han är ordförande i Medietextarna, en fackklubb inom Journalistförbundet) tittare (i just detta fall) att protestera mot kvalitetsförändringen. Den syns ju i och för sig redan och själv begriper jag inte varför s k mediekonsumenter inte rasar. Folk brukar ju lämna tillbaka felaktiga varor, här tycks lättjan råda. Den här försämringen kommer att sabba mycket, säger Linus som kanske har rätt när han säger att undertexter ”är den mest lästa svenska vi har”.
I går såg jag en brittisk tv-serie. En person vände sig till kommissarien (eller vad nu titeln var) och sa, enligt textremsan: ”Kommissarien, ett ord?” På ett annat ställe ville polisen själv tala med ett vittne och sa: ”Ett ord?”
Ursprungsspråkets ”could I have a word with you” eller diverse förkortningar, ända ner till det superkorta ”a word?” förstår man av sammanhanget. Men detta är ett typiskt engelskt idiom som särskilt används om man tar en person, som ibland ingår i en större grupp, åt sidan. I ett sådant fall skulle man på svenska kunna säga en massa olika saker: ”Kan du och jag prata en stund? Kan vi prata? Kan vi talas vid?”
Men inte fanken säger man: ”Ett ord?” Ser man den typen av översättningar (som kan bero på slarv, okunskap eller tidsbrist) bör man höra av sig till kanalen som sänder programmet. Åter igen: Man rycker inte på axlarna åt defekta saker man köpt. Ett dåligt språk är inte en tillfällig trasig produkt utan något som får långtgående konsekvenser.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)