En påminnelse om varför jag sitter här och låter. T ex kan en läsare undra (texten i förrgår) vad det är för fel på ett verb som ”efterfråga”. Jo, det och liknande ord har länge gått vid sidan av det omfattande engelska inflytandet: ”vanligt folk” har förvandlat sitt förhållandevis enkla språk till ett byråkratiskt trots att det alltid tjatats om att man ska tala/skriva enkelt.
Det tycks nästan vara en drift hos nutidsmänniskor att tala som en rapport. ”Jag efterfrågade kostråd”, säger de och menar ”frågade efter” (eller ”bad om”). Snart kommer nog ”efterhöra”.
Men när jag nu skriver att ”efterfråga” är ett typiskt byråkratord slår det mig att man inte hör talas så mycket om byråkratspråk längre.
Det påminner om begreppet snuttifierning som började användas på 80-talet. Framför allt beskrev det en ny medievärld där korta texter och filmsnuttar blev allt vanligare i takt med modern teknik. Nu, när man inte längre hör ordet sägas ut, är snuttifieringen genomförd och präglar de flestas liv. Det är en intressant/tragisk vändning.
Söker man efter ord som exemplet ”efterfråga” händer det vanliga: man hamnar hos Institutet för de inhemska språken som består av finska språkvårdsavdelningen, ordboksavdelningen och svenska avdelningen. Det är svårt att inte tycka att Institutets uppgift: ”språkvård av finska och svenska språken, rådgivning och ordboksarbete” m m, sköts med större frenesi än hos den svenska motsvarigheten.
Här finns förklaringen till varför man (jag) blir irriterad på ord av typen efterfråga. För såna här partikelverb gäller följande (citatet från ovanstående institut):
I många fall har fasta sammansättningar och motsvarande lösa sammansättningar mer eller mindre samma betydelse. Det finns dock ofta en stilskillnad, så att de fasta sammansättningarna är mer formella och skriftspråkliga än de lösa. Det gäller till exempel avtorka – torka av, ifylla – fylla i, inlämna – lämna in, medta – ta med, uppvärma – värma upp, utdela – dela ut. Språkvården brukar rekommendera att lösa sammansättningar av sådana verb ska användas i vanlig sakprosa för att texten ska bli ledigare.
Tänk om detta kunde läsas av alla dem som är påverkade av, ja, vilka, egentligen? Såna där konsulter som står och pratar på kick-offer och entusiasmeringsmöten av alla de slag? Influerare? Vilka satans bloggare/vloggare som helst?
Det var kanske också hos formaliapratarna som det numera jättevanliga ”oaktat” fick en renässans eller varifrån det nu plötsligt kom uppfarande ur historiens djup.
Och ”säkerställa”. Nån dag ska jag räkna hur många ”säkerställa” vissa myndighetspersoner kan knöla in i en enda mening.
