Det ena (som är svårt att hitta härkomst till) är: ”det är inga konstigheter”. Det kanske mest underhållande är att situationerna brukar vara såna att det verkligen inte ÄR några konstigheter man håller på med. Och just det brukar man sällan påpeka. Det kan exempelvis gälla något socialt man planerat med olika människor, och plötsligt dyker den här meningen upp istället för ”OK” eller ”då säger vi så”. Någon säger sitt lugnande "Fint, det är inga konstigheter”.* En hel massa gånger har jag svalt ett: ”Nej, varför skulle det vara det?”
Nästa är tydligare, för det är ett nytt sätt att säga ”varsågod” på. Säg att någon hjälpt en, gjort en tjänst, liten eller stor. När man då säger ”tack” kontrar ofta hjälparen med ”inga problem”. Eller (det skrev jag om tidigare nån gång) så blir svaret ”ingen fara”.
För en som lärde sig svenska innan språket till hälften bestod av engelska ter sig yttrandet väldigt konstigt. Förklaringen finns givetvis att finna, som det heter, "ett knapptryck bort".
Nu hittade jag ett litet avsnitt på Youtube, ”English with Lucy”, (tonvikt på brittisk engelska) där en tjej föreslår en massa sätt att säga ”varsågod” på. Lucy kallar varianten ”no problem” ett uttryck med en ”något amerikansk” anstrykning. Ja, därifrån kommer givetvis detta "inga problem" som får en att känna sig skyldig till att ha skapat sådana!
Engelska ”you’re welcome” är vad många svenskar lärt sig betyda ”varsågod” på det språket och det kan ju också räcka finfint egentligen.
Men här i landet, i affärer, t ex, kan man höra expediter i stället för ”varsågod” säga ”du är välkommen”. Det är då bergen brister, alla fjättrar slits och Fenrisulven sliter sig.
* Nej, det där var inget bra exempel, men just nu har jag inget ur verkliga livet, bara minnen...
