Flosklernas floskel, nej, förresten, en av dem, är gårdagens ”vi ska titta på det här”, till intet förpliktigande. Samlar man på såna här dekorationsord – med det avses ord med en gammal svensk motsvarighet som inte längre duger – så blir listan längre och längre för var dag.
Det känns konstigt att t o m barn kan säga saker som ”efterfråga”. Förmodligen även ”de facto” (som oftast kan utelämnas utan att det märks), "implicit", och resonerar kring ”evidens”.
Som hörande till de äldre känner man av en mental distansering. Och se där kom ett till! Naturligtvis har denna distansering vuxit – även i sin mest konkreta betydelse – eftersom coronan har satt agendan (hör, man kan själv om man vill!).
När vi nu är inne på distanseringen kan det vara på sin plats att påpeka något om uttalet. Det heter inte distansiering. Skulle man vara osäker på om ett ord slutar på -ering eller -iering är det bara att tänka på infinitiven, grundformen. "Identifiera, elektrifiera" och för all del de enkla "variera" och "kopiera". De finns sen länge i vårt ordförråd och en optimistisk sbråkmakare tänker att det skulle gå av sig självt att göra substantiv av dem om man vill! Liksom av "distansera" och "validera": och då blir det inte distansiering och validiering som man hör akademiskt utbildat folk säga.
Det är bäst att låta bli att använda ord som är svåra, effekten av det där hänga-med-snackandet blir inget vidare.
Samma sak gäller virituell och universiell, felsägningar som är vanliga. Det är nog inte längre så att det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta. Det är det krusidulligt sagda som förmodligen är dunkelt tänkt.
